Blinda människor är besvärliga

Min man rynkar på ögonbrynen och suckar missbelåtet. Här i USA håller man på och utreder om man ska genomföra förändringar av sin sedeltryckning för att synskadade och blinda medborgare ska få det lite enklare att identifiera valörerna på sedlarna. När jag läste nyheten blev jag glad. Fast när jag såg min mans reaktion blev jag lite häpen. För till min förvåning var han totalt emot förslaget.

Han tycker att svenska pengar ser ut som monopolpengar. Nej sedlar ska ha en trist färg och tanken på färgglada sedlar gör honom bedrövad. Han gillar inte tanken på att sedlar skulle vara av olika storlek och för att förtydliga sitt budskap tar han fram sin plånbok för att demonstrera hur perfekt de nuvarande sedlarna passar i den.

Varför kan de blinda inte bara använda kreditkorten istället? Han blänger på mig när jag suckar och frågar honom hur han skulle känna det om han var blind och var totalt beroende av att andra människor inte ljög för honom varje gång han skulle betala något. För hur ska en blind person kunna veta att kassörskan inte trycker in 22 dollar istället för 20 när han godkänner ett kortköp? Kanske kan man ha talande kreditkortsmaskiner som läser upp summorna? Jovisst det vore kanske en lösning.

Men jag tycker ändå att det vore mycket enklare att även göra det tydligare att sedlarna har olika valörer. Jag är van vid att hantera sedlar med olika tryck och storlek. De amerikanska sedlarna ser tråkiga ut. Jag säger till min man att det faktiskt är ganska skönt för vanliga seende medborgare också med olika sedlar. När jag bodde i Sverige kunde jag titta i min plånbok och snabbt skaffa mig en överblick på hur mycket pengar jag hade. En hundralapp, en femtiolapp och två tjugor....snabbt identifierade. När jag gör samma sak med min amerikanska plånbok ser jag en bunke sedlar som alla ser likadana ut. Jag måste ta ut pengarna ur plånboken och inspektera var och en för att kunna räkna hur många endollarsedlar, femdollarsedlar och tiodollarsedlar jag har.

Fast min man vill inte lyssna på logik. Han sträcker sin plånbok framför näsan på mig igen och muttrar om det där med hur sedlarna så perfekt får plats i den. Jag skakar på huvudet och sträcker mitt finger mot platsen där hans hjärta finns medan jag predikar för honom om det där med att tänka på andra människor och att man ibland kanske måste offra lite av sin egen bekvämlighet för att hjälpa andra. Min man påpekar ofta för mig hur liberal jag är. Jag tror att som svensk har jag nog blivit mer uppfostrad till det där med att se samhället som en plats för alla där vi som kollektiv ibland gör saker för att alla ska må bra. Jag blir irriterad på min man ibland när jag upptäcker att han har den där "to each it's own" attityden som verkar ganska vanlig här. Jag har svårt att förstå att människor inte blir glada över förslag som sjukvård för alla och handikappanpassningar för sedlar.

Jag tittar på min man där han står med sin kära plånbok i handen. Ingenting om vad jag har sagt om hur blinda människor också har rättigheter har gått in i hans skalle. Så köp en ny plånbok då om sedlarna inte får plats, vräker jag ur mig och blänger på honom. Eller är det också för mycket besvär? Irriterad på bristen på empati hos min, annars ganska gullige, man sträcker jag mig efter mina cigaretter och går ut för att röka.