Jakten på svalka

Maken och jag har helt olika upplevelser av vädret. Jag är ofta varm och njuter av att gå omkring med barfota fötter och sover under sommaren ofta med bara ett lakan över mig. Maken låter nästan aldrig sina fötter vara utan strumpor och sitter gärna i soffan och tittar på TV med en filt över sig. Han tycker det är skönt nu när sommaren är här och han får hela täcket i sängen för sig själv och inte behöver ha någon dragkamp med mig om det.

Under vintern förfasar sig maken över att jag springer omkring med T-shirt inomhus (ibland till och med barfota) medan han värmer upp sig med två tröjor och en filt. Nu när det har blivit sådär olidligt kvävande varmt inomhus tittar jag frestat på luftkonditoneringen. Förra sommaren fick maken finna sig i att frysa inomhus för att jag inte kunde sova i värmen. Jag tycker det är jätteskönt med luftkonditionering. Hemma i Sverige har jag aldrig haft en sån lyx utan överlevt varma somrar med att försöka svalka ner mig med en fläkt och fötterna i ett kallt fotbad. Här finns den magiska knappen som kommer att fylla hela huset med svalka. Fast jag tycker synd om maken och använder den bara när det är absolut nödvändigt. För det blir lite roligt att se en kille med filt och öronvärmare mitt i sommarvärmen.

Under sommaren är mina fötter alltid på jakt efter svalka. Det är nästan som om mina fötter har ett stort värme-element inombords. Ständigt flyttar de omkring på skinnsoffan för att byta position när en plats är uppvärmd eller går ut och ställer sig i hallen som är det enda rummet förutom toa som inte har heltäckningsmattor. Ibland hjälper maken till att svalka ner mina fötter genom att hålla sin iskalla ölflaska mot dem på kvällen. Härligt!

Men trots värmepinan så är sommaren ändå en skön period. Det är vackert ute och fåglarna kvittrar. Man blir gladare och piggare av ljusa mornar och det är skönt att kunna gå ut på terassen för att läsa en stund. Så ibland kommer ett sånt där härligt sommarregn och jag skyndar mig ut för att njuta av regndropparna. Maken tycker inte jag är riktigt klok. Han tycker inte om att bli våt och skyddar sig alltid med paraply. Fast pinsamt tyckte han att det var när vi i höstas skulle gå över parkeringen till affären i ösregn och jag inte ens försökte dela paraplyet med honom utan lät honom ha det alldeles själv. Äsch det torkar ju snabbt igen, tyckte jag. Men maken insisterade på att han inte såg ut som en gentleman utan att folk skulle tycka han var självisk om jag blev våt. Ibland är det nog inte alldeles lätt att vara gift med mig tror jag.