Idag är jag värdefull

Maken lyser upp när han ser kuvertet från Department of the Treasury på köksbordet. 1200 dollar får han av staten i år. Det kallas Economic Stimulus payment och det faktum att han är gift innebär att han får utbetalt mycket mer än vad han hade fått i normala fall. Dubbelt så mycket faktiskt. Det är ju logiskt med tanke på att vi är två personer. Fast jag jobbar ju inte så det är ju rätt generöst att jag ändå räknas ibland.

Maken tillbringar kvällen med att vara nöjd över sin gifta status. Jo, han var rätt nöjd förra året också när han fick sin vanliga skatteåterbäring. Jag låter bli att poängtera för honom alla andra kostnader som jag innebär. För det är klart att det inte jämnar ut sig. Jag kostar givetvis mer än vad han får av staten. Men om maken vill kramas lite extra och vara glad så får han gärna lov att göra det.

Det är rätt märkligt vilken vikt det här med skatter har på amerikanare. Eftersom jag själv kommer från ett land med så pass höga skatter på allting så fnyser jag lite grann åt folk här när de klagar på presidentkandidater som hotar med att höja skatten. De blir arga när det kommer förslag om hur man kan göra samhället bättre om dessa förbättringar kommer att leda till skattehöjningar. Fast många vill ha förbättringar - det är bara det att ingen vill betala för dem. Sen kan jag ju i och för sig tycka att om man inte hade krigat med andra länder, och haft en vansinnigt dyr budget för vapen och militärer, så hade man kanske kunnat fixa många vettiga förbättringar här i stället.

Det finns så många saker som jag är van vid att staten hanterar. Man kan få hjälp här också - men inte i samma utsträckning. Det finns väldigt många frivilliga organisationer som rycker ut där staten inte räcker till. En del sponsrar också med hjälp för att som tack få en skylt med sitt namn på eller något annat som man kan stoltsera med. Ibland när man åker på motorvägen så kommer man till exempel förbi en lite renare vägsträcka än normalt. En stor skylt informerar om att den här vägen hålls ren tack vare någon sponsor.

Annars tycker jag att de amerikanska vägarna ser bedrövliga ut. Det är stora sprickor i asfalten överallt. Det ligger däckrester och annat skräp längs hela vägen. I Sverige är vi verkligen bortskämda med hela och rena vägar. Där verkar vägverket ibland nästan rycka ut onödigt ofta och riva upp fullt acceptabel asfalt för att lägga ut ny titt som tätt. Maken var definitivt imponerad av de svenska vägarna. Han pratar också ännu om vår kommunala busstrafik. Lyxiga säten, uttag för hörlurar till radio. Bussen han tar till jobb är definitivt undermålig i jämförelse.

En sak som jag reagerar på väldigt kraftigt här är att människor som får socialbidrag tvingas att gå in och handla i affärer med matkuponger. Jag kan tycka att det är förnedrande och jag tycker synd om de som tvingas stå där i affären och bli uttittade när det blir något krångel med dessa kuponger. För det har hänt ett antal gånger att det visar sig att kupongerna inte går att använda för att handla någon speciell vara eller att någon ny personal inte vet hur dem ska hanteras o.s.v Många kassörskor gör inget alls för att vara diskreta så alla i kön bakom vet vad det handlar om. Nej, man har inga problem alls med att högljutt diskutera de där matkupongerna med andra kassörskor eller till och med be om hjälp via högtalarsystemet. Pinsamt. Jag tycker synd om människan som står där med sina kuponger - för givetvis blir det ju en del blickar. Blickar som säger "jaha, det är dit mina skattepengar går. Hon har säkert 20 ungar också."

Jag hoppas verkligen inte att Sverige börjar med det där. För visst har det blivit hårdare hemma i Sverige? Visst har vi långsamt börjat lämna det där "ta hand om varandra"-tänket till ett mer cyniskt "jag litar inte på dig och håller koll på dig"-tänk. För visst är det så numera att man verkar ta för givet att arbetslösa, sjuka och andra utsatta grupper i samhället utnyttjar systemet och är lata? För arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb längre till exempel. Nej, istället lånar de ut arbetslösa till företag som inte behöver betala lön för dem så att dessa aldrig behöver anställa. Borde kanske byta namn på arbetsförmedlingen till slavutlåningskontoret.

Ibland är jag glad att jag inte har barn. För det är ett så mycket hårdare samhälle nu. Ja det är naivt att tänka att alla människor borde få lov att göra det som man trivs med och sträva efter att uppfylla sina egna individuella mål för att vara lyckliga i livet. Men tänk så många som tillbringar sina liv med att bara ha tid för sin egen personliga lycka mindre än 10%. Tänk så många som sliter sig till döds med långa, tunga arbetsdagar för att sedan belönas med en existensminimumpension och som sedan dör innan de ens hunnit få mer än ett år av ledig tid till att äntligen få koppla av. Blä, vi prioriterar fel numera tycker jag. Varför är det så viktigt att vi har så mycket grejer och pengar? Hur länge dröjer det innan vi inser att den absolut viktigaste saken vi har är tid? Tid för familjen. Tid för sig själv. Tid för att må bra.

Nä nu ska ta mig tid och skriva något uppmuntrande till maken. Jag må vara arbetslös och kosta pengar och kan inte ge så mycket presenter. Men jag brukar försöka ge maken ett gott skratt eller en romantisk hälsning någon gång då och då via e-mail så att hans arbetsdag inte känns så tråkig längre. Kanske känns arbetsdagen lite kortare då.