Min man är fascinerad av min klumpighet. Han har talat om för mig att min nivå av klumpighet nästan är av konstnärliga höjder. Häromdagen tappade jag vår äggklocka i golvet så den gick sönder. Min man som var vittne till incidenten sa att han var nära att applådera för han hade aldrig sett någon som på ett så kreativt sätt lyckades totalt tappa kontrollen över sina händer. Den bara flög ur händerna på mig och landade på köksgolvet. Det var nästan som en poltergeist hade tagit kontrollen över den för jag kan inte för mitt liv begripa hur det gick till.
Det går inte en dag utan att min man från mig får höra "oops", "aj" eller "aaargh" när jag sysslar med någonting. Jag har alltid haft den här förmågan. Under vår tid tillsammans har jag lyckats trassla in en matta i dammsugaren, fastna med jackan i bildörren så den gick sönder och allehanda andra små olyckor. Det har gått så långt att när något går sönder, utan hjälp av mig, så kastar min man misstänksamma blickar på mig. Han är övertygad om att jag i princip kan ha sönder något genom att bara befinna sig i samma rum. Jag förnekar givetvis detta men ibland undrar jag själv också. För är det inte lite märkligt det där att glödlampor slutar lysa just när jag trycker på kontakten? Eller att TV'n bestämmer sig för att vägra funka just när jag sitter med fjärrkontrollen i handen?
Han reagerar inte längre när han kommer hem och upptäcker att jag har ett plåster på fingret. Han höjer inte ens på ögonbrynen när jag säger att bromsen på min cykel slutat funka. Han bara nickar och säger att jag är den charmigaste olycksfågeln han nånsin träffat medan han går ut för att kolla vad jag ställt till med den här gången.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
hejsan! jag känner inte dig och du känner inte mig =),snubblade typ in i din blogg,tror d var genom aftonbladet på nåt sätt! spelar ingen roll heller,vad jag ville säga var att jag la in din blogg på favoriter direkt,du skriver så intressant o jag ler typ genom läsningen! även om den inte direkt är menad att vara rolig,just skillnaderna mellan amerikanare och svenskar,hur vi här i swe babblar ut allt vi känner utan att reflektera över att nån annan kanske inte e lika frispråkig osv! jag är född i swe men rötterna är från serbien(Hm undrar hur amerikanarna ser på oss serber?) men jag känner igen mig i båda sidor som du skrev om i ditt senaste inlägg....just d att jag e svensk av mig på d sättet att jag kan tex prata om sex me allt o alla typ...förutom äldre och dessutom juggar hehe..d finns massa exempel men nu har jag skrivit en bok här känns d som! jag fortsätter o läsa din blogg o hoppas du fortsätter skriva! jag har en egen blogg men jag skriver inte alls lika "vuxet" hehe,mer om saker jag känner just nu o vad jag gjort o så...men hoppas en dag kunnat utveckla stilen lite hehe! keep up the good work /dragi
Tack ska du ha! Jag blev så förvånad när jag loggade in igår och upptäckte att jag hade kommentarer. Jag hade inte väntat mig att de skulle länka från aftonbladet så där tydligt så först blev jag nästan lite nojig över att andra faktiskt läste vad jag skrev, hehe.
e nyfiken på livet i usa,jag e la en av dom som tror att usa e värsta grymma grejen hehe...hade gett vad som helst för att få se NY o bo där hehe...men e lite av en fegis o d lär aldrig hända! får man fråga hur gammal du är? (en av frågorna man aldrig ska fråga en tjej oavsett vart i världen man bor haha)
Jag är 36 år. Fast inombords pendlar jag mellan att vara i 15-års åldern och 85-års åldern tror jag.
Man vet aldrig vad som händer. Om man hade frågat mig för 10 år sen om jag trott att jag skulle bo utomlands hade jag bara skrattat åt det. Tanken på att flytta så långt bort från familjen var otänkbar då. Men så träffade jag en helt underbar man och frågade mig själv om jag tyckte han var värd en flytt. Fast jag har hemlängtan och gnäller lite ibland så ångrar jag inte att jag sa ja.
Skicka en kommentar