Den amputerade katten

Katten sitter nedanför fötterna på mig och pockar på uppmärksamhet. Trots att det nu har gått över 2 år sen jag flyttade in här så betraktar makens katt mig mer som en slav än som en "mamma". Det är makens famn hon gärna kryper upp i och det är makens sida av sängen hon väljer att sova på under natten. Fast jodå ibland duger jag rätt bra också. Allra helst eftersom det numera är jag som helt hanterar det där med att mata henne. Men ibland lämnar hon makens famn för att få lite kel av mig också för hon har upptäckt att jag är mycket bättre på det där med att massera hennes huvud och klia henne försiktigt bakom öronen än maken. Men det är inte många minuter hon ger mig innan hon vandrar iväg till makens famn igen.

Hon börjar bli gammal nu och maken har insett att det nog inte dröjer så många år nu tills det är dags för nästa katt. När hon inte sitter här nedanför fötterna och tigger mat eller ber om att få gå ut en runda så sover hon nästan hela dagarna. Det är väldigt sällan som hon är tillräckligt fylld med energi för att leka.

Men det finns en stor skillnad med den här katten och alla andra katter jag stött på i mitt liv. Hon har inga klor. Jaha, det är väl bra att hon inte kan klösa på några möbler. Jodå, det är ju skönt att hon inte kan ge mig något klös heller...men det är ändå så onormalt med en klolös katt. Hon kan ju inte använda några klor för att ta sig upp på ställen dit hon inte längre kan hoppa. Skulle någon annan katt bråka med henne när hon är ute har hon inga klor att försvara sig med. Dessutom märks det att hon är känslig för det där med sina tassar. Alla andra katter jag har haft har alltid låtit mig hålla deras tass i min hand och en del har till och med njutit av att jag smekt trampdynorna lite försiktigt. Men den här katten ger mig en sur blick om jag försöker och jag har lärt mig varningssignalerna för när hon funderar på att bita till.

Här kan man gå till veterinären och ta bort katters klor. Veterinären amputerar då en liten bit av framtassen. Det är ungefär som om vi skulle få våra naglar borttagna genom att kapa fingrarna på mitten. För mig är detta helt otänkbart. Inte nog med att det är olagligt i Sverige men bara tanken på att göra såhär mot ett djur är fullkomligt motbjudande. Maken som ju växt upp i ett land där detta anses vara fullt normalt förstår inte alls vad jag menar. Han gillar inte heller att jag pratar om hur grym den här processen är - för naturligtvis känner han sig skyldig när han ser hur upprörd jag blir över vad han låtit en veterinär göra mot den här katten. När jag första gången såg makens katt och vi hade den här diskussionen om klorna blev maken ledsen. Han vill ju inte att jag ska se honom som en djurplågare. Fast samtidigt vet jag att han fortfarande tycker att jag överreagerade och att jag inte alls förstår hur bra det här med klolösa katter är.

Ibland när katten "klöser" på soffan här hemma nickar maken och poängterar att det är ju tur att hon inte kan göra någon skada. För trots att hon inte har klor så har hon fortfarande kvar det där beteendet. Fast maken gillar inte när jag till svar meddelar att om man skaffar sig katt så måste man vara beredd på att offra lite möbler och tapeter om man inte lyckas lära dem att klösa på rätt ställen.

Fast maken lyckades faktiskt få mig att tvivla en gång då han poängterade att jag ju minsann hade kastrerat min gamla hankatt och steriliserat honkatten något som maken då aldrig skulle göra (På hankatten då. Hans honkatt är steriliserad. Måste vara en manlig noja lol). Jo, jag måste erkänna att jag kände lite skuld över det där. Fast å andra sidan så verkade inte honkatten kunna slappna av alls när hon löpte och hankatten envisades med att göra sexuella närmanden mot min hand varje gång vi kelade. Men för ett litet tag lyckades maken få mig att fundera på om det där med att kapa klor kanske kunde jämföras med att kastrera en katt. Men nej jag hävdar fortfarande att det inte alls är jämförbart. För visst tar man ju bort kattens sexualitet men det kan man ju göra med människor också. Vi kan gå till doktorn och bli steriliserade. Men jag vill se den doktor som skulle vara villig att amputera mina fingrar om jag bad om det.

Amputation innebär ju inte bara att en katt inte längre kan klösa. Man riskerar ju dessutom att katten kommer att uppleva fantomsmärtor. Det är en smärtsam procedur och det är ju inte så att smärtan går över så fort amputationen är klar. För katten måste ju ta sig fram på sina tassar, gräva med dem i kattlådan och under en period efter operationen alltså försöka leva med smärtan. För man kan ju inte sätta en katt i rullstol tills såren har läkt. Sen är det säkerligen ett stort trauma för en kattunge att bli av med klorna så här brutalt. Den blir skild från kattmamman och amputerad kort därefter. Inte undra på att makens katt är en fegis kanske?

Jag oroar mig lite för vår nästa katt. För jag är säker på att jag och maken kommer att bråka om det där. Om jag vinner så kommer han att bli sur om katten förstör något med sina klor. Om han vinner kommer jag att gråta och känna mig skyldig. Vi kanske ska skaffa hund istället?