Att vara gift

Tänk vad mycket grejer man tyckte och tänkte som ogift som man nu när man är gift får äta upp. Jodå, i mitt tidigare liv som singeltjej hade jag mycket åsikter om det där med hur gifta par beter sig. Jag kunde till exempel inte förstå varför de alltid envisades med att tillsammans göra nästan allting. Ni är väl inte fastkedjade vid varandra, kunde jag säga till mamma när hon inte ville följa med pappa på någon fest. Han kan väl gå själv? Men nej det slutade alltid med att mamma antingen surade i ett par dagar för att sen motvilligt följa med på fest eller att pappa satt och surade hemma med mamma på festkvällen.

På samma sätt kunde jag förvåna mig över att jag aldrig någonsin sett mormor och morfar ensamma. De är alltid tillsammans. De jobbade till och med tillsammans i flera år. Allt handlande och alla ärenden görs gemensamt. Ingen av dem går själva iväg och umgås med vänner utan de färdas alltid tillsammans som en enda enhet och delar samma intressen. Javisst när de är hemma så händer det väl att de gör olika saker. Men utanför hemmet alltid tillsammans.

Nej, sådär tänkte jag då inte alls bli. Man kan väl vara gift utan att dela precis allting, tyckte jag. Jaha, nu sitter jag här och inser att maken inte alls ser det på det viset. Innan jag flyttade hit så åkte han ibland iväg med några vänner på en årlig spelmässa. De åkte inte varje år men de försökte att åtminstone samlas vartannat år för det här evenemanget. Jag var lite orolig att maken skulle vara rädd för att fortsätta med det där så jag klargjorde ganska snabbt att jag tyckte att det var helt ok om han ville åka iväg utan mig någon gång. För det kan ju bli rätt dyrt det där att åka två personer istället för en.

Jag ville definitivt inte att maken skulle känna det som om han behövde min tillåtelse för allting - jag är ju inte hans morsa eller förmyndare. Maken nickade och verkade nöjd med att han kunde känna sig fri. Fast något år senare när jag frågar om det blir någon spelmässa i år skakar han på huvudet och säger att det inte alls känns lika kul längre och att det nog inte blir något av. Jag blir lite orolig över att han har glömt bort det där jag sa om att jag inte tvunget måste följa med och påminner därför honom. Men nu ser han inte längre lika glad ut över att vara fri och jag inser att om det blir några fler spelmässor så får jag nog se till att följa med. För maken verkar gilla det där med att efter flera år som ungkarl äntligen ha en fru att visa upp.

Jodå vi gör en del saker separat. Men det är ändå väldigt många fler saker som det alltid slutar med att vi gör tillsammans. Maken kan liksom inte själv gå iväg och handla ett par högtalare utan jag följer med jag också. Och visst är det självklart att vi båda går iväg och har tråkigt på årsmötet för bostadsföreningen istället för att en av oss stannar hemma. Kanske slutar det med att vi liksom mormor och morfar blir ett sånt där väldigt sammansvetsat par ändå?

En annan sak som jag alltid tyckte att jag skulle vara nogrann med var att inte som fru helt ta över det där med dekorering av hemmet. För maken ska ju också trivas hemma och de gardiner och möbler som väljs måste ju därför passa båda två, tycker jag. Nej, jag skulle inte alls bli en sån som kom in och kastade bort alla makens grejer och ersatte dem med nya helt utifrån min egen smak. Det är ju bara det att varje gång jag frågar maken vad han tycker om någon färg eller om något mönster så tycker han att det där får väl jag bestämma. Suck. Det hela har slutat med att maken får följa med och helt enkelt godkänna det jag väljer. Då får vi åtminstone inte hem något han hatar.

Långsamt inser jag att vi ju faktiskt håller på att göra av med makens alla ungkarlsgrejer. Inget han hade passade liksom ihop med varandra utan det var ett hopplock av grejer från hans gamla collegerum, saker hans mormor gav honom, istället för att kasta bort, och prylar som av någon outgrundlig anledning var något min make tyckte var värt att spara - som gamla ölflaskor från olika länder. De där ölflaskorna var det första offret när jag flyttade in. Inte för att man inte kan samla på flaskor om man vill det utan för att de där flaskorna med åren blivit så dammiga och äckliga att maken fick alternativet att antingen putsa dem själv eller låta mig kasta ut dem. Så de slängdes redan första sopdagen.

I vår källare står makens gamla soffgrupp och soffbord. I källaren hänger makens baseballbilder. I källaren står makens gamla stereo. I källaren står makens gamla säng. Jodå det är en väldigt fin källare faktiskt. Vi bor i ett sutteränghus så källaren ser mer ut som ett helt vanligt rum med massor av fönster. Men efterhand som alltfler saker flyttar ner i den där källaren så blir det tydligt att det alltmer kommer att bli makens eget rum med tiden. Kanske kommer han om några år att dra sig ner där för att titta på TV och drömma om sin ungkarlstid medan han sitter i den där grönrandiga kolossen till soffa som var så stor att mina fötter inte ens nådde ner till golvet när jag satt i den.

Fast visst finns det saker här hemma som jag aldrig skulle be maken göra sig av med eller flytta ner i källaren förstås. Det hänger kvar en del tavlor som jag inte gillar, det står en del märkliga prydnadssaker lite här och var och trots att jag innerst inne hatar det så låter jag maken gå in med skorna på och ställa skorna halvvägs in i vardagsrummet istället för i hallen. För maken är inte uppväxt med det där att ta av sig skorna inomhus. För mig är det naturligt att dra av mig skorna så fort jag kliver in genom ytterdörren. Det kan ta många minuter innan maken ens tänker tanken. Men han kompromissar och numera ställer han åtminstone skorna så att jag inte snubblar över dem.

En annan sak som jag brukade grymta om var när min mamma gjorde sig så mycket besvär med att se till att min pappa alltid fick de bästa bitarna kött eller väntade med att ta en portion till tills hon var riktigt säker på att han inte ville ha det sista i pannan osv. Löjligt, tyckte jag. Varför skulle han skämmas bort på det där sättet? Jaha, nu står jag själv här och väntar på att maken ska uppmärksamma ropet på att maten är färdig medan jag plockar fram tallrikar, häller upp mjölk och förbereder kaffekokaren för att förhala tiden sådär lagom så att han hinner först och kan plocka vilken köttbit han vill ha från stekpannan. Löjligt, tycker jag fortfarande. Men jag gör det ändå. För det känns helt enkelt bättre om han får precis den bit han vill ha. Då behöver jag ju inte känna mig skyldig om det visar sig att just den biten han valde var segare än min. Fast jag vet ju att om hans bit visar sig vara seg så kommer jag att så fort som möjligt - utan att det är övertydligt - proklamera att jag är proppmätt och fråga om han vill ha köttet på min tallrik....Suck.

Inte heller skulle jag bli en sån där fru som var svartsjuk och inte kunde tåla att maken pratade med andra kvinnor. Jag är faktiskt rätt bra på att hålla det där löftet. Men jodå det finns ett litet, litet svartsjukemonster inom mig som blev väldigt glad när den där blonda, ursnygga tjejen vi spelar onlinespel tillsammas med och som verkade dela så himla mycket av makens intressen och humor plötsligt en dag postade i spelets forum med en bekännelse om att hon egentligen var en han. Hurra! Jag tyckte väl att det var märkligt att den där tjejen hade så himla mycket gemensamt med maken. Vi spelar tillsammans med "henne" fortfarande och har jättekul - men numera behöver jag inte tysta ner något svartsjukemonster inuti som vill skrika "HAN ÄR MIN!!!"

Maken har hittills aldrig lagt märke till det där monstret. För jag litar på maken till hundra procent så jag vet ju att jag inte behöver oroa mig. Maken är den första mannen i mitt liv som jag haft så mycket tillit till. Faktum är att han har fått höra nästan vartenda hemlighet jag har. Maken har dessutom insett att den där blyga och tystlåtna personen som han lärde känna - under ytan döljer en hel del oblyga och framfusiga drag. Jag kan få maken att rodna.