tisdag 4 november 2008

Nedräkning

Äntligen är valdagen här. Jag ser fram emot att slippa se alla reklamfilmer om valet, lyssna på politisk propaganda på telefonsvararen och äntligen få reda på vem som ska bli USA's nästa president. Jag hoppas på Obama men maken säger hela tiden "you never know what the redneck vote is" och trots att alla valundersökningar visar att Obama är i ledningen så kan man inte vara säker på vad som händer idag.

Fast sämre än George Bush kan det väl inte bli?

Jag tycker synd om maken idag eftersom han efter jobb måste skynda iväg för att rösta. Han har 3 timmar på sig att hinna med att rösta eftersom han måste vänta tills efter jobb och vallokalen stänger kl 21. Det är vansinne, tycker jag, att man inte har valdag på helgen då majoriteten av befolkningen är lediga. Jag har sett på nyheterna nyss att köerna till vallokalerna är långa. Jag hoppas att köerna till makens vallokal är mindre. För visst hade det varit synd om han inte hann med att rösta?

Idag röstar man som jag tidigare nämnt inte bara på vilken president landet ska ha utan också på många andra politiska poster. Idag är det också väldigt många lokala folkomröstningar. Här i Michigan ska det tas ställning till om man ska tillåta marijuana som medicinsk åtgärd och om man ska kunna forska i stamceller. I en del stater röstar man idag om att sätta gränser för aborter. Det är helt otroligt att man vill förbjuda aborter! Jag hoppas verkligen att abortmotståndarna inte vinner den här frågan.

Jag gillar inte folk som använder aborter istället för preventivmedel och som är stamkunder på abortklinikerna, men det finns så många människor vars liv skulle få oerhörda konsekvenser av att förbjuda abort. Visst för vuxna kvinnor är det kanske enkelt att ta bilen till en stat där abort är tillåten. Men vad händer med de unga tonårsflíckor som plötsligt upptäcker att de måste be mamma eller pappa att köra bilen till en annan stat för att göra abort? Att ta bort rätten till abort är ett stort steg tillbaks i tiden där kvinnor dog för att de själva försökte sig på fosterfördrivning eller sökte hjälp hos klåpare som utan rätt medicinsk utrustning aborterade foster. Varför är det så mycket viktigare för en del människor att rädda livet på ett foster som inte ens har förmåga att tänka ännu än att ta hand om de människor som redan är födda och som behöver hjälp?

I Washington röstar man idag för eller emot läkarassisterad dödshjälp. Jag är kluven i den här frågan. Jag tycker så fruktansvärt synd om människor som är döende och lider och som vill ha hjälp att dö. Men samtidigt är jag så rädd för att öppna upp för dödshjälp därför att jag oroar mig för att i framtiden kommer gränsen för vem man kan assistera med dödshjälp att flyttas. Hur sjuk måste man vara? Finns det risk för att dödshjälp i framtiden kan vara lika enkelt som det är att gå till veterinären och avsluta livet på sin katt eller hund? Jag vill inte ha en framtid där det är ok för någon som är sjuk att allt för lättvindigt få hjälp att dö. Jag vill vara säker på att gamla människor som inte har ont...inte övertalas av giriga barn och barnbarn att avsluta sina liv tidigare för att de själva är ivriga att ärva.

I Californien är frågan om giftermål mellan homosexuella uppe igen. Jag hoppas att inte förslaget på att bannlysa giftermål för homosexulla igen vinner. För det första har många redan hunnit gifta sig och för det andra så förstår jag inte varför man är så rädd för att homosexuella ska gifta sig? En del ser det som ett hot mot sina egna äktenskap. Jag fattar inte varför. Maken och jag tycker lite olika om homosexuella frågor. Han vill inte gärna öppet erkänna att han är lite homofobisk och han hatar inte homosexuella men det är tydligt att han inte gärna vill tänka alltför mycket på det. Han håller med mig om att homosexuella bör få lov att gifta sig men samtidigt påpekar han att det vore ju väldigt enkelt för två straighta killar att fejka ett homosexuellt äktenskap för att få skattefördelar....det syntes nog på mig att jag var chockad när han gjorde det uttalandet. Jag poängterade snabbt två saker för min kära make:

1. Det kan ju helt vanliga heterosexuella par också göra så kanske borde alla äktenskap vara förbjudna så att vi kan vara säkra på att ingen luras.
2. Jag har aldrig träffat en heterosexuell man som ens för ett ögonblick skulle fundera på att låtsas vara homosexuell för att få skatteförmåner. Inte för att jag diskuterat saken med alla män jag känner. Men är det inte så ändå att majoriteten av killar ännu är livrädda för att någon ska tro att de inte är "manliga"?

Makens homofobi sträcker sig tack och lov inte så långt. Han gillar inte att se på när killar kysses men tjejer som kysser varandra är helt ok. Jag är tacksam för att maken liksom jag blir upprörd när han hör om någon som blivit misshandlad p.g.a sin sexuella läggning. Jag är tacksam för att han inte tror att homosexualitet kan botas. Jag är tacksam för att han trots att han inte gillar tanken på killar som har sex med varandra ändå är fullt villig att acceptera att de har samma rättigheter som heterosexuella och att de borde få lov att gifta sig. Maken skulle nog aldrig få för sig att kämpa för homosexuella människors rättigheter och han skulle kanske ha svårt att hantera tanken på ett eget barn som visade sig vara homosexuellt. Men han protesterar åtminstone inte och han gör inget medvetet för att försvåra livet för homosexuella. Det kan jag leva med. För visst kan man vara rädd för något och osäker på något som man inte förstår sig på. Men för det behöver man ju inte medvetet försöka förstöra andras liv.