Äntligen är valdagen här. Jag ser fram emot att slippa se alla reklamfilmer om valet, lyssna på politisk propaganda på telefonsvararen och äntligen få reda på vem som ska bli USA's nästa president. Jag hoppas på Obama men maken säger hela tiden "you never know what the redneck vote is" och trots att alla valundersökningar visar att Obama är i ledningen så kan man inte vara säker på vad som händer idag.
Fast sämre än George Bush kan det väl inte bli?
Jag tycker synd om maken idag eftersom han efter jobb måste skynda iväg för att rösta. Han har 3 timmar på sig att hinna med att rösta eftersom han måste vänta tills efter jobb och vallokalen stänger kl 21. Det är vansinne, tycker jag, att man inte har valdag på helgen då majoriteten av befolkningen är lediga. Jag har sett på nyheterna nyss att köerna till vallokalerna är långa. Jag hoppas att köerna till makens vallokal är mindre. För visst hade det varit synd om han inte hann med att rösta?
Idag röstar man som jag tidigare nämnt inte bara på vilken president landet ska ha utan också på många andra politiska poster. Idag är det också väldigt många lokala folkomröstningar. Här i Michigan ska det tas ställning till om man ska tillåta marijuana som medicinsk åtgärd och om man ska kunna forska i stamceller. I en del stater röstar man idag om att sätta gränser för aborter. Det är helt otroligt att man vill förbjuda aborter! Jag hoppas verkligen att abortmotståndarna inte vinner den här frågan.
Jag gillar inte folk som använder aborter istället för preventivmedel och som är stamkunder på abortklinikerna, men det finns så många människor vars liv skulle få oerhörda konsekvenser av att förbjuda abort. Visst för vuxna kvinnor är det kanske enkelt att ta bilen till en stat där abort är tillåten. Men vad händer med de unga tonårsflíckor som plötsligt upptäcker att de måste be mamma eller pappa att köra bilen till en annan stat för att göra abort? Att ta bort rätten till abort är ett stort steg tillbaks i tiden där kvinnor dog för att de själva försökte sig på fosterfördrivning eller sökte hjälp hos klåpare som utan rätt medicinsk utrustning aborterade foster. Varför är det så mycket viktigare för en del människor att rädda livet på ett foster som inte ens har förmåga att tänka ännu än att ta hand om de människor som redan är födda och som behöver hjälp?
I Washington röstar man idag för eller emot läkarassisterad dödshjälp. Jag är kluven i den här frågan. Jag tycker så fruktansvärt synd om människor som är döende och lider och som vill ha hjälp att dö. Men samtidigt är jag så rädd för att öppna upp för dödshjälp därför att jag oroar mig för att i framtiden kommer gränsen för vem man kan assistera med dödshjälp att flyttas. Hur sjuk måste man vara? Finns det risk för att dödshjälp i framtiden kan vara lika enkelt som det är att gå till veterinären och avsluta livet på sin katt eller hund? Jag vill inte ha en framtid där det är ok för någon som är sjuk att allt för lättvindigt få hjälp att dö. Jag vill vara säker på att gamla människor som inte har ont...inte övertalas av giriga barn och barnbarn att avsluta sina liv tidigare för att de själva är ivriga att ärva.
I Californien är frågan om giftermål mellan homosexuella uppe igen. Jag hoppas att inte förslaget på att bannlysa giftermål för homosexulla igen vinner. För det första har många redan hunnit gifta sig och för det andra så förstår jag inte varför man är så rädd för att homosexuella ska gifta sig? En del ser det som ett hot mot sina egna äktenskap. Jag fattar inte varför. Maken och jag tycker lite olika om homosexuella frågor. Han vill inte gärna öppet erkänna att han är lite homofobisk och han hatar inte homosexuella men det är tydligt att han inte gärna vill tänka alltför mycket på det. Han håller med mig om att homosexuella bör få lov att gifta sig men samtidigt påpekar han att det vore ju väldigt enkelt för två straighta killar att fejka ett homosexuellt äktenskap för att få skattefördelar....det syntes nog på mig att jag var chockad när han gjorde det uttalandet. Jag poängterade snabbt två saker för min kära make:
1. Det kan ju helt vanliga heterosexuella par också göra så kanske borde alla äktenskap vara förbjudna så att vi kan vara säkra på att ingen luras.
2. Jag har aldrig träffat en heterosexuell man som ens för ett ögonblick skulle fundera på att låtsas vara homosexuell för att få skatteförmåner. Inte för att jag diskuterat saken med alla män jag känner. Men är det inte så ändå att majoriteten av killar ännu är livrädda för att någon ska tro att de inte är "manliga"?
Makens homofobi sträcker sig tack och lov inte så långt. Han gillar inte att se på när killar kysses men tjejer som kysser varandra är helt ok. Jag är tacksam för att maken liksom jag blir upprörd när han hör om någon som blivit misshandlad p.g.a sin sexuella läggning. Jag är tacksam för att han inte tror att homosexualitet kan botas. Jag är tacksam för att han trots att han inte gillar tanken på killar som har sex med varandra ändå är fullt villig att acceptera att de har samma rättigheter som heterosexuella och att de borde få lov att gifta sig. Maken skulle nog aldrig få för sig att kämpa för homosexuella människors rättigheter och han skulle kanske ha svårt att hantera tanken på ett eget barn som visade sig vara homosexuellt. Men han protesterar åtminstone inte och han gör inget medvetet för att försvåra livet för homosexuella. Det kan jag leva med. För visst kan man vara rädd för något och osäker på något som man inte förstår sig på. Men för det behöver man ju inte medvetet försöka förstöra andras liv.
tisdag 4 november 2008
torsdag 23 oktober 2008
Politiska bönemöten
Presidentvalet här i USA befinner sig i slutspurten och efter 2 års intensiv nyhetsbevakning är det nästan svårt att tänka sig att nyhetsbevakningen kunde bli ännu intensivare. Men det är ett historiskt val och allting diskuteras in i minsta detalj. Det är just de små detaljerna som många verkar intressera sig för. De har till och med rapporterat om vilken favoritmat McCain och Obama har...
Här i vår lilla stad möttes jag av en stor rubrik i veckans lokaltidning om ett bönemöte inför valet. Jag är ju lite antireligiös så bönemöten för mig framstår som lite idiotiskt. Men det är många av våra lokala politiska profiler som ska gå på det här mötet och tillsammans med stadens invånare be för att presidentvalet ska gå bra och be för att USA's nästa president kommer att bli rätt för landet. Det verkar bli ett långt bönemöte för i artikeln har de radat upp en hel lista med fokuserade riktlinjer om varje sakfråga de ska be om Guds välsigne till som ekonomi, energi, nationell säkerhet...."It's important to pray for our leaders - both our existing leaders and the candidates, our potential new leaders - in order to give them guidance that they may follow the Lord's will".
Jag har liksom svårt att tänka mig att våra svenska politiker skulle gå på ett liknande bönemöte i Sverige. Men här ska alltså många av de lokala ledarprofilerna, politiskt och ekonomiskt, gå på ett gemensamt bönemöte. Ibland känner jag mig verkligen som en invandrare. För det verkar så bisarrt.
Som guide för ChaCha har jag märkt att antalet frågor om presidentvalet har ökat den senaste tiden. Den vanligaste frågan är givetvis vem som ligger bäst till för att vinna valet. Men hittills har jag inte svarat på en enda fråga om McCain. Det folk undrar över är Obama. De vill veta om han är muslim, om det är sant att han istället för USA's flagga på sitt flygplan har sin egen kampanjsymbol, om han tänker legalisera marijuana....frågor från människor som är rädda. För de vill inte ha en president som inte är patriotisk och de vill absolut inte ha en president som inte är kristen. Givetvis finns det många som inte heller vill ha en president som är svart. Ibland får vi in frågor om Obama som är tydligt rasistiska.
Det är inte enbart presidenten som ska väljas utan vi får också hem mycket reklam från lokala kandidater som ska väljas in på olika poster. Vi får mycket skrämselpropaganda om kandidaterna också. Att amerikanare är rädda för skatter är tydligt...eftersom majoriteten av den propaganda vi får i vår brevlåda handlar om just risken för skatteökningar. Igår fick vi ett blad i brevlådan där vi blev informerade om att en av våra lokala förmågor var ett hot mot "the american way of life"....hans hot bestod i att han strävade efter universell sjukvård. Hans brott är alltså att han vill att alla människor i USA ska ha rätt till fri sjukvård. Att ingen medborgare ska riskera att förlora sitt hem för att han är sjuk, att ingen medborgare ska nekas rätt till vård för att han inte har sjukförsäkring....The american way of life inkluderar inte rätten att leva tydligen. Socialist är ett skällsord här.
Maken och jag såg Michael Moore's "Sicko" förra helgen och även om jag inser att den dokumentären är vinklad så är det ju ändå så att den belyser en viktig aspekt. Försäkringsbolag här vill tjäna pengar...och om de kan hitta minsta lilla skäl till att inte betala för någons vård så kommer de att utnyttja det. De skriver under dödsdomar varje dag när de nekar någon rätten till behandlingsmetoder som anses vara experimentella. De skriver under dödsdomar varje dag när någon som är ordenligt sjuk (och kostar pengar) kan förlora sin sjukförsäkring därför att någon liten skitdetalj i deras ursprungliga ansökan till försäkringsbolaget var fel.
Det är en självisk attityd det där att man inte vill vara med och betala för andras sjukvård. För det är ju så att många amerikanare nog känner sig ganska trygga med sina sjukförsäkringar. De är ju friska och de antar att om något händer dem så kommer de att få den vård de behöver. Men en del upptäcker alldeles försent att det där systemet de trodde så mycket på sviker dem när det behövs. Det är som ett lotteri. För det är inte alla som fångas upp av sina försäkringsbolag. Personligen hade jag nog hellre betalat några extra dollar i skatt varje månad och sluppit oroa mig för vad som skulle hända om jag eller maken blev sjuka och plötsligt fick en räkning på över 100000 dollar i brevlådan.
Att ta hand om de svaga i samhället är för mig en sån självklar tanke. Jag har så oerhört svårt att förstå att det finns så många som inte tycker det är lika viktigt här. Kanske borde man ha lite bönemöten om det istället. Ett bönemöte med fokus på att göra människor mer empatiska.
Här i vår lilla stad möttes jag av en stor rubrik i veckans lokaltidning om ett bönemöte inför valet. Jag är ju lite antireligiös så bönemöten för mig framstår som lite idiotiskt. Men det är många av våra lokala politiska profiler som ska gå på det här mötet och tillsammans med stadens invånare be för att presidentvalet ska gå bra och be för att USA's nästa president kommer att bli rätt för landet. Det verkar bli ett långt bönemöte för i artikeln har de radat upp en hel lista med fokuserade riktlinjer om varje sakfråga de ska be om Guds välsigne till som ekonomi, energi, nationell säkerhet...."It's important to pray for our leaders - both our existing leaders and the candidates, our potential new leaders - in order to give them guidance that they may follow the Lord's will".
Jag har liksom svårt att tänka mig att våra svenska politiker skulle gå på ett liknande bönemöte i Sverige. Men här ska alltså många av de lokala ledarprofilerna, politiskt och ekonomiskt, gå på ett gemensamt bönemöte. Ibland känner jag mig verkligen som en invandrare. För det verkar så bisarrt.
Som guide för ChaCha har jag märkt att antalet frågor om presidentvalet har ökat den senaste tiden. Den vanligaste frågan är givetvis vem som ligger bäst till för att vinna valet. Men hittills har jag inte svarat på en enda fråga om McCain. Det folk undrar över är Obama. De vill veta om han är muslim, om det är sant att han istället för USA's flagga på sitt flygplan har sin egen kampanjsymbol, om han tänker legalisera marijuana....frågor från människor som är rädda. För de vill inte ha en president som inte är patriotisk och de vill absolut inte ha en president som inte är kristen. Givetvis finns det många som inte heller vill ha en president som är svart. Ibland får vi in frågor om Obama som är tydligt rasistiska.
Det är inte enbart presidenten som ska väljas utan vi får också hem mycket reklam från lokala kandidater som ska väljas in på olika poster. Vi får mycket skrämselpropaganda om kandidaterna också. Att amerikanare är rädda för skatter är tydligt...eftersom majoriteten av den propaganda vi får i vår brevlåda handlar om just risken för skatteökningar. Igår fick vi ett blad i brevlådan där vi blev informerade om att en av våra lokala förmågor var ett hot mot "the american way of life"....hans hot bestod i att han strävade efter universell sjukvård. Hans brott är alltså att han vill att alla människor i USA ska ha rätt till fri sjukvård. Att ingen medborgare ska riskera att förlora sitt hem för att han är sjuk, att ingen medborgare ska nekas rätt till vård för att han inte har sjukförsäkring....The american way of life inkluderar inte rätten att leva tydligen. Socialist är ett skällsord här.
Maken och jag såg Michael Moore's "Sicko" förra helgen och även om jag inser att den dokumentären är vinklad så är det ju ändå så att den belyser en viktig aspekt. Försäkringsbolag här vill tjäna pengar...och om de kan hitta minsta lilla skäl till att inte betala för någons vård så kommer de att utnyttja det. De skriver under dödsdomar varje dag när de nekar någon rätten till behandlingsmetoder som anses vara experimentella. De skriver under dödsdomar varje dag när någon som är ordenligt sjuk (och kostar pengar) kan förlora sin sjukförsäkring därför att någon liten skitdetalj i deras ursprungliga ansökan till försäkringsbolaget var fel.
Det är en självisk attityd det där att man inte vill vara med och betala för andras sjukvård. För det är ju så att många amerikanare nog känner sig ganska trygga med sina sjukförsäkringar. De är ju friska och de antar att om något händer dem så kommer de att få den vård de behöver. Men en del upptäcker alldeles försent att det där systemet de trodde så mycket på sviker dem när det behövs. Det är som ett lotteri. För det är inte alla som fångas upp av sina försäkringsbolag. Personligen hade jag nog hellre betalat några extra dollar i skatt varje månad och sluppit oroa mig för vad som skulle hända om jag eller maken blev sjuka och plötsligt fick en räkning på över 100000 dollar i brevlådan.
Att ta hand om de svaga i samhället är för mig en sån självklar tanke. Jag har så oerhört svårt att förstå att det finns så många som inte tycker det är lika viktigt här. Kanske borde man ha lite bönemöten om det istället. Ett bönemöte med fokus på att göra människor mer empatiska.
måndag 13 oktober 2008
Till salu
I helgen rullade ett nytt flyttlass iväg från vår gata. Det börjar kännas lite tomt här i grannskapet nu. Nästan hälften av husen på vår lilla gata är till salu snart och det verkar dröja länge innan vi får nya grannar eftersom det numera är rätt svårt att sälja hus här i Michigan. Två av husen här var till salu redan när vi flyttade in och har fortfarande inte blivit sålda.
Det bor många äldre här på området och långsamt försvinner de en efter en. Huset mittemot står tomt sedan frun i huset fick en stroke och maken valde att tillsammans med sin fru flytta till ett ålderdomshem, grannarna bredvid oss flyttar varje vinter till Florida och sätter upp en till salu skylt i förhoppning om att de ska lyckas sälja sitt hus och inte behöva komma tillbaks igen till sommaren, tre av våra grannar har dött i år och två har jag inte sett igen sedan ambulansen rullade in på gatan för att hämta dem. Vårt lilla område håller på att förändras och långsamt föryngras efterhand som de gamla ägarna byts ut mot nya yngre familjer. Tja, åtminstone om de där husen blir sålda någon gång.
Maken och jag ångrar ibland att vi var så snabba med att köpa det här huset. Inte för att vi inte trivs här utan för att vi inser att om vi hade väntat lite grann så hade vi kunnat köpa det väldigt mycket billigare. När vi köpte det här huset insåg vi inte att husmarknaden var så krisartad som den är. Vår mäklare skyndade på och fick det att låta som om vi hade väldigt bråttom att lägga ett bud på huset och att vi i princip riskerade att förlora köpet om vi inte skyndade oss. Jo, bråttom var det nog. Bråttom för mäklaren att tjäna lite pengar....för huset hade nog varit till salu ännu om inte vi hade köpt det.
Det känns fel att mäklare tjänar pengar procentuellt. Det borde inte ligga ett vinstintresse för en mäklare att sälja så dyrt som möjligt. Det borde inte heller vara så att en mäklare kan vara både säljarens och köparens mäklare samtidigt. Nej, vår mäklare var inte kontrakterad personligen av den gamle ägaren av det här huset. Men han var kollega till dennes mäklare eftersom de arbetar för samma stora mäklarföretag. Det känns fel.
Maken och jag lärde oss en hel del när vi köpte hus. Det är många saker som vi hade gjort annorlunda om vi idag var ute på husjakt. Saker vi inte tänkte på. Fast de där erfarenheterna kommer att bli till nytta nästa gång vi ska flytta. Fast maken och jag har lite olika åsikter om det där med att flytta. Han är övertygad om att vi kommer att bo i det här huset resten av våra liv medan jag mera ser det som en tillfällig plats och menar på att om 10 år eller så kommer vi säkerligen att vilja bo någon annan plats. Jag har aldrig bott på samma plats i så många år tidigare. Ända sedan jag var liten har jag varit van vid att man ibland packar ihop alla sina grejer och flyttar....Maken har bara bott i 4 olika hem i sitt liv medan jag har bott i 14 stycken. Hade jag vetat när vi letade hus att maken såg det som huset vi skulle stanna kvar och dö i så hade jag helt klart varit mycket mer kräsen när vi valde hus. Då hade jag strävat efter perfektion.
Det bor många äldre här på området och långsamt försvinner de en efter en. Huset mittemot står tomt sedan frun i huset fick en stroke och maken valde att tillsammans med sin fru flytta till ett ålderdomshem, grannarna bredvid oss flyttar varje vinter till Florida och sätter upp en till salu skylt i förhoppning om att de ska lyckas sälja sitt hus och inte behöva komma tillbaks igen till sommaren, tre av våra grannar har dött i år och två har jag inte sett igen sedan ambulansen rullade in på gatan för att hämta dem. Vårt lilla område håller på att förändras och långsamt föryngras efterhand som de gamla ägarna byts ut mot nya yngre familjer. Tja, åtminstone om de där husen blir sålda någon gång.
Maken och jag ångrar ibland att vi var så snabba med att köpa det här huset. Inte för att vi inte trivs här utan för att vi inser att om vi hade väntat lite grann så hade vi kunnat köpa det väldigt mycket billigare. När vi köpte det här huset insåg vi inte att husmarknaden var så krisartad som den är. Vår mäklare skyndade på och fick det att låta som om vi hade väldigt bråttom att lägga ett bud på huset och att vi i princip riskerade att förlora köpet om vi inte skyndade oss. Jo, bråttom var det nog. Bråttom för mäklaren att tjäna lite pengar....för huset hade nog varit till salu ännu om inte vi hade köpt det.
Det känns fel att mäklare tjänar pengar procentuellt. Det borde inte ligga ett vinstintresse för en mäklare att sälja så dyrt som möjligt. Det borde inte heller vara så att en mäklare kan vara både säljarens och köparens mäklare samtidigt. Nej, vår mäklare var inte kontrakterad personligen av den gamle ägaren av det här huset. Men han var kollega till dennes mäklare eftersom de arbetar för samma stora mäklarföretag. Det känns fel.
Maken och jag lärde oss en hel del när vi köpte hus. Det är många saker som vi hade gjort annorlunda om vi idag var ute på husjakt. Saker vi inte tänkte på. Fast de där erfarenheterna kommer att bli till nytta nästa gång vi ska flytta. Fast maken och jag har lite olika åsikter om det där med att flytta. Han är övertygad om att vi kommer att bo i det här huset resten av våra liv medan jag mera ser det som en tillfällig plats och menar på att om 10 år eller så kommer vi säkerligen att vilja bo någon annan plats. Jag har aldrig bott på samma plats i så många år tidigare. Ända sedan jag var liten har jag varit van vid att man ibland packar ihop alla sina grejer och flyttar....Maken har bara bott i 4 olika hem i sitt liv medan jag har bott i 14 stycken. Hade jag vetat när vi letade hus att maken såg det som huset vi skulle stanna kvar och dö i så hade jag helt klart varit mycket mer kräsen när vi valde hus. Då hade jag strävat efter perfektion.
måndag 22 september 2008
Säkerhetsföreskrifter
Vi har börjat få en lokal gratistidning hemskickad i brevlådan varje vecka och vårt trygga lilla samhälle har förlorat sitt skimmer av trygghet...för nu kan jag varje vecka slå upp den där sidan som redovisar veckans polishändelser i vår lilla förort och det är definitivt inte alls så lugnt här som jag trodde.
Polisen arresterar folk med vapen varje vecka. Ett äldre par blev förföljda hem en kväll och brutalt misshandlade och rånade vid hemkomsten. Knarkbeslag. Bilinbrott. Rån av en mack...Varje vecka läser jag alla de där notiserna och ryser. Jo jag har ju haft koll på de dagliga lokalnyheterna via TV tidigare. Men de nyheterna är inte bara de lokala nyheterna för vår lilla förort utan täcker också en del andra förorter häromkring Detroit. Eftersom vår förort inte är en av de största eller värsta så är det alltså sällan som vår förort figurerar i de nyhetssändningarna. Men nu har jag alltså svart på vitt varje vecka att det nog händer en del saker här omkring också. Den naiva bilden av säkerhet jag hade är borta.
Det där rånet av ett äldre par bekymrade våra grannar ganska mycket. Vi bor på en gata där väldigt många är äldre så det här var någonting som skrämde upp grannarna för det är har förekommit några sådana här rån av äldre på senaste tiden. En granne skrev ihop en liten orange lapp med säkerhetsföreskrifter och råd till alla oss andra om hur vi kunde trygga vårt eget hus genom att se till att låsa alla dörrar och fönster, byta ut trasiga glödlampor utomhus så att inga mörka gömställen fanns till hands osv. Den här lappen gick denne granne sen omkring och fäste vid dörrhandtaget på allas ytterdörrar - istället för att lägga den i brevlådan.
Det är inte första gången vi har fått lappar hem på det här sättet. Jag vet inte varför så många grannar och reklamutdelare drar sig för att använda brevlådan....nåja resultatet av den här grannens varningslapp är att jag uppmärksammat att grannen tvärs över vägen har haft den här lappen på sin ytterdörr i 3 dagar nu. Den där oranga lappen har blivit en lapp som talar om att "HÄR ÄR INGEN HEMMA VARSÅGOD OCH GÖR INBROTT NU!!".
Idag bestämde jag mig för att helt enkelt kila över gatan och ta ner lappen och lägga den i brevlådan istället. Fast visst känns det konstigt att gå över gatan och dra ner lappar från någon annans ytterdörr. Det kändes som om hela gatan såg vad jag gjorde. Men hellre lite obehagskänslor för mig än att vår granne kommer hem om några dar och har haft inbrott.
Polisen arresterar folk med vapen varje vecka. Ett äldre par blev förföljda hem en kväll och brutalt misshandlade och rånade vid hemkomsten. Knarkbeslag. Bilinbrott. Rån av en mack...Varje vecka läser jag alla de där notiserna och ryser. Jo jag har ju haft koll på de dagliga lokalnyheterna via TV tidigare. Men de nyheterna är inte bara de lokala nyheterna för vår lilla förort utan täcker också en del andra förorter häromkring Detroit. Eftersom vår förort inte är en av de största eller värsta så är det alltså sällan som vår förort figurerar i de nyhetssändningarna. Men nu har jag alltså svart på vitt varje vecka att det nog händer en del saker här omkring också. Den naiva bilden av säkerhet jag hade är borta.
Det där rånet av ett äldre par bekymrade våra grannar ganska mycket. Vi bor på en gata där väldigt många är äldre så det här var någonting som skrämde upp grannarna för det är har förekommit några sådana här rån av äldre på senaste tiden. En granne skrev ihop en liten orange lapp med säkerhetsföreskrifter och råd till alla oss andra om hur vi kunde trygga vårt eget hus genom att se till att låsa alla dörrar och fönster, byta ut trasiga glödlampor utomhus så att inga mörka gömställen fanns till hands osv. Den här lappen gick denne granne sen omkring och fäste vid dörrhandtaget på allas ytterdörrar - istället för att lägga den i brevlådan.
Det är inte första gången vi har fått lappar hem på det här sättet. Jag vet inte varför så många grannar och reklamutdelare drar sig för att använda brevlådan....nåja resultatet av den här grannens varningslapp är att jag uppmärksammat att grannen tvärs över vägen har haft den här lappen på sin ytterdörr i 3 dagar nu. Den där oranga lappen har blivit en lapp som talar om att "HÄR ÄR INGEN HEMMA VARSÅGOD OCH GÖR INBROTT NU!!".
Idag bestämde jag mig för att helt enkelt kila över gatan och ta ner lappen och lägga den i brevlådan istället. Fast visst känns det konstigt att gå över gatan och dra ner lappar från någon annans ytterdörr. Det kändes som om hela gatan såg vad jag gjorde. Men hellre lite obehagskänslor för mig än att vår granne kommer hem om några dar och har haft inbrott.
fredag 19 september 2008
Varumärken
Det är svårt att handla här i USA ibland. Ibland när jag står där i affären och letar efter en viss produkt så inser jag hur viktigt det där med att känna igen ett varumärke är. Varje gång jag för första gången ska inhandla en "ny" typ av produkt som jag kommer ihåg från Sverige så ställs jag inför frågor: Hur ser den ut här? Vilket varumärke är det som majoriteten väljer och som har bäst rykte? Kommer den i tub, flaska eller burk? Var i affären sorterar amerikanarna in den här produkten? Vilken typ av affär är det mest troligt att jag hittar den i? Dessutom ställs jag ofta inför frågan vad heter den här produkten på engelska?
Maken har visat sig vara ganska dålig på att hitta svaret när jag på ett omständigt sätt försöker förklara för honom vad jag letar efter. Första gången jag skulle handla hem soja för att göra min sås brun till exempel så var maken totalt förvirrad när jag försökte förklara vad jag ville ha. Det visade sig att det kallades "browning sauce". Det tog lång tid innan jag hade skannat av alla hyllorna i affären och äntligen lyckades hitta min "soja". Hemma i Sverige finns min soja i en svart plastflaska. Här är det en betydligt mycket mindre liten brun glasflaska. Efter 2 år här i USA har jag blivit omskolad och hittar den snabbt i affären numera.
Ibland kommer jag inte ens ihåg det svenska namnet på den produkt jag söker. Som idag när jag vaknade på morgonen och hade fått något i ögat som envist vägrade komma ut. Nu sitter jag här och försöker komma på vad den där blåa flaskan med den mörkblå korken kallas. Den där som man använder för att skölja ur sina ögon med....vad heter det på svenska och vad kan det tänkas heta på engelska? Jag kan inte gå till affären och leta efter den där flaskan. Mina ögon kommer inte att kunna vandra omkring bland hyllorna på jakt efter den där minnesbílden av hur den ser som finns i mitt hjärnkontor. Flaskan här kanske inte ens är blå. Nej, jag blir nog tvungen att fråga personalen och när de hör min omständiga förklaring på vad jag vill göra så kommer de säkerligen snabbt komma underfund med att jag inte är född i det här landet. "umm that stuff that you use to rinse your eyes out with..."
Det finns en del fördelar med att inte längre känna igen alla varumärkena också. För jag kan passera genom godisavdelningen utan att mina inprogrammerade minnen av godismärken triggas igång och får mig att längta efter godis. Hemma i Sverige förra året vandrade jag omkring på godisavdelningen och bara njöt av att känna igen alla de vanliga godissorterna och lyssna på hur min hjärna, mina smaklökar och mage utbrast "ooooo det DÄR godiset är så himla gott det måste vi handla!"
Ibland springer jag på ett varumärke jag känner igen och när det händer så är det just det där märket som jag kommer ihåg som blir inhandlat. Det behöver inte ens vara svenskt. Bara själva igenkänningsfaktorn gör att jag tveklöst grabbar tag i produkten och stoppar ner den i kundvagnen. Det känns liksom så mycket tryggare att handla något som man känner igen. Förra veckan hittade jag Ajax bland rengöringsprodukterna och plötsligt dög inte längre det där amerikanska märket som jag har städat med i två år redan. Nej, Ajax skulle det vara. För plötsligt när jag stod där med en flaska Ajax i näven så var det nästan som om jag kunde känna mig så mycket närmare hemma. En bekant sak i en väldigt stor främmande värld så långt hemifrån. Trygghet i en flaska Ajax.
Maken har visat sig vara ganska dålig på att hitta svaret när jag på ett omständigt sätt försöker förklara för honom vad jag letar efter. Första gången jag skulle handla hem soja för att göra min sås brun till exempel så var maken totalt förvirrad när jag försökte förklara vad jag ville ha. Det visade sig att det kallades "browning sauce". Det tog lång tid innan jag hade skannat av alla hyllorna i affären och äntligen lyckades hitta min "soja". Hemma i Sverige finns min soja i en svart plastflaska. Här är det en betydligt mycket mindre liten brun glasflaska. Efter 2 år här i USA har jag blivit omskolad och hittar den snabbt i affären numera.
Ibland kommer jag inte ens ihåg det svenska namnet på den produkt jag söker. Som idag när jag vaknade på morgonen och hade fått något i ögat som envist vägrade komma ut. Nu sitter jag här och försöker komma på vad den där blåa flaskan med den mörkblå korken kallas. Den där som man använder för att skölja ur sina ögon med....vad heter det på svenska och vad kan det tänkas heta på engelska? Jag kan inte gå till affären och leta efter den där flaskan. Mina ögon kommer inte att kunna vandra omkring bland hyllorna på jakt efter den där minnesbílden av hur den ser som finns i mitt hjärnkontor. Flaskan här kanske inte ens är blå. Nej, jag blir nog tvungen att fråga personalen och när de hör min omständiga förklaring på vad jag vill göra så kommer de säkerligen snabbt komma underfund med att jag inte är född i det här landet. "umm that stuff that you use to rinse your eyes out with..."
Det finns en del fördelar med att inte längre känna igen alla varumärkena också. För jag kan passera genom godisavdelningen utan att mina inprogrammerade minnen av godismärken triggas igång och får mig att längta efter godis. Hemma i Sverige förra året vandrade jag omkring på godisavdelningen och bara njöt av att känna igen alla de vanliga godissorterna och lyssna på hur min hjärna, mina smaklökar och mage utbrast "ooooo det DÄR godiset är så himla gott det måste vi handla!"
Ibland springer jag på ett varumärke jag känner igen och när det händer så är det just det där märket som jag kommer ihåg som blir inhandlat. Det behöver inte ens vara svenskt. Bara själva igenkänningsfaktorn gör att jag tveklöst grabbar tag i produkten och stoppar ner den i kundvagnen. Det känns liksom så mycket tryggare att handla något som man känner igen. Förra veckan hittade jag Ajax bland rengöringsprodukterna och plötsligt dög inte längre det där amerikanska märket som jag har städat med i två år redan. Nej, Ajax skulle det vara. För plötsligt när jag stod där med en flaska Ajax i näven så var det nästan som om jag kunde känna mig så mycket närmare hemma. En bekant sak i en väldigt stor främmande värld så långt hemifrån. Trygghet i en flaska Ajax.
torsdag 18 september 2008
Engelska serier
Maken och jag har uppgraderat vårt Netflix-konto så att vi numera kan ha 2 filmer hemma åt gången istället för bara en. För de som inte känner till Netflix så är det en online videouthyrningstjänst där man får hemskickat filmer i brevlådan. Det finns massor av filmer att välja mellan och till och med ett väldigt litet svenskt utbud. Man kan ju alltid hoppas att det svenska utbudet växer men förhoppningarna är låga.
Nåja, nu har vi uppgraderat så att vi kan ha 2 filmer hemma vilket innebär att maken och jag inte behöver tänka på vad den andre eventuellt kan vara intresserad av att titta på utan har frihet att välja en film var. Jag började genast leta efter engelska TV-serier och hittade "Javisst herr minister". Oj, oj vilken klassiker! Den serien är fortfarande oerhört rolig. Det finns några klipp på Youtube också.
Maken har sen han gifte sig med mig fått se ganska mycket brittiska filmer och serier. Han har till sin förvåning fått lära sig att Rowan Atkinson faktiskt har gjort mer än mr Bean och han har stiftat bekantskap med Basil Fawlty (John Cleese) i Pang i bygget. Nu var det alltså dags för brittisk politik och jodå han tyckte det var riktigt roligt! Fast jag tror inte han njöt riktigt lika mycket som jag ändå. För svensk humor och brittisk humor ligger nog närmare varandra än svensk och amerikansk humor.
Nästa film på listan är "Wire in the blood" en brittisk deckarserie med Robson Green i huvudrollen. Jag älskar brittiska deckare! Är det inte märkligt ändå att man i ett så litet land som England lyckas hitta så många olika skådespelare? För är det inte så att oavsett hur mycket brittiska serier man än tittar på så finns det gigantiskt utbud av nya skådespelare i dem?Dessutom känns engelska serier så mycket mer realistiska och nära än amerikanska. Skådespelarna är inte alltid så orealistisk vackra. Nja, Robson Green ser rätt bra ut förstås. Fast nog hade dem skaffat en mycket mer muskulös man till huvudrollen om serien varit amerikansk? En skådespelare med perfekta, vita tänder, trendiga kläder, fräck bil och en kvinnlig motspelare med stora bröst, blont hår och sexiga kläder.
Ja OK det där kanske var lite överdrivet. Men visst är det ändå lite så att även när man i amerikanska serier försöker använda sig av "alldagliga" karaktärer så är de ofta ändå ganska attraktiva och inte alls så alldagliga som man strävar efter? Det stör mig varje gång någon serie som lockar tonåriga tittare skaffar in en "överviktig" rollfigur som i verkliga världen bara är normalviktig och inte alls egentligen kan ses som fet. Eller när den musaktiga receptionisten med glasögon tar av sig sina glasögon och plötsligt förvandlas till en oerhört sexig kvinna. Tja, där ser man vad ett par glasögon kan ställa till med.
Nej, det är härligt att se brittiska serier. Där huvudpersonen känns som en helt vanlig människa utan att man misstänker att plastikoperationer och massor av smink fixat till utseendet. En helt vanlig person som kan vara snygg utan hjälp.
Nåja, nu har vi uppgraderat så att vi kan ha 2 filmer hemma vilket innebär att maken och jag inte behöver tänka på vad den andre eventuellt kan vara intresserad av att titta på utan har frihet att välja en film var. Jag började genast leta efter engelska TV-serier och hittade "Javisst herr minister". Oj, oj vilken klassiker! Den serien är fortfarande oerhört rolig. Det finns några klipp på Youtube också.
Maken har sen han gifte sig med mig fått se ganska mycket brittiska filmer och serier. Han har till sin förvåning fått lära sig att Rowan Atkinson faktiskt har gjort mer än mr Bean och han har stiftat bekantskap med Basil Fawlty (John Cleese) i Pang i bygget. Nu var det alltså dags för brittisk politik och jodå han tyckte det var riktigt roligt! Fast jag tror inte han njöt riktigt lika mycket som jag ändå. För svensk humor och brittisk humor ligger nog närmare varandra än svensk och amerikansk humor.
Nästa film på listan är "Wire in the blood" en brittisk deckarserie med Robson Green i huvudrollen. Jag älskar brittiska deckare! Är det inte märkligt ändå att man i ett så litet land som England lyckas hitta så många olika skådespelare? För är det inte så att oavsett hur mycket brittiska serier man än tittar på så finns det gigantiskt utbud av nya skådespelare i dem?Dessutom känns engelska serier så mycket mer realistiska och nära än amerikanska. Skådespelarna är inte alltid så orealistisk vackra. Nja, Robson Green ser rätt bra ut förstås. Fast nog hade dem skaffat en mycket mer muskulös man till huvudrollen om serien varit amerikansk? En skådespelare med perfekta, vita tänder, trendiga kläder, fräck bil och en kvinnlig motspelare med stora bröst, blont hår och sexiga kläder.
Ja OK det där kanske var lite överdrivet. Men visst är det ändå lite så att även när man i amerikanska serier försöker använda sig av "alldagliga" karaktärer så är de ofta ändå ganska attraktiva och inte alls så alldagliga som man strävar efter? Det stör mig varje gång någon serie som lockar tonåriga tittare skaffar in en "överviktig" rollfigur som i verkliga världen bara är normalviktig och inte alls egentligen kan ses som fet. Eller när den musaktiga receptionisten med glasögon tar av sig sina glasögon och plötsligt förvandlas till en oerhört sexig kvinna. Tja, där ser man vad ett par glasögon kan ställa till med.
Nej, det är härligt att se brittiska serier. Där huvudpersonen känns som en helt vanlig människa utan att man misstänker att plastikoperationer och massor av smink fixat till utseendet. En helt vanlig person som kan vara snygg utan hjälp.
tisdag 16 september 2008
Äntligen!
Golvläggarna håller på med de sista slutdetaljerna och köksgolvet kommer att vara klart om en liten stund. Vad skönt det ska bli att få ställa tillbaks alla grejerna på sin vanliga plats. Katten har varje morgon förvirrat följt efter mig till matskålarna i källaren istället för att som vanligt få sin mat serverad i köket. Hon har skräckslaget gjort sig osynlig varje gång golvläggarna har varit här. Hon, liksom jag kommer säkerligen att pusta ut när de här killarna är färdiga.
Nja, pusta ut förresten.....det ligger ett lager av damm på nästan varenda pinal i huset efter det här projektet. Jag har massvis av städjobb framför mig så jag får väl pusta ut ordentligt imorgon istället. Men lugnt och tyst kommer det att bli i alla fall!
Golvet ser mycket bättre ut än vad jag hade sett framför mig när vi beställde det. Det är svårt det där att i sin hjärna skapa sig en helhetsbild av hur det kommer att bli när allt man har att titta på är en liten ruta med golv i affären. Men jodå det blev bra! Puh!
En nackdel med hela projektet är att jag nu aldrig kommer att få något trägolv i vardagsrummet för maken blev lite rädd för att ge sig in i framtida golvprojekt efter upptäckten att hallgolvet var så ojämnt. Så vardagsrumsmattan kommer nog att få ligga där i många, många år utan att vi vågar ta bort den och se efter hur det står till med golvet där under.
Nja, pusta ut förresten.....det ligger ett lager av damm på nästan varenda pinal i huset efter det här projektet. Jag har massvis av städjobb framför mig så jag får väl pusta ut ordentligt imorgon istället. Men lugnt och tyst kommer det att bli i alla fall!
Golvet ser mycket bättre ut än vad jag hade sett framför mig när vi beställde det. Det är svårt det där att i sin hjärna skapa sig en helhetsbild av hur det kommer att bli när allt man har att titta på är en liten ruta med golv i affären. Men jodå det blev bra! Puh!
En nackdel med hela projektet är att jag nu aldrig kommer att få något trägolv i vardagsrummet för maken blev lite rädd för att ge sig in i framtida golvprojekt efter upptäckten att hallgolvet var så ojämnt. Så vardagsrumsmattan kommer nog att få ligga där i många, många år utan att vi vågar ta bort den och se efter hur det står till med golvet där under.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)