Att gråta

Det finns en sida av mig som jag ännu inte har visat min make. Tårar.

Två gånger under mitt äktenskap har jag mitt i natten gått in i vårt gästrum och gråtit medan maken har sovit lugnt i sovrummet utan att ha en aning om hur upprörd jag är. Några gånger har jag envist lyckats mota bort tårar som bränner bakom ögonlocken och andats djupt för att inte visa honom att jag är så ledsen att det är nära gråt.

Jag vet egentligen inte riktigt varför jag inte vill visa honom när jag gråter. Men att gråta är så personligt på något sätt. För när man gråter är ens försvarsmurar nere och känslorna så enormt stora att man inte längre har någon kontroll på vad man säger och vad man gör. Kanske vill jag skydda honom från att hantera allt det där? För jag tror att maken skulle bli lite rädd om han såg att jag grät. Han är inte så bra på det där med känslor. En gång när vi var hos hans föräldrar så råkade vi bli ofrivilliga vittnen till ett bråk som gjorde att hans mamma började gråta. Maken visste inte riktigt hur han skulle hantera det där och det syntes på honom att han plötsligt önskade att han var någon helt annanstans så att han skulle slippa sitta där och komma på tröstande ord för att lugna ner henne igen.

Jag har aldrig varit typen som gråter för minsta lilla grej - men sen jag flyttade hit till USA och gifte mig så gråter jag definitivt oftare än vad gjort tidigare i mitt liv. Fast samtidigt är jag ju också lyckligare än vad varit tidigare i mitt liv. Kanske beror det just på det där att man har så mycket känslor investerade nu? Man är inte längre enbart en person utan ett par och när man älskar någon annan så mycket att man delar alla sina hemligheter och öppnar upp sitt innersta så blir man känsligare för allt som denne person kan påverka i ens liv? För maken kan göra mig så enormt glad och lycklig samtidigt som han kan göra mig så oerhört ledsen. Han har liksom mycket mer makt över mina känslor än vad någon annan människa tidigare har haft.

Kanske gråter jag lite oftare också för att jag känner mig så långt borta från min familj. Maken måste på sätt och vis ersätta alla de jag saknar hemma i Sverige. Han försöker rätt bra ibland och han är aldrig ovillig till att handla hem hur mycket grejer som helst som jag behöver för att försvenska lite av inredningen och han uppmuntrar mig till att fira de svenska högtiderna och tröstar gärna när han ser att jag har hemlängtan. Men faktum är ändå att jag på sätt och vis har valt bort alla mina kära där hemma i Sverige och valt att lämna dem till förmån för maken. Jag kommer inte att finnas till hands när mina föräldrar blir äldre och behöver hjälp. Det där känns oerhört skuldtyngande ibland.

Kanske gråter jag lite oftare också för att jag börjar bli äldre och det där valet att inte skaffa barn börjar bli lite jobbigt att hantera nu när det snart är försent. Jag märker på mig själv att mina ögon dras till småbarn när vi är ute och promenerar. Mina ögon noterar små lekplatser, barnvagnar och annat i folks trädgårdar som skvallrar om att där inne bor ett litet barn. För innerst inne skulle jag väldigt gärna vilja ha barn och ibland måste jag verkligen hålla tillbaka de där känslorna som gör att jag vill säga till maken att jag har ångrat mig och att vi måste skaffa barn NU!

Maken vill inte alls ha barn. Tanken på att bli förälder skrämmer honom och jag ser nog att han blir lite orolig ibland när jag blir alltför intresserad av något litet barn som vi möter. Nej, vi ska inte skaffa barn och jag tänker inte plötsligt tvinga maken att bli pappa. Men svårt är det. Mycket svårare än vad jag någonsin hade räknat med. Det finns hur mycket logiska skäl som helst till varför det är en dålig idé för oss att skaffa barn - där min egen genupsättning definitivt är en stor faktor. Men känslorna bryr sig inte om logik.

Fast kanske borde jag ändå dela lite av mina tårar med maken? För visst blir det så mycket lättare för honom att blunda för saker som gör mig ledsen och upprörd om han aldrig får se mig gråta? Kanske borde jag sluta skydda honom från saker och istället för att hålla tillbaks de där sorgsna känslorna bara släppa den där kontrollen. För visst är det ganska skönt att bli tröstad? Förresten kanske maken kan behöva skakas om lite grann ibland.