Jag - en framtida trafikfara?

Det har gått 3 dagar nu sen min make skrev ner telefonnumret till en körskola här i området på en fin liten lapp till mig. Tanken är att jag ska ringa och fråga vad det kostar och vad som krävs för att jag ska kunna ta körkort. Fast första hindret är att jag är en riktig fegis! Det andra hindret är att jag är riktigt duktig på att skjuta upp saker - allra helst när det är saker jag är nervös över.

Hemma i Sverige blev det aldrig av att ta körkort eftersom det ju var så lätt att ta sig fram med hjälp av bussar och tåg och jag tyckte det var för dyrt att ta körkort. Men här i trakterna av Detroit är det inte lika lätt och jag blir lite isolerad här hemma när inte min privatchaufför d.v.s min man är hemma. Det skulle verkligen underlätta för jobbsökeri att kunna köra bil och ha ett större område att söka jobb i.


Men tanken på mig bakom ratten är skrämmande. Amerikanska motorvägar har så mycket mer trafik och man har hela 4 vägbanor med bilar som hela tiden kryssar omkring och byter körfil för att så snabbt och effektivt som möjligt nå sin slutdestination. Trasiga däckrester längs vägen skvallrar om alla de olyckor som sker här dagligen. Inte heller blir jag speciellt lugnad av min mans retande om att han minsann aldrig skulle ha modet att ställa upp som körlärare för mig eftersom jag är så olycksbenägen.


Här i Michigan har man dessutom en konstig trafiklag, "the michigan left" som gör att man i vissa korsningar inte får lov att svänga till vänster utan måste svänga höger för att sedan köra in i ett speciellt körfält för att svänga tillbaks till vänster. Det ser väldigt förvirrande ut.




En annan sak som skiljer sig från våra svenska vägar är att man ofta har ett fält i mitten av vägbanan på vanliga vägar där bilar kan stanna medan de väntar på att det ska bli en lucka i den mötande trafiken så att de kan svänga in på en annan väg. I det här stoppfältet står det ofta också människor som försöker ta sig över vägen eftersom antalet trafikljus för fotgängare är betydligt mindre i vissa områden och det ibland är nästan stört omöjligt att försöka ta sig över hela vägen utan att behöva stanna i det här fältet och hoppas att man inte är i vägen för någon.

Dessutom så händer det ibland att man vid stoppljus hittar människor mitt ute på vägbanan som säljer blommor, samlar in pengar till välgörenhet eller tigger. Jag undrar hur många olyckor de orsakar varje år?

Kanske är det just för att jag inte har körkort som jag upplever de amerikanska vägarna så kaotiska? Våra motorvägar hemma i Sverige har mindre trafik än vad många vanliga vägar har här. Maken är så van vid långa bilköer att han knappt reagerar alls när vi får sitta och vänta en kvart för att ytterst långsamt ta oss fram meter för meter tills trafikstoppet är slut.

Maken oroar sig lite över att jag skulle köra vilse om jag hade körkort. Mitt lokalsinne är verkligen uruselt. När vi hade flyttat in i vårt nya hus tog det flera månader innan jag äntligen började känna igen vägarna som skvallrade om att vi närmade oss hem när vi varit ute och åkt. Maken skakar ofta på huvudet åt mig och undrar hur jag överhuvudtaget lyckades hitta rätt på flygplatsen när jag skulle åka över hit alldeles själv. Så om jag nu verkligen tar körkort så har jag en känsla av att ett av de första inköpen innan jag rullar iväg på egen hand kommer att bli en GPS till mig.

Jag tror inte jag ska ringa den där körskolan idag heller. Hmm, kanske vore bäst att istället vänta till helgen och åka ner till den direkt. Det blir ju så jobbigt det där att ställa frågor via telefon och sedan behöva be folk upprepa sina svar om man inte hör ordentligt. Förresten kanske maken kommer på viktiga frågor jag borde fråga om under tiden jag frågar också.

Jag är som sagt oerhört bra på att skjuta upp saker...