Fåglarna

När jag är ute och promenerar tänker jag ibland på hur mycket färgrannare fåglarna är här än hemma i Sverige. Jovisst, vi har ju en del färgranna fåglar också men inte alls i lika stor mängd som här och inte alls med de här riktigt djärva, klara färgerna. Klarröda, vackert solgula och himmelsblå hoppar de omkring här utanför terassen och letar efter mat.

Hemma i Sverige såg jag gråsparvar, kråkor och skator i massor. Att se en och annan bofink eller rödhake hörde till ovanligheterna. Här vimlar det av Kanadagäss och de fräser åt mig ibland när jag kommer för nära. Gråsparvar finns här i Michigan också men kråkor och skator har jag faktiskt inte sett några ännu. Ibland kommer en och annan större rovfågel också förbiglidande men hittills har jag inte lyckats identifiera vilka de är eftersom de aldrig stannar kvar tillräckligt länge för att jag ska hinna med att kalla på maken så han kan informera mig.

Varje morgon väcks jag av en väldigt färgrann "Bluejay". Den är jättevacker. Men oj vilket oväsen den för här utanför fönstret. Det är absolut omöjligt att sova när den sätter igång. Bilden nedan är tagen från en infosida om Bluejays på Internet.









Eftersom vi har katt blir det ofta ett väldigt liv här i trädgården när hon är ute på promenad och alla dessa färglada fåglar börjar med sin varningssång och följer efter henne för att hålla koll på vad hon gör.


På vårt område finns en damm som jag promenerar förbi. I den här dammen ser man ofta ankfamiljer som simmar omkring. Men till skillnad från svenska ankfamiljer så har jag lagt märke till att inte en enda anka hoppfullt, nyfiken inspekterar mig för att se efter om jag har mat. Nej, de här ankorna förväntar sig ingen mat av oss människor. Är det så att våra svenska fåglar är lite bortskämda med det där att bli matade av förbipasserande? För närmar jag mig en damm i Sverige så brukar fåglarna ofta reagera - allra helst om man bär på något plastpåsliknande som kan tänkas innehålla bröd. Jag har varit med om ankor som har förföljt mig i flera meter i hopp om att jag plötsligt ska trolla fram några brödsmulor. Nej, jag borde kanske lära de här amerikanska ankorna att bli lite nyfikna också? Nästa gång kanske jag tar med mig en brödpåse till den där dammen.


En annan sak som jag har tänkt på när det gäller fåglar här är att de tycks färdas i mycket större flockar än vad jag är van vid. Det är precis som om fåglarna också är så många fler i det här stora landet och därför samlas i större mängder. Hitchcocks film "Fåglarna" dyker ibland upp i minnet på mig när jag ser hur dessa stora fågelskockar gemensamt tar sikte på något långt därborta i horisonten och flyger iväg.