Sjung ut!

Min man är övertygad om att alla svenskar älskar att sjunga. När han först nämner det så förnekar jag hans åsikt och menar på att bara för att jag gillar att tralla med när jag hör någon bra låt så innebär ju inte det att alla andra svenskar också gör det.

Men så börjar jag tänka efter. För visst ligger det något i det där att vi sjunger mycket i Sverige? Vi sjunger snapsvisor på fester, dansar och sjunger både kring midsommarstång och julgran, producerar program som "Så ska det låta", "Doobidoo", "Allsång på skansen" med mera och hur många i min generation av flickor kommer ihåg hur de låtsades vara Agneta eller Frida med ett hopprep som mikrofon när de var små? Och när jag börjar leta igenom minnet inser jag hur många olika visor jag kan - för visst sjöng vi mycket både på dagis och i skolan?

Jag är så van vid att tänka att vi svenskar är mer blyga och inte så öppna som amerikanare - så tanken på oss som ett folk som älskar att sjunga verkar först helt fel. Men ju mer jag tänker på det desto mer måste jag börja hålla med maken om att vi nog har en tendens till att brista ut i sång hemma i Sverige. Det finns kanske en anledning till att Sverige, trots sin lilla storlek, ändå har lyckats ganska bra med att lansera svenska artister utomlands? För enligt den här rapporten så hamnar Sverige på tredje plats när det gäller export av musik. Det är bara USA och Storbrittanien som slår oss. Jag blir rätt imponerad när jag läser det.

Kanske har vårt musikintresse växt fram ifrån många mörka vinterdagar i Norden långt innan TV och andra nöjen var uppfunna. Då satt man kanske där i sina stugor och berättade historier för varandra och sjöng för att hålla tristessen borta?

Jag har också upptäckt att jag har ett mycket bredare musikunderlag än maken. Jag kan både gamla folkvisor, dansbandslåtar, schlager och rock med mera. Det kan ju bero på att jag till skillnad från maken tillbringade största delen av barndomen med bara två TV-kanaler och 3 radio-kanaler - och därför blev mer van vid att man via dessa sändningar spelade alla möjliga olika musikgenrer för ingen målgrupp skulle känna sig helt åsidosatt? Det finns kanske en del fördelar ändå med att inte alltid ha så mycket att välja mellan?

För maken kommer inte ihåg hur det var att gå till skolan och veta alldeles säkert att varenda unge där hade sett på samma film som honom kvällen innan. Jag kommer till exempel ihåg när "Filmen G" visades på TV och hur skolgårdspratet i flera dagar efteråt handlade om Niklas Wahlgren, Niels Jensen, Sebastian Håkansson och Magnus Uggla. Jag kommer också ihåg att min bästa kompis och jag gick omkring och nynnade på låten "Barn" från den filmen i flera veckor efteråt. Något år senare såg alla på filmen "Hair" när den visades och det var förväntansfullt att gå till skolan dagen efteråt bara precis för att få höra alla andras kommentarer om den.

Nu blev jag alldeles nostalgisk. Tror jag ska sätta mig och lyssna lite på musiken från Hair för det var ganska längesen sist. Maken är inte hemma så jag behöver inga hörlurar och jag kan sjunga med riktigt falskt och högt i refrängen till "Aquarius"!