Jag är inte blind ännu

I helgen var vi inne i Detroit tillsammans med svärföräldrarna och jag hade tillfälle att vara tacksam för att vi bor utanför stan och inte inne i den. Det är en ganska nergången stad och stadskärnan vittnar om att ekonomin i Michigan har varit dålig i många år nu. Övergivna hus tornar över oss och stadens gator är förvånansvärt tomma för att vara en storstad. Man förväntar sig liksom att det ska röra sig minst lika mycket folk här som i Stockholm eftersom det ju ändå är en så pass stor stad.

Men när det inte är en vanlig arbetsdag håller sig tydligen de med pengar i princip borta från stadens gator. Man åker hem till sina förorter efter jobbet och åker bara hit igen om det skulle vara ett baseball game under helgen till exempel. De fattiga blir kvar i stan.

Detroit har inte som våra svenska städer en massa köpcentrum och fina affärer som lockar köpsugna till stan. Jovisst finns det en del affärer men inget som får mig att vilja gå in och titta efter vad de säljer. Här finns också en del kasinon och restauranger som drar folk. Men man tar sin bil och parkerar utanför och skyndar sig snabbt in utan att ströva omkring på gatorna. Det märks att Detroit och dess omgivningar är märkta av bilindustrin. Man har inte satsat mycket på bussar och tåg. I en del förorter finns det knappt ens trottoarer och övergångsställen för de som vill ta sig fram till fots eller med cykel. Folk tittar konstigt på de som inte använder sig av bil och drar säkerligen slutsatsen att man inte har råd. I Detroit hade man en gång i tiden spårvagnar som man gjorde sig av med och inte ens rälsarna finns kvar för att visa att de en gång fanns där.

Nej, jag hade inte klarat av att bo inne i Detroit. När vi promenerar genom stan ser jag de hemlösa och fattiga som driver omkring. Jag har ännu inte lärt mig att vara härdad och när tiggare efter tiggare kommer fram för att be om pengar känner jag en enorm skuld när jag ingenting ger. Min man och mina svärföräldrar går medvetet genom stadens gator utan att stanna upp och utan att registrera alla dessa fattiga. De är vana vid hemlöshet. De ser inte längre.

Men jag känner hur skuldbördan blir allt tyngre när vi närmar oss kasinot för att gå in en stund och roa oss. Jag är på väg att mata spelautomaterna där inne med pengar. De pengarna hade kunnat mata en del av dessa hemlösa istället. Men de är så många. Om jag stannar och ger en av dessa hemlösa pengar hur kan jag då gå förbi resten? Hur väljer man ut vem som behöver det mest? Kvinnan därborta som har en skylt som deklarerar att hon har cancer? Mannen som apatiskt sitter med ryggen mot väggen längs trottoaren? Mannen som har följt efter oss i ett par meter och hela tiden muttrar "please sir could you spare some change?".

Min man, som ser hur samvetet i mig kämpar, tar min hand för att hindra mig från att stanna upp. Han går förbi alla dessa hemlösa varje arbetsdag och är härdad. Men det dröjer länge därinne på kasinot, där alla dessa pengar slösas bort, innan jag också äntligen får tyst på samvetet och kan roa mig. Det är nog tur att vi inte bor inne i Detroit. För om jag ensam skulle gå genom dessa gator skulle jag förmodligen inte ha mycket pengar kvar när jag väl var framme vid mitt mål. Jag är inte blind ännu - jag ser de hemlösa. Vad tänker de när de ser mig slösa bort mina pengar på spel? Jag tror inte jag vill veta.