Emigrant = invandrare

Jag har växt upp i en familj där det gjorts väldigt mycket rasistiska uttalanden under hela min uppväxt. Så därför känns det lite märkligt när man nu själv är invandrare i ett annat land och de där argumenten som min familj brukar svänga sig med ju faktiskt kan klistras på mig också.

Visst jag har också fördomar (säg den människa som ärligt kan svara nej på den frågan) men jag har många gånger upplevt just de rasistiska diskussionerna i min familj som jobbiga. Inte för att man i min familj har varit så rasistiska att man pratat om att ha ihjäl utlänningar eller aktivt arbetat för att slänga ut invandrare. Men jag har aldrig tyckt om att man alltid utgår från att alla människor är likadana bara för att man tillhör samma grupp och jag har försökt att kämpa mot mina egna fördomar så gott det går.

Jovisst man ska inte blunda för verkligheten och jag är fullt medveten om att invandrare är högt representerade i brottsstatistiken. Men det handlar ju inte om att man begår brott för att man är av ett visst folkslag - utan om vilka möjligheter man fått under sin uppväxt. Man har inte samma utgångsläge om man växer upp i Rinkeby eller Rosengård som de som växer upp i Limhamn eller Lidingö. Man har inte samma möjligheter om man växer upp i ett krigsdrabbat område med hotet om att dö vilken sekund som helst så påtagligt - som om man växer upp i en miljö där värsta hotet verkar vara indragen veckopeng.

Min familj blundar för alla de invandrare som sköter sig. Det är så mycket lättare att lägga märke till de som inte gör det, tror jag, och framför allt är det så mycket vanligare i diskussioner med andra att man diskuterar de invandrare som är ett problem istället för alla de som inte är det.

Min egen personliga fördom är religion. Jag har jättesvårt för människor som är religiösa - för jag sätter det i samband med att vara hjärntvättad. Det kvittar om en människa är muslim, kristen, katolik, jude eller buddist. Jag blir direkt misstänksam mot en person som är religiös. Sen handlar det ju givetvis också om till vilken grad man är religiös. Om man tror på allt som ens präster säger till en och helt ignorerar det faktiska samhälle vi lever i för att blint tro på vad flera tusen år gamla skrifter deklarerar så tycker jag att man är direkt farlig därför att det så ofta leder till att människor blir dödade eller skadade i religionens namn. Om man klarar av att åtminstone modernisera sin religion till att passa in i dagens samhälle så är jag mer tolerant - åtminstone så länge ingen kommer på tanken att försöka omvända mig.

Ok efter den långa sidoförklaringen om fördomar ska jag återgå till ämnet - att höra min familj säga saker som passar in på mig också.

Min mamma säger ofta att hon tycker att invandrare borde anpassa sig och bli svenska istället för att hålla fast vid sina egna traditioner så envist. Jag lyssnar på det och funderar på hur envist jag sitter här i USA och försöker hålla fast vid mina svenskheter. Jag letar efter mina svenska matvaror, får fortfarande mina huvudnyheter via rapport och diverse nättidningar istället för att titta på CNN, byter långsamt men säkert ut min mans ungkarlsmöblemang mot mer skandinaviska designer från IKEA, envisas med att köpa jordgubbar och sill till midsommar trots att ingen annan här firar det, envisas fortfarande med att plocka fram bestick till att äta pizza med istället för att äta med händerna som min man gör....listan kan göras ännu längre men vi stannar där.

Min pappa tycker inte om att invandrare får så mycket ekonomisk hjälp av samhället och menar på att man utnyttjar den svenska generösiteten för mycket. De har ju inte betalt skatt hela sitt liv som jag har, säger han. Jag sitter här i USA och oroar mig för vilken hjälp jag skulle kunna få om jag blev sjuk och vad som ska hända när jag blir äldre om inte min man finns kvar i livet då. Jo jag har bytt land, men för det vill jag verkligen inte riskera att bli hemlös utan hjälp om något händer.

Mamma tycker att invandrare snor jobb från de svenska ungdomarna. Samtidigt uppmuntrar hon mitt jobbsökande här i USA fast jag ju faktiskt då skulle ta arbetet från en infödd amerikan.

Min mormor gillar inte att invandrare beklagar sig över svenskar. De ska ju bara vara tacksamma för att de fått komma till Sverige. Jag sitter här i USA och gnäller om olika saker som jag skulle vilja förändra. Jag vill absolut inte behöva hålla tyst med mina åsikter bara för att jag är i ett annat land.

Min mamma menar på att invandrare håller sig till sina egna för mycket och att man inte anstränger sig för att lära sig svenska tillräckligt mycket. Jag tänker att om jag hade kunnat hitta ett litet mini-Sverige här så hade jag säkert frestats till att umgås mycket mer med svenskar också eftersom vi delar samma historia, kultur och samma längtan efter svenskheter.

Jag bemöts väldigt väl av amerikanare. De är ofta nyfikna på Sverige och ställer massvis med frågor. En del är redan på förhand lite imponerade för de har faktiskt en ganska positiv bild av Sverige från innan. Fast Sverige är så litet så blir vi faktiskt omnämnda lite då och då på TV i olika sammanhang och ofta faktiskt som bra exempel. Det känns bra att bli så accepterad här trots att jag är invandrare. Fast det är klart - det gör kanske stor skillnad att jag är vit och att trots att våra kulturer är olika så är de inte så olika att de känns märkliga.

Jag älskar min familj trots att de har rasistiska åsikter. Men det är lite jobbigt när min snälla mamma - som bryr sig så mycket om djur och som ju faktiskt när jag var liten uppfostrade mig till att bry mig om andra - långsamt genom åren gradvis blivit alltmer rasistisk till den grad att hon inte kan förmå sig till att ens tycka synd om ett barn som riskerar bli utvisad trots att han/hon lider av ett svårt handikapp eller har tillbringat alla sina levnadsår i Sverige och nu ska kastas tillbaka till ett land där man varje dag oroar sig över bombanfall. För hur kan man gråta över en stackars misshandlad hundvalp när man inte kan gråta över ett sånt barn?