Oj vad jag gnäller

Det slår mig att jag nog kan verka lite gnällig när jag bloggar. Just idag är jag nog lite extra gnällig eftersom jag vet att just nu i Sverige samlas min familj för att tillsammans fira min gammelmorfars födelsedag. Jag önskar att jag kunde vara där.

Det är nog det svåraste med att befinna sig i ett annat land. Alla de där sammankomsterna som man inte kan vara med om. Att missa viktiga dagar tillsammans med familjen och att inte ha full koll på vad som händer i min familjs liv för att jag inte är med och får höra allt skvaller på de där sammankomsterna. Min gammelmorfar fyller 95 år och har ju rimligtvis inte så många födelsedagar kvar att fira nu vilket gör det extra svårt att inte vara med.

Jag fasar för den där dagen då någon kommer att ringa mig för att tala om att någon familjemedlem är riktigt sjuk eller död. Jag fylls av skuldkänslor när jag tänker på att mina egna föräldrar en dag kommer att vara så gamla att de kommer att behöva mer hjälp än vad jag kan ge ända härifrån USA. Mina föräldrar är glada över att jag har hittat någon som jag trivs ihop med och min mor säger att det alltid oroat henne att jag aldrig skulle hitta den rätte och riskera att bli gammal ensam. Fast ibland känns det som om den lycka jag har är på bekostnad av mina föräldrars. Jag vet ju att min mamma saknar mig fast hon varit en av mina största supportrar när jag stod i valet och kvalet mellan att stanna i Sverige eller flytta utomlands för att vara tillsammans med min man. Ibland har lycka ett ganska högt pris.