Olyxiga jag

Min man tycker jag är ett underligt fruntimmer eftersom hans garderob är större än min. Han skakar på huvudet åt mig när jag dras till en snygg jacka i affären för att sen snabbt kolla prislappen innan jag släpper jackan igen och går därifrån. Du köper ju aldrig nånting, säger han medan han tittar på hur jag ratar plagg efter plagg.

Jo, den är jättesnygg. Men jag har ju redan en jacka, säger jag medan längtansfulla blickar ändå inte kan låta bli att beundra plagget. Jag lyckas alltid övertyga mig själv om att de där kläderna jag redan har duger ett bra tag till och jag blundar för att variationen i min garderob är ganska ömklig. För till skillnad från min man så har jag levt hela mitt liv med att kolla prislappar eftersom det där med pengar har varit ett ständigt problem. Hemma i Sverige skulle en sån där "lyxig jacka" kosta mig en vecka med bara makaroner till middag.

Min man har aldrig saknat pengar. Nej, han är inte rik. Men för honom har det alltid funnits tillräckligt med kontanter för att skaffa sig det mesta han vill ha. Han har aldrig tvingats säga nej till kompisar för att han inte haft råd att följa med ut och festa. Han har aldrig upplevt känslan av att komma hem till en mörk lägenhet för att den där elräkningen aldrig blev betald för att hyran var viktigare. Så han kan inte förstå varför jag snålar och vägrar köpa de grejer jag vill ha trots att vi ju egentligen har råd med dem. Det har blivit en vana att förneka mig själv grejer.

Jag känner skuld för att jag inte har ett jobb, och lever på hans pengar, vilket inte precis uppmuntrar till en massa inköp heller. Han pratar om att betala körlektioner så att jag kan ta körkort och ha möjlighet att leta jobb utanför den lilla förort där vi nu bor. Sen kan vi ju köpa en bil till dig också, säger han. Jag oroar mig genast för kostnaderna. Körkort och bil, det är ju vansinnigt mycket pengar tycker jag. Är det inte bäst att vänta tills jag har jobb? Men javisst ja tanken är ju att körkort och bil ska göra det lättare för mig att hitta jobb.

Jag berättade häromdagen hur jag googlade efter ett löparband eftersom jag blev nojig över min vikt. De är vansinnigt dyra! De flesta kostade över 500 dollar (3000 kr)och det fanns modeller som kostade så mycket som 7000 dollar (42000 kr!!!). Till sist hittade jag en för 189 dollar (1136 kr) på Walmarts hemsida. Min man frågade genast vad det var för fel på den eftersom den var så billig i jämförelse med andra löparband. Jag läste igenom de recensioner som andra kunder gett den och kom fram till att den nog kunde duga så länge jag nöjer mig med att gå och inte springa på det. Tja, det kan jag väl leva med för jag är inte typen som gillar att springa i alla fall.

Men att betala 189 dollar kändes ändå väldigt slösaktigt och när min man började fylla i köpordern bombarderade jag honom med alla möjliga resonmang om varför vi ändå skulle låta bli att köpa den. När han nästan var färdig lade han märke till att leveransavgiften skulle vara ytterligare 52 dollar (312 kr) och jag drog efter andan. Nej, utbrast jag. Är det inte bättre att vi åker ner till Walmart och ser om vi kan köpa den direkt i affären? Så nu på Lördag ska vi ta oss till Walmart och se efter. Men även om vi hittar det där löparbandet så kanske det hela slutar med att jag övertalar min man om att åka hem igen utan löparband.

Jag kommer nog alltid att fortsätta titta på prislappar. Min stackars man får vänja sig vid att jag ratar de läckraste köttbitarna i affären till förmån för billiga eftersom jag frågar mig om jag är en tillräckligt bra kock för att försvara ett köttinköp för 11 dollar? Han får vänja sig vid att han förmodligen är den enda mannen i kvarteret som har gott om garderobsutrymme för att hans fru inte ens kan fylla upp sin halva. Fast han verkar inte lida så mycket för han verkar ändå rätt nöjd med att jag inte strör hans pengar omkring mig utan att tänka efter. Men han suckar ändå när vi går igenom klädaffären och lämnar den igen utan att ha köpt något - för han tycker att om jag ändå ska tillbringa en halvtimme med att titta så kunde jag väl åtminstone köpt en T-shirt iallafall.