Om folk bara visste allt det jag inte säger

Min man vet det som väldigt få andra vet om mig. Han höjer på ögonbrynen och ger mig ibland en retsam blick när någon säger till mig hur snäll och trevlig jag är. För just den myten trodde han också på en gång i tiden. Sara är så snäll. Hon skulle då aldrig göra en fluga illa ens en gång. Jo jag är snäll och trevlig på utsidan. Men inombords vilar ett elakt litet monster som ibland hotar att brisera. Så när någon talar om för mig hur snäll jag är ser jag på min man hur svårt han ibland har för att hålla sig för skratt.

För han vet hur jag ibland retar upp mig på saker. Han har sett hur jag tillbringar en halvtimme med att skriva ett långt svidande foruminlägg medan jag ilsket muttrar för mig själv om alla dessa idioter som jag retar mig på. Fast innan jag trycker på den där sänd-knappen hejdar jag mig själv och läser igenom mina svador vilket oftast slutar i att jag deletar allt igen och låter bli att informera omvärlden om vilka idioter de är.

Min man har sett hur jag stormar ut på balkongen, med en cigg i handen, av ilska och många gånger fått lyssna på mina åsikter och tankar om olika saker som upprör mig. Han känner till hur min ondskefulla sida kan planera precis allt vad jag borde säga och göra för att verkligen platta till folk omkring mig. Han vet att jag irriterar mig på människor som använder religion för att försöka kontrollera andras liv. Han har hört mig muttra om idioter som har dekaler på sina bilar som predikar mot abort, homosexualitet och diverse andra moraliserande/självgoda budskap som får mig att se rött. Han har hört hur jag planerar motdekaler som "I'm not dumb enough to believe in God" eller "Maybe your mom made the wrong choice in letting you live" osv...

Men min elaka sida får väldigt sällan visa sig på utsidan. Jo det har hänt att jag exploderar av ilska även utåt. Men det tar lång tid för en människa att reta upp mig så pass mycket att jag förlorar kontrollen. De få människor som fått "äran" att se mig rejält uppretad har blivit chockade över all den ilska som jag samlat på mig när jag ger en rejäl utskällning. Men om man har lyckats få mig så arg då har man verkligen förtjänat det. För jag är en sån där som biter ihop och undviker konflikt in i det längsta. Jag ger människor chans efter chans att bättra sig och hittar på alla möjliga ursäkter till varför de beter sig som de gör. Jag har väldigt svårt att säga nej till folk när de ber mig om tjänster - något som jag ofta påpekar för mina vänner också för att ge dem en liten varningssignal när jag känner att jag är på gränsen till att bli utnyttjad.

Det kan kanske tyckas falskt att man gömmer sina elaka tankar på det där sättet. Men själv är jag nog ganska nöjd med att jag håller det inombords. För visst - det är sant att jag retar upp mig. Men det elaka monstret, som min man är den enda som får se, bearbetar alla de där känslorna. Han tror att bara för att jag muttrade ilsket om en viss person så är jag fortfarande arg 10 minuter senare när jag hälsar denne med ett leende. Han förstår inte att monstret inom mig har lugnats ner igen för att jag redan har fått utlopp för min ilska genom alla mina ondskefulla interna planer.

Det finns liksom ingen anledning till att öppet ha en konflikt med någon annan varje gång jag blir arg. Mitt hemliga monster hjälper mig att hålla livet fritt från drama. När monstret har lugnat ner sig igen är jag återigen beredd på att se andras synpunkter och väldigt ofta måste det där monstret erkänna att det kan bli lite väl hungrigt ibland - helt utan anledning.