Olika fast ändå inte

Oj, vad lika vi är! Det där sa maken och jag ofta till varandra innan vi gifte oss. För när man är nykär så letar man ju efter allt det där som båda har gemensamt. Fast nu efter några år så undrar jag ibland var alla de där likheterna tog vägen? För nu upptäcker vi så många olikheter istället.

Nej, det är inte dåligt med olikheter utan tvärtom så kan det nog bli väldigt trist om man är alldeles för lika. Fast visst är det fascinerande hur ens syn på varandra långsamt ändras när man flyttar ihop? Vi har fortfarande många likheter - och tack och lov så är det just de likheterna som känns viktigast som vi har kvar.

En del av olikheterna vi har är naturliga med tanke på att vi är av olika kön och har växt upp i olika länder. Så han tycker jag är märklig när jag äter mitt knäckebröd till maten och sköljer ner allting med mjölk medan jag tycker han är konstig som envisas med att hellre sticka iväg och handla en ordentlig sandwich tidigt en söndagsförmiddag än att bre en enkel macka med ost när det inte finns tillräckligt med köttpålägg hemma för att göra en sån där riktig lyxmacka.

Innan vi flyttade ihop trodde vi att vi hade samma humor. Jodå, vi har fortfarande mycket gemensamt där men vi har också upptäckt många olikheter. Vi tycker båda att standup comedy är jättekul och vi kan båda sitta ner och titta på någon komediserie ihop och ha roligt. Fast vi skrattar ibland åt väldigt olika saker i de där serierna. Han skrattar åt slapsticken och anspelningar på sex, fisar och svordomar. Jag skrattar åt en massa underliggande skämt som maken inte ens ser i det stora sammanhanget och jag skrattar mycket åt ansiktsuttryck och reaktioner i TV-rutan för jag har lättare än maken att föreställa mig vad karaktären tänker tror jag. Fast en sak har vi båda två upptäckt - det är oerhört mycket roligare med alla de där relationsskämten om män och kvinnor nu än tidigare. Framför allt maken tycker de där skämten är roliga nu och säger att NU fattar han ju de där skämten.

Maken är organiserad. Så fort man kliver in i rummet där våra båda datorskrivbord står så slås man genast av skillnaden. Det ena skrivbordet är prydligt och på det vilar ett anteckningsblock, ett par hörlurar, ett pennställ samt ett paket med Kleenex. Det andra skrivbordet har 2 olika högar med diverse papper, tidningar och anteckningsblock, ett glas, en kaffemugg, ett par cdfodral, en pillerburk som egentligen borde stå i badrummet, tändare, 3-4 olika pennor som ligger löst, en ensam kork till en penna som maken kommer att blänga på när han kommer hem, en linjal, tandpetare...Mitt skrivbord är i princip bara riktigt prydligt på Fredagar efter att jag städat hela huset. Fast redan på Fredag kväll börjar jag så smått arbeta på att bilda nya högar...

Lika lätt är det att identifiera vilken sida av sängen jag sover på. För det ena nattduksbordet har en hel hög med böcker som jag kanske vill läsa och böcker som jag har läst, ett glas med vatten och Kleenex. På golvet, invid väggen till min sängsida ligger en morgonrock, en filt, ibland en tröja eller två. Vi borde väl egentligen köpa en stol att ha stående där istället. Maken har i och för sig också en liten hög på golvet med de kläderna han byter om till när han kommer hem från jobb. Fast makens lilla hög är liksom prydligare än min. Min breder ut sig medan maken är noga med att minimera sin genom att lägga de där grejerna ovanpå varandra istället för att bara släppa dem lika nonchalant som jag. På makens nattduksbord ligger endast boken han läser nu och den har ett prydligt bokmärke inuti så att han inte behöver lämna boken öppnad som jag. Själv lyckas jag alltid göra av med bokmärken. Så fort maken har läst sista sidan av sin bok går han direkt ut till bokhyllan och ställer tillbaks den.

Maken är duktig på att ta itu med saker också. Han ödslar ingen tid på att skjuta upp saker utan när det var dags att deklarera så gjorde han det långt innan slutdatum. Själv är jag av typen som en gång i all hast cyklade ner till skattemyndigheten hemma i Sverige strax innan midnatt för att lämna in min deklaration i sista minuten - trots att jag bara hade behövt skriva under eländet långt tidigare.

Fast makens organiserande anda kan bli lite påfrestande ibland för han har en förmåga att skapa väldigt fasta rutiner. De första månaderna av vårt äktenskap kunde man ställa klockan och almanackan efter hans vanor. Han hade ett fast schema för vilken dag han åt vad, exakt vilken tid man gick och lade sig och vi åkte alltid ner och storhandlade på exakt samma tid varje Lördag. Maken har fått vänja sig vid att jag inte alls är lika tidsbunden. Maken försökte till och med införa rutin för när man skulle ha sex!

Men nej, han har fått vänja sig vid att ha lite mer kaos i sin vardag. Han vet inte längre vad han ska få till middag varje dag för jag bestämmer oftast inte det förrän samma dag som jag ska laga maten. Jag vet på ett ungefär vad vi ska ha, eftersom vi storhandlar, men ibland ändrar jag mig och springer ner och köper något helt annat från affären här hemma ifall jag blir sugen på något speciellt. Inte heller kan han alltid räkna med att jag är färdig att åka iväg och handla precis kl 13.oo på Lördagar utan ibland blir det lite senare och ibland lyckas jag övertala honom att åka tidigare. Inte heller går jag med på att det där med sex tvunget måste ske på Fredag eller Lördag kväll.

Fast en del vanor har han fått behålla och jag har tvingats anpassa mig lite också givetvis. För om man ska komma överens så måste man ju både ge och ta lite grann. Vi är ju två nu och man måste hela tiden försöka hitta kompromisser som funkar för att båda ska trivas. Det är här alla de där likheterna spelar en stor roll. För tänk vad jobbig det hade varit om en av oss hade varit en oerhört aktiv, social person som envisades med att dra med den andre på fester, utomhusaktiviteter och hela tiden letade efter något att göra. Nej, vi trivs båda ganska bra med att vara hemma och syssla med saker här. Jag kanske är lite mer sugen på att göra saker än maken men inte så farligt mycket att det spelar någon större roll. Och tänk vad jobbigt om en av oss hade varit hälsokostfantast så att vi hela tiden tvingades laga två helt olika middagar varje dag?

Den största likheten jag och maken har är att vi båda två är rätt dåliga på det där med att vara sociala och skaffa vänner. Vi är blyga och tystlåtna när det är mycket folk omkring oss och vi drar oss gärna undan i ett hörn på en fest och tittar på. Fast jag är nog mer social än maken för jag har inga problem att prata med människor i mindre grupper och jag har inga som helst problem med att hålla min ände av konversationen igång om jag pratar på tu man hand med någon. Men jag är inte typen som kommer att fråga någon annan om de vill hänga med ut en sväng och ta initiativet till att träffas igen. För jag är dålig på det där och kanske är det där lite ärr ännu från skolåren som gör att jag inte alls är säker på att folk faktiskt skulle vilja att jag gjorde det och då hellre låter bli än att riskera att stöta mig med någon.

Maken pratar inte gärna med främlingar alls och nickar oftast bara medhållande om han dras in i ett samtal med någon. Maken tycker inte ens om att behöva prata med försäljare om det han vill köpa i en affär är inlåst så att han kan hämta det själv. Jag har inga som helst problem med att gå fram till någon anställd och fråga om råd när jag behöver det.

Men visst är det märkligt att två såna som mig och maken ändå har lyckats hitta varandra? Man hör så många som föraktfullt pratar om det där med att folk träffas via Internet. Men både maken och jag var så mycket modigare online där vi satt i varsitt land och umgicks med människor som inte kunde se oss. Det kändes så mycket tryggare att våga prata med folk i ett onlinespel än på en bar i det verkliga livet. Fast det tog väldigt lång tid innan vi båda ens började fundera på det där att träffas på riktigt och det tog tid innan vi kände oss så pass säkra på varandra att vi tog steget och vågade. Det är just den här likheten som är viktigast. Att vi båda känner oss så trygga med varandra trots alla våra olikheter.