Vi har börjat få en lokal gratistidning hemskickad i brevlådan varje vecka och vårt trygga lilla samhälle har förlorat sitt skimmer av trygghet...för nu kan jag varje vecka slå upp den där sidan som redovisar veckans polishändelser i vår lilla förort och det är definitivt inte alls så lugnt här som jag trodde.
Polisen arresterar folk med vapen varje vecka. Ett äldre par blev förföljda hem en kväll och brutalt misshandlade och rånade vid hemkomsten. Knarkbeslag. Bilinbrott. Rån av en mack...Varje vecka läser jag alla de där notiserna och ryser. Jo jag har ju haft koll på de dagliga lokalnyheterna via TV tidigare. Men de nyheterna är inte bara de lokala nyheterna för vår lilla förort utan täcker också en del andra förorter häromkring Detroit. Eftersom vår förort inte är en av de största eller värsta så är det alltså sällan som vår förort figurerar i de nyhetssändningarna. Men nu har jag alltså svart på vitt varje vecka att det nog händer en del saker här omkring också. Den naiva bilden av säkerhet jag hade är borta.
Det där rånet av ett äldre par bekymrade våra grannar ganska mycket. Vi bor på en gata där väldigt många är äldre så det här var någonting som skrämde upp grannarna för det är har förekommit några sådana här rån av äldre på senaste tiden. En granne skrev ihop en liten orange lapp med säkerhetsföreskrifter och råd till alla oss andra om hur vi kunde trygga vårt eget hus genom att se till att låsa alla dörrar och fönster, byta ut trasiga glödlampor utomhus så att inga mörka gömställen fanns till hands osv. Den här lappen gick denne granne sen omkring och fäste vid dörrhandtaget på allas ytterdörrar - istället för att lägga den i brevlådan.
Det är inte första gången vi har fått lappar hem på det här sättet. Jag vet inte varför så många grannar och reklamutdelare drar sig för att använda brevlådan....nåja resultatet av den här grannens varningslapp är att jag uppmärksammat att grannen tvärs över vägen har haft den här lappen på sin ytterdörr i 3 dagar nu. Den där oranga lappen har blivit en lapp som talar om att "HÄR ÄR INGEN HEMMA VARSÅGOD OCH GÖR INBROTT NU!!".
Idag bestämde jag mig för att helt enkelt kila över gatan och ta ner lappen och lägga den i brevlådan istället. Fast visst känns det konstigt att gå över gatan och dra ner lappar från någon annans ytterdörr. Det kändes som om hela gatan såg vad jag gjorde. Men hellre lite obehagskänslor för mig än att vår granne kommer hem om några dar och har haft inbrott.
måndag 22 september 2008
fredag 19 september 2008
Varumärken
Det är svårt att handla här i USA ibland. Ibland när jag står där i affären och letar efter en viss produkt så inser jag hur viktigt det där med att känna igen ett varumärke är. Varje gång jag för första gången ska inhandla en "ny" typ av produkt som jag kommer ihåg från Sverige så ställs jag inför frågor: Hur ser den ut här? Vilket varumärke är det som majoriteten väljer och som har bäst rykte? Kommer den i tub, flaska eller burk? Var i affären sorterar amerikanarna in den här produkten? Vilken typ av affär är det mest troligt att jag hittar den i? Dessutom ställs jag ofta inför frågan vad heter den här produkten på engelska?
Maken har visat sig vara ganska dålig på att hitta svaret när jag på ett omständigt sätt försöker förklara för honom vad jag letar efter. Första gången jag skulle handla hem soja för att göra min sås brun till exempel så var maken totalt förvirrad när jag försökte förklara vad jag ville ha. Det visade sig att det kallades "browning sauce". Det tog lång tid innan jag hade skannat av alla hyllorna i affären och äntligen lyckades hitta min "soja". Hemma i Sverige finns min soja i en svart plastflaska. Här är det en betydligt mycket mindre liten brun glasflaska. Efter 2 år här i USA har jag blivit omskolad och hittar den snabbt i affären numera.
Ibland kommer jag inte ens ihåg det svenska namnet på den produkt jag söker. Som idag när jag vaknade på morgonen och hade fått något i ögat som envist vägrade komma ut. Nu sitter jag här och försöker komma på vad den där blåa flaskan med den mörkblå korken kallas. Den där som man använder för att skölja ur sina ögon med....vad heter det på svenska och vad kan det tänkas heta på engelska? Jag kan inte gå till affären och leta efter den där flaskan. Mina ögon kommer inte att kunna vandra omkring bland hyllorna på jakt efter den där minnesbílden av hur den ser som finns i mitt hjärnkontor. Flaskan här kanske inte ens är blå. Nej, jag blir nog tvungen att fråga personalen och när de hör min omständiga förklaring på vad jag vill göra så kommer de säkerligen snabbt komma underfund med att jag inte är född i det här landet. "umm that stuff that you use to rinse your eyes out with..."
Det finns en del fördelar med att inte längre känna igen alla varumärkena också. För jag kan passera genom godisavdelningen utan att mina inprogrammerade minnen av godismärken triggas igång och får mig att längta efter godis. Hemma i Sverige förra året vandrade jag omkring på godisavdelningen och bara njöt av att känna igen alla de vanliga godissorterna och lyssna på hur min hjärna, mina smaklökar och mage utbrast "ooooo det DÄR godiset är så himla gott det måste vi handla!"
Ibland springer jag på ett varumärke jag känner igen och när det händer så är det just det där märket som jag kommer ihåg som blir inhandlat. Det behöver inte ens vara svenskt. Bara själva igenkänningsfaktorn gör att jag tveklöst grabbar tag i produkten och stoppar ner den i kundvagnen. Det känns liksom så mycket tryggare att handla något som man känner igen. Förra veckan hittade jag Ajax bland rengöringsprodukterna och plötsligt dög inte längre det där amerikanska märket som jag har städat med i två år redan. Nej, Ajax skulle det vara. För plötsligt när jag stod där med en flaska Ajax i näven så var det nästan som om jag kunde känna mig så mycket närmare hemma. En bekant sak i en väldigt stor främmande värld så långt hemifrån. Trygghet i en flaska Ajax.
Maken har visat sig vara ganska dålig på att hitta svaret när jag på ett omständigt sätt försöker förklara för honom vad jag letar efter. Första gången jag skulle handla hem soja för att göra min sås brun till exempel så var maken totalt förvirrad när jag försökte förklara vad jag ville ha. Det visade sig att det kallades "browning sauce". Det tog lång tid innan jag hade skannat av alla hyllorna i affären och äntligen lyckades hitta min "soja". Hemma i Sverige finns min soja i en svart plastflaska. Här är det en betydligt mycket mindre liten brun glasflaska. Efter 2 år här i USA har jag blivit omskolad och hittar den snabbt i affären numera.
Ibland kommer jag inte ens ihåg det svenska namnet på den produkt jag söker. Som idag när jag vaknade på morgonen och hade fått något i ögat som envist vägrade komma ut. Nu sitter jag här och försöker komma på vad den där blåa flaskan med den mörkblå korken kallas. Den där som man använder för att skölja ur sina ögon med....vad heter det på svenska och vad kan det tänkas heta på engelska? Jag kan inte gå till affären och leta efter den där flaskan. Mina ögon kommer inte att kunna vandra omkring bland hyllorna på jakt efter den där minnesbílden av hur den ser som finns i mitt hjärnkontor. Flaskan här kanske inte ens är blå. Nej, jag blir nog tvungen att fråga personalen och när de hör min omständiga förklaring på vad jag vill göra så kommer de säkerligen snabbt komma underfund med att jag inte är född i det här landet. "umm that stuff that you use to rinse your eyes out with..."
Det finns en del fördelar med att inte längre känna igen alla varumärkena också. För jag kan passera genom godisavdelningen utan att mina inprogrammerade minnen av godismärken triggas igång och får mig att längta efter godis. Hemma i Sverige förra året vandrade jag omkring på godisavdelningen och bara njöt av att känna igen alla de vanliga godissorterna och lyssna på hur min hjärna, mina smaklökar och mage utbrast "ooooo det DÄR godiset är så himla gott det måste vi handla!"
Ibland springer jag på ett varumärke jag känner igen och när det händer så är det just det där märket som jag kommer ihåg som blir inhandlat. Det behöver inte ens vara svenskt. Bara själva igenkänningsfaktorn gör att jag tveklöst grabbar tag i produkten och stoppar ner den i kundvagnen. Det känns liksom så mycket tryggare att handla något som man känner igen. Förra veckan hittade jag Ajax bland rengöringsprodukterna och plötsligt dög inte längre det där amerikanska märket som jag har städat med i två år redan. Nej, Ajax skulle det vara. För plötsligt när jag stod där med en flaska Ajax i näven så var det nästan som om jag kunde känna mig så mycket närmare hemma. En bekant sak i en väldigt stor främmande värld så långt hemifrån. Trygghet i en flaska Ajax.
torsdag 18 september 2008
Engelska serier
Maken och jag har uppgraderat vårt Netflix-konto så att vi numera kan ha 2 filmer hemma åt gången istället för bara en. För de som inte känner till Netflix så är det en online videouthyrningstjänst där man får hemskickat filmer i brevlådan. Det finns massor av filmer att välja mellan och till och med ett väldigt litet svenskt utbud. Man kan ju alltid hoppas att det svenska utbudet växer men förhoppningarna är låga.
Nåja, nu har vi uppgraderat så att vi kan ha 2 filmer hemma vilket innebär att maken och jag inte behöver tänka på vad den andre eventuellt kan vara intresserad av att titta på utan har frihet att välja en film var. Jag började genast leta efter engelska TV-serier och hittade "Javisst herr minister". Oj, oj vilken klassiker! Den serien är fortfarande oerhört rolig. Det finns några klipp på Youtube också.
Maken har sen han gifte sig med mig fått se ganska mycket brittiska filmer och serier. Han har till sin förvåning fått lära sig att Rowan Atkinson faktiskt har gjort mer än mr Bean och han har stiftat bekantskap med Basil Fawlty (John Cleese) i Pang i bygget. Nu var det alltså dags för brittisk politik och jodå han tyckte det var riktigt roligt! Fast jag tror inte han njöt riktigt lika mycket som jag ändå. För svensk humor och brittisk humor ligger nog närmare varandra än svensk och amerikansk humor.
Nästa film på listan är "Wire in the blood" en brittisk deckarserie med Robson Green i huvudrollen. Jag älskar brittiska deckare! Är det inte märkligt ändå att man i ett så litet land som England lyckas hitta så många olika skådespelare? För är det inte så att oavsett hur mycket brittiska serier man än tittar på så finns det gigantiskt utbud av nya skådespelare i dem?Dessutom känns engelska serier så mycket mer realistiska och nära än amerikanska. Skådespelarna är inte alltid så orealistisk vackra. Nja, Robson Green ser rätt bra ut förstås. Fast nog hade dem skaffat en mycket mer muskulös man till huvudrollen om serien varit amerikansk? En skådespelare med perfekta, vita tänder, trendiga kläder, fräck bil och en kvinnlig motspelare med stora bröst, blont hår och sexiga kläder.
Ja OK det där kanske var lite överdrivet. Men visst är det ändå lite så att även när man i amerikanska serier försöker använda sig av "alldagliga" karaktärer så är de ofta ändå ganska attraktiva och inte alls så alldagliga som man strävar efter? Det stör mig varje gång någon serie som lockar tonåriga tittare skaffar in en "överviktig" rollfigur som i verkliga världen bara är normalviktig och inte alls egentligen kan ses som fet. Eller när den musaktiga receptionisten med glasögon tar av sig sina glasögon och plötsligt förvandlas till en oerhört sexig kvinna. Tja, där ser man vad ett par glasögon kan ställa till med.
Nej, det är härligt att se brittiska serier. Där huvudpersonen känns som en helt vanlig människa utan att man misstänker att plastikoperationer och massor av smink fixat till utseendet. En helt vanlig person som kan vara snygg utan hjälp.
Nåja, nu har vi uppgraderat så att vi kan ha 2 filmer hemma vilket innebär att maken och jag inte behöver tänka på vad den andre eventuellt kan vara intresserad av att titta på utan har frihet att välja en film var. Jag började genast leta efter engelska TV-serier och hittade "Javisst herr minister". Oj, oj vilken klassiker! Den serien är fortfarande oerhört rolig. Det finns några klipp på Youtube också.
Maken har sen han gifte sig med mig fått se ganska mycket brittiska filmer och serier. Han har till sin förvåning fått lära sig att Rowan Atkinson faktiskt har gjort mer än mr Bean och han har stiftat bekantskap med Basil Fawlty (John Cleese) i Pang i bygget. Nu var det alltså dags för brittisk politik och jodå han tyckte det var riktigt roligt! Fast jag tror inte han njöt riktigt lika mycket som jag ändå. För svensk humor och brittisk humor ligger nog närmare varandra än svensk och amerikansk humor.
Nästa film på listan är "Wire in the blood" en brittisk deckarserie med Robson Green i huvudrollen. Jag älskar brittiska deckare! Är det inte märkligt ändå att man i ett så litet land som England lyckas hitta så många olika skådespelare? För är det inte så att oavsett hur mycket brittiska serier man än tittar på så finns det gigantiskt utbud av nya skådespelare i dem?Dessutom känns engelska serier så mycket mer realistiska och nära än amerikanska. Skådespelarna är inte alltid så orealistisk vackra. Nja, Robson Green ser rätt bra ut förstås. Fast nog hade dem skaffat en mycket mer muskulös man till huvudrollen om serien varit amerikansk? En skådespelare med perfekta, vita tänder, trendiga kläder, fräck bil och en kvinnlig motspelare med stora bröst, blont hår och sexiga kläder.
Ja OK det där kanske var lite överdrivet. Men visst är det ändå lite så att även när man i amerikanska serier försöker använda sig av "alldagliga" karaktärer så är de ofta ändå ganska attraktiva och inte alls så alldagliga som man strävar efter? Det stör mig varje gång någon serie som lockar tonåriga tittare skaffar in en "överviktig" rollfigur som i verkliga världen bara är normalviktig och inte alls egentligen kan ses som fet. Eller när den musaktiga receptionisten med glasögon tar av sig sina glasögon och plötsligt förvandlas till en oerhört sexig kvinna. Tja, där ser man vad ett par glasögon kan ställa till med.
Nej, det är härligt att se brittiska serier. Där huvudpersonen känns som en helt vanlig människa utan att man misstänker att plastikoperationer och massor av smink fixat till utseendet. En helt vanlig person som kan vara snygg utan hjälp.
tisdag 16 september 2008
Äntligen!
Golvläggarna håller på med de sista slutdetaljerna och köksgolvet kommer att vara klart om en liten stund. Vad skönt det ska bli att få ställa tillbaks alla grejerna på sin vanliga plats. Katten har varje morgon förvirrat följt efter mig till matskålarna i källaren istället för att som vanligt få sin mat serverad i köket. Hon har skräckslaget gjort sig osynlig varje gång golvläggarna har varit här. Hon, liksom jag kommer säkerligen att pusta ut när de här killarna är färdiga.
Nja, pusta ut förresten.....det ligger ett lager av damm på nästan varenda pinal i huset efter det här projektet. Jag har massvis av städjobb framför mig så jag får väl pusta ut ordentligt imorgon istället. Men lugnt och tyst kommer det att bli i alla fall!
Golvet ser mycket bättre ut än vad jag hade sett framför mig när vi beställde det. Det är svårt det där att i sin hjärna skapa sig en helhetsbild av hur det kommer att bli när allt man har att titta på är en liten ruta med golv i affären. Men jodå det blev bra! Puh!
En nackdel med hela projektet är att jag nu aldrig kommer att få något trägolv i vardagsrummet för maken blev lite rädd för att ge sig in i framtida golvprojekt efter upptäckten att hallgolvet var så ojämnt. Så vardagsrumsmattan kommer nog att få ligga där i många, många år utan att vi vågar ta bort den och se efter hur det står till med golvet där under.
Nja, pusta ut förresten.....det ligger ett lager av damm på nästan varenda pinal i huset efter det här projektet. Jag har massvis av städjobb framför mig så jag får väl pusta ut ordentligt imorgon istället. Men lugnt och tyst kommer det att bli i alla fall!
Golvet ser mycket bättre ut än vad jag hade sett framför mig när vi beställde det. Det är svårt det där att i sin hjärna skapa sig en helhetsbild av hur det kommer att bli när allt man har att titta på är en liten ruta med golv i affären. Men jodå det blev bra! Puh!
En nackdel med hela projektet är att jag nu aldrig kommer att få något trägolv i vardagsrummet för maken blev lite rädd för att ge sig in i framtida golvprojekt efter upptäckten att hallgolvet var så ojämnt. Så vardagsrumsmattan kommer nog att få ligga där i många, många år utan att vi vågar ta bort den och se efter hur det står till med golvet där under.
måndag 15 september 2008
Känslor
Jag tror inte maken förstår vilken makt han har över mitt känsloliv. Han har förmågan att göra mig jätteglad men samtidigt har han också förmågan att göra mig oerhört deppig.
Nackdelen av att vara gift med en amerikan och bo så långt hemifrån Sverige är att varje gång jag blir sådär deppig över något som maken har sagt och gjort eller inte sagt och gjort...så får jag enorm hemlängtan. För plötsligt blir min hjärna full av tvivel och jag frågar mig själv varför jag sitter här i ett annat land när jag hade kunnat vara hemma i Sverige omgiven av människor som jag älskar och som älskar mig tillbaks?
Jag är inte van vid att mina känslor går i berg- och dalbana så mycket som de har gjort sen jag träffade min käre make. Jag har alltid tyckt att jag varit en någorlunda stabil person. Jag har inte varit typen som gått omkring och surat eller typen som förväntat mig att det motsatta könet absolut måste uppföra sig på ett visst sätt. Fast nu när alla de där barriärerna jag hade har rasat och jag funnit någon som jag älskar så är det inte lika enkelt att vara stabil längre. För visst har man förväntningar. Jag har massvis av förväntningar på små saker som jag önskar att maken kunde göra för att visa att jag är lika viktig för honom som han är för mig.
Nej, nu upptäcker jag sidor av mig själv som jag faktiskt inte alltid gillar. För jag tycker egentligen inte om att jag går omkring och är lite småsur en hel dag för att maken inte har fattat något han borde ha fattat. Fast jag vägrar att en gång till ha det där samtalet med maken. Det där samtalet om hur det hade varit så roligt ifall han någon gång överraskade mig med något eller om han någon gång gjorde något bara för min skull utan att skämta bort det och med ett skratt kasta bort allt det där som kunde ha varit romantiskt.
Romantiskt är kanske fel ord egentligen. Jag förväntar mig inte att maken ska förvandlas till någon riddare i skinande rustning eller så. Jag förväntar mig inte att maken ska haspla ur sig en massa poesi. Nej, jag förväntar mig kanske helt enkelt bara att maken någon gång ska vilja göra något bara för mig. Att han någon gång ska göra något som visar att han har tänkt på mig eller att han till och med offrar något som han själv gillar för min skull. För jag tycker att jag gör sånt hela tiden.
Jag vet vad han gillar och ser ofta till att överraska honom lite grann då och då med hans favoriträtter. Jag påminner honom om de TV-program som jag vet att han tycker om ifall han själv verkar ha glömt bort det. Jag låter honom byta kanal ifall det jag tittar på är något som tråkar ut honom. Jag lockar ut katten ur sovrummet på helgerna så att han inte ska bli väckt. Och det viktigaste av allt - jag kan inte sova ifall jag tror att något oroar honom utan frågar istället hur han mår. Jag vet att maken lade märke till att jag var ganska tystlåten igår kväll. Jag vet att han nog undrade varför för det märkte jag på honom. Men ändå hade han inga som helst problem att somna fast jag efter bara 5 minuter i sängen gick upp igen och lämnade sovrummet.
Med köket i fullständigt kaos så har det blivit restaurangbesök hela helgen. Det är ju egentligen ett bra läge för lite romantik kan man tycka. Men nej, maken och jag har gått på ställen som har TV och maken har snabbt placerat sig så att han kan följa sporten under middagen och därmed effektivt dödat hela stämningen som hade kunnat uppstå. Maken hade dessutom handlat ett nytt spel som han var ivrig att spela i helgen och därför var han totalt blind för allting annat och jag hade kunnat promenera omkring naken här hemma utan att han hade lagt märke till det tror jag.
Det är just för att maken inte riktigt lade märke till mig i helgen som jag nu känner mig lite deppig. Det är just för att maken inte riktigt lade märke till mig förra helgen heller....eller helgen dessförinnan.....och då vaknar alla de där osäkerhetskänslorna som säger att hans spel, sport, tv och böcker är så mycket viktigare för honom än vad jag är. För en liten kelstund hade han väl kunnat klämma in tycker man? Så då börjar jag titta mig i spegeln och fundera. Då vaknar mitt dåliga självförtroende. Då börjar jag känna att det är något som är fel när en man inte ens äger ett enda smycke som maken har köpt till en, inte får några blombuketter och har en make som lugnt stannar kvar i sängen och snarkar 10 minuter efter att jag lämnat sovrummet för att gå ut och trösta mig med en cigg.
Samma make som kan få mig så deppig kan vända på allting och göra mig så himla glad med något så litet som en kram eller ett oväntat email från jobb där han säger att han älskar mig. Fast han borde göra det där lite oftare. Det där emailet var förresten bara något han gjorde ett par gånger efter att jag tvingat honom att läsa en bok om olikheter mellan män och kvinnor. Problemet med att försöka lära en icke romantisk make att vara romantisk är att det inte känns lika spontant och skönt när man vet var han har fått instruktionerna.
Jag vet att en stor del av problemet handlar om att maken har växt upp i en familj där ömhetsbetygelserna har varit få. Han har aldrig sett sina föräldrar kramas. Föräldrarnas födelsedagar har varit icke existerande. Hans mor äger inga smycken förutom vigselringen. Hans mor har aldrig fått blommor av sin make när min make har sett det i alla fall. Maken har helt enkelt ingen utbildning på området. Han har inga referensramar.
Fast jag har sagt till maken att om han vill ha ett förhållande som verkar lika ytligt som hans föräldrars, om han vill ha ett förhållande där sovrummet har två enkelsängar istället för en dubbelsäng och om han vill ha ett förhållande där man aldrig verkar göra något tillsammans....så kan han ju bara fortsätta som han gör nu tills jag bygger upp så mycket barriärer att jag inte bryr mig längre.
Jag får lite dåligt samvete ibland för att jag tvivlar. Jag får lite dåligt samvete om jag surar. Visst är känslor obegripliga ibland? Det hade ju varit så mycket enklare om allt bara hade handlat om logik. Det hade varit så mycket enklare om män och kvinnor inte var så olika och förstod varandra bättre.
Nackdelen av att vara gift med en amerikan och bo så långt hemifrån Sverige är att varje gång jag blir sådär deppig över något som maken har sagt och gjort eller inte sagt och gjort...så får jag enorm hemlängtan. För plötsligt blir min hjärna full av tvivel och jag frågar mig själv varför jag sitter här i ett annat land när jag hade kunnat vara hemma i Sverige omgiven av människor som jag älskar och som älskar mig tillbaks?
Jag är inte van vid att mina känslor går i berg- och dalbana så mycket som de har gjort sen jag träffade min käre make. Jag har alltid tyckt att jag varit en någorlunda stabil person. Jag har inte varit typen som gått omkring och surat eller typen som förväntat mig att det motsatta könet absolut måste uppföra sig på ett visst sätt. Fast nu när alla de där barriärerna jag hade har rasat och jag funnit någon som jag älskar så är det inte lika enkelt att vara stabil längre. För visst har man förväntningar. Jag har massvis av förväntningar på små saker som jag önskar att maken kunde göra för att visa att jag är lika viktig för honom som han är för mig.
Nej, nu upptäcker jag sidor av mig själv som jag faktiskt inte alltid gillar. För jag tycker egentligen inte om att jag går omkring och är lite småsur en hel dag för att maken inte har fattat något han borde ha fattat. Fast jag vägrar att en gång till ha det där samtalet med maken. Det där samtalet om hur det hade varit så roligt ifall han någon gång överraskade mig med något eller om han någon gång gjorde något bara för min skull utan att skämta bort det och med ett skratt kasta bort allt det där som kunde ha varit romantiskt.
Romantiskt är kanske fel ord egentligen. Jag förväntar mig inte att maken ska förvandlas till någon riddare i skinande rustning eller så. Jag förväntar mig inte att maken ska haspla ur sig en massa poesi. Nej, jag förväntar mig kanske helt enkelt bara att maken någon gång ska vilja göra något bara för mig. Att han någon gång ska göra något som visar att han har tänkt på mig eller att han till och med offrar något som han själv gillar för min skull. För jag tycker att jag gör sånt hela tiden.
Jag vet vad han gillar och ser ofta till att överraska honom lite grann då och då med hans favoriträtter. Jag påminner honom om de TV-program som jag vet att han tycker om ifall han själv verkar ha glömt bort det. Jag låter honom byta kanal ifall det jag tittar på är något som tråkar ut honom. Jag lockar ut katten ur sovrummet på helgerna så att han inte ska bli väckt. Och det viktigaste av allt - jag kan inte sova ifall jag tror att något oroar honom utan frågar istället hur han mår. Jag vet att maken lade märke till att jag var ganska tystlåten igår kväll. Jag vet att han nog undrade varför för det märkte jag på honom. Men ändå hade han inga som helst problem att somna fast jag efter bara 5 minuter i sängen gick upp igen och lämnade sovrummet.
Med köket i fullständigt kaos så har det blivit restaurangbesök hela helgen. Det är ju egentligen ett bra läge för lite romantik kan man tycka. Men nej, maken och jag har gått på ställen som har TV och maken har snabbt placerat sig så att han kan följa sporten under middagen och därmed effektivt dödat hela stämningen som hade kunnat uppstå. Maken hade dessutom handlat ett nytt spel som han var ivrig att spela i helgen och därför var han totalt blind för allting annat och jag hade kunnat promenera omkring naken här hemma utan att han hade lagt märke till det tror jag.
Det är just för att maken inte riktigt lade märke till mig i helgen som jag nu känner mig lite deppig. Det är just för att maken inte riktigt lade märke till mig förra helgen heller....eller helgen dessförinnan.....och då vaknar alla de där osäkerhetskänslorna som säger att hans spel, sport, tv och böcker är så mycket viktigare för honom än vad jag är. För en liten kelstund hade han väl kunnat klämma in tycker man? Så då börjar jag titta mig i spegeln och fundera. Då vaknar mitt dåliga självförtroende. Då börjar jag känna att det är något som är fel när en man inte ens äger ett enda smycke som maken har köpt till en, inte får några blombuketter och har en make som lugnt stannar kvar i sängen och snarkar 10 minuter efter att jag lämnat sovrummet för att gå ut och trösta mig med en cigg.
Samma make som kan få mig så deppig kan vända på allting och göra mig så himla glad med något så litet som en kram eller ett oväntat email från jobb där han säger att han älskar mig. Fast han borde göra det där lite oftare. Det där emailet var förresten bara något han gjorde ett par gånger efter att jag tvingat honom att läsa en bok om olikheter mellan män och kvinnor. Problemet med att försöka lära en icke romantisk make att vara romantisk är att det inte känns lika spontant och skönt när man vet var han har fått instruktionerna.
Jag vet att en stor del av problemet handlar om att maken har växt upp i en familj där ömhetsbetygelserna har varit få. Han har aldrig sett sina föräldrar kramas. Föräldrarnas födelsedagar har varit icke existerande. Hans mor äger inga smycken förutom vigselringen. Hans mor har aldrig fått blommor av sin make när min make har sett det i alla fall. Maken har helt enkelt ingen utbildning på området. Han har inga referensramar.
Fast jag har sagt till maken att om han vill ha ett förhållande som verkar lika ytligt som hans föräldrars, om han vill ha ett förhållande där sovrummet har två enkelsängar istället för en dubbelsäng och om han vill ha ett förhållande där man aldrig verkar göra något tillsammans....så kan han ju bara fortsätta som han gör nu tills jag bygger upp så mycket barriärer att jag inte bryr mig längre.
Jag får lite dåligt samvete ibland för att jag tvivlar. Jag får lite dåligt samvete om jag surar. Visst är känslor obegripliga ibland? Det hade ju varit så mycket enklare om allt bara hade handlat om logik. Det hade varit så mycket enklare om män och kvinnor inte var så olika och förstod varandra bättre.
söndag 14 september 2008
En någorlunda tyst söndag!
American Football säsongen har startat och maken tillbringar det mesta av söndagen framför TV:n. Just idag så är det något fel på ljudet så alla kommentatorer är nertystade. Skönt! Så här borde det alltid vara tycker jag. De vanliga ljuden från spelet är inte alls lika irriterande som alla dessa kommentatorer.
Idag kan maken inte höja ljudvolymen och gå och sätta sig vid sin dator utan han tvingas sitta framför TV:n för att följa matchen. Jag slipper höra alla dessa ivriga kommentatorer skrika högljutt varje gång en spelare närmar sig mål. Härligt!
Fast det är väl för mycket att hoppas på att även nästa söndag kommer att vara lika tyst. Men jag passar på och njuter idag när makens match är lugn och tyst. Jag slipper sitta med hörlurar på och titta på svensk TV. Jag slipper marchera fram till TV:n för att sänka volymen till en uthärdlig nivå. Jag slipper ta en huvudvärkstablett framåt kvällen för att allt detta skrikande plågar mina öron hela dagen.
Idag kan maken inte höja ljudvolymen och gå och sätta sig vid sin dator utan han tvingas sitta framför TV:n för att följa matchen. Jag slipper höra alla dessa ivriga kommentatorer skrika högljutt varje gång en spelare närmar sig mål. Härligt!
Fast det är väl för mycket att hoppas på att även nästa söndag kommer att vara lika tyst. Men jag passar på och njuter idag när makens match är lugn och tyst. Jag slipper sitta med hörlurar på och titta på svensk TV. Jag slipper marchera fram till TV:n för att sänka volymen till en uthärdlig nivå. Jag slipper ta en huvudvärkstablett framåt kvällen för att allt detta skrikande plågar mina öron hela dagen.
fredag 12 september 2008
Sneda golv
Huset är enormt rörigt just nu efter att hantverkarna rivit ut vårt gamla köks- och hallgolv. Spisen och kylskåpet står i vardagsrummet och man kan inte gå omkring här hemma utan skor på fötterna. Ett lager av damm lade sig över hela ovanvåningen när hantverkarna igår slog sönder kakelgolvet i hallen och katten fick panik när hennes trygga plats i källaren visade sig vara allt annat än trygg igår. Hantverkarna slog så hårt på golvet att sågspån trillade ner i källaren och katten trodde säkerligen att hela golvet skulle rasa in över henne. Det var en skräckslagen katt som rusade upp ur källaren och flydde in i sovrummet för att gömma sig under sängen.
Naturligtvis går ingenting som planerat och projektet "nytt golv" avslöjade att golvet under kaklet var snett och vingt. Tydligen hade man jämnat till den där ytan med att bara fylla på med mer cement (eller vad man nu använder när man lägger kakelgolv) vilket inte är en lösning när man ska lägga vinylgolv. Golvläggaren stod här och sa "I've never seen anything like it". Det kan inte vara goda nyheter och jag misstänker att priset för hela projektet steg. Våra golvläggare tvingades kontakta en annan hantverkare som ska komma och jämna till golvet innan de kan fortsätta med att lägga golv. Suck.
Just nu har jag ingen aning om när den här hantverkaren kommer att dyka upp för att fixa till golvet och ingen som helst aning om när golvläggarna kan komma tillbaks för att fortsätta sitt arbete. Jag hoppas att de inte kommer att ringa och säga att vi ses igen nästa vecka - för att leva i den här röran är allt annat än kul.
Maken och jag har haft den här diskussionen förr.....jag har många gånger poängterat för honom hur snett allting verkar vara byggt här och menat på att det måste bero på att man inte använder sig av det metriska systemet som är mer exakt. Det är klart att det måste vara svårare att bygga hus ordentligt när minsta måttenheten är 1 inch vilket är 2,54 cm och man tvingas uttrycka sina mått som 1 2/3 inches osv. Det är inte konstigt att våra vardagsrumfönster inte hänger på exakt samma höjd. Det är inte konstigt att vårt golv är snett.
Maken kom hem från jobb igår och tittade på golvet och sen vände han sig mot mig och suckade - för han förväntade sig nog att jag skulle poängtera det där med måttenheter igen. Fast jag tyckte synd om honom och sa för en gångs skull ingenting. Nej det var absolut inte läge för att skämta om amerikanska måttsystem igår kväll. Stackars maken. Han fick en stor kram istället.
Naturligtvis går ingenting som planerat och projektet "nytt golv" avslöjade att golvet under kaklet var snett och vingt. Tydligen hade man jämnat till den där ytan med att bara fylla på med mer cement (eller vad man nu använder när man lägger kakelgolv) vilket inte är en lösning när man ska lägga vinylgolv. Golvläggaren stod här och sa "I've never seen anything like it". Det kan inte vara goda nyheter och jag misstänker att priset för hela projektet steg. Våra golvläggare tvingades kontakta en annan hantverkare som ska komma och jämna till golvet innan de kan fortsätta med att lägga golv. Suck.
Just nu har jag ingen aning om när den här hantverkaren kommer att dyka upp för att fixa till golvet och ingen som helst aning om när golvläggarna kan komma tillbaks för att fortsätta sitt arbete. Jag hoppas att de inte kommer att ringa och säga att vi ses igen nästa vecka - för att leva i den här röran är allt annat än kul.
Maken och jag har haft den här diskussionen förr.....jag har många gånger poängterat för honom hur snett allting verkar vara byggt här och menat på att det måste bero på att man inte använder sig av det metriska systemet som är mer exakt. Det är klart att det måste vara svårare att bygga hus ordentligt när minsta måttenheten är 1 inch vilket är 2,54 cm och man tvingas uttrycka sina mått som 1 2/3 inches osv. Det är inte konstigt att våra vardagsrumfönster inte hänger på exakt samma höjd. Det är inte konstigt att vårt golv är snett.
Maken kom hem från jobb igår och tittade på golvet och sen vände han sig mot mig och suckade - för han förväntade sig nog att jag skulle poängtera det där med måttenheter igen. Fast jag tyckte synd om honom och sa för en gångs skull ingenting. Nej det var absolut inte läge för att skämta om amerikanska måttsystem igår kväll. Stackars maken. Han fick en stor kram istället.
torsdag 11 september 2008
Den fega katten
Katten går omkring här hemma och inspekterar försiktigt köksbordet som tillfälligt har flyttats in i vardagsrummet. Katter gillar inte förändringar så hennes kroppsspråk är misstänksamt när hon närmar sig bordet. Hon har redan missnöjt konstaterat att hennes matskålar har blivit placerade i källaren.
Stackaren vet inte att om bara två timmar så dundrar det in en massa hantverkare här för att börja riva ut golv och att hon då kommer att vara tacksam över att jag flyttat ner hennes matskålar i källaren eftersom hon kommer att ta skydd där nere och vägra komma upp igen förrän de är borta.
Av alla de katter jag haft i mitt liv så är det här den fegaste katten jag någonsin mött och källaren är hennes trygga zon. Hon kurar ihop sig under källartrappan när det ringer på dörren, när det åskar eller när minsta lilla oväntade ljud stör hennes vardag. Hon flyr med andan i halsen om någon granne gör minsta ansats till att ens prata med henne när vi är ute i trädgården. Hon flyr till och med när maken prasslar med en plastpåse när han förbereder sig för att gå ner och göra rent i kattlådan. Det är nästan ett underverk att jag har lyckats vänja henne vid ljudet av dammsugaren sen jag flyttade hit.
Min förra katt hade utan tvekan suttit här uppe och inspekterat hantverkarna när de kom. Hon hade legat i närheten och hållit koll på vad de sysslade med. Min förra katt hade utan tvekan gått fram och hälsat på vartenda främling och tiggt om att få kela lite. Visst är det märkligt att det finns människor som inte tycker att djur har någon "själ"? Alla katter och hundar jag har haft genom livet har haft sina egna personligheter. Tydliga, påtagliga personligheter som inte kan misstas för bara naturliga instinkter. En del av dem har varit mer charmiga än andra. För visst kan djur också manipulera en med sin charm. Vår hund visste till exempel precis hur han skulle göra för att lyckas övertyga oss om att de där resterna vi hade tänkt ha till dagen efter passade mycket bättre i hans mage.
Det är lite synd att jag förmodligen aldrig kommer att ha hund igen. Maken gillar inte hundar och förstår sig inte alls på dem. Det är allt bra tur att vi båda gillar katter för annars hade det verkligen varit kris här hemma. För något litet keldjur måste man ha! Fast oj vad kul det hade varit med en hund också, suck.
Stackaren vet inte att om bara två timmar så dundrar det in en massa hantverkare här för att börja riva ut golv och att hon då kommer att vara tacksam över att jag flyttat ner hennes matskålar i källaren eftersom hon kommer att ta skydd där nere och vägra komma upp igen förrän de är borta.
Av alla de katter jag haft i mitt liv så är det här den fegaste katten jag någonsin mött och källaren är hennes trygga zon. Hon kurar ihop sig under källartrappan när det ringer på dörren, när det åskar eller när minsta lilla oväntade ljud stör hennes vardag. Hon flyr med andan i halsen om någon granne gör minsta ansats till att ens prata med henne när vi är ute i trädgården. Hon flyr till och med när maken prasslar med en plastpåse när han förbereder sig för att gå ner och göra rent i kattlådan. Det är nästan ett underverk att jag har lyckats vänja henne vid ljudet av dammsugaren sen jag flyttade hit.
Min förra katt hade utan tvekan suttit här uppe och inspekterat hantverkarna när de kom. Hon hade legat i närheten och hållit koll på vad de sysslade med. Min förra katt hade utan tvekan gått fram och hälsat på vartenda främling och tiggt om att få kela lite. Visst är det märkligt att det finns människor som inte tycker att djur har någon "själ"? Alla katter och hundar jag har haft genom livet har haft sina egna personligheter. Tydliga, påtagliga personligheter som inte kan misstas för bara naturliga instinkter. En del av dem har varit mer charmiga än andra. För visst kan djur också manipulera en med sin charm. Vår hund visste till exempel precis hur han skulle göra för att lyckas övertyga oss om att de där resterna vi hade tänkt ha till dagen efter passade mycket bättre i hans mage.
Det är lite synd att jag förmodligen aldrig kommer att ha hund igen. Maken gillar inte hundar och förstår sig inte alls på dem. Det är allt bra tur att vi båda gillar katter för annars hade det verkligen varit kris här hemma. För något litet keldjur måste man ha! Fast oj vad kul det hade varit med en hund också, suck.
måndag 8 september 2008
Jag behöver en energikick!
Oj, vad slarvig jag har blivit med bloggandet! Inspirationen den senaste tiden har varit oerhört låg på flera områden i mitt liv än bara bloggande. I ett försök att få lite mer energi så köpte jag häromdagen en burk med vitamintabletter med förhoppningen om de ska göra mig lite piggare.
Jag har alltid varit ganska kräsen av mig och därför finns det väldigt många grönsaker som jag inte äter. Maken delar min kräsenhet så tillsammans är vi rätt duktiga på att undvika saker som broccolli och spenat till exempel. Våra måltider tillsammans är inte direkt supernyttiga. Kanske kommer de där tabletterna att ge mig mer energi, bättre hy och få mig att må lite bättre. Nåja, det är åtminstone värt ett försök.
Den här veckan ska jag skärpa mig och ta itu med saker som jag borde ha fixat för längesen. Jag ska till exempel ta mig ner till optikern och kolla synen för jag är trött på att ha huvudvärk varje kväll. Jag hoppas verkligen att det är glasögon jag behöver för jag vill verkligen inte upptäcka att huvudvärken beror på någon dold sjukdom eller så. Fast om jag blundar med ena ögat och tittar mig omkring och försöker läsa så blir världen mycket, mycket suddigare på vänster öga än på det högra så troligen är det just nya glasögon jag behöver.
I helgen var vi och tittade på golv och fick en smärre chock när vi frågade vad det skulle kosta att lägga nytt golv i vårat kök. Ungefär 6000 dollar, sa killen efter att ha räknat en stund. Oj, oj, oj det där var mycket mer än vad vi hade förutsett. Jag var beredd på att dra mig ur direkt medan maken som inte är lika snål som jag gick med på att killen skulle komma hem till oss och inspektera köket, göra lite mätningar och räkna ut en mer precis kostnadskalkyl. Det visade sig vara tur att maken inte är lika lättskrämd över priser som jag för efter att killen varit hemma och gjort en bedömning så åkte han iväg och talade med sin chef innan han ringde och berättade att priset istället skulle ligga omkring 3000 dollar. Puh!!
När vi tittade på golv så var jag först väldigt frustrerad över att makens engagemang i frågan var ganska lågt och han i princip bara stod och tittade på och väntade på att jag skulle välja något. Efter en stund fick han sig en liten utskällning av mig i affären där jag poängterade att det var "vårt" hem och att han gott kunde ha lite åsikter han också. Maken ska vara glad över att jag var så pass lågljudd i affären att bara en enda dam i närheten lade märke till att han fick sig en utskällning. Jag såg att hon log när hon lite diskret vände sig om och låtsades som ingenting. Maken skärpte till sig och hjälpte till sist till med att välja ut golv. Jag blev så uppmuntrad av detta stora framsteg att jag i valet och kvalet mellan det golv han gillade mest och det golv jag gillade mest till sist valde att låta maken vinna. För visst hade det varit förödande för framtida engagemang från maken om jag hade envisats med att vi valde det golv jag gillade bäst?
Jag har alltid varit ganska kräsen av mig och därför finns det väldigt många grönsaker som jag inte äter. Maken delar min kräsenhet så tillsammans är vi rätt duktiga på att undvika saker som broccolli och spenat till exempel. Våra måltider tillsammans är inte direkt supernyttiga. Kanske kommer de där tabletterna att ge mig mer energi, bättre hy och få mig att må lite bättre. Nåja, det är åtminstone värt ett försök.
Den här veckan ska jag skärpa mig och ta itu med saker som jag borde ha fixat för längesen. Jag ska till exempel ta mig ner till optikern och kolla synen för jag är trött på att ha huvudvärk varje kväll. Jag hoppas verkligen att det är glasögon jag behöver för jag vill verkligen inte upptäcka att huvudvärken beror på någon dold sjukdom eller så. Fast om jag blundar med ena ögat och tittar mig omkring och försöker läsa så blir världen mycket, mycket suddigare på vänster öga än på det högra så troligen är det just nya glasögon jag behöver.
I helgen var vi och tittade på golv och fick en smärre chock när vi frågade vad det skulle kosta att lägga nytt golv i vårat kök. Ungefär 6000 dollar, sa killen efter att ha räknat en stund. Oj, oj, oj det där var mycket mer än vad vi hade förutsett. Jag var beredd på att dra mig ur direkt medan maken som inte är lika snål som jag gick med på att killen skulle komma hem till oss och inspektera köket, göra lite mätningar och räkna ut en mer precis kostnadskalkyl. Det visade sig vara tur att maken inte är lika lättskrämd över priser som jag för efter att killen varit hemma och gjort en bedömning så åkte han iväg och talade med sin chef innan han ringde och berättade att priset istället skulle ligga omkring 3000 dollar. Puh!!
När vi tittade på golv så var jag först väldigt frustrerad över att makens engagemang i frågan var ganska lågt och han i princip bara stod och tittade på och väntade på att jag skulle välja något. Efter en stund fick han sig en liten utskällning av mig i affären där jag poängterade att det var "vårt" hem och att han gott kunde ha lite åsikter han också. Maken ska vara glad över att jag var så pass lågljudd i affären att bara en enda dam i närheten lade märke till att han fick sig en utskällning. Jag såg att hon log när hon lite diskret vände sig om och låtsades som ingenting. Maken skärpte till sig och hjälpte till sist till med att välja ut golv. Jag blev så uppmuntrad av detta stora framsteg att jag i valet och kvalet mellan det golv han gillade mest och det golv jag gillade mest till sist valde att låta maken vinna. För visst hade det varit förödande för framtida engagemang från maken om jag hade envisats med att vi valde det golv jag gillade bäst?
tisdag 2 september 2008
En oväntad skatt
Det är alltid lika skönt att komma hem igen efter att ha varit borta några dagar. Jag sover aldrig lika bekvämt hemma hos andra som jag gör i min egen säng och man känner sig alltid lite sysslolös när man inte har sina egna grejer omkring sig och kan pyssla med vad som än faller en in. Makens syster hade tagit med sig sin x-box så en stor del av lördagskvällen gick åt till att sitta och titta på medan maken och hon turades om att spela Grand Theft Auto. De fnyste åt sin mors idé om att spela kort istället vilket jag gärna hade gjort istället.
På Söndagen var det dags för en stor familjemiddag och jag fick en oväntad present av makens morbror. Han halade upp en hel plastpåse full med Hemmets veckotidningar som han hade fått av en svensk granne! Jag läste väldigt sällan Hemmets veckotidning när jag bodde i Sverige men nu -så långt hemifrån - så var den där påsen med tidningar en väldigt välkommen syn! De där tidningarna kommer att bläddras igenom ett otal gånger och läggas i min egna lilla skattgömma där hemma med saker som absolut inte får slängas. För svenska tidningar är värdefulla för mig numera och en dag kommer jag kanske att hitta någon annan svensk här i närheten som kommer att bli lika glad som jag blev när jag räcker över en påse med "svensk hemlängtan" till dem.
Familjesammankomsten för mig, svärmor och en annan kvinnlig släkting var betydligt mer stressig än för övriga familjemedlemmar. Makens bror hade med sig sin lille ettåring och i flera timmar tills ungen väl somnade av utmattning så jagade vi runt för att hindra den här lille energiske knatten från att trilla i trappan, välta ut knappnålar över hela svärmors hobbyrum (som inte hade någon dörr), dra ner alla porslinssaker, rota i lådor och hitta precis vartenda litet farligt hörn som han kunde. Envis var ungen också. Han visste precis vad tangentbordet och musen till datorn var till och som en magnet drogs han hela tiden in till hobbyrummet för att banka på tangentbordet.
Härligt glad var ungen också. Det är sällan man träffar på en liten knatte som inte gnäller alls utan bara skrattar när han trillar omkull. Maken försökte hjälpa till i början men efter bara en halvtimme var han "utmattad" och ansvaret för ungen föll på oss tre damer. Förresten var han ändå inte till så mycket hjälp. Han visste till exempel inte alls hur han skulle hindra ungen från att öppna en låda inne i hobbyrummet utan ropade bara till oss andra att "Andre is pulling stuff out of the drawer in here!". Jag sa till honom att dra bort ungen därifrån varvid maken svarade att jo det hade han ju gjort men ungen bara sprang tillbaks till lådan igen för att fortsätta....jo men då drar man bort ungen igen och igen och igen tills han slutar eller så håller man handen för lådan så att ungen inte kan öppna den och efter en stunds dragkamp ger upp. Men det där hade maken inte tålamod till.
Barnets mamma var tvungen att jobba i helgen och barnets pappa överlämnade gladeligen ansvaret på oss kvinnor och tog barnledigt under hela familjesammankomsten. Så energisk som den här ungen var så kan jag förstå att det måste ha varit skönt att vara lite ledig men jag hoppas han hjälper till att passa sin unge lite mer hemma så att inte mamman alltid är den som är påpasslig.
Jag brukar bli lite vemodig vid de här familjesammankomsterna eftersom jag saknar min egen familj. Mest tydligt känns det när vi alla har ätit färdigt vår middag och man en stund senare börjar ta fram kakor och pajer utan att någon gör minsta lilla ansats till att närma sig kaffekokaren. I början var jag för feg för att våga mig på att närma mig svärmors skafferi och rota fram vad jag behövde själv men efter ett antal familjesammankomster har jag blivit alltmer modig och kokar det där kaffet själv. För om jag inte gör det - så blir det inget kaffe. Jag har lyckats förvandla maken till en kaffedrickare och hans bror är numera också på god väg att börja uppskatta det där med en kopp kaffe tillsammans med sin paj. Vi får se om några år hur många andra i familjen jag har lyckats "försvenska" lite.
Det var skönt att komma hem igen efter helgen. Maken och jag som båda är datorberoende klev in genom dörren, hälsade på katten och graviterade genast mot våra datorer för att kolla våra email och läsa ikapp på de forum vi följer innan vi gemensamt sjönk ner framför TV:n för att koppla av tillsammans och bara njuta av att vara hemma igen. Det kändes också väldigt skönt att krypa ner i sängen i går kväll och bläddra i mina nya svenska tidningar en stund innan det var dags att sova.
På Söndagen var det dags för en stor familjemiddag och jag fick en oväntad present av makens morbror. Han halade upp en hel plastpåse full med Hemmets veckotidningar som han hade fått av en svensk granne! Jag läste väldigt sällan Hemmets veckotidning när jag bodde i Sverige men nu -så långt hemifrån - så var den där påsen med tidningar en väldigt välkommen syn! De där tidningarna kommer att bläddras igenom ett otal gånger och läggas i min egna lilla skattgömma där hemma med saker som absolut inte får slängas. För svenska tidningar är värdefulla för mig numera och en dag kommer jag kanske att hitta någon annan svensk här i närheten som kommer att bli lika glad som jag blev när jag räcker över en påse med "svensk hemlängtan" till dem.
Familjesammankomsten för mig, svärmor och en annan kvinnlig släkting var betydligt mer stressig än för övriga familjemedlemmar. Makens bror hade med sig sin lille ettåring och i flera timmar tills ungen väl somnade av utmattning så jagade vi runt för att hindra den här lille energiske knatten från att trilla i trappan, välta ut knappnålar över hela svärmors hobbyrum (som inte hade någon dörr), dra ner alla porslinssaker, rota i lådor och hitta precis vartenda litet farligt hörn som han kunde. Envis var ungen också. Han visste precis vad tangentbordet och musen till datorn var till och som en magnet drogs han hela tiden in till hobbyrummet för att banka på tangentbordet.
Härligt glad var ungen också. Det är sällan man träffar på en liten knatte som inte gnäller alls utan bara skrattar när han trillar omkull. Maken försökte hjälpa till i början men efter bara en halvtimme var han "utmattad" och ansvaret för ungen föll på oss tre damer. Förresten var han ändå inte till så mycket hjälp. Han visste till exempel inte alls hur han skulle hindra ungen från att öppna en låda inne i hobbyrummet utan ropade bara till oss andra att "Andre is pulling stuff out of the drawer in here!". Jag sa till honom att dra bort ungen därifrån varvid maken svarade att jo det hade han ju gjort men ungen bara sprang tillbaks till lådan igen för att fortsätta....jo men då drar man bort ungen igen och igen och igen tills han slutar eller så håller man handen för lådan så att ungen inte kan öppna den och efter en stunds dragkamp ger upp. Men det där hade maken inte tålamod till.
Barnets mamma var tvungen att jobba i helgen och barnets pappa överlämnade gladeligen ansvaret på oss kvinnor och tog barnledigt under hela familjesammankomsten. Så energisk som den här ungen var så kan jag förstå att det måste ha varit skönt att vara lite ledig men jag hoppas han hjälper till att passa sin unge lite mer hemma så att inte mamman alltid är den som är påpasslig.
Jag brukar bli lite vemodig vid de här familjesammankomsterna eftersom jag saknar min egen familj. Mest tydligt känns det när vi alla har ätit färdigt vår middag och man en stund senare börjar ta fram kakor och pajer utan att någon gör minsta lilla ansats till att närma sig kaffekokaren. I början var jag för feg för att våga mig på att närma mig svärmors skafferi och rota fram vad jag behövde själv men efter ett antal familjesammankomster har jag blivit alltmer modig och kokar det där kaffet själv. För om jag inte gör det - så blir det inget kaffe. Jag har lyckats förvandla maken till en kaffedrickare och hans bror är numera också på god väg att börja uppskatta det där med en kopp kaffe tillsammans med sin paj. Vi får se om några år hur många andra i familjen jag har lyckats "försvenska" lite.
Det var skönt att komma hem igen efter helgen. Maken och jag som båda är datorberoende klev in genom dörren, hälsade på katten och graviterade genast mot våra datorer för att kolla våra email och läsa ikapp på de forum vi följer innan vi gemensamt sjönk ner framför TV:n för att koppla av tillsammans och bara njuta av att vara hemma igen. Det kändes också väldigt skönt att krypa ner i sängen i går kväll och bläddra i mina nya svenska tidningar en stund innan det var dags att sova.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)