Släkt

Födelsedagsfest i Sverige igen idag. I vanliga fall blir jag lite ledsen när familjen samlas där hemma utan mig - fast idag är jag rätt nöjd att jag befinner mig på långt avstånd från födelsedagsbarnet. För när jag bodde hemma i Sverige tvingades jag varje år visa upp ett artigt leende och räcka över en present till min farbror fast jag helst inte ens ville träffa honom. Men för pappa och för farmors skull höll jag uppe den där artighetsmasken ändå.

Jag brukar trösta mig med att jag och den där farbrorn egentligen inte har några blodsband eftersom min pappa är min styvfar. Fast han har varit min pappa så länge att jag glömmer bort det där med biologi förutom när jag tänker på hans bror och plötsligt inte vill ha familjeband. Nu är jag inte den enda i familjen som har svårt för min "farbror" för under sin livstid har han inte precis varit en ängel alltid och haft rätt många skandalösa små grejer för sig.

Men för pappas och farmors skull tiger jag ändå om den största anledningen till att jag avskyr honom - för jag vill ju inte ge min farmor anledning att gråta och jag vill absolut inte att min pappa ska ge sig iväg och pryla sin bror. När jag var 15-16 år så kom den här "farbrorn" med det generösa erbjudandet att ge mig rätt konkreta lektioner i det där med sexualkunskap. Han menade på att första gången var det bäst om man hade någon som hade lite mognad och kunskap. Jag nappade inte på det där erbjudandet och lyckades efter en oerhört jobbig, pinsam stund bli av med honom. Men sen dess har relationen mellan oss varit ganska sval.

Så det är en bra bonus det där med att befinna sig i USA och ha ett jättelångt, skönt avstånd till honom. Jag hoppas jag aldrig får ångra att jag inte sa något till mina föräldrar om den där händelsen men det känns alldeles försent att berätta om det nu när så många år har runnit förbi.

I början när jag flyttade till USA försökte faktiskt den här "farbrorn" att öka sina kontakter med mig lite grann. Troligtvis för att han insåg fördelarna med att ha någon som kunde skicka grejer till honom härifrån och eventuellt erbjuda gratis "hotellrum" ifall han någonsin ville resa till USA. Men tack och lov verkade han till sist förstå att jag inte var intresserad.

Det där med gratis hotellrum har jag förresten märkt att en del yngre släktingar också verkar tänka på när de visar intresse för att komma hit och hälsa på. Det får de gärna göra - men när jag börjar räkna upp det lilla som finns att turista kring just där vi bor så inser de att det kanske inte riktigt är vad de har förväntat sig. För vi bor ju inte New York, Chicago eller något annat stort turistställe. Kanske är det tur - för jag vet inte om maken är så intresserad av att alla mina yngre kusiner (och mina äldre kusiners barn) turas om att bo några månader var i vårt gästrum, hehe. För jag har väldigt många kusiner!

Sen är det ganska stor skillnad på det där med familj och släkt tycker jag. De som jag tycker är familj är de som står mig nära. De vars födelsedagar jag är ledsen över att missa. De som jag gärna öppnar gästrummet för i hur många månader som helst. Släkten är stor och det finns många som jag aldrig har träffat. En del av dem håller man kontakt med för sin familjs skull och andra är så avlägsna släktingar att man har lite svårt att reda ut precis hur släktträdet mellan oss ser ut egentligen. Det blir lite lustigt när en av de där avlägsna släktingarna plötsligt hör av sig och vill träffas när man aldrig har haft någon som helst kontakt tidigare. Man kan liksom inte låta bli att misstänka att det ligger någon dröm om att resa till USA bakom det där initiativet.

USA är lockande. När jag var yngre drömde jag också om att resa hit och se mig omkring även om jag aldrig ville bo här. För vi ser ju så mycket av USA på TV och det framstår ju verkligen som äventyrligt och speciellt. Jodå, det har allt varit ett äventyr att flytta hit. Men det är väldigt mycket vardag också.