Sommarmusik

Det ska va gött å leva, trallar Roy och Roger. Maken har lärt sig känna igen en del av de svenska låtarna som ibland möter honom på full volym när han kommer hem. Han har också lärt sig vilka sånger som innebär att jag är på ett strålande sommarhumör. Livet är en fest, skanderar Nationalteatern. Jag vill leva fri, sjunger Kal P Dal. Oboj! Vilket vackert väder trallar Peps. Sommartider hej, hej spelar Gyllene Tider. Glada trallvänliga sånger. Maken lyckas ibland smyga in utan att jag lägger märke till det eftersom jag spelar alldeles för högt och har därmed lyckats få bevis för att jag visst tycker om att dansa...men bara när jag är själv.

Det är rätt många av de där låtarna som handlar om frihet och glädje. Man skulle kunna tro att vi svenskar alla är revoltörer som bara vill ha roligt, älska och supa oss fulla. Fast ibland när maken kommer hem från jobb spelas det inte glada sommarsånger. Nej, han känner igen de där sångerna jag spelar när jag är ledsen också. Om jag är deppig då möts han av James Blunt vilket maken hatar. Kommer han hem och hör Marilyn Manson då vet han att jag antingen är väldigt arg eller väldigt glad. För riktigt rockig musik duger vid båda tillfällena.

Jag är en ganska komplicerad musikperson tror jag. Det finns liksom inget ordentligt mönster för vad jag gillar. Maken har en mera jämn smak och man kan snabbt komma underfund med vilka låtar han kommer att älska eller hata. Men själv kan jag få precis lika stor njutning av att höra Cliff Richard sjunga "Power to all our friends" som jag kan få av att höra Marilyn Manson vråla "This is the new shit". Det beror helt enkelt på vilket humör jag är på. Kanske beror det på att jag till viss del har fått överfört till mig lite av både pappas och mammas musiksmak eftersom båda två spelade mycket musik när jag växte upp. Pappa gillade Deep Purple medan mamma föredrog Boney M. Pappa älskade Beatles medan mamma gillade Elvis. Pappa lärde mig älska Rolling Stones medan mamma lyckades få mig att tycka om Povel Ramel och Cornelis Vreswijk. Pappa spelade Kal P Dal och mamma spelade Streaplers.

Sen kan jag älska en sång bara precis för att den har en liten, liten bit i sig som fascinerar mig. Ibland är det sången som är underbar, ibland är det musiken som fastnar och ibland bara en liten, liten textrad som gör att jag villigt lyssnar på resten av den där sången bara för att höra den där lilla snutten. En del sånger är oerhört, kusligt bra den ena dagen och fullkomligt värdelösa nästa - därför att mitt humör har skiftat. Det finns en hel del sånger i mitt mp3 arkiv som jag oftast ogillar, men som jag behåller därför att rätt var det är så har jag en sån där dag då dessa sånger är alldeles exakt rätt för mitt humör. Då åker Robban Brobergs låtar fram. Då lyssnar jag på musiken från Fame eller vältrar mig i gammal dansbandmusik som Vikingarna, Streaplers och Flamingokvintetten.

Under första tiden med maken så trodde han att han visste vad jag gillade. Lugna trygga låtar, inbillade han sig. De typiska listettorna med Britney Spears eller något sånt. Men sen dånade det till här hemma i högtalarna och han insåg att jodå ibland blir jag rätt vild med musiken. Fast rätt mycket av det jag spelar får jag skona makens öron från och sitta med hörlurar på. Han är till exempel inte lika förtjust i 70-tals rock som jag och det finns ganska många av de där låtarna som jag tycker är riktiga rock-klassiker som han inte alls känner igen därför att de inte var lika populära i USA som i Europa. Meatloaf var ju stor här också förstås. Men den versionen jag spelade av "Paradise by the dashboard light" hade maken aldrig hört - för på radion här så hade man absolut aldrig med hela inledningen för den antydde ju alldeles för mycket om sex så maken satt fascinerad och lyssnade på det där "sportreferatet" där Meatloaf och den där tjejen hånglar i bilen när jag spelade låten för honom.

Boney M är en annan grupp maken inte förstår att jag gillar. Han inser inte alls tjusningen i att spela "Rasputin" på allra högsta volym och bara njuta av rytmen men han skrattar åt mig där jag sitter med hörlurarna på och har svårt att hålla mig still i stolen och viftar omkring med armarna medan jag lyssnar. Fast helt skonad blir han ju inte för jag spelar så högt att maken kan höra det också trots hörlurarna.

Men helt klart är att jag lyssnar mycket mera på svensk musik sen jag flyttade hit. Det blir så mycket mer inlevelse när man hör en svensk text. Det är faktiskt lättare att bli berörd av det svenska språket än det engelska i sånger. För många gånger när jag hör en amerikansk låt så tar det ett antal spelningar innan jag börjar lyssna på texten. Men en svensk text går in direkt.

Jag önskar jag kunde översätta den där känslan till maken. För visst kan jag översätta texten rakt av men han kommer aldrig att förstå innebörden på samma sätt som jag. "It should be good to live - otherwise you might as well not." låter inte lika glatt och livsbejakande som Roy och Rogers version och hur översätter man egentligen "Livet är en fest. Håll med om det folk och fä - och när livet är pest fyllan värmer bäst" utan att det förlorar känslan och får maken att tro att alla svenskar är alkoholister? Förresten så låter "summertimes hi hi" eller "summertimes hello hello" också väldigt mycket dummare än "Sommartider hej, hej".