Hur blev jag så gammal?

Man påminns ibland brutalt om sin ålder när man pratar med en vuxen person och sedan inser att man ju faktist är tillräckligt gammal för att teoretiskt vara mamma till honom eller henne.

Första gången jag fick en sån brutal påminnelse var för några år sedan när jag gick en kurs via arbetsförmedlingen och pratade med en ung tjej på rökrasten. Under konversationens gång började hon prata om sin mamma och efter en stunds samtal kom vi fram till att hennes mamma bara var två år äldre än jag. Jag tittade på den unga tjejen medan min hjärna slog alarm om vad denna information innebar. För hur var det möjligt att jag var så gammal? Vart tog alla de där åren vägen?

Åldern smyger sig på utan att man reflekterar närmare över det. Tills man en dag vaknar och inser att man ju faktiskt har sett sina syskonbarn växa upp från att vara spädbarn till att flytta hemifrån. Man blir ännu mer påmind första gången en tonåring reser sig för en på bussen för att lämna plats till en som är äldre. För första gången inser jag precis varför, när jag var tonåring och gjorde samma sak för någon som var lite äldre, som denne inte alls verkade så där tacksam som man ju hade föreställt sig.

Jag tittar mig i spegeln och försöker ignorera de där enstaka grå håren som skvallrar om att mitt bruna hår inte längre är enbart brunt. Jag låtsas inte om att jag för varje år som går får allt mer fräknar på armarna. Fast det är svårt att ignorera att det ibland har blivit svårare att kliva ur sängen om morgnarna. Jag vaknar inte alltid längre full av energi och kastar mig ur sängen. Nej en del morgnar vänder jag mig försiktigt och tar mig långsamt upp för att inte min rygg ska göra ont.

Många som är äldre än jag tycker fortfarande att jag är ung. Men jag vet ju att jag fyller 40 om bara 4 år och att i barnen och tonåringarnas värld så är jag redan gammal.