Ett hopplöst fall

Maken lever fortfarande med tron att han kan bota mig från mitt totala ointresse för sport. Ibland när jag är inne på aftonbladets hemsida får han i förbifarten syn på någon sportbild vilket alltid får honom att stanna upp och fråga vad det där handlar om vilket tvingar mig att skrolla upp för att se efter vad det var. Han fattar inte hur min hjärna kan filtrera bort allt som har med sport att göra. Han förvånar sig över att jag inte noterar när det är olika VM och EM eller att jag inte har en aning om hur det går för Sverige i olika sportsammanhang.

Maken har gjort det till sin plikt att informera mig om när det går bra för Sverige i sport. Jaha, säger jag och rycker på axlarna. Kul för killarna i laget, kan jag tycka. Maken undrar om jag inte är stolt över Sverige och jag rycker på axlarna igen och säger att det är ju inte som om jag själv varit med och spelat. Maken suckar medan jag går vidare i mitt resonemang med att förklara att egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner VM i år - för bara för att ett lag vinner betyder det ju inte att de faktiskt är bäst i världen för de har ju inte spelat mot alla lag i världen. Det kan ju finnas ett lag därute nånstans som är mycket bättre än de som vinner i år. Jag jämför med miss universum och menar att bara för att en vacker tjej vinner - så innebär ju inte det att hon är den absolut vackraste i världen. Det finns ju massvis med snygga tjejer som inte ens ställer upp i tävlingen.

Dessutom spelar de ju igen nästa år och nästa och nästa.....maken suckar ännu högre när jag fortsätter med att förklara att om det hade varit en engångsgrej att man spelade ett VM och Sverige vann så hade det ju betytt mycket mer än vad det gör nu. Dessutom tycker jag att det är vansinne att sportkillar och sporttjejer kan försörja sig på sport och bli rika på det. Jag är mycket stoltare över de som jobbar med viktiga saker. Varför delar man inte ut medaljer till sjuksköterskor, ambulansförare och doktorer till exempel? Jag hade varit jättestolt om alla de vardagliga hjältarna vann priser och var bäst i världen. Jag tycker liksom att städerskan på ett kontor förtjänar att få mycket mer pengar än en kille som springer runt och sparkar på en boll varje dag. Maken ångrar nu att han tog upp ämnet och försöker få tyst på mig.

I sina försök att få mig sportintresserad har maken dessutom släpat med mig att titta på baseball ett par gånger. Han tycker att nu när han är gift så behöver han ju inte längre gå själv och titta på matcherna. Nej, han är nöjd med att jag sitter bredvid honom och betalar gärna en extra biljett så att jag kan sitta där och INTE hänga med i matchen. Hade det inte varit för att publiken sätter igång och jublar hade jag inte haft en aning om att någon just gjorde en homerun. Mina ögon är ständigt på jakt efter andra intressanta saker att titta på än killarna med baseballträn där nere. Jag tittar mig omkring på publiken och tittar på intressanta karaktärer eller räknar hur många gånger en viss familj kutar iväg för att hämta mer pizza och andra godsaker.

Det enda av baseballmatchen jag håller reda på är siffrorna som talar om vilken "inning" man är i och hur många "outs" man har för laget - för jag vet att det bara är 9 innings och för att en inning ska vara över ska båda lagen ha fått 3 outs var. Så ju fler outs de har (oavsett lag) och högre inning desto gladare är jag - för att jag vet att matchen snart är slut vilket innebär att det är makens tur att eskortera mig till något som jag tycker är kul. På vägen ut frågar jag maken vem som vann och möts av en suck. Han begriper inte hur jag kan sitta 4 timmar på en baseballmatch utan att notera vem som vinner. Jag lider av ett hopplöst fall av ointresse för sport.