Lite lagom blygsamhet

Det märks att amerikanare inte är lika tränade som vi i konsten att poängtera sina brister och vara blygsamma. Här är det tvärtom så att man får lära sig att framhäva sig själv och sina egna egenskaper. Efter vad jag har förstått så har man dessutom blivit mycket mer tränade i skolan till att hålla föredrag och hålla på med grupparbeten än vad vi svenskar har. Nja, åtminstone i jämförelse med min egen skolerfarenhet så framstår det att maken har tvingats stå inför klassen och prata mycket mer än jag. Kanske gör de lite mer av det där i de svenska skolorna nu?

Eftersom jag är svensk så är jag lite van vid det där att säga saker som "jo det var ren tur egentligen att jag kom på det där" eller "ja jo jag är väl ganska bra på engelska men....". Det finns alltid ett litet men med när man tar emot komplimanger. Så när folk talar om för mig att jag är duktig på engelska brukar jag alltid ge en lång förklaring om hur tidigt vi börjar lära oss engelska i skolan och hur mycket engelska vi hör på TV varje dag hemma i Sverige - istället för att bara acceptera den där komplingangen och säga tack. Men det är nästan som om jag vill be om ursäkt för att jag är riktigt duktig på något.

Visst är vi svenskar lite tränade i det där att vara blygsamma? Det är helt enkelt oartigt att vara alltför självsäker och att inte vara medveten om sina brister. Det blir lite av en kulturchock när man försöker bemöta folk likadant här - för de ger inte alls de där svaren som vi är vana vid. För när folk ger ett blygsamt svar så är jag van vid att upprepa den där komplimangen igen eller att nicka förstående och belöna den där blygsamma personen med ett leende som säger "Jättebra att du är så där lagom självsäker men inte alltför mycket." Men lagom finns inte här och därför får man inte den där förväntade reaktionen när man är blygsam.

I början av vår relation var jag nog lite för duktig på det där att "plocka ner maken på jorden" igen när jag tyckte han verkade för skrytsam eller självsäker. Men nu har jag vant mig vid att vi har lite olika syn på det där och låter det passera. Maken har också vant sig vid att jag å andra sidan inte är lika framåt som han och därför framhäver han istället mina bra sidor inför andra eftersom jag själv är så dålig på det. Det är ju snällt av honom att göra det. Fast lite jobbigt blir det när han står och säger till sin mamma att jag är mycket bättre på att laga mat än henne. Pinsamt. Jag är jätteglad att han tycker det men samtidigt blir det ju så väldigt nervöst när jag blickar in i svärmors ögon och nästan vill be om ursäkt för att jag är bättre än henne på matlagning. Fast hon bara ler och har inte alls något emot att sonen säger så. Jag får bita ihop för att inte genast börja svamla om hur nervös jag var för det där med att laga mat och vilken tur jag har haft som ännu inte har lyckats laga något som maken vill slänga i soptunnan utan att smaka.

Nu har ju killar ofta lite lättare att framhäva sina bra sidor än vad tjejer har men skillnaden blir ännu större när man kommer från olika länder. Jag tror definitivt en anledning till att många svenskar kan uppleva amerikanare som framfusiga och skrytsamma beror på den här skillnaden i våra kulturer. Man måste nästan vara lite tuffare här för att klara sig. Här kan man gå till jobbet en dag och bara ett par timmar senare bli inkallad till chefen för att packa ihop sina grejer efter att ha blivit avskedad på direkten. Min make hade ett sånt där skrämskott förra året när han kom in till jobb och chefen började kalla in en efter en av de anställda och avskeda dem på löpande band bara några veckor innan jul. Maken satt där ute i det stora kontorslandskapet och höll tummarna att hans namn inte skulle ropas upp. Han klarade sig. Men man måste vara duktig på det där med att framhäva sig själv för vad ska man annars säga till chefen när denne frågar en vad man bra på?

För här är inte fackföreningar starka. Här kan man inte vara säker på att få behålla sitt jobb för att man arbetat länge på företaget. Här behöver de inte ha några skäl alls för att avskeda dig. Det där är både på gott och ont. För visst är det skönt att kunna känna någorlunda trygghet i att det finns regler för hur man får lov att behandla sina anställda och hur man bär sig åt för att avskeda dem. Men samtidigt kan jag ju tycka att visst ska man kunna avskeda folk om man behöver. I Sverige jobbade jag på ett vårdhem där en anställd blev omkringflyttad från avdelning till avdelning därför att ingen stod ut med att jobba tillsammans med henne. Men att avskeda henne var omöjligt för hon hade fackets stöd och hon hade arbetat länge inom kommunen. Det var ju bara det att hon var fullständigt värdelös på sitt jobb och både anställda och patienter avskydde henne - en del patienter var till och med livrädda för henne. Det hade ju varit skönt om hon hade kunnat bli avskedad utan en massa strul.

Nåja, tillbaks till ämnet. Det är inte bara det där med att framhäva sig själv som man är bra på här utan man verkar också mycket bättre på att skaffa sig fördelar eller kräva sina rättigheter. Svärmor insisterade på att byta bord på restaurang en gång, efter att vi redan satt oss ner och fått in våra drinkar. Pinsamt, tyckte jag. Jag kände hur besvärliga kunder vi var när vi plockade med oss våra glas och banade iväg genom restaurangen till ett annat bord. Ja, det var mycket bättre vid det där bordet. Men svensken i mig ville inte alls ställa till så mycket besvär över en sån liten bagatell som att sitta i tvärdrag och äta. Svensken i mig ville istället sitta där och frysa och snabbt äta min middag så att jag kunde lämna restaurangen och värma mig i bilen istället. Nu är det ju inte alla svenskar som är lika blyga som mig. Visst finns det gott om svenskar som skulle ha bytt bord de också. Men jag tror ändå att majoriteten skulle ha följt mitt exempel och inte bett om att få byta bord. Eller?

Köerna till kundtjänst i affärerna brukar vanligen vara långa här också. Jag vet inte om det beror på att produkterna här går sönder lättare, att man är mer benägen att inte acceptera att man betalt för något som går sönder och åker tillbaks till affären eller om man helt enkelt handlar saker som man inte ens är säker på att man vill ha för att senare åka tillbaks och lämna tillbaka varan igen när man har bestämt sig. För det senare alternativet har jag faktiskt sett bevis på en gång när vi var på Homedepot och handlade. De hade haft en jättestor rea under helgen och på Måndagen stod långa köer med folk som hade handlat saker under rean som ville ha tillbaks sina pengar. De hade helt enkelt passat på att handla till reapriser för att sedan åka hem med sina fynd och konstatera att nej det där passade inte med inredningen.....Jag blev bara helt förstummad när kassörskan anförtrodde till mig om hur jobbig hela måndagen hade varit med alla dessa "ångerköp". För jag hade nog aldrig kommit på tanken att göra sådär själv. Pinsamt.