Redneck Swede

Jag känner mig ibland som en "redneck swede" när jag umgås med min mans familj. De är så totalt olika min egen familj att jag ofta känner mig lite utanför och som en pusselbit som inte riktigt passar in.

Ingen i min mans familj röker. Själv har jag växt upp med rök som en ständig del av min vardag. Alla i min familj röker och det finns till och med ett par som fortfarande röker inomhus. Här i USA röker människor inte lika mycket och man röker definitivt inte i min mans familj. Fast min svärmors mamma rökte, har jag hört. Tyvärr dog hon av cancer för några år sedan och min mans mamma försöker uppmuntra mig att inte gå samma öde till mötes. De få gånger jag ser en rökare ute där jag bor känner jag nästan direkt att ett sorts vänskapsband bildas. Vi rökare i en värld av alltfler ickerökare. Jo jag ska sluta röka igen men den här gången tänker jag vänta tills vikten är nere på en bra nivå så jag har lite att växa i.

Det där med vikten är en annan sak som gör att jag känner mig missanpassad i min mans familj. De är smala och hälsomedvetna (nja förutom det där med svärmors frukost då). Jo det finns släktingar som inte är supersmala - men om man tittar på min mans föräldrar och syskon som ju ändå är de jag träffar mest så är de smala som stickor. Jag önskar att några av de mer normalviktiga eller överviktiga släktingarna kunde vara på alla släktmiddagar så jag inte kände mig så ensam. Min man är tack och lov inte supersmal utan bär på några extrakilon också. Fast det blir lite konstigt när hans pappa påpekar att den där magen borde min man göra något åt - när jag som har en lite större mage också sitter där. I min egen familj äts det gott och man tänker inte så mycket på det där med hälsokost. Min far tycker att ju mer smör eller grädde - desto godare. Hur man i min familj har lyckats hålla sig ifrån att bli rejält feta är ett mysterium ibland med tanke på kosten.

Min man har aldrig sett sina föräldrar onyktra. Det dricks på sin höjd ett eller två glas vin till maten vid speciella tillfällen. Han skakar på huvudet när jag berättar om midsomrar där jag minsann haft mycket roligt som barn åt alla fulla vuxna som dansat kring stången. Han menar att här i USA så tar man inte med sig sina barn till fester där det ska drickas lite sprit. Jag har sett nästan alla i min närmaste familj riktigt fulla och själv varit på fest (som vuxen) och supit tillsammans med mina föräldrar jag också. Snaps till maten är ju standard till midsommar till exempel. Det starkaste jag fått mig serverat hos mina svärföräldrar är öl.

Min man har växt upp i en familj där det har funnits relativt god ekonomi. Man har haft råd med resor varje sommar och kunnat skämma bort sina ungar med allehanda saker under uppväxtåren. I min familj har man alltid kämpat med ekonomin så resorna har varit få och jag lärde mig tidigt att anpassa min önskelista till tomten till en rimlig kostnadsnivå. För mig innebar den där stereon som en julafton stod och väntade på mig i ett stort paket en oerhörd lyx och jag kommer ihåg det som något väldigt speciellt. Min man kan inte komma ihåg någon present som var lika speciell för honom.

I min familj har man alltid varit noga med allas födelsedagar och olika högtider. Min man kan inte komma ihåg att man någonsin firade hans föräldrars födelsedagar. Han tycker att ett e-kort på sin mammas födelsedag är alldeles tillräckligt men jag ser till att skicka iväg ett litet paket till min och ringer upp för att prata en stund. Jag kommer ihåg hur roligt det var att försöka fundera ut vad alla ville ha i julklapp och försöka få min månadspeng att räcka till alla julklappar som jag ville dela ut på julafton. I mannens familj är det bara barnen som får julklappar så julklappsutdelningen gick fort. Det är rätt märkligt kan jag tycka att man i min familj - där ekonomin varit svår har valt att ändå slösa pengar till jul - medan man i makens familj där de flesta har god ekonomi inte gör det. Jag saknar inte att få presenter men jag saknar givandet. Visst jag skickar presenter till Sverige - men jag saknar det där med att se hur någon packar upp det man har köpt och se reaktionerna för att se om man träffat rätt i sitt val.

I min familj har det kramats mycket. Jag har sett mina föräldrar vara keliga mot varandra och sett hur de gett varandra små romantiska överaskningar och givetvis en del kyssar också. Min mans föräldrar har aldrig gett varandra såna ömhetsbetygelser inför barnen. Man får väl hoppas att de har gjort allt det där utan små vittnen i allafall!

I min familj är det ok att svära ibland. Inte för att alla springer omkring och svär hela tiden men visst ett och annat "fult" ord kan dyka upp i en vanlig konversation. Min mans familj säger aldrig fula ord - inte ens när man grälar. Det kan jag tycka är lite konstigt för när man är riktigt arg så känns de där fula orden bra och de kommer liksom automatiskt. Jag har hittills lyckats bra med att hålla mig ifrån svordomarna här men min man får ibland höra ett och annat ofiltrerat fult ord när vi är ensamma. Han känner igen de svenska svordomarna nu när jag fumlar med någonting i köket eller när jag kommer att tänka på något jag glömt bort. Fan också, kan jag deklarera från köket utan att min man längre reagerar. Kanske är det lättare för oss svenskar att svära eftersom de flesta svordomar vi har inte handlar om sex? Jag måste erkänna att jag nog hade tyckt det känts konstigt att säga "Knulla också" i alla möjliga situationer.

Jag har aldrig känt mig sådär himla feminim heller. Jag har inte brytt mig om det där med kläder och smink och att gå till frisörskan regelbundet. Det var liksom svårt att be mina föräldrar om alla de där sakerna när jag var tonåring eftersom jag visste att pengar inte fanns i stora mängder och när jag själv flyttade hemifrån till en lägenhet med hög hyra fanns inte heller de där pengarna över till att skämma bort mig själv. Nu när jag ju faktist inte längre behöver bekymra mig lika mycket över det där med pengar så har jag ju faktiskt möjlighet till att ändra på det där om jag vill. Min svärmor pekar hela tiden ut saker som hon tycker jag borde prova när vi är och handlar tillsammans - men jag motstår. Det där med att slösa pengar i onödan (speciellt när det inte ens är mina pengar utan makens) är något jag har svårt för. För min svärmor är 100 dollar ingenting - men för mig är det mycket pengar. Risken för att jag blir en shopoholic är nog väldigt liten tror jag.

Jag saknar verkligen min egen familj så oerhört när vi åker till olika släktmiddagar hos min mans familj. Min egen kaotiska familj där man pratar om allt möjligt och där man äter, dricker och röker utan skuldkänslor. Ensam går jag ut och ställer mig på tomten hos min mans familj och känner mig som en väldigt oanpassad familjemedlem när jag tänder den där cigaretten jag behöver.