Stor och liten

Ibland vill jag inte vara vuxen längre. Det är rätt roligt det där att man som liten knappt kan vänta tills man blir stor. Jaha, nu är jag stor och önskar att jag kunde vara liten igen.

Tiden stod nästan stilla när man var barn. Jag kommer ihåg evighetslånga sommarlov och hur väntan på julafton kändes som en hel livstid när det bara var ett par dagar kvar innan tomten skulle komma. Nu rusar tiden iväg - och dag efter dag passerar och bildar veckor och månader utan att jag hinner med. Man kan ju knappt komma ihåg hur gammal man är, och ofta vill man inte ens komma ihåg sin ålder. Som liten var det väldigt noga det där med ålder. Jag är sju och ett halvt, förtydligade man för att få människor att förstå att man nästan var åtta år snart. Nu är det tvärtom. Jag är 35 säger man ända tills födelsedagen är över och man tvingas erkänna att man är 36. Eftersom tiden rusar iväg så fort händer det dessutom ofta att man måste tänka efter när någon frågar om det där med ålder. En liten räknekontroll på fingrarna för att jämföra 2008 med födelseåret. Jag brukade skratta åt att min mor inte visste hur gammal hon var. Nu skrattar jag inte längre.

Fast det bästa med att vara barn var att man inte tänkte så mycket på vad man sa. Jag var väldigt pratsam som liten och pratade om allt mellan himmel och jord med vilken främling som helst som jag stötte på. Frågvis och nyfiken - ofta till min mors fasa när vi åkte buss ihop. Som femåring kommer man undan med att ställa "pinsamma" frågor till folk och man behöver inte tänka på att man inte tittar för mycket på alla de saker man är nyfiken på. Min mor har väldigt ofta påmint mig om hur jag utan att tänka frågade den första färgade person jag såg hur han hade fått den färgen efter att ha stirrat på honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg det själv men mamma säger att killen bara skrattade och inte alls tog illa upp. Nu är jag vuxen och vet att man inte stirrar och att man absolut tänker sig för innan man frågar en främling något - oavsett hur nyfiken man är. Fast det är ju klart att när man inte längre vågar fråga om allting så får man ju inte heller några svar.

Som vuxen har jag blivit lite av en fegis. För den där ungen som en gång var hejdlöst nyfiken och pratsam fick under sin tid i skolan lära sig att hålla tyst och gömma sig så att inte alla "tuffa" klasskamrater skulle notera närvaron och hitta på nya kreativa sätt att mobbas. För mig var det nog tur att jag hade en väldigt rik fantasi. För i brist på kompisar utnyttjade jag min fantasi till max när jag lekte för mig själv. Min bästa kompis de där första åren i skolan var min cykel.

Min lilla röda Monark och jag var alltid ute på äventyr. Den förvandlades till en häst som jag red över öknen med när jag lekte Macahan. Den var en högteknologisk stridscykel där ringklockan var en avancerad kommunikationscentral mellan mig och ett inbillat högkvarter när jag hade sett James Bond. Tillsammans jagade vi bovar och banditer och spanade efter försvunna personer. Min vuxencykel är inte alls lika rolig - den pratar inte med mig och om jag någonsin skulle höra den tala hade jag väl skrivit in mig på ett sinnesjukhus. Ibland längtar jag efter min lilla barncykel och undrar hur många andra barn den har varit bästa kompis med? Fast jag tror egentligen inte att några ägare efter mig har haft lika roligt med den som jag. Nu ligger min gamla cykel förmodligen på någon skrothög och väntar på att förmultna -för den har ju blivit gammal den också.

Jag är vuxen nu fast ibland påminns jag om hur det känns att vara barn. För även som vuxen får man ibland konstiga infall även om man väldigt ofta inte är lika villig att lyssna på de där infallen som förr. Men jag gör fortfarande saker som kan anses vara barnsliga. Framförallt när jag bråkar med någon så kan mina känslor förleda mig till att säga och göra saker som är rent spontana och kan anses vara barnsliga. Det är nog så att alla vuxna ibland skjutsas ner i barndomen just när de bråkar.

Jag satt och tittade på flera avsnitt av Grannfejden igår via TV3:s webb-TV och där var verkligen en hel del vuxna som betedde sig som barn när de bråkade med sina grannar. Riktigt så barnslig som en del av dessa grannar var har jag nog aldrig varit däremot tror jag. Eller kanske har man en förmåga att försköna sin egen barndom lite så att man alltid tror att man varit sådär charmigt barnslig och inte en sån där besvärlig unge som mamma måste släpa ut ur affären för att man fått ett raseriutbrott och slängt sig på golvet när tiggeri om leksaker inte funkade? Min mamma påstår att jag en gång fick ett sånt där utbrott i affären och fick lämna sina varor för att släpa hem mig så jag kunde lugna ner mig. Pfft. Det kommer jag inte alls ihåg. Det är säkert en överdriven historia. Så gammal som min mamma är så kan man ju inte klandra henne om hon minns fel. Det måste ju vara brorsan som var sådär besvärlig.

Hur vuxen jag än blir så kommer jag alltid att vara yngre än mina föräldrar. I deras ögon är jag fortfarande deras lilla flicka. Hos mamma och pappa kan jag släppa lite av mitt vuxenjag och åtminstone få känna mig som en tonåring ibland. För hur vuxen jag än är så försöker min mamma fortfarande skydda mig från vuxenvärldens faror. När jag pratar i telefon med henne känner jag mig ibland som just en tonåring som när hon blir påmind av mamma om något självklart snäser tillbaka ett surt "vet du jag är faktiskt VUXEN nu". Fast om någon annan än mamma påminner mig om samma saker så är jag mer vuxen och svarar inte alls lika snäsigt. Stackars mamma.