Korkade myndigheter

Läser i aftonbladet om att man i Los Angeles nu har tagit ett ettårigt förbud mot öppnandet av snabbmatsrestauranger i fattiga områden med överviktig befolkning. Fetma är ett problem här så på sätt och vis kan jag förstå att man från myndigheternas sida letar efter lösningar. Men vilken dålig och ogenomtänkt lösning man har hittat!

För det första är det inte bara fattiga människor som har problem med vikten och att antyda att dessa människor inte själva kan ta ansvar för sin egen kost är förnedrande. För det andra så har man tydligen inte tänkt på att man i och med detta beslut också kommer att påverka arbetssituationen i de här områdena. För snabbmatsrestauranger erbjuder många arbetstillfällen. Närheten till restauranger påverkar var folk handlar och tillbringar sin fritid. På sikt har man alltså gjort det ännu svårare för människor i de här fattiga områdena att försörja sig.

Om man nu verkligen vill göra något åt problemet med fetma så tycker jag att man istället kunde ägna mer tid åt att se över reglerna för vilken information som man borde erbjuda alla konsumenter när man handlar livsmedel och äter på restaurang. Varför inte se till att alla menyer innehåller näringsfakta? Många restaurangkedjor har här börjat med att ha en sektion på sina menyer där de rekommenderar de rätter som innehåller minst kalorier på sin meny. Men alla rätter på menyn borde ha den här informationen.

Om man nu verkligen vill göra något åt problemet med fetma så borde man kanske också satsa lite pengar på att informera och utbilda människor om vad man bör tänka på när man äter. Dela ut broschyrer, kör annonser på TV, gå ut i skolorna och informera, sänd ut informationsmaterial till inköpschefer i livsmedelaffärer....

Om man nu verkligen vill göra något åt problemet med fetma så se över reglerna för hur man får lov att marknadsföra sin snabbmat. Förbjud McDonalds att locka barn till sig med gratis leksaker. Förbjud flingtillverkare att stoppa ner sina belöningar i sina paket. För varför är det så att det bara är de mest onyttiga flingorna som är proppfulla med socker och choklad som har små presenter till ungarna i botten? Jag kommer ihåg när jag själv var liten och mamma frågade vilka flingor jag ville ha. Frosties vann alltid därför att jag visste att inuti det där paketet fanns en liten överaskning till mig. Det är ett mäktigt marknadsföringstrick det där att skola in ungar i att älska en viss leverantör med hjälp av de där mutorna.

Men att bestraffa en viss stadsdel och antyda att fattigdom innebär dumhet är så enormt korkat.

Klarade testet!

Woohoo. Fick precis svar ifrån ChaCha och jag klarade testen så att jag kan börja tjäna lite pengar. Det är inte mycket men det känns ändå bra att nu ha möjligheten att få in åtminstone lite pengar som jag tjänat själv. Dags att börja få ihop pengar till en present till maken!! Ska bli intressant och se hur mycket man kan få ihop om man väljer att vara uppkopplad riktigt många timmar varje dag och svara på frågor. Nu är jag väldigt tacksam för att jag är en snabb läsare för då ökar ju chanserna att hinna med många frågor :).

Säkerhet

Jag läser i aftonbladet idag att europeiska resenärer i framtiden kommer att tvingas att registrera sig online och upplysa de amerikanska myndigheterna om diverse hälsoproblem, droghistoria och eventuella kriminella aktiviteter innan de får lov att resa in i landet. Man måste ha tillåtelse från antiterrormyndigheterna innan man blir insläppt.

I nuläget får man vid inresa till USA besvara de där frågorna på en enkät som man fyller i på planet på resan över - så egentligen är det ju ingen större skillnad förutom att man måste dela med sig av de här uppgifterna tidigare. Kanske kan det till och med förhindra att någon resenär blir nekad insläppning på plats p.g.a de där frågorna? Någon enstaka resenär som är dum nog att ange att man har sysslat med folkmord att man har drogproblem osv kan ju besparas lite pengar genom att bli nekad innan de ens kommit ombord på planet till USA.

Fast hur länge kommer det att dröja innan de där frågorna blir ännu fler? Vår säkerhet ombord är viktig - men börjar det inte bli så att man känner sig osäker och nästan ursäktande för att man överhuvudtaget vill resa? Var går egentligen gränsen för vad man ska kunna utsättas för bara för att man inte vill stanna i sina egna länder och aldrig korsa några gränser? Kliv igenom röntgenapparater, ta av dig skorna, var beredd på en kroppsvisitering, var beredd på att man tar din bärbara dator i beslag eller tar en kopia av din hårddisk för att snoka igenom dess innehåll vid senare tillfälle, undra vilka myndigheter som läser dina privata email och vilken information som samlas in om dig via allt du gör både på Internet, med dina kreditkort och andra saker. Till och med bara genom att bära en mobiltelefon så kan ju den som vill och har makten till det använda den för att se precis var du befinner dig just nu - åtminstone om du alltid har din telefon med dig...

Man kan ha hur mycket säkerhetsåtgärder som helst egentligen. Men terrorister kommer ändå alltid att hitta något sätt att skada andra. Om man inte kan spränga ett plan så kommer man att spränga något varuhus någonstans. Ja, det är fruktansvärt otäckt med terroristdåd och vi bär alla minnen av den där ödesdigra dagen, den 11:e september, som har haft så många konsekvenser för hur vi lever idag.

Men är det inte lite underligt att man lägger så fruktansvärt mycket energi och oro på att bekämpa den här terrorn men samtidigt inte lägger ner lika mycket energi på att ta ifrån invånarna här i USA sina vapen? Antalet människor som dör i vapenolyckor här varje år är betydligt högre än antalet som i USA dör av terrordåd varje år. Här borde man kanske oroa sig lite mer över det faktum att skolelever vid ett flertal tillfällen har tagit med sig en pistol till sin skola och dödat sina klasskamrater.

Terrordåd låter så mycket hemskare. Terrordåd dödar så många människor på samma gång. Handeldvapen kanske inte alltid dödar så många åt gången. Men räkna liken på alla de barn som har dött därför att de hittat någon släktings revolver och inte förstått att det inte är en leksak. Räkna liken på alla de som råkade befinna sig på fel plats just när någon rånare beväpnad med en lättköpt revolver börjar skjuta vilt omkring sig för att komma undan. Räkna liken på alla de som har dött därför att någon med fruktansvärt dåligt temperament och dåligt omdöme under ett raseriutbrott i fyllan har bestämt sig för att skjuta ihjäl någon var en bra lösning.

Beskydda amerikas invånare från alla främlingar från andra länder. Men vem skyddar amerikanare från sig själva?

Guldglimtar i skymningen

Jag hade aldrig sett eldflugor innan jag flyttade hit till Michigan så första gången kändes nästan magiskt. Jag tycker fortfarande om att stå ute på vår balkong när mörkret börjar falla och titta på alla dessa små guldsken som glimtar till emellanåt.

Just nu verkar det vara högsäsong för eldflugeaktivitet och deras eldsken blinkar till över hela trädgården. Det är oerhört vackert. Fast jag har sett bilder på eldflugor och i närbild är de definitivt inte vackra. Jag är lite av en insektsfobiker (speciellt spindlar) så nej, de får gärna hålla sig därute i trädgården och låta mig njuta av det vackra på säkert avstånd.

Lite ChaCha?

Maken nästan överföll mig igår kväll full av iver över att han hade hittat något jag kunde sysselsätta mig lite med tills jag får ett riktigt jobb. På ett forum han läser så hade en postare skrivit om att man sökte guider till ChaCha. En ChaCha guide tar emot sms-meddelanden från hela USA och ger sig ut på jakt på Internet efter svaren på de frågor dessa ställer. För varje fråga en guide svarar på, genom att skicka tillbaks ett textmeddelande på högst 160 tecken inklusive en länk till var frågeställaren kan läsa mer, så får man då 15 cent.

Det kan vara frågor om vad som helst mellan himmel och jord. Väganvisningar, sportfrågor, väder, vem som vunnit en emmy....den stora utmaningen är alltså att hitta dessa svar på under 10 minuter och helst inom ramen av 6 minuter och korta ner svaret till att rymmas på 160 tecken. Då får man inte använda sig av wikipedia, answerbag och liknande siter heller. Nej, man ska försöka hitta länkar som ser bra ut och ger intryck av att vara förtroendeingivande.

Man blir nog inte speciellt rik på 15 cent per fråga men visst det är ju bättre än ingenting. Fast för att få bli guide måste man först genomgå några tester för att bevisa att man har vad som krävs för att klara av det där jobbet. Maken var extremt ivrig så jag bestämde mig för att det kunde ju inte skada att testa. Fast nervös var jag - för tidspressen när det gäller att hitta de där svaren får definitivt hjärtat att bulta lite extra. Allra helst eftersom tiden när man gör det där simulationstestet för ChaCha är ännu snävare än vad det är ifall man blir accepterad och får börja guida på riktigt. Nåja det känns som om testet gick ok så jag får väl hoppas att jag snart får ett mail som säger att jag klarade det. Någon katastrof om jag misslyckas är det ju inte - men maken blir nog besviken.

Fast jag hoppas att han inte har visioner om att jag ska sitta framför min dator från kl 7 på morgonen tills jag går och lägger mig på kvällen för att konstant svara på frågor. För om det ska bli några stora summor av det där guidandet måste man nog lägga ner väldigt mycket tid på det. Men lite pengar för att själv kunna betala för lite kläder, cigg och annat vore definitivt bra. Jag får enorma skuldkomplex över att maken måste betala allt jag vill ha. Jag har aldrig tidigare varit så beroende av någon annan för sånt där om man inte räknar barndomsåren förstås! Förresten så skulle det passa riktigt bra om jag kunde tjäna lite pengar nu för makens födelsedag är inte så långt borta och det känns oerhört fånigt att köpa en "present" för hans pengar och överräcka.... Förra året valde jag att istället för att handla en present till honom att designa en snygg signatur han kunde använda på sina forum istället. Maken är inte speciellt bra på Photoshop så det passade ju bra som present.

Woman's world

Jag har äntligen hittat en veckotidning som jag tycker är värd pengarna här. Jo, jag måste erkänna att ibland är det kul att läsa lite skvaller och att läsa lite om mode. Men jag brukar nöja mig med att läsa såna tidningar hos frisören eller tandläkaren eftersom jag tycker att de tar hutlöst betalt för tidningar där hälften av innehållet bara är annonser. Förresten vill man ha skvaller numera så duger det så bra med Internet. Aftonbladet brukar också vara en bra gratiskälla till allehanda skvallerhistorier och konstiga nyhetshistorier. Maken får oftast uppläst för sig om alla märkligheter som pågår här på jordklotet.

I ett par veckor nu så har jag köpt "Woman's world" som bara kostar 1.79 dollar (ca 10 kronor). Den innehåller en liten blandning av hälsotips, hushållstips, sminktips, matlagning m.m. Fast precis som övriga kvinnotidningar så ger de alltid så bra bantningstips för att sedan ett par sidor senare ha några sidor med urläckra recept på chokladkakor och sånt. Suck. De gör det verkligen inte lätt att vara kvinna ibland. Jag tycker att så många av tidningarna riktade till kvinnor får mig att känna dåligt samvete för att jag inte har den där perfekta figuren, inte är den där superkvinnan som klär mig rätt, sminkar mig perfekt och lyckas använda mina feminima sidor för att förföra och charma samtidigt som jag gör karriär och uppfostrar barn osv...

Fast "Woman's World" tycker jag om. En sån där lagom liten dos av råd om allt möjligt men någorlunda förankrat i verkligheten. Den verkar vara riktad till helt vanliga imperfekta kvinnor och dessutom billig. Maken skrattade dock när jag plockade ner det senaste numret från hyllan i affären sist. Han pekade på framsidan och kommenterade att "den där tidningen verkar ju alltid handla om samma saker."

Jodå, den har alltid en kvinna på framsidan och någon form av rubrik om revolutionerande bantningstips. Jodå på framsidan finns alltid en bild av någon maträtt eller kaka som de hävdar att man kan äta hur mycket som helst av utan att gå upp i vikt - den här veckan är det en kaka som innehåller både jordgubbar, choklad och glass! Jodå på framsidan finns oftast rubriker som lovar råd om hur man kan minska risken för cancer, hur man kan få mer energi, hur man blir mer lycklig...maken fnyser.....och jag pekar på de där tidningarna som är riktade till männen.....för "hans" tidningar ser också alltid likadana ut...

Prickiga jag

Jag är nog allergisk mot USA, säger jag till maken och han får genast något oroligt i blicken. Men det är tyvärr sant för trots att jag har haft allergier tidigare så kämpar jag mycket mer med olika hudproblem nu än innan jag flyttade hit.

I två dagar nu har jag haft sån klåda på bröstkorgen att jag haft svårt att sova ordentligt. Som en halvsovande zombie går jag omkring här och försöker låta bli att klia på eländet. Hela framsidan från halsen ner till brösten är täckt av röda fläckar och små prickar där jag kliat för mycket. Jag kastar misstänksamma blickar på heltäckningsmattan och undrar om det eventuellt kan vara så att det samlas alltför mycket damm i huset? Jag inspekterar tvättmedlet och undrar om jag kanske borde byta för att se om det hjälper. Till och med katten får sig en liten blick - men jag har alltid varit omgiven av djur och inte haft några problem tidigare så jag bestämmer mig för att hon troligen är oskyldig - åtminstone hoppas jag verkligen det.

Kanske är det luftfuktigheten? Hela sommaren känns det som om jag gått omkring och inte fått ordentligt med syre därför att näsan har varit halvt igentäppt och endast under ett fåtal dagar då luften för en gångs skull har känts frisk och fläktande istället för fuktig så har det varit skönt att andas.

Jag börjar bli trött på att alltid ha någon sorts röda prickar, eller partier, någonstans på kroppen. För några månader sen var det på ryggen så då slapp jag åtminstone själv se eländet men maken fick ställa upp varje kväll med att smörja in med salva så att kliandet skulle sluta. Det värsta med att ha den här klådan på framsidan är att det är väldigt svårt att inte falla för frestelsen att klia bara lite grann när man är utomhus. Jo för det ser ju "jättesnyggt" ut när grannarna får se en hålla på och klia sig mellan brösten hela tiden. Problemet med att klia bara lite grann är att när man väl har börjat är det oerhört svårt att sluta. Den där klådan blir så mycket värre när man faller för frestelsen och kliar sig.

Stackars maken, tänker jag. En kortväxt, envis, knubbig och prickig svenska är verkligen långt ifrån hans bild av hur svenska kvinnor var innan han träffade mig.

Allt jag har är "little"

Maken har för vana att referera till alla mina saker som små. "your little purse", "your little hairband", "your little spatula". Nej, det är fullt normalstora grejer allting. Men i makens ögon så är jag "little" eftersom jag är kort och bara når honom till bröstkorgen ungefär - och därför är alla grejer som jag äger och handskas med också "little" även om det kan låta lite absurbt med "your little deepfryer" när jag drar fram den stora fritösen...

Jag får kanske börja kalla honom "my little husband"? Det där ska jag nog ta och prova nån gång, hehe.

Men jo jag är kortväxt vilket om inte annat märks på pallen i köket som jag alltid har stående för att kunna nå upp till de två översta hyllorna i köksskåpen. Jag önskar förresten att köksbänkarna inte var så höga här och att skåpen hängde lite lägre. Hemma i Sverige hade jag inga problem med det där men i vårt hus så är bänkarna och spisen definitivt för höga egentligen. Det märks inte när jag sysslar med vanlig matlagning men däremot tar jag bort bunken till köksbordet om jag ska vispa en längre stund eftersom armarna blir rätt trötta efter en stund när bänken som bunken står på för är för hög.

Förresten passar den där pallen väldigt bra ibland när maken kommer hem från jobb och kommer in i köket för att ge mig en kram där jag står vid spisen och lagar mat. Då kan man ställa sig på den där pallen och känna sig lika lång som maken och kramas lite extra hårt en stund. Jo, jag gillar verkligen "my little step stool".

Amerikaner i Sverige

Jag sitter här och funderar på att samtidigt som jag försöker acklimatisera mig här i USA så finns det ju amerikaner som försöker göra samma sak hemma i Sverige. Undrar lite grann vilka reflektioner de har om sitt nya land och vilka saker som gör dem förvirrade?

Jag slår vad om att tvättmaskinen är ett problem. För det första så är det inte lika självklart att man har egen tvättmaskin och torktumlare hemma i Sverige, tror jag. Maken verkar åtminstone tycka att mina historier om att hänga ut tvätt på tork är helt vansinniga. Men en amerikan kan kanske också bli lite förvirrad när han/hon tittar på våra tvättmaskiner och ser att inställningarna är mer komplicerade än här i USA. Det är ju inte så ovanligt att man i Sverige har en liten lapp som deklarerar vad alla de där olika tvättprogramen gör. Kulör, vittvätt, 60 grader, 90 grader......Det finns en del inställningar man kan göra här också som "regular", superwash", handwashables" men man kan inte ställa in grader. Man kan välja att tvätta "cold", "warm" eller "hot". Men hur varmt vattnet blir i tvättmaskinen styrs egentligen bara av hur varmt ditt kranvatten blir eftersom standardmaskinerna här inte själva värmer upp det där vattnet. Jag kör alltid alla kläder på "hot" eftersom vårt varmvatten inte blir varmare än att jag kan duscha i det.

Kanske blir amerikanen också lite förvirrad av alla de där symbolerna som de hittar på insidan av kläderna? För de där symbolerna ser man inte ofta här utan man skriver i klartext på etiketten vilka tvättråd som gäller. Men själv tycker jag bara de där etiketterna är bra för att avgöra om ett plagg ska tvättas för hand, kemtvättas eller om det går alldeles utmärkt att bara slänga in den på "hot" och tvätta som vanligt.

Jag undrar hur många nyinflyttade amerikaner som har gjort misstaget att gå in på en restaurang och be att få med sig resterna hem förresten? Nej, det gör man ju inte i Sverige. Inte heller är det speciellt vanligt att man går in på en restaurang och ber om två tallrikar för att man ska dela en portion heller. När maken berättar om vår Sverigeresa förra året så är han noggrann med att tala om för alla åhörare att vi minsann fick betala extra för att maken och jag ville dela en pizza i Stockholm. Vår servitör höjde förvånat på ögonbrynen när maken bad om en tallrik till därför att vi inte var tillräckligt hungriga för att klämma i oss varsin egen pizza och jag bara ville ha en smakbit. 10 kronor extra fick vi betala för det.

Sen undrar jag hur många amerikaner som har suttit på en restaurang och väntat på att servitören ska komma tillbaks och ta hand om notan - innan de insett att man bör försöka påkalla servitörens uppmärksamhet genom att fånga deras blick eller vinka till när dem går förbi. Nej, svenska servitörer är inte lika beroende av dricks och de "checkar inte in" med gästerna lika ofta som här i USA. Ibland kan det nästan bli lite för ofta här faktiskt. Vi hade en väldigt ivrig servitris som störde oss ungefär en gång i minuten sist vi var ute och åt. Det kändes lite stressigt det där och som om vi borde skynda oss på och äta upp så hon kunde få ta hand om nya gäster.

Hur många amerikaner har klivit in i en svensk djuraffär med sin hund i släptåg? Nej, det är ovanligt att djuren är välkomna in att handla tillsammans med husse och matte i Sverige. Men i vår lokala djuraffär träffar man alltid på en massa hundar som följt med sina ägare in i affären. Det är allt bra tur att man inte är rädd för hundar för det finns minsann ganska många stora raser! Men jag gillar djur så jag tycker det är riktigt roligt att djuren också får följa med in och handla. Fast jag är nog glad för att de inte blir insläppta i vanliga mataffärer i alla fall :). Förresten så fick det där med djur mig att tänka på en annan skillnad mellan Sverige och USA som jag precis kom på. Jag har aldrig sett en hund stå bunden utanför affären här. Amerikaner verkar aldrig kombinera det där med att gå ut med hunden med att göra lite småärenden. Åtminstone inte här i vår lilla stad. Tja, förutom att gå till djuraffären då förstås! Fast djuraffärerna jag har sett här erbjuder oftast också trimning och andra tjänster också så det kanske inte är så märkligt att hunden måste följa med ändå.

Blir amerikaner förvånade om de sätter sig på en buss i Sverige och upptäcker att alla sitter tysta? Förvånas amerikaner av hur ofta de tvingas diskutera vädret sen de flyttade till Sverige? Hur många gånger kommer de undan med att behålla skorna på när de hälsar på hos folk innan någon talar om för dem att det inte är bra? Blir de irriterade på att alla alltid frågar om de vill ha kaffe istället för att erbjuda läsk?

Kanske jag borde leta upp lite bloggar från andra sidan. Det måste ju finnas amerikaner som bor i Sverige som också bloggar! Det där ska jag ta och leta upp när jag får lite tid över.

Hjälp! En rondell...

Rondeller är en ovanlig syn här i Michigan men nu är de på gång och ska bygga en inte så långt ifrån oss. Reaktionerna på denna nyhet är inte alltid positiva. Den här lilla snutten hittade jag på insändarsidorna i vår lokaltidning:

"The Kingston Trio will be able to reunite and sing a song about starving to death because once you enter a circle, you just can't get off. That is, of course, a bit facetious, but the point is why are we replacing a standard, well understood traffic intersection with something that apparently requires training or education? Your article had a text box identifying an online location so you may watch a video about how to drive through an roundabout. Absolutely nuts. When was the last time there was ANY video about driving on any road in Michigan? I certainly hope there is a tremendous cost savings for this loony venture."

Själv är jag van vid att se rondeller så jag vet ju att de faktiskt underlättar trafikflödet ganska mycket. Men jovisst jag kan förstå att en del blir nervösa när de aldrig har sett en sådan förut. Men jag kan inte låta bli att skratta lite för jag ser framför mig hur en massa bilister kommer att köra runt, runt, runt i den där rondellen utan att lyckas ta sig ur den - precis som i en av de där "Ett päron till farsa" filmerna med Chevy Chase.

Det är inte bara presidentval

Det är inte bara presidenten som väljs här i USA. Under de senaste veckorna har det dykt upp små skyltar i vägkorsningarna som uppmuntrar medborgarna att rösta på kandidater till sheriff, treasurer, senator, judge.....osv. Det myllrar av titlar som nu ska väljas.

Den 5 augusti är det ett val här där alla dessa viktiga personer ska röstas på. Det är bara det att när jag försöker ta reda på vad alla dessa kandidater står för och vad de gör så blir det minsann rätt svårt att hitta information. Maken är inte till mycket hjälp för han brukar oftast inte ens rösta i några andra val än presidentval. Det är inte så konstigt att han inte gör det egentligen - för han har inte heller någon aning om vad de där namnen på skyltarna står för.

Jovisst jag kan googla och hitta vad titeln innebär och vad deras jobb är. Men de gör det inte alls lätt att hitta specifik information om vad var och en av de där personerna som vill ha det där jobbet vill. En sida som jag hittade utlovade så fint att de skulle ha information om alla kandidaterna som maken kan rösta på...det är bara det att när jag går in på sidan och klickar på de där länkarna så kan jag i och för sig få information om vem de är gifta med, vilket parti de är med i och information om vilka organisationer och annat de varit involverade i....men när det kommer till vilka åsikter de har så möts jag av följande lilla inlägg på nästan varenda kandidat:

"Representative XX repeatedly refused to provide any responses to citizens on the issues through the 2008 Political Courage Test when asked to do so by national leaders of the political parties, prominent members of the media, Project Vote Smart President Richard Kimball, and Project Vote Smart staff. This candidate will be asked again to provide responses during the general election."

Nej, tydligen vill inte dessa kandidater att väljarna ska veta något om vad de tycker. De är fullt nöjda med att bara placera ut sin lilla skylt vid vägkanten och hoppas på att eventuella röstare ska komma ihåg deras namn när de står i vallokalen. Det är kanske inte så konstigt att jag hittar statistik som säger att bara 50.7 % av väljarna, här i Michigan, valde att ta sig ner till vallokalen förra gången?

Det här året ska maken dock ta sig ner till vallokalen och rösta. Men inte för att rösta på några kandidater utan för att under det här valet så brukar det ibland dyka upp en del lokala folkomröstningar också. I år finns det ett förslag om att försköna vår lilla stad och göra den lilla citykärnan mer attraktiv för shopping. I det här förslaget lägger man också stor vikt på att göra det lättare för gångtrafikanter och cyklister att ta sig fram. Hurra! Så jag tvingar maken att gå iväg och rösta i år!

Det är just med tanke på att jag ändå ska tvinga iväg maken att gå och rösta som jag försöker hitta information om alla de där kandidaterna. För jag tänker att jag har ju mer tid än honom att sitta här hemma och försöka hitta lite värdefull information som kunde göra det lättare för honom att för en gångs skull göra ett val som är baserat på något annat än bara namn på en skylt. Men det är som sagt betydligt svårare än jag trodde.

Jag är nog lite bortskämd med det där att få all information som jag behöver hemskickad till mig. För våra svenska partier skickar ju alltid ut massor av information om vad de står för och vi får ju dessutom ofta hemskickat en massa utbildningsmaterial om hur det går till att rösta och sånt också. Men det är väldigt sällan här som någon information som skickas hem till maken om politiska kandidater har någon vettig information. Nej, vill man vara politiskt intresserad här så får man verkligen anstränga sig. Det blir ju svårt för alla de som jobbar heltid att hinna med det där. Inte nog med att man måste gå ner och registrera att man vill rösta innan valdagen. Dessutom måste man då spendera flera timmar på att försöka hitta lite information om varenda kandidat om man nu bryr sig tillräckligt mycket om vem som väljs.

Lite lagom blygsamhet

Det märks att amerikanare inte är lika tränade som vi i konsten att poängtera sina brister och vara blygsamma. Här är det tvärtom så att man får lära sig att framhäva sig själv och sina egna egenskaper. Efter vad jag har förstått så har man dessutom blivit mycket mer tränade i skolan till att hålla föredrag och hålla på med grupparbeten än vad vi svenskar har. Nja, åtminstone i jämförelse med min egen skolerfarenhet så framstår det att maken har tvingats stå inför klassen och prata mycket mer än jag. Kanske gör de lite mer av det där i de svenska skolorna nu?

Eftersom jag är svensk så är jag lite van vid det där att säga saker som "jo det var ren tur egentligen att jag kom på det där" eller "ja jo jag är väl ganska bra på engelska men....". Det finns alltid ett litet men med när man tar emot komplimanger. Så när folk talar om för mig att jag är duktig på engelska brukar jag alltid ge en lång förklaring om hur tidigt vi börjar lära oss engelska i skolan och hur mycket engelska vi hör på TV varje dag hemma i Sverige - istället för att bara acceptera den där komplingangen och säga tack. Men det är nästan som om jag vill be om ursäkt för att jag är riktigt duktig på något.

Visst är vi svenskar lite tränade i det där att vara blygsamma? Det är helt enkelt oartigt att vara alltför självsäker och att inte vara medveten om sina brister. Det blir lite av en kulturchock när man försöker bemöta folk likadant här - för de ger inte alls de där svaren som vi är vana vid. För när folk ger ett blygsamt svar så är jag van vid att upprepa den där komplimangen igen eller att nicka förstående och belöna den där blygsamma personen med ett leende som säger "Jättebra att du är så där lagom självsäker men inte alltför mycket." Men lagom finns inte här och därför får man inte den där förväntade reaktionen när man är blygsam.

I början av vår relation var jag nog lite för duktig på det där att "plocka ner maken på jorden" igen när jag tyckte han verkade för skrytsam eller självsäker. Men nu har jag vant mig vid att vi har lite olika syn på det där och låter det passera. Maken har också vant sig vid att jag å andra sidan inte är lika framåt som han och därför framhäver han istället mina bra sidor inför andra eftersom jag själv är så dålig på det. Det är ju snällt av honom att göra det. Fast lite jobbigt blir det när han står och säger till sin mamma att jag är mycket bättre på att laga mat än henne. Pinsamt. Jag är jätteglad att han tycker det men samtidigt blir det ju så väldigt nervöst när jag blickar in i svärmors ögon och nästan vill be om ursäkt för att jag är bättre än henne på matlagning. Fast hon bara ler och har inte alls något emot att sonen säger så. Jag får bita ihop för att inte genast börja svamla om hur nervös jag var för det där med att laga mat och vilken tur jag har haft som ännu inte har lyckats laga något som maken vill slänga i soptunnan utan att smaka.

Nu har ju killar ofta lite lättare att framhäva sina bra sidor än vad tjejer har men skillnaden blir ännu större när man kommer från olika länder. Jag tror definitivt en anledning till att många svenskar kan uppleva amerikanare som framfusiga och skrytsamma beror på den här skillnaden i våra kulturer. Man måste nästan vara lite tuffare här för att klara sig. Här kan man gå till jobbet en dag och bara ett par timmar senare bli inkallad till chefen för att packa ihop sina grejer efter att ha blivit avskedad på direkten. Min make hade ett sånt där skrämskott förra året när han kom in till jobb och chefen började kalla in en efter en av de anställda och avskeda dem på löpande band bara några veckor innan jul. Maken satt där ute i det stora kontorslandskapet och höll tummarna att hans namn inte skulle ropas upp. Han klarade sig. Men man måste vara duktig på det där med att framhäva sig själv för vad ska man annars säga till chefen när denne frågar en vad man bra på?

För här är inte fackföreningar starka. Här kan man inte vara säker på att få behålla sitt jobb för att man arbetat länge på företaget. Här behöver de inte ha några skäl alls för att avskeda dig. Det där är både på gott och ont. För visst är det skönt att kunna känna någorlunda trygghet i att det finns regler för hur man får lov att behandla sina anställda och hur man bär sig åt för att avskeda dem. Men samtidigt kan jag ju tycka att visst ska man kunna avskeda folk om man behöver. I Sverige jobbade jag på ett vårdhem där en anställd blev omkringflyttad från avdelning till avdelning därför att ingen stod ut med att jobba tillsammans med henne. Men att avskeda henne var omöjligt för hon hade fackets stöd och hon hade arbetat länge inom kommunen. Det var ju bara det att hon var fullständigt värdelös på sitt jobb och både anställda och patienter avskydde henne - en del patienter var till och med livrädda för henne. Det hade ju varit skönt om hon hade kunnat bli avskedad utan en massa strul.

Nåja, tillbaks till ämnet. Det är inte bara det där med att framhäva sig själv som man är bra på här utan man verkar också mycket bättre på att skaffa sig fördelar eller kräva sina rättigheter. Svärmor insisterade på att byta bord på restaurang en gång, efter att vi redan satt oss ner och fått in våra drinkar. Pinsamt, tyckte jag. Jag kände hur besvärliga kunder vi var när vi plockade med oss våra glas och banade iväg genom restaurangen till ett annat bord. Ja, det var mycket bättre vid det där bordet. Men svensken i mig ville inte alls ställa till så mycket besvär över en sån liten bagatell som att sitta i tvärdrag och äta. Svensken i mig ville istället sitta där och frysa och snabbt äta min middag så att jag kunde lämna restaurangen och värma mig i bilen istället. Nu är det ju inte alla svenskar som är lika blyga som mig. Visst finns det gott om svenskar som skulle ha bytt bord de också. Men jag tror ändå att majoriteten skulle ha följt mitt exempel och inte bett om att få byta bord. Eller?

Köerna till kundtjänst i affärerna brukar vanligen vara långa här också. Jag vet inte om det beror på att produkterna här går sönder lättare, att man är mer benägen att inte acceptera att man betalt för något som går sönder och åker tillbaks till affären eller om man helt enkelt handlar saker som man inte ens är säker på att man vill ha för att senare åka tillbaks och lämna tillbaka varan igen när man har bestämt sig. För det senare alternativet har jag faktiskt sett bevis på en gång när vi var på Homedepot och handlade. De hade haft en jättestor rea under helgen och på Måndagen stod långa köer med folk som hade handlat saker under rean som ville ha tillbaks sina pengar. De hade helt enkelt passat på att handla till reapriser för att sedan åka hem med sina fynd och konstatera att nej det där passade inte med inredningen.....Jag blev bara helt förstummad när kassörskan anförtrodde till mig om hur jobbig hela måndagen hade varit med alla dessa "ångerköp". För jag hade nog aldrig kommit på tanken att göra sådär själv. Pinsamt.

Att gråta

Det finns en sida av mig som jag ännu inte har visat min make. Tårar.

Två gånger under mitt äktenskap har jag mitt i natten gått in i vårt gästrum och gråtit medan maken har sovit lugnt i sovrummet utan att ha en aning om hur upprörd jag är. Några gånger har jag envist lyckats mota bort tårar som bränner bakom ögonlocken och andats djupt för att inte visa honom att jag är så ledsen att det är nära gråt.

Jag vet egentligen inte riktigt varför jag inte vill visa honom när jag gråter. Men att gråta är så personligt på något sätt. För när man gråter är ens försvarsmurar nere och känslorna så enormt stora att man inte längre har någon kontroll på vad man säger och vad man gör. Kanske vill jag skydda honom från att hantera allt det där? För jag tror att maken skulle bli lite rädd om han såg att jag grät. Han är inte så bra på det där med känslor. En gång när vi var hos hans föräldrar så råkade vi bli ofrivilliga vittnen till ett bråk som gjorde att hans mamma började gråta. Maken visste inte riktigt hur han skulle hantera det där och det syntes på honom att han plötsligt önskade att han var någon helt annanstans så att han skulle slippa sitta där och komma på tröstande ord för att lugna ner henne igen.

Jag har aldrig varit typen som gråter för minsta lilla grej - men sen jag flyttade hit till USA och gifte mig så gråter jag definitivt oftare än vad gjort tidigare i mitt liv. Fast samtidigt är jag ju också lyckligare än vad varit tidigare i mitt liv. Kanske beror det just på det där att man har så mycket känslor investerade nu? Man är inte längre enbart en person utan ett par och när man älskar någon annan så mycket att man delar alla sina hemligheter och öppnar upp sitt innersta så blir man känsligare för allt som denne person kan påverka i ens liv? För maken kan göra mig så enormt glad och lycklig samtidigt som han kan göra mig så oerhört ledsen. Han har liksom mycket mer makt över mina känslor än vad någon annan människa tidigare har haft.

Kanske gråter jag lite oftare också för att jag känner mig så långt borta från min familj. Maken måste på sätt och vis ersätta alla de jag saknar hemma i Sverige. Han försöker rätt bra ibland och han är aldrig ovillig till att handla hem hur mycket grejer som helst som jag behöver för att försvenska lite av inredningen och han uppmuntrar mig till att fira de svenska högtiderna och tröstar gärna när han ser att jag har hemlängtan. Men faktum är ändå att jag på sätt och vis har valt bort alla mina kära där hemma i Sverige och valt att lämna dem till förmån för maken. Jag kommer inte att finnas till hands när mina föräldrar blir äldre och behöver hjälp. Det där känns oerhört skuldtyngande ibland.

Kanske gråter jag lite oftare också för att jag börjar bli äldre och det där valet att inte skaffa barn börjar bli lite jobbigt att hantera nu när det snart är försent. Jag märker på mig själv att mina ögon dras till småbarn när vi är ute och promenerar. Mina ögon noterar små lekplatser, barnvagnar och annat i folks trädgårdar som skvallrar om att där inne bor ett litet barn. För innerst inne skulle jag väldigt gärna vilja ha barn och ibland måste jag verkligen hålla tillbaka de där känslorna som gör att jag vill säga till maken att jag har ångrat mig och att vi måste skaffa barn NU!

Maken vill inte alls ha barn. Tanken på att bli förälder skrämmer honom och jag ser nog att han blir lite orolig ibland när jag blir alltför intresserad av något litet barn som vi möter. Nej, vi ska inte skaffa barn och jag tänker inte plötsligt tvinga maken att bli pappa. Men svårt är det. Mycket svårare än vad jag någonsin hade räknat med. Det finns hur mycket logiska skäl som helst till varför det är en dålig idé för oss att skaffa barn - där min egen genupsättning definitivt är en stor faktor. Men känslorna bryr sig inte om logik.

Fast kanske borde jag ändå dela lite av mina tårar med maken? För visst blir det så mycket lättare för honom att blunda för saker som gör mig ledsen och upprörd om han aldrig får se mig gråta? Kanske borde jag sluta skydda honom från saker och istället för att hålla tillbaks de där sorgsna känslorna bara släppa den där kontrollen. För visst är det ganska skönt att bli tröstad? Förresten kanske maken kan behöva skakas om lite grann ibland.

Kalsonger eller shorts?

Återigen har maken tvingats leta igenom sina kalsonger i jakt på sina shorts. Det händer väldigt ofta att jag i bara farten råkar lägga dem i fel hög när jag viker tvätt. Första gången det hände skrattade maken åt mitt misstag och tyckte det var ganska lustigt att jag sorterat fel. Men efter ett antal gånger så är han inte lika road längre.

Nej, kanske borde han vara lite fundersam till varför jag hela tiden envisas med att göra det här misstaget. Kanske borde han fundera över att det kanske finns alldeles för stora likheter mellan de där shortsen och hans kalsonger? De har samma blåvitrutiga mönster, de har samma form. Shortsen är lite tjockare och det finns ett par väl dolda fickor på dem. Men de är förvillande lika varandra. Kanske borde han fråga sig själv ifall grannarna tror att han går omkring här ute i trädgården med underkläderna på....

Maken är väldigt lojal mot sina kläder har jag märkt. Många av dem är rejält urtvättade och en hel del av hans T-shirts kan han bara ha på sig här hemma p.g.a hål under armarna och liknande. Men han vägrar slänga någon av dem för de går ju att ha på sig här hemma. Maken äger inga enfärgade T-shirts utan alla har någon form av motiv på sig - och en del av de där motiven har han alltså fäst sig vid och vill inte slänga i soptunnan.

På samma sätt är han väldigt lojal mot sina skor. Inte så att hans skor är trasiga. Snarare att han alltid använder sig av exakt samma par skor till alla tillfällen - inklusive bröllop. Dessutom har jag förstått på honom att när dessa skotrojänare blivit utslitna så kommer han att genast ge sig ut på jakt efter ett par exakt likadana. Det där måste vara ett manligt drag - för min pappa gör likadant. Han bestämmer sig för vilken typ av skor han gillar, vilka färger osv....och sen kör man samma stil i år efter år och funderar aldrig någonsin mer på att byta till någon annan stil. Inte undra på att karlar kan handla vad de vill ha i klädaffären på mindre än 5 minuter kanske?

Men nu tycker alltså jag att maken borde fundera på att byta stil på sina shorts. Alternativt kan han välja att byta färger på sina underkläder så jag kan skilja på de båda. Fast jag måste erkänna att jag hoppas han följer mina råd och funderar över en annan sorts shorts. För innerst inne tänker jag varje gång jag ser maken stoltsera omkring här med sina shorts på sig "jepp, det där är kalsonger".

Fejkade reor

Jag tror vi har fler lagar i Sverige för hur man får lov att marknadsföra sina varor. En av de lagarna om jag nu inte minns fel handlar om att man inte får lov att ha ständig REA och att man inte får använda sig av uttryck som utförsäljning och andra liknande ord hur som helst.

Det verkar inte finnas någon sådan lag här. Ända sen jag flyttade hit så har det varit ständig rea på två av de stora möbelaffärerna här. Nästan varje vecka får vi ett reklamblad från dem hem i brevlådan och ser deras reklamfilmer på TV där de ständigt hävdar saker som "Missa inte detta unika erbjudande. Vi har aldrig haft så låga priser som nu. Vi betalar din "salestax". Handla nu betala inget förrän 2009....". Sen försöker de locka ner oss till butiken genom att hävda att den här rean bara varar 2 veckor framåt. Det är bara det att dagen efter att den där stora rean är över så startar den igen.

Efter två års konstant tjatande från dessa firmor så börjar jag undra hur lång tid det är kvar tills de ger bort de där möblerna helt gratis med tanke på att det ALLTID framhävs att det är de absolut lägsta priserna de någonsin haft. Efter två års konstant tjatande så är det rentav löjeväckande och jag känner att jag istället för att bli lockad blir obstinat och säger till mig själv saker som "aldrig i livet att jag någonsin vill sätta min fot i den affären" eftersom de ju tydligen tror jag är en fullkomlig idiot som inte lägger märke till deras trick med konstant rea.

IKEA verkar dock inte behöva göra så mycket reklam ännu så länge. Det är väldigt sällan vi har fått något reklamblad från dem och på TV har jag bara lyckats se en reklamfilm från dem en enda gång. Men ändå hittar folk dit. Parkeringen är alltid proppfull när vi är där och handlar. Att IKEA har haft effekt på samhället omkring affären har vi också märkt eftersom de lokala möbelaffärerna i området kring IKEA har tvingats stänga en efter en.

Apropå affärer som tvingas stänga så har jag lagt märke till att dessa ofta anställer folk som står och håller upp stora skyltar vid trafikkorsningarna för att locka folk till utförsäljningen. Jag hoppas verkligen de där människorna får en rimlig lön för det där. Undrar om det finns någon lag som gör att man inte bara kan spika upp en skylt som står på egen hand i korsningen? För det är inte så att den där människan som står och håller upp den där skylten verkar göra speciellt mycket för att få uppmärksamhet. Nej, han bara står där och håller skylten. Jag kan tycka att det där måste vara så oerhört tråkigt. Att stå där i 30-gradig värme i flera timmar och bara titta på alla bilar som färdas förbi medan man håller sin hand kring en träpinne med en stor skylt på.

Just nu är det, som vi dagligen får rapporter om på nyheterna, bensinkris här i USA. Detta har givetvis också fått effekt på marknadsföringen. 3 av 5 reklamblad i gårdagens skörd använde sig av bensinpriserna för att sälja sina varor. Två av dem lockade med bensinkuponger ifall man åkte ner och handlade hos dem medan en tredje nämnde att de minsann levererade dina varor hem och därmed stod för bensinkostnaden för frakten.

Jag känner att jag har blivit mycket mer cynisk mot reklam sen jag flyttade till USA än vad jag var tidigare. För de där gränserna för hur man får lov att sälja sina varor och gränserna för vad man får lov att påstå verkar inte alls vara lika strikta som hemma i Sverige. Inte heller drar man sig för att nämna sina konkurrenter vid namn i sina reklamfilmer och ibland håna dem lite. Med de erfarenheter jag har fått under de senaste två åren så litar jag överhuvudtaget inte alls på några försäljare. Jag ifrågasätter alla budskap de ger mig i sina reklamfilmer och annonsblad.

Nej, jag känner mig cynisk och misstänksam. Man kan ju inte ens gå och handla utan att de försöker pracka på en tidningsprenumerationer i kassan eller försöker få en att skaffa affärens egna kort. Sveriges kommersiella krafter verkar i jämförelse så hemskt mycket svagare än USA:s. För här är alla i första hand konsumenter och alla vill ha dina pengar. Jag litar inte ens på att en REA är en REA längre.

Återvinning

Efter en konversation med maken igår kväll så insåg jag återigen att man aldrig ska ta saker för givet i det här landet. Det är så att trots att USA är ett land så kan det vara jättestora skillnader mellan de olika staterna. Men en sak som jag fick för mig när jag flyttade hit var att man var så bra på att ta hand om återvinningsbara material här.

Vi har en speciell liten låda som vi varje onsdag ställer ut tillsammans med de vanliga soporna där vi lägger plastflaskor av olika slag, tidningar och annat återvinningsbart material. Det där tyckte jag var jättebra och jag sa till min familj hemma i Sverige att fan vad mycket lättare det blir att återvinna när man har det så där bekvämt och bra....

Men så igår så kom jag och maken in på det där med återvinning av burkar och flaskor. Jag har liksom retats med maken lite grann för att han är så extremt noga med det där. Inte för att jag inte vill återvinna....utan för att han är så ivrig att bli av de där flaskorna att vi varje vecka tar med veckans skörd ner till mataffären istället för att samla på oss en större mängd. Jag kan tycka att det känns lite dumt att stå där med 6 flaskor öl och vänta på att maskinen som tar emot dem ska bli ledig. Jag menar på att varför kan han inte vänta med de där 6 flaskorna tills det där storpacket med läskburkar också är full? Jag kan också tycka att det är lite roligt att maken är så fast inställd på att ta med de där flaskorna att han inte har något emot att stanna bilen halvvägs ut från garaget för att springa in och hämta dem ifall vi av någon anledning har glömt bort dem. Förra veckan ville automaten inte kännas vid de där 6 flaskorna och maken tillbringade därför 5 minuter med att stå i kö till kundtjänst för att få sina 60 cent...

Nåja, det där var lite av ett sidospår - när maken och jag diskuterade igår kväll så kom det fram att det där med återvinning av flaskor och burkar inte alls är självklart här i USA. Faktum är att Michigan är en av de få stater som har det här systemet. I Ohio där hans föräldrar bor så finns inte det här pantsystemet alls! Att panta burkar och flaskor är något som jag själv alltid tagit för givet. Men här är det alltså inte alls så! Hans föräldrar slänger sina burkar i de vanliga soporna.

Att man har egen återvinningslåda är tydligen också inte något man har i alla stater. Så där sprack min idylliska bild om hur bra man var på det här med återvinning här. Tydligen är det så att bara 30 % av amerikanarna bor i stater där man har pantsystem för burkar och flaskor! (2004 U.S. Census Bureau statistics)

Det är helt otroligt! För man dricker ju så himla mycket läsk och öl här eftersom man inte är lika förtjusta i mjölk och kaffe som oss svenskar. Om man ser på maken som en någorlunda genomsnittsamerikan så drack han, innan jag flyttade hit, ungefär 4 läskburkar om dagen och 1 ölflaska varje kväll...det blir 1456 burkar om året och 365 ölflaskor som han då utan det här pantsystemet hade slängt i de vanliga soporna....att sedan multiplicera det med 70 % av amerikas befolkning....måste ju bli helt oerhörda stora summor!

Att panta burkar och flaskor är något som jag redan som barn fick lära mig att man kunde göra och som jag ivrigt deltog i för att få lite extra pengar i fickan. Vi har hållit på med det där i nästan 30 år om jag nu kan förlita mig på mitt eget minne. Men här är det alltså ganska nytt? Ibland förvånar USA mig så himla mycket.

Fåglarna

När jag är ute och promenerar tänker jag ibland på hur mycket färgrannare fåglarna är här än hemma i Sverige. Jovisst, vi har ju en del färgranna fåglar också men inte alls i lika stor mängd som här och inte alls med de här riktigt djärva, klara färgerna. Klarröda, vackert solgula och himmelsblå hoppar de omkring här utanför terassen och letar efter mat.

Hemma i Sverige såg jag gråsparvar, kråkor och skator i massor. Att se en och annan bofink eller rödhake hörde till ovanligheterna. Här vimlar det av Kanadagäss och de fräser åt mig ibland när jag kommer för nära. Gråsparvar finns här i Michigan också men kråkor och skator har jag faktiskt inte sett några ännu. Ibland kommer en och annan större rovfågel också förbiglidande men hittills har jag inte lyckats identifiera vilka de är eftersom de aldrig stannar kvar tillräckligt länge för att jag ska hinna med att kalla på maken så han kan informera mig.

Varje morgon väcks jag av en väldigt färgrann "Bluejay". Den är jättevacker. Men oj vilket oväsen den för här utanför fönstret. Det är absolut omöjligt att sova när den sätter igång. Bilden nedan är tagen från en infosida om Bluejays på Internet.









Eftersom vi har katt blir det ofta ett väldigt liv här i trädgården när hon är ute på promenad och alla dessa färglada fåglar börjar med sin varningssång och följer efter henne för att hålla koll på vad hon gör.


På vårt område finns en damm som jag promenerar förbi. I den här dammen ser man ofta ankfamiljer som simmar omkring. Men till skillnad från svenska ankfamiljer så har jag lagt märke till att inte en enda anka hoppfullt, nyfiken inspekterar mig för att se efter om jag har mat. Nej, de här ankorna förväntar sig ingen mat av oss människor. Är det så att våra svenska fåglar är lite bortskämda med det där att bli matade av förbipasserande? För närmar jag mig en damm i Sverige så brukar fåglarna ofta reagera - allra helst om man bär på något plastpåsliknande som kan tänkas innehålla bröd. Jag har varit med om ankor som har förföljt mig i flera meter i hopp om att jag plötsligt ska trolla fram några brödsmulor. Nej, jag borde kanske lära de här amerikanska ankorna att bli lite nyfikna också? Nästa gång kanske jag tar med mig en brödpåse till den där dammen.


En annan sak som jag har tänkt på när det gäller fåglar här är att de tycks färdas i mycket större flockar än vad jag är van vid. Det är precis som om fåglarna också är så många fler i det här stora landet och därför samlas i större mängder. Hitchcocks film "Fåglarna" dyker ibland upp i minnet på mig när jag ser hur dessa stora fågelskockar gemensamt tar sikte på något långt därborta i horisonten och flyger iväg.

AAAARRGHHHHH!!!

Få saker kan få mig så upprörd som när datorn krånglar - allra helst när den plötsligt bestämmer sig för att börja krångla helt utan någon synlig anledning. Den fungerade perfekt för några veckor sedan och nu har den plötsligt fått för sig att vissa spel ska den absolut inte tillåta mig att spela längre.

Nej, när jag försöker starta en del spel så låter datorn mig få se en liten glimt av en svart skärm för att sedan snabbt minimera spelet och tvinga mig till att försöka tjata mig till att få igång det igen genom att konstant trycka på alt-tab för att göra spelet aktivt igen. Ibland funkar det efter en stunds tjatande och ibland tvingas jag efter att min interna stressmätare är nära att explodera att ge upp.

Jag har kommit fram till att det är alla spel som kräver fullscreen-mode och alla spel som har upplösningen 800x600 som krånglar. Men varför det krånglar har jag alltså inte lyckats reda ut. En del spel kan jag få igång genom att lite finurligt själv ändra upplösning innan jag startar spelet eller genom att skriva -w i spelets shortcutproperties för att tvinga spelet att spela i windowed mode. Men det funkar inte på alla spel.

Förgäves har jag försökt lösa det här problemet och min dator är numera fullkomligt uppdaterad. Jag har uppdaterat varenda hårdvarukomponent jag kan tänka mig och alla mjukvaruprogram som Adobe Flash, Direct X osv är också alla numera fullständigt uppdaterade. Datorn borde vara i högform efter alla dessa uppdateringar. Men icke! Jag har förgäves försökt hitta något svar på Internet till mitt dilemma. Men alla datorgenier säger bara samma sak: uppdatera ditt grafikkort, uppdatera ljudkortet, uppdatera......DET HAR JAG GJORT!!!

Jag har till och med gått in och avinstallerat vartenda program på datorn som jag inte använder. Jag stänger av vartenda program som ligger och vilar i bakgrunden. Jag har gått in och googlat vartenda liten process som jag ser är aktiv via min taskmanager och stängt ner allting som sett det minsta misstänkt ut. Men ändå retas datorn med mig och vägrar samarbeta.

Maken som inte alls är speciellt road av att lösa tekniska problem på datorn är inte till mycket hjälp. Han sitter och tittar på mig där jag försöker googla upp det där svaret på problemet jag har och är inte det minsta road av förslag som "formatera om datorn" eller "avinstallera grafikkortet genom att ta ut det ur datorn och sätta in det igen". Nej maken tycker om att köpa en helt färdiginstallerad dator från Dell och aldrig behöva lära sig något av det där själv. Själv är jag inte heller speciellt tekniskt begåvad. Jag klarar av en del grejer själv och jag är tillräckligt envis och modig för att försöka mig på mycket saker med min dator. Men att öppna lådan och börja ta ut komponenter är mer än vad jag har mod för.

Det är dock frestande att försöka mig på att ge mig in i en omformatering av datorn. Det är ju bara det att när man köper en sån här Dell-dator då får man inga CD-skivor med all programvara på. Hur är det meningen att man ska få in windows och office igen om man inte har allt det där? Jag är rädd för att försöka mig på eländet eftersom jag känner att om jag ställer till med något så har jag plötsligt ingen dator alls. Vad ska maken säga då?

Fast stressmätaren är hög nu när jag sitter här och är frusterad över att jag inte kan spela det där spelet jag laddade hem igår. Det är säkert inte ens ett bra spel. Men det RETAR mig att jag inte ens kan testa det. Det RETAR mig att jag inte har kontroll över min dator. Det RETAR mig att det förmodligen bara är någon liten skitdetalj som min dator hänger upp sig på och det finns säkert någon människa som skulle ha fixat det här på mindre än en minut.

Jag är sur. Jag tror jag ska försöka få ner min stressmätare lite och ta en lång promenad istället.

Minnets arkiv

Jag sitter och lyssnar på Björn Ulveaus sommarprogram via webbradion och jag förstår precis vad han menar när han pratar om hur han har problem med sitt episodiska minne. Han kommer till exempel inte själv ihåg speciellt mycket från Abbas framträdande i Brighton. Det är ju en så stor händelse när Abba vann med Waterloo så det är nästan obegripligt att en av huvudpersonerna själv inte kommer ihåg hur det kändes att stå där och vinna schlagerfestivalen inför miljontals av människor.

Jag har också väldigt svårt att komma ihåg mitt förflutna. Det är splittrade små fragment och det är många gånger jag blir påmind av andra människor om saker jag har varit med om. Ibland poppar det till och jag kommer ihåg något viktigt men väldigt ofta när jag försöker tänka tillbaka på någon period av mitt liv så blir jag besviken när jag inte kan komma ihåg saker. En del saker som jag ibland berättar för andra om är saker som jag fått återberättade för mig av andra människor. Min mamma är en stor källa till minnen från mitt liv till exempel.

Jag har väldigt bra minne när det gäller kortare tidsperioder - till min makes förtret. Han tycker inte om när jag påminner honom om små episoder när vi smågnabbas med varandra till exempel. Men saker som ligger mer än 3-4 år bakåt i tiden börjar bli diffust. Jag försöker komma ihåg när jag var och hälsade på här i USA första gången och jag kan visserligen räkna upp en del av de saker vi var och tittade på men jag kommer ihåg väldigt få detaljer av de där besöken. Tja, om man tänker positivt på det så innebär ju det att vi kan åka tillbaks till de här ställena igen eftersom jag ändå inte kommer ihåg dem speciellt bra. Men det blir kusligt när jag tänker på att om några år kanske jag inte längre kommer ihåg speciellt mycket av hur jag bodde och levde hemma i Sverige.

Nu är det ju inte så att jag inte har minnen - det är bara det att de verkar vara så mycket mindre än andra människors minnen och definitivt inte lika detaljerade. Till skillnad från Björn Ulveaus så hjälper fotografier mig att komma ihåg saker däremot. Problemet är bara att jag inte kommer från en familj där vi har fotograferat speciellt mycket - så det är oerhört få minnen som går att få tillbaka via foton. Men det händer ibland när jag sitter och tittar igenom ett fotoalbum att personer som har betytt något för mig plötsligt blir ihågkomna igen när jag ser deras ansikten. Då kan jag ibland känna lite skuld över att jag har glömt bort allt det där som han/hon och jag gjorde eller upplevde tillsammans.

Jag har en förmåga att dagdrömma mycket i min vardag. Många gånger så befinner sig min hjärna någon helt annanstans än min kropp när jag befinner mig i olika situationer. Kanske är det en av anledningarna till att jag har så svårt att komma ihåg saker? För kanske är det så att jag helt enkelt inte registrerar så mycket av allt det som händer omkring mig därför att jag alltid är så upptagen med att tänka på andra saker? Maken kan ibland skaka på huvudet åt mig när vi sitter framför TV:n och han upptäcker att jag tillbringat den senaste halvtimmen med att se ut som om jag tittar på TV fast jag i själva verket inte alls har registrerat ett enda ord av det som sagts och gjorts utan istället suttit och tänkt på något annat och därför plötsligt inte har en aning om vad vi just har sett.

Makens hjärna är mycket mer disciplinerad än min och verkar aldrig tappa fokus när han sitter framför TV:n. Den registerar dessutom all reklam också så maken blir ibland förvånad när jag för en gångs skull är "vaken" när reklamen är på och kommenterar en reklamfilm för första gången. Då kan maken säga "men den där reklamen har de ju kört varje kväll i flera veckor nu. Den måste du ju ha sett innan?". Nix, det har jag inte. Mina ögon har kanske sett den. Mina öron har kanske hört den. Men hjärnan stänger av TV:n under reklampauser så "sett" reklamfilmen har jag egentligen inte gjort alls.

Fast även när jag inte dagdrömmer så har jag svårt att komma ihåg detaljer. Jag kan njuta jättemycket av att läsa en bok - och jag läser intensivt och snabbt. Men ett år senare kan jag njuta av samma bok igen just därför att jag då inte längre kommer ihåg så mycket av handlingen. Denna förmåga har gjort att jag har kunnat läsa många av Agatha Christies böcker om och om igen regelbundet utan att ha en aning om vem som var mördaren. Jo, det finns förstås en del böcker som jag aldrig glömmer och därför inte kan läsa igen utan att komma ihåg hela handlingen men väldigt många glöms bort redan efter några månader. En del böcker lämnar så lite bestående intryck efter sig att de glöms bort redan efter några veckor - fast de vill jag inte gärna läsa igen.

Sen finns det förstås minnen som jag gärna hade varit utan också men som envisas med att ibland göra sig påminda med jämna mellanrum trots att jag gärna går igenom resten av livet utan att komma ihåg en enda sekund av dem. En del minnen som jag har andra människor att tacka för obehaget. Men också minnen av saker som jag själv sagt eller gjort och ångrar för givetvis så samlar man ju på sig en del saker genom livet som man önskar att man kunde förändra i efterhand.

Just de där sakerna jag ångrar har en förmåga att jaga mig precis när jag försöker somna ibland. Då kan en liten detalj från mitt liv jaga upp mig ur sängen och få mig att sitta vid datorn en stund för att hjärnan ska få något annat att tänka på medan jag lägger patiens. Tack och lov så har jag inte så många saker som jag gjort och sagt som jag har anledning att känna mig skyldig över. Jag har för det mesta behandlat andra människor bra men min impulsivitet har ibland orsakat mig till att klampa i klaveret rejält och det finns en del beslut som jag tagit som fått oanade konsekvenser. Det är inte många obehagliga minnen tack och lov - men envisa är dem.

Apropå minnen så finns inte bara de aktuella sommarpratarna att lyssna på via Sveriges radios hemsida utan SR Minnen sänder en del favoriter i repris från radioarkivet och de ligger också kvar i 30 dagar på webben.

Får det vara lite vatten?

Jag vet inte hur det är i resten av landet men här i vårt lilla samhälle i Michigan verkar man vara besatt av att hålla sina gräsmattor gröna över sommaren. Varje dag när man är ute och promenerar får man väja undan för alla dessa sprinklers som pumpar ut vatten för att vattna sitt gräs.

Kanske beror det på att det finns så mycket sjöar häromkring att man aldrig verkar oroa sig över hur mycket vatten man slösar? På vårt bostadsområde vattnas det också rejält varje vecka. Sprinklersystemet är automatiskt inställt att vattna gräsmattorna 3 gånger i veckan vilket ibland leder till den muntra synen av att se hur sprinklerna vaknar till liv mitt i ett ösregn. Man skulle kunna tro att grannarna har fått för sig att gräset kan dö om det inte får vatten. Själv är jag van vid att gräs ibland blir lite gult om det är en torr sommar eftersom det ibland blir vattningsförbud hemma i Sverige om det har varit för varmt. Men inte en enda gul gräsmatta har jag sett sen jag flyttade hit för två år sedan.

I vårt bostadsområde delar vi alla på vattenräkningen och i budgeten är just vattnet en stor del av månadskostaden för föreningen. Jag kan tycka att det är besynnerligt att man beklagar sig så mycket över höjda bensinkostnader samtidigt som man är villig att lägga ut tusentals dollar per år för vatten till att hålla gräset grönt.

Ett bostadsområde i närheten verkar ha fått dille på det där med att vattna nu i helgen. I 3 dagar nu så har deras 10-tal sprinklers varit igång dygnet runt och jag undrar varför inte grannarna som bor längs med vägen har lagt märke till de stora vattenpölarna och det faktum att gräsmattan ser riktigt sunkig ut där den försöker dricka upp allt det där vattnet? Kanske har deras automatiska sprinklersystem spårat ur och helt enkelt inte stängt av sig själv? Men att ingen har reagerat och slagit larm för att stänga av vattnet verkar konstigt.

Jag blir lite nojig över det här med vatten här ibland. För jag litar inte på att vattnet vi får genom vår kökskran är lika rent som det hemma i Sverige. Det kanske beror lite grann på artiklar man har läst där områden har drabbats av problem därför att dricksvattnet inte varit tillräckligt rent. Kanske det beror på att jag ibland har upptäckt att vattnet skummar mycket mer när jag kokar potatis här än vad det någonsin gjorde hemma i Sverige.

Jag är inte så nojig att jag vägrar dricka vattnet men jag filterar det alltid i en speciell tillbringare i kylen först. Jag gillar vatten så jag kan absolut inte sluta dricka det. Jag vägrar att hålla på med att köpa vatten i flaska för att få min törst stillad. Men jodå visst händer det att jag sneglar på vattenglaset ibland och undrar om jag borde låta bli. Ibland skickar dem hem vattenrapporter till vårt hushåll med statistik som det nog är meningen att jag ska känna mig lugnad av. Men jag tittar på de där rapporterna och inspekterar siffrorna nogrannt i jakt på saker att oroa mig över. Nej, det står inte att vattnet är 100% rent - men det framstår att det är acceptabelt så OK jag fortsätter väl dricka vattnet då.

Nix inga fönsterbrädor

Nähä, inga fönsterbrädor på IKEA men jag kom åtminstone hem med tunnbröd, polarkakor, skorpor, kaviar och mintchoklad :). Maken tycker det är kul att se hur jag njuter av den där chokladen lite extra just idag. Det är minsann den allra bästa medicinen ibland!!

Förresten hade de mjukost också idag men tyvärr bara kräftost vilket jag inte gillar. Men det kanske finns hopp om att skinkosten också ska dyka upp en dag? Efter många envisa månader köpte jag äntligen en av de där konstiga mjukostarna när vi storhandlade idag. Jag får väl se imorgon om det verkligen passar med jordgubbar i mjukost. Låter märkligt tycker jag men får väl hoppas jag har fel.

Släkt

Födelsedagsfest i Sverige igen idag. I vanliga fall blir jag lite ledsen när familjen samlas där hemma utan mig - fast idag är jag rätt nöjd att jag befinner mig på långt avstånd från födelsedagsbarnet. För när jag bodde hemma i Sverige tvingades jag varje år visa upp ett artigt leende och räcka över en present till min farbror fast jag helst inte ens ville träffa honom. Men för pappa och för farmors skull höll jag uppe den där artighetsmasken ändå.

Jag brukar trösta mig med att jag och den där farbrorn egentligen inte har några blodsband eftersom min pappa är min styvfar. Fast han har varit min pappa så länge att jag glömmer bort det där med biologi förutom när jag tänker på hans bror och plötsligt inte vill ha familjeband. Nu är jag inte den enda i familjen som har svårt för min "farbror" för under sin livstid har han inte precis varit en ängel alltid och haft rätt många skandalösa små grejer för sig.

Men för pappas och farmors skull tiger jag ändå om den största anledningen till att jag avskyr honom - för jag vill ju inte ge min farmor anledning att gråta och jag vill absolut inte att min pappa ska ge sig iväg och pryla sin bror. När jag var 15-16 år så kom den här "farbrorn" med det generösa erbjudandet att ge mig rätt konkreta lektioner i det där med sexualkunskap. Han menade på att första gången var det bäst om man hade någon som hade lite mognad och kunskap. Jag nappade inte på det där erbjudandet och lyckades efter en oerhört jobbig, pinsam stund bli av med honom. Men sen dess har relationen mellan oss varit ganska sval.

Så det är en bra bonus det där med att befinna sig i USA och ha ett jättelångt, skönt avstånd till honom. Jag hoppas jag aldrig får ångra att jag inte sa något till mina föräldrar om den där händelsen men det känns alldeles försent att berätta om det nu när så många år har runnit förbi.

I början när jag flyttade till USA försökte faktiskt den här "farbrorn" att öka sina kontakter med mig lite grann. Troligtvis för att han insåg fördelarna med att ha någon som kunde skicka grejer till honom härifrån och eventuellt erbjuda gratis "hotellrum" ifall han någonsin ville resa till USA. Men tack och lov verkade han till sist förstå att jag inte var intresserad.

Det där med gratis hotellrum har jag förresten märkt att en del yngre släktingar också verkar tänka på när de visar intresse för att komma hit och hälsa på. Det får de gärna göra - men när jag börjar räkna upp det lilla som finns att turista kring just där vi bor så inser de att det kanske inte riktigt är vad de har förväntat sig. För vi bor ju inte New York, Chicago eller något annat stort turistställe. Kanske är det tur - för jag vet inte om maken är så intresserad av att alla mina yngre kusiner (och mina äldre kusiners barn) turas om att bo några månader var i vårt gästrum, hehe. För jag har väldigt många kusiner!

Sen är det ganska stor skillnad på det där med familj och släkt tycker jag. De som jag tycker är familj är de som står mig nära. De vars födelsedagar jag är ledsen över att missa. De som jag gärna öppnar gästrummet för i hur många månader som helst. Släkten är stor och det finns många som jag aldrig har träffat. En del av dem håller man kontakt med för sin familjs skull och andra är så avlägsna släktingar att man har lite svårt att reda ut precis hur släktträdet mellan oss ser ut egentligen. Det blir lite lustigt när en av de där avlägsna släktingarna plötsligt hör av sig och vill träffas när man aldrig har haft någon som helst kontakt tidigare. Man kan liksom inte låta bli att misstänka att det ligger någon dröm om att resa till USA bakom det där initiativet.

USA är lockande. När jag var yngre drömde jag också om att resa hit och se mig omkring även om jag aldrig ville bo här. För vi ser ju så mycket av USA på TV och det framstår ju verkligen som äventyrligt och speciellt. Jodå, det har allt varit ett äventyr att flytta hit. Men det är väldigt mycket vardag också.

Inredningsdrömmar

Oj, vad jag saknar fönsterbrädor! Jag har tjatat om det här till maken ganska länge nu när jag ibland suckande står och tittar ut genom fönstren. Inte ett enda av husen som vi var och tittade på när vi gav oss ut på husjakt för två år sedan hade fönsterbrädor. Egentligen fanns det rätt många saker som jag letade efter när vi var på husjakt som jag till sist tvingades välja bort till fördel för närheten till affärer (utan bil) och en bra planlösning i det hus vi bor i nu.

Jag drömde om trägolv istället för alla dessa heltäckningsmattor och jag dagdrömmer ibland fortfarande om det där huset vi tittade på som hade så enormt vackra trägolv överallt - fast det var ju alldeles för litet tyvärr. Maken lovade, när vi flyttade in här, att en dag någon gång i en obestämd framtid kanske vi sätter in trägolv här. Fast maken gillar heltäckningsmattor så det blir nog väldigt långt in i framtiden. Men mattan som täcker nästan hela huset är åtminstone inte lika tjock och fluffig som i makens gamla hus så det känns inte längre som om jag går omkring på bomull när jag rör mig i bostaden.

Jag ville ha riktiga garderobsdörrar istället för dessa konstiga dörrar som viker sig på mitten(obs! nej bilden är inte tagen från vårt hus utan lånad från en instruktionssida om bifoloding doors på Internet):

Jag drömde om en köksvask som inte såg ut som om den hörde hemma i diskutrymmet för någon restaurang. Jag tycker vaskarna här är så gigantiskt stora och fula! Dessutom saknar jag den där lilla rostfria ytan som man kan ställa diskstället på bredvid vasken.

Fast jag trivs rätt bra i det huset vi till sist bestämde oss för trots att det finns en del detaljer jag gärna skulle vilja ändra på. Jag älskar att vi har en öppen planlösning och vi har gott om utrymme. Grannarna är tysta och lugna. Vi har massor av fönster så här är ljust och fint. Men någon gång i framtiden vill jag ha tapeter eller åtminstone göra något med alla dessa stora vitmålade väggar. Kanske måla om eller sätta upp en "border"? Jag undrar varför man inte har taklister längs väggarna här? Jag saknar sådana för jag tycker det ramar in väggarna så fint när man har en fin träpanel både uppe och nere på väggen.

En sak som jag är glad över är att vi åtminstone har en liten hall. Som Anne-Marie beskrev i sin blogg så är det lite ovanligt att ha hall här i USA. Men jag ville absolut inte att man skulle kliva rätt in i vardagsrummet när man gick in genom ytterdörren så vi letade efter ett hus som hade någon form av hall. Det är absolut ingen hall av svensk standard men det finns åtminstone ett litet område med klinkers och en garderob för ytterkläder precis vid ytterdörren så det känns lite hall-aktigt när man kliver in.

Mycket av det som jag vill ändra om här hemma ligger i någon obestämd framtid. Men det där med fönsterbrädor är något som jag skulle vilja ändra på ganska snart för det borde ju inte vara så hemskt svårt eller dyrt att installera. Fast maken blir lite förvirrad när jag pratar om det för han ser inte meningen med det alls. Vad ska du med det till? Tja, jag tycker det är fint att kunna ställa lite krukväxter och andra dekorationer i fönstren. I julas fick jag ställa adventsljusstaken på ett bord istället för i fönstret där jag tycker den hör hemma till exempel. Förresten så brukar ju katter gilla att titta ut genom fönstrena så här hemma har vi fått ställa en stol vid ett fönster så att katten ska ha en utsiktsplats. Jo, jag har sett att man ibland har fönsterbräda här också i något enstaka fönster men det är inte alls lika vanligt som hemma i Sverige. Jag undrar om de säljer fönsterbrädor man kan sätta upp själv på IKEA?

För övrigt tycker jag man är lite märkliga här i USA när det gäller fönsterdekorationer. Det är inte alls självklart att man har gardiner eller att man ser ljus och krukväxter i fönstren - förmodligen just därför att man inte har fönsterbrädor. Däremot ser jag ibland att man har klistrat dekaler mitt i fönstret eller hängt någon form av tavla mitt i fönstret som signalerar något budskap. Grannen på andra sidan gatan har ett stort kors mitt i sitt ena fönster som signalerar att hon är religiös och i fönstret bredvid har hon klistrat 3 stora hjärtan. Vårt hus är det enda på hela gatan som har gardiner i fönstren. En del av grannarna har åtminstone persienner i stället men många fönster ser tomma och ogästvänliga ut när man promenerar förbi. Det förvånar mig att man här i USA där man är så bra på det där med att sälja onödiga produkter inte har lyckats få amerikanare att intressera sig för gardiner.

Däremot är det väldigt många som dekorerar sina trädgårdar här med alla möjliga små statyer - ibland riktigt smaklösa figurer. En grannfamilj har en stor gås som vaktar gräsmattan och den gåsen har de dessutom köpt kläder till så vid alla olika högtider bär den lämpliga kläder. Vi har förresten själva fallit för frestelsen att inhandla en liten trädgårdsfigur men i jämförelse med många av grannarnas dekorationer är vår lilla groda ganska oansenlig. Den sitter och vaktar rabatten bredvid garageuppfarten och väcker ingen större uppmärksamhet i sin enkelhet. Inga kläder har den och den är ganska liten.

Nej, vi skulle kanske ha satsat på något riktigt stort istället? Eller åtminstone något riktigt färgrannt? Fast vi är rätt nöjda med vårt val. Maken och jag brukar ibland när vi passerar trädgårdsavdelningen ägna oss åt att leta upp de mest smaklösa och bisarra figurerna vi kan hitta och hota varandra med att köpa den. Maken brukar dessutom alltid stanna upp och hota mig med att köpa någon av alla de superpatriotiska prydnaderna man kan handla här. Om man vill kan man verkligen ha hela sitt hem väldigt patriotiskt och fylla hela huset med allehanda saker i "red, white and blue". I julas såg vi till och med en uncle Sam tomte som maken hotade köpa.

Nåja till helgen är det nog dags för en liten matrunda på IKEA igen så kanske lyckas jag då lura med mig maken in på jakt efter fönsterbrädor också?

Olika fast ändå inte

Oj, vad lika vi är! Det där sa maken och jag ofta till varandra innan vi gifte oss. För när man är nykär så letar man ju efter allt det där som båda har gemensamt. Fast nu efter några år så undrar jag ibland var alla de där likheterna tog vägen? För nu upptäcker vi så många olikheter istället.

Nej, det är inte dåligt med olikheter utan tvärtom så kan det nog bli väldigt trist om man är alldeles för lika. Fast visst är det fascinerande hur ens syn på varandra långsamt ändras när man flyttar ihop? Vi har fortfarande många likheter - och tack och lov så är det just de likheterna som känns viktigast som vi har kvar.

En del av olikheterna vi har är naturliga med tanke på att vi är av olika kön och har växt upp i olika länder. Så han tycker jag är märklig när jag äter mitt knäckebröd till maten och sköljer ner allting med mjölk medan jag tycker han är konstig som envisas med att hellre sticka iväg och handla en ordentlig sandwich tidigt en söndagsförmiddag än att bre en enkel macka med ost när det inte finns tillräckligt med köttpålägg hemma för att göra en sån där riktig lyxmacka.

Innan vi flyttade ihop trodde vi att vi hade samma humor. Jodå, vi har fortfarande mycket gemensamt där men vi har också upptäckt många olikheter. Vi tycker båda att standup comedy är jättekul och vi kan båda sitta ner och titta på någon komediserie ihop och ha roligt. Fast vi skrattar ibland åt väldigt olika saker i de där serierna. Han skrattar åt slapsticken och anspelningar på sex, fisar och svordomar. Jag skrattar åt en massa underliggande skämt som maken inte ens ser i det stora sammanhanget och jag skrattar mycket åt ansiktsuttryck och reaktioner i TV-rutan för jag har lättare än maken att föreställa mig vad karaktären tänker tror jag. Fast en sak har vi båda två upptäckt - det är oerhört mycket roligare med alla de där relationsskämten om män och kvinnor nu än tidigare. Framför allt maken tycker de där skämten är roliga nu och säger att NU fattar han ju de där skämten.

Maken är organiserad. Så fort man kliver in i rummet där våra båda datorskrivbord står så slås man genast av skillnaden. Det ena skrivbordet är prydligt och på det vilar ett anteckningsblock, ett par hörlurar, ett pennställ samt ett paket med Kleenex. Det andra skrivbordet har 2 olika högar med diverse papper, tidningar och anteckningsblock, ett glas, en kaffemugg, ett par cdfodral, en pillerburk som egentligen borde stå i badrummet, tändare, 3-4 olika pennor som ligger löst, en ensam kork till en penna som maken kommer att blänga på när han kommer hem, en linjal, tandpetare...Mitt skrivbord är i princip bara riktigt prydligt på Fredagar efter att jag städat hela huset. Fast redan på Fredag kväll börjar jag så smått arbeta på att bilda nya högar...

Lika lätt är det att identifiera vilken sida av sängen jag sover på. För det ena nattduksbordet har en hel hög med böcker som jag kanske vill läsa och böcker som jag har läst, ett glas med vatten och Kleenex. På golvet, invid väggen till min sängsida ligger en morgonrock, en filt, ibland en tröja eller två. Vi borde väl egentligen köpa en stol att ha stående där istället. Maken har i och för sig också en liten hög på golvet med de kläderna han byter om till när han kommer hem från jobb. Fast makens lilla hög är liksom prydligare än min. Min breder ut sig medan maken är noga med att minimera sin genom att lägga de där grejerna ovanpå varandra istället för att bara släppa dem lika nonchalant som jag. På makens nattduksbord ligger endast boken han läser nu och den har ett prydligt bokmärke inuti så att han inte behöver lämna boken öppnad som jag. Själv lyckas jag alltid göra av med bokmärken. Så fort maken har läst sista sidan av sin bok går han direkt ut till bokhyllan och ställer tillbaks den.

Maken är duktig på att ta itu med saker också. Han ödslar ingen tid på att skjuta upp saker utan när det var dags att deklarera så gjorde han det långt innan slutdatum. Själv är jag av typen som en gång i all hast cyklade ner till skattemyndigheten hemma i Sverige strax innan midnatt för att lämna in min deklaration i sista minuten - trots att jag bara hade behövt skriva under eländet långt tidigare.

Fast makens organiserande anda kan bli lite påfrestande ibland för han har en förmåga att skapa väldigt fasta rutiner. De första månaderna av vårt äktenskap kunde man ställa klockan och almanackan efter hans vanor. Han hade ett fast schema för vilken dag han åt vad, exakt vilken tid man gick och lade sig och vi åkte alltid ner och storhandlade på exakt samma tid varje Lördag. Maken har fått vänja sig vid att jag inte alls är lika tidsbunden. Maken försökte till och med införa rutin för när man skulle ha sex!

Men nej, han har fått vänja sig vid att ha lite mer kaos i sin vardag. Han vet inte längre vad han ska få till middag varje dag för jag bestämmer oftast inte det förrän samma dag som jag ska laga maten. Jag vet på ett ungefär vad vi ska ha, eftersom vi storhandlar, men ibland ändrar jag mig och springer ner och köper något helt annat från affären här hemma ifall jag blir sugen på något speciellt. Inte heller kan han alltid räkna med att jag är färdig att åka iväg och handla precis kl 13.oo på Lördagar utan ibland blir det lite senare och ibland lyckas jag övertala honom att åka tidigare. Inte heller går jag med på att det där med sex tvunget måste ske på Fredag eller Lördag kväll.

Fast en del vanor har han fått behålla och jag har tvingats anpassa mig lite också givetvis. För om man ska komma överens så måste man ju både ge och ta lite grann. Vi är ju två nu och man måste hela tiden försöka hitta kompromisser som funkar för att båda ska trivas. Det är här alla de där likheterna spelar en stor roll. För tänk vad jobbig det hade varit om en av oss hade varit en oerhört aktiv, social person som envisades med att dra med den andre på fester, utomhusaktiviteter och hela tiden letade efter något att göra. Nej, vi trivs båda ganska bra med att vara hemma och syssla med saker här. Jag kanske är lite mer sugen på att göra saker än maken men inte så farligt mycket att det spelar någon större roll. Och tänk vad jobbigt om en av oss hade varit hälsokostfantast så att vi hela tiden tvingades laga två helt olika middagar varje dag?

Den största likheten jag och maken har är att vi båda två är rätt dåliga på det där med att vara sociala och skaffa vänner. Vi är blyga och tystlåtna när det är mycket folk omkring oss och vi drar oss gärna undan i ett hörn på en fest och tittar på. Fast jag är nog mer social än maken för jag har inga problem att prata med människor i mindre grupper och jag har inga som helst problem med att hålla min ände av konversationen igång om jag pratar på tu man hand med någon. Men jag är inte typen som kommer att fråga någon annan om de vill hänga med ut en sväng och ta initiativet till att träffas igen. För jag är dålig på det där och kanske är det där lite ärr ännu från skolåren som gör att jag inte alls är säker på att folk faktiskt skulle vilja att jag gjorde det och då hellre låter bli än att riskera att stöta mig med någon.

Maken pratar inte gärna med främlingar alls och nickar oftast bara medhållande om han dras in i ett samtal med någon. Maken tycker inte ens om att behöva prata med försäljare om det han vill köpa i en affär är inlåst så att han kan hämta det själv. Jag har inga som helst problem med att gå fram till någon anställd och fråga om råd när jag behöver det.

Men visst är det märkligt att två såna som mig och maken ändå har lyckats hitta varandra? Man hör så många som föraktfullt pratar om det där med att folk träffas via Internet. Men både maken och jag var så mycket modigare online där vi satt i varsitt land och umgicks med människor som inte kunde se oss. Det kändes så mycket tryggare att våga prata med folk i ett onlinespel än på en bar i det verkliga livet. Fast det tog väldigt lång tid innan vi båda ens började fundera på det där att träffas på riktigt och det tog tid innan vi kände oss så pass säkra på varandra att vi tog steget och vågade. Det är just den här likheten som är viktigast. Att vi båda känner oss så trygga med varandra trots alla våra olikheter.

Sommarmusik

Det ska va gött å leva, trallar Roy och Roger. Maken har lärt sig känna igen en del av de svenska låtarna som ibland möter honom på full volym när han kommer hem. Han har också lärt sig vilka sånger som innebär att jag är på ett strålande sommarhumör. Livet är en fest, skanderar Nationalteatern. Jag vill leva fri, sjunger Kal P Dal. Oboj! Vilket vackert väder trallar Peps. Sommartider hej, hej spelar Gyllene Tider. Glada trallvänliga sånger. Maken lyckas ibland smyga in utan att jag lägger märke till det eftersom jag spelar alldeles för högt och har därmed lyckats få bevis för att jag visst tycker om att dansa...men bara när jag är själv.

Det är rätt många av de där låtarna som handlar om frihet och glädje. Man skulle kunna tro att vi svenskar alla är revoltörer som bara vill ha roligt, älska och supa oss fulla. Fast ibland när maken kommer hem från jobb spelas det inte glada sommarsånger. Nej, han känner igen de där sångerna jag spelar när jag är ledsen också. Om jag är deppig då möts han av James Blunt vilket maken hatar. Kommer han hem och hör Marilyn Manson då vet han att jag antingen är väldigt arg eller väldigt glad. För riktigt rockig musik duger vid båda tillfällena.

Jag är en ganska komplicerad musikperson tror jag. Det finns liksom inget ordentligt mönster för vad jag gillar. Maken har en mera jämn smak och man kan snabbt komma underfund med vilka låtar han kommer att älska eller hata. Men själv kan jag få precis lika stor njutning av att höra Cliff Richard sjunga "Power to all our friends" som jag kan få av att höra Marilyn Manson vråla "This is the new shit". Det beror helt enkelt på vilket humör jag är på. Kanske beror det på att jag till viss del har fått överfört till mig lite av både pappas och mammas musiksmak eftersom båda två spelade mycket musik när jag växte upp. Pappa gillade Deep Purple medan mamma föredrog Boney M. Pappa älskade Beatles medan mamma gillade Elvis. Pappa lärde mig älska Rolling Stones medan mamma lyckades få mig att tycka om Povel Ramel och Cornelis Vreswijk. Pappa spelade Kal P Dal och mamma spelade Streaplers.

Sen kan jag älska en sång bara precis för att den har en liten, liten bit i sig som fascinerar mig. Ibland är det sången som är underbar, ibland är det musiken som fastnar och ibland bara en liten, liten textrad som gör att jag villigt lyssnar på resten av den där sången bara för att höra den där lilla snutten. En del sånger är oerhört, kusligt bra den ena dagen och fullkomligt värdelösa nästa - därför att mitt humör har skiftat. Det finns en hel del sånger i mitt mp3 arkiv som jag oftast ogillar, men som jag behåller därför att rätt var det är så har jag en sån där dag då dessa sånger är alldeles exakt rätt för mitt humör. Då åker Robban Brobergs låtar fram. Då lyssnar jag på musiken från Fame eller vältrar mig i gammal dansbandmusik som Vikingarna, Streaplers och Flamingokvintetten.

Under första tiden med maken så trodde han att han visste vad jag gillade. Lugna trygga låtar, inbillade han sig. De typiska listettorna med Britney Spears eller något sånt. Men sen dånade det till här hemma i högtalarna och han insåg att jodå ibland blir jag rätt vild med musiken. Fast rätt mycket av det jag spelar får jag skona makens öron från och sitta med hörlurar på. Han är till exempel inte lika förtjust i 70-tals rock som jag och det finns ganska många av de där låtarna som jag tycker är riktiga rock-klassiker som han inte alls känner igen därför att de inte var lika populära i USA som i Europa. Meatloaf var ju stor här också förstås. Men den versionen jag spelade av "Paradise by the dashboard light" hade maken aldrig hört - för på radion här så hade man absolut aldrig med hela inledningen för den antydde ju alldeles för mycket om sex så maken satt fascinerad och lyssnade på det där "sportreferatet" där Meatloaf och den där tjejen hånglar i bilen när jag spelade låten för honom.

Boney M är en annan grupp maken inte förstår att jag gillar. Han inser inte alls tjusningen i att spela "Rasputin" på allra högsta volym och bara njuta av rytmen men han skrattar åt mig där jag sitter med hörlurarna på och har svårt att hålla mig still i stolen och viftar omkring med armarna medan jag lyssnar. Fast helt skonad blir han ju inte för jag spelar så högt att maken kan höra det också trots hörlurarna.

Men helt klart är att jag lyssnar mycket mera på svensk musik sen jag flyttade hit. Det blir så mycket mer inlevelse när man hör en svensk text. Det är faktiskt lättare att bli berörd av det svenska språket än det engelska i sånger. För många gånger när jag hör en amerikansk låt så tar det ett antal spelningar innan jag börjar lyssna på texten. Men en svensk text går in direkt.

Jag önskar jag kunde översätta den där känslan till maken. För visst kan jag översätta texten rakt av men han kommer aldrig att förstå innebörden på samma sätt som jag. "It should be good to live - otherwise you might as well not." låter inte lika glatt och livsbejakande som Roy och Rogers version och hur översätter man egentligen "Livet är en fest. Håll med om det folk och fä - och när livet är pest fyllan värmer bäst" utan att det förlorar känslan och får maken att tro att alla svenskar är alkoholister? Förresten så låter "summertimes hi hi" eller "summertimes hello hello" också väldigt mycket dummare än "Sommartider hej, hej".

Blä!

Maken har förmågan att ibland säga "jaha det är nog PMS igen" när jag överreagerar på något. Rätt ofta har han fel men de där gångerna när han har rätt blir han väldigt stöddig.

Jaha, nu är det PMS igen.....trodde han igår när jag kastade kuddar på honom. Jaha, det visade sig ju vara helt rätt. Fast vad maken inte förstår fast jag har förklarat det för honom massor av gånger är att allt det där som jag känner när mina hormoner härjar ju faktiskt känns mycket starkare då - MEN det betyder ju inte att de där känslorna inte finns även utan PMS. Det är bara det att när hormonerna inte är i obalans så håller jag de där känslorna mer för mig själv och kastar inte kuddar på honom.

Men jaha nu kommer han att tänka att det där med romantiken var ju bara något som jag saknade därför att jag hade PMS och inte för att jag saknar det resten av månaden också. Suck.

Kuddkrig

Maken skrattar föraktfullt när mannen på TV hasplar ur sig en massa romantiska saker och friar till "The bachelorette". Han borde veta bättre för han belönas genast med en "kuddattack" från mig. Fast det var maken själv som envisades med att vi skulle slå på TV:n och se efter vem som blev den lyckliga vinnaren av The bachelorettes hjärta. Vi har inte följt serien men eftersom den sänds precis innan The Mole så har vi under några veckors tid sett de sista minuterna av den här realityserien varje Måndag. Så igår kväll visar det sig att maken, trots att The Mole är inställd, faktiskt är nyfiken på det "lyckliga slutet"och därför sätter vi på TV:n för att titta på den sista halvtimmen.

Fast sen sitter han där och skrattar hånfullt när de beskriver sina känslor. Maken har inte samlat på sig tillräckligt många romantikpoäng hos mig för att komma undan med ett sånt beteende. Efter ett antal kuddattacker väljer maken klokt nog att sätta sig i fåtöljen istället för att dela soffa med mig. Maken begriper inte alls varför jag blir lite sur på honom. Han fattar inte att när han skrattar åt alla de där känslorna som den där killen beskriver - så tvingas jag inse att maken aldrig någonsin kommer att säga något liknande till mig. Suck.

Nej, maken har svårt för att hålla sig allvarlig när man pratar om känslor. Det ligger liksom alltid ett litet skratt och lurar i ögonen på honom när han säger "romantiska" saker. Jag har försökt förklara för maken att det inte alls är VAD man säger som räknas utan HUR man säger det. Maken skulle kunna säga hur mycket romantiska klyschor som helst som bara är meningslösa om de inte levereras så att man kan tro på det han säger. Man kan liksom inte skratta bort alla känslor. Nej, man behöver inte tjata om känslor heller. Men någon gång ibland kan det ju vara läge för att säga "jag älskar dig" utan att efteråt skratta bort det.

Nej, jag har så smått börjat inse att det inte är mycket lönt att försöka hinta om det där med romantik till maken. Han kommer nog aldrig att komma hem en dag från jobb med någon överraskande present i händerna. Han kommer nog aldrig att föreslå någon romantisk gemensam aktivitet. Han kommer nog aldrig att sluta med att tända alla lamporna jag släckt för att försöka få lite romantisk stämning i huset. Suck.

Maken blir förvirrad ibland när jag nämner det där med romantik för han förstår inte riktigt vad jag menar när jag säger att jag ibland vill känna att jag är viktig för honom. Han tycker liksom det faktum att han har gift sig med mig och att vi kramas ett par gånger om dagen borde vara tillräckligt. Varför ska han behöva ändra på sig själv för min skull? Nej, jag vill inte ha några stora förändringar men jag vill liksom känna att han anstränger sig. Maken blir ännu mer förvirrad av det där.

Så jag vänder på det och säger att ok jag vill också bara vara mig själv så om jag slutar anstränga mig också så....

- slutar jag raka benen

- slutar jag laga dina favoriträtter bara för att du gillar dem trots att jag inte är sugen

- slutar jag låta dig ta första portionen och välja de bästa bitarna

- slutar jag diska ditt ölglas och ställa in det i kylen så du får vänta tills diskmaskinen är full och glaset är rent.

- slutar jag sminka mig

- slutar jag påminna dig om när de TV-program du gillar är på TV

- slutar jag skriva uppmuntrande e-mail till dig när jag tror du behöver en uppryckare på jobb

- slutar jag vänta med att duscha tills du har vaknat om helgerna så att du inte ska bli störd

- slutar jag låta dig välja film från Netflix och väljer bara de filmerna jag vill se

- slutar jag underhålla din mamma när hon hälsar på så att du inte längre kan hålla på med allt du brukar göra

- slutar jag laga dina kläder och vägrar godkänna att du inte vill lära dig sy i en knapp själv

- slutar jag byta kanal på TV om du känner för att titta på TV men inte gillar programmet jag tittar på

- slutar jag muta katten på lördag- och söndagmorgnar så att hon inte ska väcka dig

- slutar jag låta dig ha hela täcket när jag fryser och rycker till för att få mer trots att du kanske vaknar

- slutar jag försöka visa intresse när du pratar om sport

- slutar jag mata ditt manliga ego när du gör något som du är riktigt stolt över.

- slutar jag säga jag älskar dig, ge komplimanger om din sexiga din rumpa och slutar vara romantisk jag också.

slutar, slutar, slutar....listan är oerhört lång så jag slutar där. Maken ångrade nog att han ville se slutet av The Bachelorette.

Kroppsautomatik

Trots två års äktenskap så stänger min kropp ner en del naturliga funktioner på helgerna. Så nästan varje måndag förmiddag när maken har gett sig iväg till jobb så går jag på toa ett antal gånger för att göra mig av med lite avfallsprodukter. Magen kniper till och gör sig påmind nästan direkt efter att bilen har lämnat garaget.

Nej, egentligen är jag inte alls rädd för att maken ska veta att jag också skiter. Nej, jag är inte rädd för att maken ska veta att jag ibland behöver fisa heller även om jag måste erkänna att jag föredrar att göra det på toa eller åtminstone när någon annan inte befinner sig i samma rum. Men kroppen verkar vara lite överdrivet paranoid och håller inne allt sånt när maken är hemma. Är det inte konstigt? Jag menar att om jag själv hade känt mig generad över det så hade jag förstått att kroppen gjorde så. Men varför stänger den av allt det där när jag inte ens har bett om det?

Den här helgen var ju dessutom extra lång eftersom maken ju var ledig i fredags så nu på förmiddagen har jag varit på toa 4 gånger redan. Kanske är det tur ändå att maken inte har tagit ut någon längre sommarledighet? Fast kanske kroppen inte skulle ha något annat val än att vara naturlig ifall han var hemma ett par veckor?

Det är märkligt det där att man så automatiskt kan ha en sån där avstängningsfunktion. Det är samma funktion som gör att man aldrig någonsin känner sig annat än kissnödig på allmänna toaletter. När jag var yngre och gick i skolan så stängde kroppen av kissfunktionen också förresten. Vi hade nämligen oerhört äckliga toaletter på skolan så när jag kom hem efter en lång skoldag rusade jag alltid på toa för kroppen gjorde sig påmind en bra stund innan jag ens kommit fram till ytterdörren och fiskat upp nyckeln. Så det blev alltid samma rutin - släng skolväskan på golvet, av med skorna och rusa in på dass.

Nu när jag är äldre så har jag märkt att jag behöver toabesök mycket oftare än förr. Maken har vant sig vid kisspauser när vi är ute på långa bilturer och han är van vid att jag alltid spanar efter toaletterna om vi är ute på långa utfärder för shopping o.s.v. Flera gånger i veckan kravlar jag också ur sängen, mitt i natten, med ett lakan omvirat kring kroppen för att uppsöka toa. Katten har lärt sig att hålla sig ur vägen när jag famlar mig tillbaks till sängen igen - eftersom jag mist mörkersynen efter att ha tänt lyset på dass. Jag saknar det där med att kunna dricka en kopp kaffe innan läggdags och ändå kunna sova hela natten utan att gå på toa. Kaffe har blivit bannlyst sent på kvällen numera.

Maken är förresten grymt imponerad av mina rapningar. Han brukade tro att jag inte rapade heller men numera har han lärt sig känna igen de där tricksen jag kör med för att rapa tyst. För visst kan man rapa utan att ett enda ljud hörs. Fast maken har inte lyckats lära sig det där trots att han har sett hur jag gör många gånger. Kanske är det adamsäpplet som gör att han misslyckas med mina tricks?

Maken tycker också att jag har väldigt roliga nysningar. För jag försöker alltid förgäves hålla dem inne vilket alltid resulterar i 3-4 stycken halvnysningar för att sedan följas av en rejält kraftig nysning. Jag vet egentligen inte varför jag gör sådär. Det är liksom en annan automatisk grej att näsan inte alls vill samarbeta och släppa loss den där nysningen förrän den absolut måste.

En sak jag önskar att kroppen ville stänga av däremot är snytningar. Under sommaren blir det ofta så att jag måste snyta mig en hel del eftersom jag har lite allergier. Det är bara det att just snytningar kan jag inte, som nysningarna, hålla tysta. Nej, min näsa är högljudd när jag snyter mig. Den nästan trumpetar. Suck. Maken tycker det där är riktigt roligt.

Jaha, det blev en lite märklig blogg idag. För det är verkligen inte ofta jag diskuterar det där med kroppsfunktioner med folk. Kanske inte helt "ladylike". Fast "ladylike" har maken för länge sedan lärt sig att jag inte alltid är.

Larmet går

Den första måndagen varje månad kl 15.oo testar man katastroflarmen i Sverige. Här i vår lilla stad i Michigan testar man också larmet - men det finns ingen fast tid och ingen fast veckodag då man gör detta. Det är i början av månaden men det är också allt vi vet. Så när larmet går kl 12.50 känns det ju som om det vore ett riktigt larm. För visst borde man åtminstone testa det på en hel- eller halvtimme och inte sådär mittemellan? Men nej, ingen katastrof lurar och det är bara övning.

I Sverige när det utfärdas varningar via TV så gör man oftast det med hjälp av en rullande textremsa på TV-skärmen så att man kan fortsätta titta på sina program som vanligt. Enstaka tillfällen då man avbryter ett program för att varna så ser man till att programmet fortsätter precis där det slutade när man börjar sända igen. Men här kan en varning av något slag komma precis när som helst och man tar inga som helst hänsyn till att man avbryter något program. Man får helt enkelt finna sig i att man missar några minuter av det man tittar på. Det är extra irriterande när det är något test de gör och man missar den där sista minuten av någon deckarserie för att se en testskärm och höra orden "this is a test of the emergency system" istället för att höra orden "The killer is...." För hur roligt är det att tillbringa en timme med att följa en serie för att sedan missa de där kritiska sista minuterna?

Häromdagen utlystes ett så kallat Amber-alert och man avbröt programmet för att informera alla om att hålla utkik efter ett försvunnet barn. Det är ju faktiskt jättebra att man gör folk uppmärksamma på när ett barn är borta och det kan säkert leda till att en del tragedier kan förhindras eller åtminstone utredas. Men någon timme senare avbröt de igen, inte bara en utan två gånger för att meddela att flickan hade hittats. Jättebra! Men var det verkligen nödvändigt att avbryta sändningen? Kunde man inte ha nöjt sig med en textremsa? Eller åtminstone bara ett enda avbrott istället?

De är rätt bra på det där med att varna här i USA. Jag har alltid fnyst lite grann åt väderleksrapporterna hemma i Sverige eftersom de ju väldigt ofta har haft fel. Nja åtminstone brukade de ha fel...men med tanke på hur lite katastrofväder vi har hemma i Sverige har jag inte precis brytt mig om det där med väderleksrapporter på flera år så kanske de är bättre nu? Nåja, här i USA är väderlekstjänsten i alla fall verkligen extremt detaljerad och när ett åskoväder drar in över området får man information om precis vart det är och vart det är på väg och får väldigt tydliga tidsuppgifter för när man kan räkna med att det drar in över vårt eget lilla samhälle. Det är oerhört bra när det är fara på färde och risk för tornados. Men ibland blir det liksom lite löjligt när det är helt vanlig åska eller bara något mindre snöfall och de där meterologerna börjar sända varningar i TV-rutan - tack och lov oftast bara med en liten text i övre högra hörnet av bildskärmen. De har verkligen förmåga att dramatisera det lite väl mycket ibland.

Men jag är ändå väldigt glad att de finns - för när vi för några helger sedan fick väldigt bråttom att stänga fönstrena samtidigt som det där katastroflarmet gick och vi sedan såg hur vinden därute härjade så kändes det väldigt tryggt och bra att ha de där meterologerna i TV-rutan som talade om att ovädret skulle befinna sig någon helt annanstans om bara 10 minuter.