Gruppen värdelös

Det har gått så många år nu sen jag slutade skolan. De allra flesta från min gamla högstadieklass har försvunnit in i minnets grå dimmor och jag kan inte ens komma ihåg namnet på många. Fast en del har för evigt etsat sig fast och gör sig ibland påminda när jag till exempel ser andra personer som påminner om dem.

De goda och de onda. Det är dem man kommer ihåg. Alla de där andra neutrala ansiktena är så totalt bortglömda att jag inte ens kommer ihåg dem när jag läser deras namn på StayFriends. Jag skulle kunna registrera mig och få tillgång till deras foton från sidan också. Men nej jag vägrar att bli medlem för jag är inte alls intresserad av att få kontakt med någon från min gamla skola. Faktum är att när det damp ner en inbjudan till en återförening för ett antal år sen så njöt jag enormt av att bränna upp det där brevet. Fast samtidigt var jag arg. För den där personen som stod som kontaktperson i inbjudan och som skickat den till mig borde veta att det var lönlöst att skicka någon till mig. Den där personen borde ha vetat bättre än att göra sig påmind.

Hon gör sig påmind ibland och kastar mig tillbaks i tiden till en plats där jag ofta kände mig fångad och uttittad. Jag vet inte hur många gånger i månaden som jag fejkade huvudvärk, magsmärtor och annat i hopp om att mamma skulle låta mig bli hemma från skolan. För i min gamla högstadieklass fanns det en jättebra sammanhållning bland de elever som funnits där från första klass. Alla vi andra som kom senare sorterades snabbt in i grupperna: värdelös, osynlig eller accepterad. Nu när jag är äldre undrar jag ibland varför vi gick med på det där? För egentligen så var vi rätt många som var värdelösa eller osynliga. Klicken av accepterade krympte liksom med åren - efterhand som folk flyttade in och ut ur vårt bostadsområde. Men de osynliga ville absolut inte hamna i gruppen värdelös och stöttade därför ingen av oss. Och vi värdelösa var för dumma för att inse att om vi bara hade grupperat ihop oss också så hade vi varit så mycket starkare.

Jag var värdelös därför att jag inte hade alla de rätta kläderna och för att jag till och med gick omkring med rejält utslitna skor och inte klippte håret varje månad. Det syns till och med på gamla klassfoton från den tiden att jag inte platsade in. Kanske hade det varit bättre om jag inte varit så försiktig med att be mina föräldrar om pengar till allt det där som man behövde för att platsa in. Kanske hade det varit bättre om jag varit intresserad av allt det där som var inne istället för att intressera mig för saker som jag själv tyckte om. Eller också var det där med att jag kom från en liten småstad på landet och inte var beredd på de lite tuffare hårda tagen i en storstad?

Fast helt ensam var jag inte. I gruppen värdelös hittade jag min bästa väninna. Hon tillhörde inte gruppen på egna meriter. Hennes problem var att hon hade en äldre bror som inte platsade in på skolan. Så hon ärvde sin gruppering. Tillsammans letade hon och jag upp alla de där gömställena på skolan där man kunde få vara ifred från andra elever under rasterna. Enda problemet var att lyckas ta sig in på en del av dem. Man var beroende av att någon snäll lärare gick på ens historier om att man ville sitta i ett av de låsta utrymmena under rasten för att man ville hålla på med läxor eller något sånt. En del lärare släppte in oss på ren rutin - för vi var tysta och lugna och hade deras förtroende. Andra lärare körde ut oss varje gång de stötte på oss innanför de där trygga dörrarna och tvingade ut oss i rasthallens otrygghet igen.

Långt efter att vi äntligen slutat skolan höll jag och min kompis kontakten. Men när hon skaffade familj så träffades vi allt mer sällan tills vi slutligen helt hade tappat bort varandra. Hon har inte heller registrerat sig på StayFriends. Hennes namn är inte ett sånt som sticker ut så hon är omöjlig att hitta via Eniro. Det finns alldeles för många Andersson i Sverige. Men jag undrar ibland hur hon har det idag och det hade varit kul att prata med henne igen.

Nu är det inte så att jag gått omkring i alla dessa år och tänkt på de här gamla skolkamraterna. Jo, de första 5-6 åren efteråt tänkte jag ständigt på dem och fick arbeta enormt med mitt självförtroende för att bygga upp det igen. Men numera är det väldigt sällan jag tänker på det. Numera kan jag tänka på dem och tänka att kanske en del av de där värsta mobbarna kanske inte hade det så värst bra hemma. Killen som hade skåpet bredvid mig i rasthallen brukade roa sig med att ge mig ett litet knytnävsslag på axeln om vi befann oss där på samma gång. Kanske gick han hem efter skolan och fick stryk av pappa? Kanske har en del av dem numera egna barn som sorterats in i gruppen värdelös? Hur hanterar man det om man nu själv har varit en mobbare?

Jag har också med åren insett att jag själv nog också bidragit till det där med att känna mig utanför. För om jag inte hade blivit ledsen och om jag inte låtit mig tystas ner och försökt göra mig osynlig så hade jag kanske fått tillhöra gruppen neutral istället. Kanske kunde jag ha gjort åtminstone lite mer för att förändra saker med mig själv för att passa in istället för att vara envis? Jag borde kanske ha dragit gränser och inte accepterat en del saker. Jag kanske borde ha konfronterat mina klasskamrater redan från början. För kanske är det lättare att ge sig på någon som är svag istället för någon som försvarar sig själv? Fast det tänker man ju inte på de där första veckorna i en ny klass.

Nåja, anledningen till att jag ens tänker på det här idag är att jag i helgen såg en tjej som var så fruktansvärt lik den där tjejen i skolan som jag hatade. Det var nästan så kusligt likt att jag för en sekund trodde att hon hade flyttat hit också. Inte nog med att det där vore ett nästan osannolikt sammanträffande...men jag insåg efter ett par sekunder att givetvis har ju min gamla fiende också blivit äldre så det var ju klart att det inte var hon.

Men visst är det konstigt det där med att en del människor envisas med att aldrig glömmas bort fullständigt? Medan andra som man verkligen vill komma ihåg får finna sig i att man ibland inte kommer ihåg deras namn när man stöter på dem igen.