Dags att köpa rullstol?

Reklamen här är lite annorlunda än den svenska. Dagligen ser man reklam för både olika läkemedel, rullstolar och privata sjukhus. Man uppmuntras att tala med sin läkare om alla möjliga mediciner vilket ibland faktiskt kan bli ganska lustigt eftersom reklamen också måste räkna upp de eventuella biverkningar som medicinen har. Så den där sömntabletten låter bra....tills man för höra att biverkningar innefattar en risk för att gå och köra(!) i sömnen, huvudvärk, diarré.....Jag tror jag skippar att fråga doktorn efter den medicinen.

I Sverige ser man aldrig reklam för rullstolar, trygghetslarm för äldre och andra liknande hjälpmedel eftersom vi ju får sådana utskrivna till oss vid behov. Jag blir lite kluven till vad jag egentligen tycker är bäst. Nackdelen med det svenska systemet är ju att man måste anses vara i behov av hjälp och därför ibland kan nekas den hjälp man själv tycker att man behöver. I USA kanske man istället stöter på problemet att man inte har råd att skaffa sig hjälpmedel. Men jag har sett att det faktiskt finns hjälp att få även här om man uppfyller de kvalifikationer som krävs för att få ekonmiskt stöd för att skaffa en rullstol. Jag har ingen aning om hur svårt ett sådant stöd är att få.

Men jag slås ändå av att jag mycket oftare ser människor i rullstol här än i Sverige - och att de faktiskt har de elektriska rullstolarna och kan ta sig fram utan hjälp av någon som följer med. I den stora affären där vi handlar varje vecka finns dessutom ett par elektriska rullstolar som man kan låna medan man gör sina inköp. Jag kan inte låta bli att undra över om skillnaden mellan hur många man ser i rullstol här beror på att man har satt ribban för vem som har rätt till rullstol för högt i Sverige - eller om människor, när de själva har kontrollen över när det är dags att köpa rullstol, skaffar rullstol alldeles för tidigt här? Och varför ser jag bara elektriska rullstolar? Är det så att man i Sverige snålar med att skriva ut elektriska rullstolar eftersom det är betalt med skattemedel? Jag har ingen aning.

Men jag ser så många mer äldre som är ute i affärerna själva här och gör sina inköp än vad jag gjorde i Sverige. Jag jobbade i Sverige ett tag inom hemtjänsten och såg hur många gamla satt i sina lägenheter utan möjlighet att ta sig ut själva eftersom man inte hade resurser tillräckligt för att låta personal följa med. Jag kände en enorm skuld över den gamla damen jag gick till en gång i veckan för att hämta hennes inköpslista. Hemtjänsten var hennes enda besökare och vår tid räckte inte till för att stanna mer än ett par minuter innan vi var tvungna att överge henne medan vi gick iväg för att göra hennes inköp. Ålderdomen måste kännas väldigt ensam när man inte kan ta sig ut ur sin lägenhet och inte får prata med folk mer än 10 minuter i veckan.

Nu är jag rätt övertygad om att man även i USA har många äldre som befinner sig i samma situation - om man inte har råd att skaffa sig den hjälp man behöver. Jag tror också att den hjälp man kan få utav olika myndigheter kan skilja sig från stat till stat. Detta är ett enormt stort land och jag har definitivt lagt märke till att lagar och regler kan variera stort beroende på var man bor. Det finns många frivilliga organisationer (och även företag)här som försöker hjälpa till där myndigheterna inte räcker till. Våra brevbärare gör till exempel en gång i halvåret en matinsamling för behövande i närområdet. Nu på Lördag ska jag ställa ut en kasse med diverse soppor, pasta, såser och annat som vår brevbärare ska få med sig till insamlingen den här gången.

Första gången jag såg en sjukhusreklam här reagerade jag naturligtvis också. Jag är inte van vid att behöva tänka på vilket sjukhus jag ska vända mig till när jag är sjuk. Det har ju alltid varit att man ringer sin lokala mottagning och att man får en remiss till ett annat sjukhus vid behov. Men här i USA är sjukhusen privata och därför kan ju både priser och klass på vården skilja sig. Om man har otur hamnar man hos en läkare som tar en massa onödiga prover eftersom din sjukförsäkring ändå täcker det. Min svärfar frågade sig nyligen om hans läkare hade tagit onödigt många prover för att diagnosticera honom. Men som patient är det ju väldigt svårt att veta vad som behövs eller inte. Men om man jämför med Sverige behöver man ju inte oroa sig över att de tar för många prover...men då kan man ju vända på frågan och undra om de snålar med prover för att spara skattepengar? Det är nästan så man önskar att man studerat till läkare istället så att man själv hade haft tillräckliga kunskaper för att veta vad som är nödvändigt.

Jag oroar mig lite för vad som skulle hända om jag eller min man blev sjuk. Min man har i och för sig en sjukförsäkring via sitt arbete som även jag ingår i. Men det kan gå fort att bli av med sitt jobb här - och om han skulle bli arbetslös skulle vi inte längre ha någon sjukförsäkring. Efter vad jag har förstått så kan inte sjukhus neka livsräddande åtgärder för någon - men notan efteråt kan bli väldigt hög och om du inte har en sjukförsäkring eller förmågan att betala så kan de neka icke akut sjukvård. Jag är inte van vid att känna en sån otrygghet när det gäller sjukvård. Är man sjuk i Sverige ja då ringer man sjukhuset och får hjälp. Jag känner att jag borde ta reda på lite mer om det här.