Avstängningsknapp för tankar

En halvtimme efter att jag lagt huvudet på kudden ger jag upp och fumlar mig genom mörkret ut ur sovrummet igen. Jag vet redan att det där med sömn kan jag glömma - för det är inte första gången jag legat där i sängen och stirrat upp i taket med huvudet fullt av rastlösa tankar som hindrar mig från att sova.

Min man har vant sig vid att jag då och då går igenom perioder då jag har svårt att sova på nätterna. Han reagerar inte längre när mina fötter får golvbrädorna vid dörren att gnälla och att ett litet ljussken från vardagsrummet bryter beckmörkret när jag tänder min lilla lampa vid datorn. Han hör inte hur min dator surrar frenetiskt när jag trycker på startknappen för att roa mig med att lägga patiens, surfa på internet eller titta på något svenskt TV-program medan jag försöker skingra mina tankar och väntar på att sömnbehovet ska bli större än tankebehovet.

Jag önskar ibland att det fanns en liten avstängningsknapp för min hjärna. För det är tankarna som håller mig vaken. Jag ligger där i mörkret och analyserar och funderar och fast jag verkligen vill sova så vägrar hjärnan samarbeta med mig. Jag försöker räkna till 100. Jag försöker tänka på ingenting. Men varje gång det känns som om att jag skulle kunna somna är tankarna tillbaks igen och jag vänder mig frustrerat om.

När jag inte kan somna blir jag också extra känslig för det där med värme. Mina fötter letar sig ut utanför täcket och flyttar omkring i jakt på svala platser i fotändan av sängen. Ibland hittar fötterna ingen kall plats att vara på och i desperation vänder jag mig så att mina fötter istället befinner sig i huvudändan av sängen. Första gången min man vaknade med ett par fötter bredvid sitt huvud gapskrattade han åt mig. Nu reagerar han inte ens.

Jag blir lite avundsjuk på min man för han verkar aldrig ha några problem med att somna. Högst en kvart tar det innan hans snarkningar fyller sovrummet - vilket är vansinnigt irriterande de nätter jag har misslyckats med att somna. Det blir liksom extra plågsamt att ligga där i sängen och VILJA sova när makens snarkningar skvallrar om hur skönt han har det i sin sömn.

Ibland funkar det där med att sätta mig vid datorn en timme alldeles utmärkt och jag kan glida tillbaks in i sängen och njuta. Men rätt ofta slutar det med att jag en stund senare återigen snubblar ut ur sovrummet och sätter på datorn igen. Framåt 4 eller 5 på natten somnar jag äntligen av utmattning bara för att bli väckt kl 7 av att väckarklockan ringer. Jag har lärt mig av erfarenhet att det är bäst att jag också går upp då - fast jag bara fått några timmars sömn. För om jag ligger kvar i sängen och sover så fortsätter sömnproblemet även nästa natt, och nästa......

Nej här gäller det att hålla sig vaken och inte låta sig luras till en liten tupplur. Tricket är att vara rejält utmattad så att jag när jag på kvällen lägger mig i sängen igen somnar så fort huvudet når huvudkudden. Det funkar för det mesta. Men det har hänt att jag tillbringat 2-3 dagar i rad med att bara sova några timmar varje natt innan den där utmattningen äntligen räddar mig och låter mig sova ordentligt igen. Fast dagen därpå vaknar jag oftast inte pigg och alert utan känner mig mer eller mindre mörbultad och som om jag varit medvetslös snarare än sovande. När jag blir så trött verkar det som om min kropp inte har rört sig i sängen på hela natten utan bara legat där i samma ställning - för trött för att byta position. Så det blir ofta ett smärtfyllt tillvaknande där ryggen beklagar sig och hävdar att om jag rör mig det minsta så kommer hela ryggraden att gå av. Så försiktigt försöker jag lirka mig ur sängen för att sträcka ut musklerna. Huvudet känns tungt - det är nästan som om man hade baksmälla.

Min man vill också väldigt gärna ha en avstängningsknapp för min hjärna. Han fascineras av hur mycket tankar jag ibland verkar ha där inne. Ibland tvingas han lyssna på alla de där tankarna och inser att min värld i förhållande till hans är väldigt mycket mer komplicerad än hans. Jag hävdar att det där är en fullt normal skillnad mellan män och kvinnor men han är övertygad om att jag måste vara ett extremfall - medan jag å min sida hävdar att han måste vara ett extremfall bland män. Ibland önskar jag att vi kunde byta hjärnor en dag eller två. För jag är lite nyfiken på skillnaden. För varje gång jag frågar min man vad han tänker på - får jag samma svar: "ingenting". Han å andra sidan frågar inte mig vad jag tänker på speciellt ofta -för han vet att svaret ibland kommer att leda till en halvtimmes diskussion om något som jag just nu går och grunnar på.