Hemliga bloggen

Maken sneglar på mig ibland när jag sitter här och skriver på min blogg eller läser kommentarer. Han är allt lite nyfiken på vad jag skriver - för han kan ju inte läsa svenska. Han tycker att jag istället borde börja skriva på engelska. Du kan ju få så många fler som läser bloggen om du skriver på engelska, säger han. Det är inte det att jag inte talar om för maken vad jag skriver om. Nej, jag delar villigt med mig om vad jag bloggat om och översätter gärna. Men han är kanske lite orolig för att jag skriver saker om honom som jag håller hemligt för honom?

Dessutom tycker maken att jag inte har ansträngt mig för att göra bloggen snygg. Du måste ju ha lite bilder och du måste ju ändra om i mallen så sidan ser mer personlig ut, tycker han. Vill du inte ha fler läsare?

Nja, jag är rätt nöjd med saker och ting som de är. Bloggen tar sådär lagom mycket tid och jag känner inget större behov av att ändra på något. Jo, jag la till en liten länklista. Men annars så bryr jag mig inte alls sådär jättemycket om ifall jag lockar hundratals besökare eller bara två. Visst jag skulle ju kunna skriva på engelska. Men en av orsakerna till att jag överhuvudtaget började blogga var att jag kände att jag behövde hålla träningen igång när det gäller att skriva på svenska. För jag märker ju själv att redan efter två år så tappar man lite svenska ord här och var. Grammatiken på svenska känns inte längre lika hundraprocentigt självklar. När man hela tiden befinner sig i en engelsktalande värld så blir det lätt så att det egna språket blir lidande.

Man skulle ju kunna skriva en helt vanlig dagbok utan att lägga ut något på Internet. Men nej det där har aldrig funkat tidigare. Det blir alltid bara en eller två sidor i en dagbok som sedan glöms bort. Nej, fast jag inte precis gör mitt bästa för att annonsera om den här bloggen och jaga besökare så är det ändå lite motiverande att skriva till någon och inte bara till sig själv. Jag gillar att skriva och ofta upptäcker jag att mina inlägg blir mycket längre än vad jag från början hade tänkt. Nej, usch vad långt och jobbigt det där ser ut att läsa kanske någon tänker. Jag antar att det är därför bilder vore bra för att få texten att se mindre jobbig ut att ta sig igenom. Fast jag vill ju inte hålla på och googla efter bilder varje dag.

Sen är jag nog ganska nöjd med att maken inte kan läsa vad jag skriver. Jag hade en MySpace sida tidigare där jag ibland la in en liten blogg på engelska. Fast jag kände mig lite låst av tanken på att folk som känner mig kunde läsa det där. Jag fick prestationskrav och jag fick lite ångest ibland när jag skrev något personligt. Nej, usch tänk nu om han/hon tror.....Det slutade med att jag redigerade mina tankar mycket mer och det hände alltför ofta att jag gick in och tog bort inlägg som jag vid närmare eftertanke tyckte var pinsamma. Dessutom var maken inte så värst intresserad av att läsa vad jag skrev om då. Kanske just för att det var så redigerat att det inte blev personligt? Men nu när min blogg är ett stort mysterium för honom så är han allt bra nyfiken. Kanske kan det motivera maken till att lära sig lite svenska? För visst är det där som framstår som hemligt mycket mer lockande?

Jag vill inte att den här bloggen ska kännas som en plikt. Men visst funderar jag ibland på vad jag ska blogga om. De dagar jag inte kan komma på något så inspekterar jag diverse nyhetssiter noggrannt på jakt efter något som kan ge inspiration till en blogg. För jag måste känna mig inspirerad. Det måste vara något som jag känner för att skriva om för annars funkar det inte. Då sitter jag där och får inte ner mer än 2 rader text. Ibland har jag haft drömmar om att skriva en bok. Jag har så många bra idéer inuti mitt huvud om vad dessa böcker skulle handla om. Problemet är bara att varje gång jag försöker så slutar det alltid med att jag skriver de första två kapitlen för att sedan inte komma längre. För inuti mitt huvud finns böckernas huvudintrig. Hela början är självklar och jag vet precis hur boken ska sluta. Det är bara det att hela mitten saknas...

Det är skönt att få utlopp lite för det där med skrivlust via en blogg. Här ställs inga höga krav. Jag måste inte vara någon superskribent och inget förlag eller någon tidningsredaktör kommer att sitta här och granska vad jag presterat och prata om försäljningssiffror och be mig justera om något. Fast jag måste erkänna att jag ändå ibland känner ett litet prestationskrav - för jag vet ju att det är några som läser den här bloggen regelbundet. Jag har nämligen en liten osynlig räknare som konstaterar att det varje dag poppar in ca 8 - 9 återkommande besökare och läser här - så de dagar jag inte publicerar åtminstone ett inlägg känner jag mig som en liten svikare. Räknaren talar också om för mig att massor av människor varje dag surfar in på den här sidan för att bara efter 0 sekunder ge sig av igen direkt. Så kanske det ligger något i det där med att ha en sajt som ser säljande ut.

Men så länge som bloggen inte tar mer än en timme av mitt liv varje dag så är det roligt. Fast jag undrar lite hur länge mitt tråkiga liv kan ge inspiration till nya inlägg? För jag är verkligen ingen äventyrlig människa som gör en massa intressanta saker. Det hade ju funnits så mycket mer att skriva om ifall jag var ute och festade och engagerade mig mer i olika aktiviteter. Det är kanske därför så mycket av min blogg handlar om vad jag tycker och tänker? För tankar har jag gott om. Det är bara synd att jag är så dålig på att omsätta dem i handling ibland :)