Tick Tack

Jag trodde aldrig att den där biologiska klockan, som så många andra hör, skulle ticka för mig en dag - så jag blir förvånad nu när jag hör den själv. Jag börjar närma mig 40 allt fortare nu (bara 4 år kvar nu!) och vet att det snart är alldeles för sent att skaffa barn. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn och jag tycker fortfarande att jag gjort rätt i att inte försöka. Men jag tycker om barn så det blir svårt ibland att inte falla för den där frestelsen.

Den största anledningen till att jag har valt att inte bli mamma är att man i min familj har väldigt mycket olika allergier och sjukdomar som jag oroar mig för att sprida vidare med mina gener. Fasan är att sätta ett barn till världen som har både glutenallergi, diabetes, epilipsi och diverse andra problem. Det hade känts orättvist att ge ett litet barn sådana förutsättningar. Jag har flera kusiner och syskonbarn som har det jobbigt med stora allergiska problem och har svårt att hantera en vanlig vardag utan att behöva ständigt skydda sig och ta mediciner.

Men den där biologiska klockan är lurig. Den försöker intala mig att risken inte alls är så stor som jag tror - och varje månad blir jag påmind om att jag förlorat ännu ett litet ägg som kunnat bli en unge. Klockan har aldrig gjort sig påmind förut så nu när jag hör den vet jag inte riktigt hur jag ska tysta den.

Kanske är det för att jag känner mig ensam här i USA. Min familj är så långt borta och det är inte riktigt samma sak att bara ha min mans familj i närheten. Behovet av att ha någon som känns som en riktig familj i närheten växer. Jag tänker lite på hur det kommer att bli när jag blir äldre och oroar mig för att min man ska dö före mig så att jag blir en av de där som aldrig får några besök på ålderdomshemmet. Ja det är själviskt att tänka så. Man skaffar inte barn bara för att de ska ta hand om en när man är gammal.

Den biologiska klockan är ganska grym egentligen. Den tickar högre när jag kommer i kontakt med barn och den gör sig påmind ibland när jag minst anar det. TV-reklam med en mamma som serverar flingor till sin dotter borde ju inte vara något som gör att man blinkar bort en tår. Jag tittar på "Nanny 911" i hopp om att det kaos som dessa föräldrar med bråkiga, stökiga barn genomgår ska tysta den där klockan. Men nanny fixar ju alltid det där och den sista kvarten av programmet förvandlas de där bråkiga ungarna till små änglar som kramas och beter sig alldeles underbart och jag upptäcker att ögonen tåras igen.

Jag intalar mig själv hur jobbigt det skulle vara med barn här. Jag har ju ingen aning om hur deras skolsystem funkar och man måste ju tänka på att det kostar så mycket mer att ha barn här eftersom allt är så privatiserat. Barnen har inte lika mycket frihet heller intalar jag mig. Barn går genom metalldetektorer i skolan. De låser entrédörrarna så att ingen obehörig ska ta sig in. Man kan inte låta sina barn gå ut och leka ensamma på samma sätt som i Sverige. Jag gör en lång lista i mitt huvud på hur mycket problem det skulle innebära.

Att skaffa barn i en värld (hela världen inte bara USA) som är så full av våld, miljöförstöring och elände. Och som ju dessutom faktist redan lider av överbefolkning vore ju inte heller en bra idé.

Men den biologiska klockan lockar med hur roligt det skulle vara att ha en sånt där litet charmtroll som man sjunger sånger för och bakar kakor tillsammans med eller som man bara kan krama och älska och läsa sagor för. Att se en alldeles ny människa växa upp och lära sig hur allting funkar. Och att ha en liten människa som man kan dela lite svenskheter med. Jag drömmer om att uppfostra en liten amerikan som har så där lagom mycket svenskt i sig och håller med mamma om att knäckebröd är jättegott och dricker mjölk till maten istället för Dr Pepper som pappa.

När jag träffade min man pratade vi just om det där med barn och var båda överens om att nej barn skulle vi inte skaffa. Han har lite svårt att förstå att jag nu känner så här inför barn och oroar sig säkert för att jag plötsligt ska envisas med att bryta den där överenskommelsen. Jag lugnar honom och säger att även om jag är frestad så återstår ju ändå faktum att mina gener helt enkelt inte vore bra att sprida vidare så det blir inga barn. Men nu när den där klockan tickar för mig så vet jag att det kommer att bli svårt den där dagen när jag inser att det är försent att ångra sig.