Maken och jag har helt olika upplevelser av vädret. Jag är ofta varm och njuter av att gå omkring med barfota fötter och sover under sommaren ofta med bara ett lakan över mig. Maken låter nästan aldrig sina fötter vara utan strumpor och sitter gärna i soffan och tittar på TV med en filt över sig. Han tycker det är skönt nu när sommaren är här och han får hela täcket i sängen för sig själv och inte behöver ha någon dragkamp med mig om det.
Under vintern förfasar sig maken över att jag springer omkring med T-shirt inomhus (ibland till och med barfota) medan han värmer upp sig med två tröjor och en filt. Nu när det har blivit sådär olidligt kvävande varmt inomhus tittar jag frestat på luftkonditoneringen. Förra sommaren fick maken finna sig i att frysa inomhus för att jag inte kunde sova i värmen. Jag tycker det är jätteskönt med luftkonditionering. Hemma i Sverige har jag aldrig haft en sån lyx utan överlevt varma somrar med att försöka svalka ner mig med en fläkt och fötterna i ett kallt fotbad. Här finns den magiska knappen som kommer att fylla hela huset med svalka. Fast jag tycker synd om maken och använder den bara när det är absolut nödvändigt. För det blir lite roligt att se en kille med filt och öronvärmare mitt i sommarvärmen.
Under sommaren är mina fötter alltid på jakt efter svalka. Det är nästan som om mina fötter har ett stort värme-element inombords. Ständigt flyttar de omkring på skinnsoffan för att byta position när en plats är uppvärmd eller går ut och ställer sig i hallen som är det enda rummet förutom toa som inte har heltäckningsmattor. Ibland hjälper maken till att svalka ner mina fötter genom att hålla sin iskalla ölflaska mot dem på kvällen. Härligt!
Men trots värmepinan så är sommaren ändå en skön period. Det är vackert ute och fåglarna kvittrar. Man blir gladare och piggare av ljusa mornar och det är skönt att kunna gå ut på terassen för att läsa en stund. Så ibland kommer ett sånt där härligt sommarregn och jag skyndar mig ut för att njuta av regndropparna. Maken tycker inte jag är riktigt klok. Han tycker inte om att bli våt och skyddar sig alltid med paraply. Fast pinsamt tyckte han att det var när vi i höstas skulle gå över parkeringen till affären i ösregn och jag inte ens försökte dela paraplyet med honom utan lät honom ha det alldeles själv. Äsch det torkar ju snabbt igen, tyckte jag. Men maken insisterade på att han inte såg ut som en gentleman utan att folk skulle tycka han var självisk om jag blev våt. Ibland är det nog inte alldeles lätt att vara gift med mig tror jag.
lördag 31 maj 2008
fredag 30 maj 2008
The swedish bikini team
Snabbt försöker jag klicka bort artikeln från aftonbladet . Men det är försent - min man har redan sett bilden av de söta flickorna i sina svenska bikinis. "The swedish bikini Team" utbrister han triumferande och beordrar mig att klicka tillbaks till artikeln.
Just det där med the swedish bikinteam är ett internt skämt han och jag har haft sen vi gifte oss. Han har envist hävdat att han hört talas om ett sånt lag och jag har lika envist hävdat att såna dumma tävlingar ägnar vi inte oss åt i Sverige. Nu är han alltså skadeglad när han betraktar bilden av skönheterna.
Nu handlar ju inte artikeln om ett svenskt bikinilag. Men maken lyssnar hänfört när jag motvilligt berättar att de här unga tjejerna ska ha sin alldeles egen realityshow här i USA till hösten. Maken nickar nöjt och menar att den måste vi ju se. Men jag tittar på bilden och jag har ju sett så många reality shows innan och mina fördomar säger mig att de där tjejerna kommer att supa, bråka och flörta vilt precis som i alla andra såna shower. I artikeln drar man paralleller till både Playboy och Big Brother. Suck.
Jag tänker verkligen inte påminna maken i höst om det här programmet. Om jag har tur glömmer han alltihopa. Jag tittar på bilden igen och noterar att den enda brunetten har de gömt längst bak på bilden. Slår vad om att hon kommer att ha blonderat håret snart för att passa in på den svenska vackra stereotypen.
Min man ler triumferande igen. "See I told you there was a swedish bikini team!" Bah, tack ska ni ha tjejer.
Jag är inte blind ännu
I helgen var vi inne i Detroit tillsammans med svärföräldrarna och jag hade tillfälle att vara tacksam för att vi bor utanför stan och inte inne i den. Det är en ganska nergången stad och stadskärnan vittnar om att ekonomin i Michigan har varit dålig i många år nu. Övergivna hus tornar över oss och stadens gator är förvånansvärt tomma för att vara en storstad. Man förväntar sig liksom att det ska röra sig minst lika mycket folk här som i Stockholm eftersom det ju ändå är en så pass stor stad.
Men när det inte är en vanlig arbetsdag håller sig tydligen de med pengar i princip borta från stadens gator. Man åker hem till sina förorter efter jobbet och åker bara hit igen om det skulle vara ett baseball game under helgen till exempel. De fattiga blir kvar i stan.
Detroit har inte som våra svenska städer en massa köpcentrum och fina affärer som lockar köpsugna till stan. Jovisst finns det en del affärer men inget som får mig att vilja gå in och titta efter vad de säljer. Här finns också en del kasinon och restauranger som drar folk. Men man tar sin bil och parkerar utanför och skyndar sig snabbt in utan att ströva omkring på gatorna. Det märks att Detroit och dess omgivningar är märkta av bilindustrin. Man har inte satsat mycket på bussar och tåg. I en del förorter finns det knappt ens trottoarer och övergångsställen för de som vill ta sig fram till fots eller med cykel. Folk tittar konstigt på de som inte använder sig av bil och drar säkerligen slutsatsen att man inte har råd. I Detroit hade man en gång i tiden spårvagnar som man gjorde sig av med och inte ens rälsarna finns kvar för att visa att de en gång fanns där.
Nej, jag hade inte klarat av att bo inne i Detroit. När vi promenerar genom stan ser jag de hemlösa och fattiga som driver omkring. Jag har ännu inte lärt mig att vara härdad och när tiggare efter tiggare kommer fram för att be om pengar känner jag en enorm skuld när jag ingenting ger. Min man och mina svärföräldrar går medvetet genom stadens gator utan att stanna upp och utan att registrera alla dessa fattiga. De är vana vid hemlöshet. De ser inte längre.
Men jag känner hur skuldbördan blir allt tyngre när vi närmar oss kasinot för att gå in en stund och roa oss. Jag är på väg att mata spelautomaterna där inne med pengar. De pengarna hade kunnat mata en del av dessa hemlösa istället. Men de är så många. Om jag stannar och ger en av dessa hemlösa pengar hur kan jag då gå förbi resten? Hur väljer man ut vem som behöver det mest? Kvinnan därborta som har en skylt som deklarerar att hon har cancer? Mannen som apatiskt sitter med ryggen mot väggen längs trottoaren? Mannen som har följt efter oss i ett par meter och hela tiden muttrar "please sir could you spare some change?".
Min man, som ser hur samvetet i mig kämpar, tar min hand för att hindra mig från att stanna upp. Han går förbi alla dessa hemlösa varje arbetsdag och är härdad. Men det dröjer länge därinne på kasinot, där alla dessa pengar slösas bort, innan jag också äntligen får tyst på samvetet och kan roa mig. Det är nog tur att vi inte bor inne i Detroit. För om jag ensam skulle gå genom dessa gator skulle jag förmodligen inte ha mycket pengar kvar när jag väl var framme vid mitt mål. Jag är inte blind ännu - jag ser de hemlösa. Vad tänker de när de ser mig slösa bort mina pengar på spel? Jag tror inte jag vill veta.
Men när det inte är en vanlig arbetsdag håller sig tydligen de med pengar i princip borta från stadens gator. Man åker hem till sina förorter efter jobbet och åker bara hit igen om det skulle vara ett baseball game under helgen till exempel. De fattiga blir kvar i stan.
Detroit har inte som våra svenska städer en massa köpcentrum och fina affärer som lockar köpsugna till stan. Jovisst finns det en del affärer men inget som får mig att vilja gå in och titta efter vad de säljer. Här finns också en del kasinon och restauranger som drar folk. Men man tar sin bil och parkerar utanför och skyndar sig snabbt in utan att ströva omkring på gatorna. Det märks att Detroit och dess omgivningar är märkta av bilindustrin. Man har inte satsat mycket på bussar och tåg. I en del förorter finns det knappt ens trottoarer och övergångsställen för de som vill ta sig fram till fots eller med cykel. Folk tittar konstigt på de som inte använder sig av bil och drar säkerligen slutsatsen att man inte har råd. I Detroit hade man en gång i tiden spårvagnar som man gjorde sig av med och inte ens rälsarna finns kvar för att visa att de en gång fanns där.
Nej, jag hade inte klarat av att bo inne i Detroit. När vi promenerar genom stan ser jag de hemlösa och fattiga som driver omkring. Jag har ännu inte lärt mig att vara härdad och när tiggare efter tiggare kommer fram för att be om pengar känner jag en enorm skuld när jag ingenting ger. Min man och mina svärföräldrar går medvetet genom stadens gator utan att stanna upp och utan att registrera alla dessa fattiga. De är vana vid hemlöshet. De ser inte längre.
Men jag känner hur skuldbördan blir allt tyngre när vi närmar oss kasinot för att gå in en stund och roa oss. Jag är på väg att mata spelautomaterna där inne med pengar. De pengarna hade kunnat mata en del av dessa hemlösa istället. Men de är så många. Om jag stannar och ger en av dessa hemlösa pengar hur kan jag då gå förbi resten? Hur väljer man ut vem som behöver det mest? Kvinnan därborta som har en skylt som deklarerar att hon har cancer? Mannen som apatiskt sitter med ryggen mot väggen längs trottoaren? Mannen som har följt efter oss i ett par meter och hela tiden muttrar "please sir could you spare some change?".
Min man, som ser hur samvetet i mig kämpar, tar min hand för att hindra mig från att stanna upp. Han går förbi alla dessa hemlösa varje arbetsdag och är härdad. Men det dröjer länge därinne på kasinot, där alla dessa pengar slösas bort, innan jag också äntligen får tyst på samvetet och kan roa mig. Det är nog tur att vi inte bor inne i Detroit. För om jag ensam skulle gå genom dessa gator skulle jag förmodligen inte ha mycket pengar kvar när jag väl var framme vid mitt mål. Jag är inte blind ännu - jag ser de hemlösa. Vad tänker de när de ser mig slösa bort mina pengar på spel? Jag tror inte jag vill veta.
torsdag 29 maj 2008
Glop till middag
Min man frågade i morse vad jag planerade att laga till middag ikväll. "Glop", svarar jag varpå han undrar vilken typ av Glop. "The one with paprika" blir mitt svar. Nu kanske ni undrar vad Glop är?
Glop är namnet min man genast döpte Grytbitar till första gången jag serverade det här hemma. Eftersom han hade sett hur jag skar purjolök att använda i grytan smakade han först försiktigt på grytan innan han slevade upp en portion på tallriken. Purjolök hade han aldrig ätit tidigare - något som jag upptäckt att han inte är ensam om här. Det händer jätteofta att kassörskorna i affären frågar vad det är för mystisk grönsak för att de inte vet vilken kod de ska slå in i sina kassor för den. Med tiden har familjen av Glop-rätter växt till att innefatta olika typer här hemma. Vi har Glop with paprika, Danish Glop (Dansk sjömansbiff) och swedish Glop (kalops).
Maken har inte direkt ödslat beröm över någon av de här Glop-rätterna utan alltid ätit det under tystnad och bara konstaterat att det varit ätbart. Men så imorse får jag det första tecknet på att det finns hopp om att försvenska honom lite mer när det gäller maten. För när jag talar om att det är Glop with paprika så lyser han upp och ser belåten ut: "Thats my favorite Glop".
Kanske finns det nu hopp om att få honom att längta efter makaronpudding, pyttipanna och köttsoppa också? Jag kan kanske få honom att inte sucka när han i affären ser mig plocka ner en stor skinka i kundvagnen. Kanske finns det hopp om att han en dag ska smaka en rödbeta, ett knäckebröd eller en bit sill?
Det är rätt lustigt det där att jag strävar efter att försvenska min man lite. För jag vet att han strävar efter att amerikanisera mig. Häromveckan log han i triumf när jag utan att tänka plockade upp en pommes frites med händerna från tallriken och stoppade i munnen. "Aha, America is winning you over!" Bah, svarade jag och plockade envist upp min gaffel igen för att äta min nästa pommes frites.
Glop är namnet min man genast döpte Grytbitar till första gången jag serverade det här hemma. Eftersom han hade sett hur jag skar purjolök att använda i grytan smakade han först försiktigt på grytan innan han slevade upp en portion på tallriken. Purjolök hade han aldrig ätit tidigare - något som jag upptäckt att han inte är ensam om här. Det händer jätteofta att kassörskorna i affären frågar vad det är för mystisk grönsak för att de inte vet vilken kod de ska slå in i sina kassor för den. Med tiden har familjen av Glop-rätter växt till att innefatta olika typer här hemma. Vi har Glop with paprika, Danish Glop (Dansk sjömansbiff) och swedish Glop (kalops).
Maken har inte direkt ödslat beröm över någon av de här Glop-rätterna utan alltid ätit det under tystnad och bara konstaterat att det varit ätbart. Men så imorse får jag det första tecknet på att det finns hopp om att försvenska honom lite mer när det gäller maten. För när jag talar om att det är Glop with paprika så lyser han upp och ser belåten ut: "Thats my favorite Glop".
Kanske finns det nu hopp om att få honom att längta efter makaronpudding, pyttipanna och köttsoppa också? Jag kan kanske få honom att inte sucka när han i affären ser mig plocka ner en stor skinka i kundvagnen. Kanske finns det hopp om att han en dag ska smaka en rödbeta, ett knäckebröd eller en bit sill?
Det är rätt lustigt det där att jag strävar efter att försvenska min man lite. För jag vet att han strävar efter att amerikanisera mig. Häromveckan log han i triumf när jag utan att tänka plockade upp en pommes frites med händerna från tallriken och stoppade i munnen. "Aha, America is winning you over!" Bah, svarade jag och plockade envist upp min gaffel igen för att äta min nästa pommes frites.
Blinda människor är besvärliga
Min man rynkar på ögonbrynen och suckar missbelåtet. Här i USA håller man på och utreder om man ska genomföra förändringar av sin sedeltryckning för att synskadade och blinda medborgare ska få det lite enklare att identifiera valörerna på sedlarna. När jag läste nyheten blev jag glad. Fast när jag såg min mans reaktion blev jag lite häpen. För till min förvåning var han totalt emot förslaget.
Han tycker att svenska pengar ser ut som monopolpengar. Nej sedlar ska ha en trist färg och tanken på färgglada sedlar gör honom bedrövad. Han gillar inte tanken på att sedlar skulle vara av olika storlek och för att förtydliga sitt budskap tar han fram sin plånbok för att demonstrera hur perfekt de nuvarande sedlarna passar i den.
Varför kan de blinda inte bara använda kreditkorten istället? Han blänger på mig när jag suckar och frågar honom hur han skulle känna det om han var blind och var totalt beroende av att andra människor inte ljög för honom varje gång han skulle betala något. För hur ska en blind person kunna veta att kassörskan inte trycker in 22 dollar istället för 20 när han godkänner ett kortköp? Kanske kan man ha talande kreditkortsmaskiner som läser upp summorna? Jovisst det vore kanske en lösning.
Men jag tycker ändå att det vore mycket enklare att även göra det tydligare att sedlarna har olika valörer. Jag är van vid att hantera sedlar med olika tryck och storlek. De amerikanska sedlarna ser tråkiga ut. Jag säger till min man att det faktiskt är ganska skönt för vanliga seende medborgare också med olika sedlar. När jag bodde i Sverige kunde jag titta i min plånbok och snabbt skaffa mig en överblick på hur mycket pengar jag hade. En hundralapp, en femtiolapp och två tjugor....snabbt identifierade. När jag gör samma sak med min amerikanska plånbok ser jag en bunke sedlar som alla ser likadana ut. Jag måste ta ut pengarna ur plånboken och inspektera var och en för att kunna räkna hur många endollarsedlar, femdollarsedlar och tiodollarsedlar jag har.
Fast min man vill inte lyssna på logik. Han sträcker sin plånbok framför näsan på mig igen och muttrar om det där med hur sedlarna så perfekt får plats i den. Jag skakar på huvudet och sträcker mitt finger mot platsen där hans hjärta finns medan jag predikar för honom om det där med att tänka på andra människor och att man ibland kanske måste offra lite av sin egen bekvämlighet för att hjälpa andra. Min man påpekar ofta för mig hur liberal jag är. Jag tror att som svensk har jag nog blivit mer uppfostrad till det där med att se samhället som en plats för alla där vi som kollektiv ibland gör saker för att alla ska må bra. Jag blir irriterad på min man ibland när jag upptäcker att han har den där "to each it's own" attityden som verkar ganska vanlig här. Jag har svårt att förstå att människor inte blir glada över förslag som sjukvård för alla och handikappanpassningar för sedlar.
Jag tittar på min man där han står med sin kära plånbok i handen. Ingenting om vad jag har sagt om hur blinda människor också har rättigheter har gått in i hans skalle. Så köp en ny plånbok då om sedlarna inte får plats, vräker jag ur mig och blänger på honom. Eller är det också för mycket besvär? Irriterad på bristen på empati hos min, annars ganska gullige, man sträcker jag mig efter mina cigaretter och går ut för att röka.
Han tycker att svenska pengar ser ut som monopolpengar. Nej sedlar ska ha en trist färg och tanken på färgglada sedlar gör honom bedrövad. Han gillar inte tanken på att sedlar skulle vara av olika storlek och för att förtydliga sitt budskap tar han fram sin plånbok för att demonstrera hur perfekt de nuvarande sedlarna passar i den.
Varför kan de blinda inte bara använda kreditkorten istället? Han blänger på mig när jag suckar och frågar honom hur han skulle känna det om han var blind och var totalt beroende av att andra människor inte ljög för honom varje gång han skulle betala något. För hur ska en blind person kunna veta att kassörskan inte trycker in 22 dollar istället för 20 när han godkänner ett kortköp? Kanske kan man ha talande kreditkortsmaskiner som läser upp summorna? Jovisst det vore kanske en lösning.
Men jag tycker ändå att det vore mycket enklare att även göra det tydligare att sedlarna har olika valörer. Jag är van vid att hantera sedlar med olika tryck och storlek. De amerikanska sedlarna ser tråkiga ut. Jag säger till min man att det faktiskt är ganska skönt för vanliga seende medborgare också med olika sedlar. När jag bodde i Sverige kunde jag titta i min plånbok och snabbt skaffa mig en överblick på hur mycket pengar jag hade. En hundralapp, en femtiolapp och två tjugor....snabbt identifierade. När jag gör samma sak med min amerikanska plånbok ser jag en bunke sedlar som alla ser likadana ut. Jag måste ta ut pengarna ur plånboken och inspektera var och en för att kunna räkna hur många endollarsedlar, femdollarsedlar och tiodollarsedlar jag har.
Fast min man vill inte lyssna på logik. Han sträcker sin plånbok framför näsan på mig igen och muttrar om det där med hur sedlarna så perfekt får plats i den. Jag skakar på huvudet och sträcker mitt finger mot platsen där hans hjärta finns medan jag predikar för honom om det där med att tänka på andra människor och att man ibland kanske måste offra lite av sin egen bekvämlighet för att hjälpa andra. Min man påpekar ofta för mig hur liberal jag är. Jag tror att som svensk har jag nog blivit mer uppfostrad till det där med att se samhället som en plats för alla där vi som kollektiv ibland gör saker för att alla ska må bra. Jag blir irriterad på min man ibland när jag upptäcker att han har den där "to each it's own" attityden som verkar ganska vanlig här. Jag har svårt att förstå att människor inte blir glada över förslag som sjukvård för alla och handikappanpassningar för sedlar.
Jag tittar på min man där han står med sin kära plånbok i handen. Ingenting om vad jag har sagt om hur blinda människor också har rättigheter har gått in i hans skalle. Så köp en ny plånbok då om sedlarna inte får plats, vräker jag ur mig och blänger på honom. Eller är det också för mycket besvär? Irriterad på bristen på empati hos min, annars ganska gullige, man sträcker jag mig efter mina cigaretter och går ut för att röka.
onsdag 28 maj 2008
Lilla Sverige och stora USA
Min man blir förvånad ibland över hur mycket vi i svenska medier intresserar oss för andra länders nyheter. Jag läser ofta upp för honom små notiser eller nyheter från alla möjliga länder som jag hittar i dagens nyhetsskörd. Givetvis finns det alltid ett antal amerikanska nyheter med bland dagens fynd - och ganska ofta nyheter som är minimala här men blåses upp till att vara större hemma i Sverige.
Visst kan man hitta internationella nyheter även här i USA men kanske inte på bästa sändningstid och inte bland huvudrubrikerna på dagens lokaltidning. I Sverige har man nu i flera veckor fått dagliga rapporter om källarfamiljen i Amstett medan man här i USA knappt har sett något alls om det.
Men det är inte så konstigt att det är så när man tänker efter. En snabb jämförelse mellan USA och Sverige visar hur litet Sverige är:
Sverige har en area på cirka 449,964 kvadratkilometer medan USA:s area är ca 9,826,630 kvadratkilometer. Sverige är alltså bara aningen större än Kalifornien. Sverige har en befolkning på ca 9,045,389 invånare medan man i USA har en befolkning på 303,824,646. Hela Sveriges befolkning når inte ens upp till antalet människor i New York där man 2006 hade en befolkning på 19,306,183 invånare.
Med de siffrorna som jämförelse så kanske man inser att vi i Sverige rimligen har mer tid att ägna oss åt att granska andra länders nyhetsskörd också. Sen kan jag ändå tycka att man i USA ibland kanske borde titta lite mer utanför gränserna i sina nyhetsrapportering . Man kanske inte behöver ägna sig åt veckovis av rapporteringar om en källarfamilj i Amstatt men att öka på medborgarnas kunskaper om hur andra länder sköter sina regeringar och världshändelser kan ju inte skada.
För det går omkring väldigt många här i Amerika som på fullt allvar tror att de befinner sig i det enda riktigt fria landet i världen. Fast sen å andra sidan går det också omkring en hel del som inte ens vet vem deras egen president är. Men det är klart att med 303,824,646 invånare så är det ju inte så konstigt om man bland dem hittar en hel del idioter. Vi har ju en del idioter i Sverige också trots att jag inte gärna vill erkänna det. Men det är svårt att blunda för faktum när dessa idioter ställer upp i program som Big Brother och tillbringar 100 dagar med att bevisa för oss svenskar att vi nog inte är så smarta vi heller ibland.
Egentligen är det ganska orättvist att jämföra Sverige med hela USA. För skillnaden mellan olika stater här kan vara ganska stor. Visst det är ett land. Men varje stat har sina egna lokala lagar och kultur vilket påverkar den nationella statistiken en hel del. Det är lika orättvist att dra hela USA över en kam som det vore om Sverige enbart sågs som en del av hela Europa utan att man tog hänsyn till Sveriges egna unika kultur och befolkning.
Visst kan man hitta internationella nyheter även här i USA men kanske inte på bästa sändningstid och inte bland huvudrubrikerna på dagens lokaltidning. I Sverige har man nu i flera veckor fått dagliga rapporter om källarfamiljen i Amstett medan man här i USA knappt har sett något alls om det.
Men det är inte så konstigt att det är så när man tänker efter. En snabb jämförelse mellan USA och Sverige visar hur litet Sverige är:
Sverige har en area på cirka 449,964 kvadratkilometer medan USA:s area är ca 9,826,630 kvadratkilometer. Sverige är alltså bara aningen större än Kalifornien. Sverige har en befolkning på ca 9,045,389 invånare medan man i USA har en befolkning på 303,824,646. Hela Sveriges befolkning når inte ens upp till antalet människor i New York där man 2006 hade en befolkning på 19,306,183 invånare.
Med de siffrorna som jämförelse så kanske man inser att vi i Sverige rimligen har mer tid att ägna oss åt att granska andra länders nyhetsskörd också. Sen kan jag ändå tycka att man i USA ibland kanske borde titta lite mer utanför gränserna i sina nyhetsrapportering . Man kanske inte behöver ägna sig åt veckovis av rapporteringar om en källarfamilj i Amstatt men att öka på medborgarnas kunskaper om hur andra länder sköter sina regeringar och världshändelser kan ju inte skada.
För det går omkring väldigt många här i Amerika som på fullt allvar tror att de befinner sig i det enda riktigt fria landet i världen. Fast sen å andra sidan går det också omkring en hel del som inte ens vet vem deras egen president är. Men det är klart att med 303,824,646 invånare så är det ju inte så konstigt om man bland dem hittar en hel del idioter. Vi har ju en del idioter i Sverige också trots att jag inte gärna vill erkänna det. Men det är svårt att blunda för faktum när dessa idioter ställer upp i program som Big Brother och tillbringar 100 dagar med att bevisa för oss svenskar att vi nog inte är så smarta vi heller ibland.
Egentligen är det ganska orättvist att jämföra Sverige med hela USA. För skillnaden mellan olika stater här kan vara ganska stor. Visst det är ett land. Men varje stat har sina egna lokala lagar och kultur vilket påverkar den nationella statistiken en hel del. Det är lika orättvist att dra hela USA över en kam som det vore om Sverige enbart sågs som en del av hela Europa utan att man tog hänsyn till Sveriges egna unika kultur och befolkning.
tisdag 27 maj 2008
Amerikanska datum
Aaargh! Jag känner mig ganska dum när U.S Citizenship and Immigration Services skickar tillbaks mina ansökningshandlingar för mitt 10-åriga visum med dagens post. Nej, jag har inte glömt skicka med några handlingar. Nej, vi har inkluderat en check på 545 dollar för ansökningshandlingarna. Det är bara det att jag ännu tydligen inte behärskar det här med datum i USA fullt ut. 11/8/08 går mitt 2-åriga Green Card ut och man måste skicka in en ny ansökan inom 90 dagar innan det datumet....
För ett par veckor sen kollade jag det datumet på mitt kort och tolkade det fel. Jaha, tänkte jag. Det är ju dags nu för det går ut i Augusti...Nu ett par veckor senare när ansökningshandlingarna returneras läser jag datumet igen och känner mig oerhört dum. För nej, det är inte Augusti utan November.
Tack och lov returnerades alla ansökningshandlingar inklusive den där checken. Jag slipper oroa mig över att pengarna ska ha dragits från makens konto och att en byråkratisk mardröm ska uppstå där vi tvingas betala mer pengar än vad vi borde när jag i Augusti ska skicka in de här papprena istället.
Jag begriper inte hur man här kan tycka det är logiskt att använda mallen : Månad/Dag/År för sina datum. Jag tycker inte alls att det känns naturligt och det är inte första gången jag i all hast läser fel när jag kollar ett datum. Fast nästa gång när det handlar om viktiga saker som Green Cards tänker jag be maken dubbelkolla att jag inte haft för bråttom och läst fel.
För ett par veckor sen kollade jag det datumet på mitt kort och tolkade det fel. Jaha, tänkte jag. Det är ju dags nu för det går ut i Augusti...Nu ett par veckor senare när ansökningshandlingarna returneras läser jag datumet igen och känner mig oerhört dum. För nej, det är inte Augusti utan November.
Tack och lov returnerades alla ansökningshandlingar inklusive den där checken. Jag slipper oroa mig över att pengarna ska ha dragits från makens konto och att en byråkratisk mardröm ska uppstå där vi tvingas betala mer pengar än vad vi borde när jag i Augusti ska skicka in de här papprena istället.
Jag begriper inte hur man här kan tycka det är logiskt att använda mallen : Månad/Dag/År för sina datum. Jag tycker inte alls att det känns naturligt och det är inte första gången jag i all hast läser fel när jag kollar ett datum. Fast nästa gång när det handlar om viktiga saker som Green Cards tänker jag be maken dubbelkolla att jag inte haft för bråttom och läst fel.
Avstängningsknapp för tankar
En halvtimme efter att jag lagt huvudet på kudden ger jag upp och fumlar mig genom mörkret ut ur sovrummet igen. Jag vet redan att det där med sömn kan jag glömma - för det är inte första gången jag legat där i sängen och stirrat upp i taket med huvudet fullt av rastlösa tankar som hindrar mig från att sova.
Min man har vant sig vid att jag då och då går igenom perioder då jag har svårt att sova på nätterna. Han reagerar inte längre när mina fötter får golvbrädorna vid dörren att gnälla och att ett litet ljussken från vardagsrummet bryter beckmörkret när jag tänder min lilla lampa vid datorn. Han hör inte hur min dator surrar frenetiskt när jag trycker på startknappen för att roa mig med att lägga patiens, surfa på internet eller titta på något svenskt TV-program medan jag försöker skingra mina tankar och väntar på att sömnbehovet ska bli större än tankebehovet.
Jag önskar ibland att det fanns en liten avstängningsknapp för min hjärna. För det är tankarna som håller mig vaken. Jag ligger där i mörkret och analyserar och funderar och fast jag verkligen vill sova så vägrar hjärnan samarbeta med mig. Jag försöker räkna till 100. Jag försöker tänka på ingenting. Men varje gång det känns som om att jag skulle kunna somna är tankarna tillbaks igen och jag vänder mig frustrerat om.
När jag inte kan somna blir jag också extra känslig för det där med värme. Mina fötter letar sig ut utanför täcket och flyttar omkring i jakt på svala platser i fotändan av sängen. Ibland hittar fötterna ingen kall plats att vara på och i desperation vänder jag mig så att mina fötter istället befinner sig i huvudändan av sängen. Första gången min man vaknade med ett par fötter bredvid sitt huvud gapskrattade han åt mig. Nu reagerar han inte ens.
Jag blir lite avundsjuk på min man för han verkar aldrig ha några problem med att somna. Högst en kvart tar det innan hans snarkningar fyller sovrummet - vilket är vansinnigt irriterande de nätter jag har misslyckats med att somna. Det blir liksom extra plågsamt att ligga där i sängen och VILJA sova när makens snarkningar skvallrar om hur skönt han har det i sin sömn.
Ibland funkar det där med att sätta mig vid datorn en timme alldeles utmärkt och jag kan glida tillbaks in i sängen och njuta. Men rätt ofta slutar det med att jag en stund senare återigen snubblar ut ur sovrummet och sätter på datorn igen. Framåt 4 eller 5 på natten somnar jag äntligen av utmattning bara för att bli väckt kl 7 av att väckarklockan ringer. Jag har lärt mig av erfarenhet att det är bäst att jag också går upp då - fast jag bara fått några timmars sömn. För om jag ligger kvar i sängen och sover så fortsätter sömnproblemet även nästa natt, och nästa......
Nej här gäller det att hålla sig vaken och inte låta sig luras till en liten tupplur. Tricket är att vara rejält utmattad så att jag när jag på kvällen lägger mig i sängen igen somnar så fort huvudet når huvudkudden. Det funkar för det mesta. Men det har hänt att jag tillbringat 2-3 dagar i rad med att bara sova några timmar varje natt innan den där utmattningen äntligen räddar mig och låter mig sova ordentligt igen. Fast dagen därpå vaknar jag oftast inte pigg och alert utan känner mig mer eller mindre mörbultad och som om jag varit medvetslös snarare än sovande. När jag blir så trött verkar det som om min kropp inte har rört sig i sängen på hela natten utan bara legat där i samma ställning - för trött för att byta position. Så det blir ofta ett smärtfyllt tillvaknande där ryggen beklagar sig och hävdar att om jag rör mig det minsta så kommer hela ryggraden att gå av. Så försiktigt försöker jag lirka mig ur sängen för att sträcka ut musklerna. Huvudet känns tungt - det är nästan som om man hade baksmälla.
Min man vill också väldigt gärna ha en avstängningsknapp för min hjärna. Han fascineras av hur mycket tankar jag ibland verkar ha där inne. Ibland tvingas han lyssna på alla de där tankarna och inser att min värld i förhållande till hans är väldigt mycket mer komplicerad än hans. Jag hävdar att det där är en fullt normal skillnad mellan män och kvinnor men han är övertygad om att jag måste vara ett extremfall - medan jag å min sida hävdar att han måste vara ett extremfall bland män. Ibland önskar jag att vi kunde byta hjärnor en dag eller två. För jag är lite nyfiken på skillnaden. För varje gång jag frågar min man vad han tänker på - får jag samma svar: "ingenting". Han å andra sidan frågar inte mig vad jag tänker på speciellt ofta -för han vet att svaret ibland kommer att leda till en halvtimmes diskussion om något som jag just nu går och grunnar på.
Min man har vant sig vid att jag då och då går igenom perioder då jag har svårt att sova på nätterna. Han reagerar inte längre när mina fötter får golvbrädorna vid dörren att gnälla och att ett litet ljussken från vardagsrummet bryter beckmörkret när jag tänder min lilla lampa vid datorn. Han hör inte hur min dator surrar frenetiskt när jag trycker på startknappen för att roa mig med att lägga patiens, surfa på internet eller titta på något svenskt TV-program medan jag försöker skingra mina tankar och väntar på att sömnbehovet ska bli större än tankebehovet.
Jag önskar ibland att det fanns en liten avstängningsknapp för min hjärna. För det är tankarna som håller mig vaken. Jag ligger där i mörkret och analyserar och funderar och fast jag verkligen vill sova så vägrar hjärnan samarbeta med mig. Jag försöker räkna till 100. Jag försöker tänka på ingenting. Men varje gång det känns som om att jag skulle kunna somna är tankarna tillbaks igen och jag vänder mig frustrerat om.
När jag inte kan somna blir jag också extra känslig för det där med värme. Mina fötter letar sig ut utanför täcket och flyttar omkring i jakt på svala platser i fotändan av sängen. Ibland hittar fötterna ingen kall plats att vara på och i desperation vänder jag mig så att mina fötter istället befinner sig i huvudändan av sängen. Första gången min man vaknade med ett par fötter bredvid sitt huvud gapskrattade han åt mig. Nu reagerar han inte ens.
Jag blir lite avundsjuk på min man för han verkar aldrig ha några problem med att somna. Högst en kvart tar det innan hans snarkningar fyller sovrummet - vilket är vansinnigt irriterande de nätter jag har misslyckats med att somna. Det blir liksom extra plågsamt att ligga där i sängen och VILJA sova när makens snarkningar skvallrar om hur skönt han har det i sin sömn.
Ibland funkar det där med att sätta mig vid datorn en timme alldeles utmärkt och jag kan glida tillbaks in i sängen och njuta. Men rätt ofta slutar det med att jag en stund senare återigen snubblar ut ur sovrummet och sätter på datorn igen. Framåt 4 eller 5 på natten somnar jag äntligen av utmattning bara för att bli väckt kl 7 av att väckarklockan ringer. Jag har lärt mig av erfarenhet att det är bäst att jag också går upp då - fast jag bara fått några timmars sömn. För om jag ligger kvar i sängen och sover så fortsätter sömnproblemet även nästa natt, och nästa......
Nej här gäller det att hålla sig vaken och inte låta sig luras till en liten tupplur. Tricket är att vara rejält utmattad så att jag när jag på kvällen lägger mig i sängen igen somnar så fort huvudet når huvudkudden. Det funkar för det mesta. Men det har hänt att jag tillbringat 2-3 dagar i rad med att bara sova några timmar varje natt innan den där utmattningen äntligen räddar mig och låter mig sova ordentligt igen. Fast dagen därpå vaknar jag oftast inte pigg och alert utan känner mig mer eller mindre mörbultad och som om jag varit medvetslös snarare än sovande. När jag blir så trött verkar det som om min kropp inte har rört sig i sängen på hela natten utan bara legat där i samma ställning - för trött för att byta position. Så det blir ofta ett smärtfyllt tillvaknande där ryggen beklagar sig och hävdar att om jag rör mig det minsta så kommer hela ryggraden att gå av. Så försiktigt försöker jag lirka mig ur sängen för att sträcka ut musklerna. Huvudet känns tungt - det är nästan som om man hade baksmälla.
Min man vill också väldigt gärna ha en avstängningsknapp för min hjärna. Han fascineras av hur mycket tankar jag ibland verkar ha där inne. Ibland tvingas han lyssna på alla de där tankarna och inser att min värld i förhållande till hans är väldigt mycket mer komplicerad än hans. Jag hävdar att det där är en fullt normal skillnad mellan män och kvinnor men han är övertygad om att jag måste vara ett extremfall - medan jag å min sida hävdar att han måste vara ett extremfall bland män. Ibland önskar jag att vi kunde byta hjärnor en dag eller två. För jag är lite nyfiken på skillnaden. För varje gång jag frågar min man vad han tänker på - får jag samma svar: "ingenting". Han å andra sidan frågar inte mig vad jag tänker på speciellt ofta -för han vet att svaret ibland kommer att leda till en halvtimmes diskussion om något som jag just nu går och grunnar på.
måndag 26 maj 2008
Lugnt och tyst
Vi vinkar hejdå till mina svärföräldrar och tystnaden lägger sig över huset. Det är så skönt att återigen vara alldeles själva här hemma. Jag kan slappna av igen och inte behöva tänka på om någon behöver något och försöka vara en god värdinna. I morgon behöver jag inte vakna tidigt och lyssna efter ljud som visar att svärfar redan har vaknat och letar igenom köksskåpet i jakt på ett glas eller efter en sked till sina flingor.
Min dator är återigen bara min egen. Svärmor sitter inte längre på min stol och läser cnn eller letar efter artiklar om gräsbevattning. Min svärmor är lite förskräckt över hur ofta man vattnar gräsmattorna här på området där vi bor och tycker att min man och jag ska printa ut en massa artiklar lagom till årsmötet nästa vecka för att försöka minska slöseriet med vatten här på området. Hade hon kunnat hade hon säkerligen själv ringt upp styrelsen på vårt område för att diskutera frågan. Min svärmor är nämligen fruktansvärt envis.
I Lördags medan jag förberedde middagen var hon och maken ute i trädgården en stund vilket resulterade i att de båda kom överens om att åka ner och handla lite blommor till rabatterna. Maken grymtade lite om det där med blommorna eftersom han ju egentligen tyckte att vi inte behövde några fler. Men trots det vann alltså svärmors vilja över min makes och tillsammans åkte vi alltså iväg för att handla blommor att plantera. Jag måste erkänna att jag blev lite irriterad över det där. Inte för att jag inte gillar blommor - utan för att när svärmor tycker något är maken inte tillräckligt envis för att stå emot medan jag minsann fick tjata om en fritös i ett halvår innan han gav med sig och gav mig en i födelsedagspresent.
Svärmor har ett gott hjärta och hjälper gärna till med alla möjliga saker. Men 3 dagar är nog ändå gränsen för hur länge jag klarar av ett svärmorsbesök för att inte bli alltför irriterad på henne. Jag har liksom svårt att stå emot svärmors vilja eftersom jag inte gärna vill bråka med henne. Så när hon anländer och redan har planerat vad vi ska göra under söndagen väljer jag att vara medgörlig. Men gränsen går vid heminredningen. Svärmor föreslår väldigt gärna olika saker när vi är ute i affärer tillsammans - och vår smak skiljer sig ganska ordentligt. Svärmors virkade överdrag till toalettstolarna åkte ut ganska fort efter att jag flyttat in. Hade svärmor fått fria tyglar hade hela vår inredning gått i blåa och gröna toner. Jag känner att det börjar brinna i knutarna nu för oss att handla ett par lampor till sovrummet för att inte svärmor ska hinna först och ge oss ett par i present. För jag vet ju att min man kommer att säga "nej men nu har vi ju redan lampor" om jag hittar ett par lampor jag gillar ifall svärmor hinner före.
Min man blir ibland lite orolig när jag visar irritation över något som min svärmor sagt och gjort efter ett besök. Det är ju ändå hans mamma och han är givetvis rädd att jag inte ska tycka om henne. Fast jag ser genom fingrarna lite när svärmor bestämmer. För hon är ju van vid att vara den som har brytt sig om hur det ser ut hemma hos sina söner - eftersom de båda har valt att vara ungkarlar så länge. Det är ju inte så lätt nu med två nya svärdöttrar att vänja sig vid att man inte längre kan gå in och dekorera om och köpa in grejer som ingen av svärdöttrarna gillar. Inte heller är det lätt för oss svärdöttrar att visa var gränsen går när våra makar är små fegisar som inte är vana vid att säga nej till mamma, hehe.
Men trots en del irritationsmoment under helgen så tycker jag ändå att jag har haft tur med min svärmor. Hon är trevlig att prata med och en bra lyssnare när man behöver råd och hjälp med något. Som jag sa till min man "80 percent of the time I really enjoy hanging out with your mom". Det är rätt bra statistik, kan jag tycka.
Min dator är återigen bara min egen. Svärmor sitter inte längre på min stol och läser cnn eller letar efter artiklar om gräsbevattning. Min svärmor är lite förskräckt över hur ofta man vattnar gräsmattorna här på området där vi bor och tycker att min man och jag ska printa ut en massa artiklar lagom till årsmötet nästa vecka för att försöka minska slöseriet med vatten här på området. Hade hon kunnat hade hon säkerligen själv ringt upp styrelsen på vårt område för att diskutera frågan. Min svärmor är nämligen fruktansvärt envis.
I Lördags medan jag förberedde middagen var hon och maken ute i trädgården en stund vilket resulterade i att de båda kom överens om att åka ner och handla lite blommor till rabatterna. Maken grymtade lite om det där med blommorna eftersom han ju egentligen tyckte att vi inte behövde några fler. Men trots det vann alltså svärmors vilja över min makes och tillsammans åkte vi alltså iväg för att handla blommor att plantera. Jag måste erkänna att jag blev lite irriterad över det där. Inte för att jag inte gillar blommor - utan för att när svärmor tycker något är maken inte tillräckligt envis för att stå emot medan jag minsann fick tjata om en fritös i ett halvår innan han gav med sig och gav mig en i födelsedagspresent.
Svärmor har ett gott hjärta och hjälper gärna till med alla möjliga saker. Men 3 dagar är nog ändå gränsen för hur länge jag klarar av ett svärmorsbesök för att inte bli alltför irriterad på henne. Jag har liksom svårt att stå emot svärmors vilja eftersom jag inte gärna vill bråka med henne. Så när hon anländer och redan har planerat vad vi ska göra under söndagen väljer jag att vara medgörlig. Men gränsen går vid heminredningen. Svärmor föreslår väldigt gärna olika saker när vi är ute i affärer tillsammans - och vår smak skiljer sig ganska ordentligt. Svärmors virkade överdrag till toalettstolarna åkte ut ganska fort efter att jag flyttat in. Hade svärmor fått fria tyglar hade hela vår inredning gått i blåa och gröna toner. Jag känner att det börjar brinna i knutarna nu för oss att handla ett par lampor till sovrummet för att inte svärmor ska hinna först och ge oss ett par i present. För jag vet ju att min man kommer att säga "nej men nu har vi ju redan lampor" om jag hittar ett par lampor jag gillar ifall svärmor hinner före.
Min man blir ibland lite orolig när jag visar irritation över något som min svärmor sagt och gjort efter ett besök. Det är ju ändå hans mamma och han är givetvis rädd att jag inte ska tycka om henne. Fast jag ser genom fingrarna lite när svärmor bestämmer. För hon är ju van vid att vara den som har brytt sig om hur det ser ut hemma hos sina söner - eftersom de båda har valt att vara ungkarlar så länge. Det är ju inte så lätt nu med två nya svärdöttrar att vänja sig vid att man inte längre kan gå in och dekorera om och köpa in grejer som ingen av svärdöttrarna gillar. Inte heller är det lätt för oss svärdöttrar att visa var gränsen går när våra makar är små fegisar som inte är vana vid att säga nej till mamma, hehe.
Men trots en del irritationsmoment under helgen så tycker jag ändå att jag har haft tur med min svärmor. Hon är trevlig att prata med och en bra lyssnare när man behöver råd och hjälp med något. Som jag sa till min man "80 percent of the time I really enjoy hanging out with your mom". Det är rätt bra statistik, kan jag tycka.
fredag 23 maj 2008
Trevlig helg!
Idag har det städats extra noggrannt eftersom mina svärföräldrar kommer och hälsar på i helgen. Nu brukar jag inte slarva med städningen men jag blir ändå lite nervös när svärmor kommer hit. Så lite extra dammkontroller och lite nogrannare inspektion av köket blir det ju under städningen.
Fast egentligen borde jag inte oroa mig över det där med städningen eftersom min svärmor innan min man gifte sig med mig var van vid att plocka fram städgrejerna när hon kom och hälsade på. Det behöver hon inte längre eftersom jag städar mer regelbundet än vad min man gjorde när han bodde själv. Min man menar att han inte alls hade det smutsigt innan jag flyttade in - men erkänner att det fanns saker han helt enkelt aldrig tänkte på att städa. Hade det inte varit för svärmor hade insidan av köksskåpen till exempel aldrig blivit rengjorda och fönstren hade med tiden blivit omöjliga att se ut genom.
Mina svärföräldrar var heller inte bortskämda med att det fanns frukostvaror och andra nödvändigheter färdiga för deras ankomst när de besökte sin son. Min svärmor är rätt glad över att hon inte längre måste åka iväg och äta frukost någon annanstans på morgonen när hon är på besök nu. Inte heller måste vi åka iväg och äta på restaurang utan nu vankas det hemlagad mat. Fast jag oroar mig alltid för att misslyckas med maten. Det är liksom extra nervöst att laga mat till svärföräldrar och jag tillbringar flera dagar med att planera och tänka ut vad jag ska bjuda på. För det måste ju vara något som jag inte bjudit på förut och jag måste vara helt säker på att det inte finns minsta lilla risk att jag misslyckas med matlagningen. Det börjar ta slut på idéer för matrecept nu så jag får nog snart ta och leta efter recept på internet och i kokböckerna.
Min man förstår inte alls varför jag blir lite stressad inför besöket. Egentligen har han ju rätt i att jag borde kunna slappna av mer. För svärmor och jag kommer bra överens och hittills har jag aldrig märkt av att hon kritiserat något jag gjort eller inte gjort. Nja, förutom att jag röker då hehe. Men nu är allt klart inför besöket. Gästrummet och gästbadrummet är båda klinskt rena. Köket glänser och det går inte att hitta damm ens ovanpå kylskåpet. Allting luktar rent och gott.
Fast slappna av kommer jag nog ändå inte att göra helt förrän när de åker hem igen på Måndag kväll. Det är första gången de är och hälsar på hos oss för en amerikansk helgdag (Memorial Day) så det känns liksom lite extra viktigt. Men jag hoppas de aldrig bestämmer sig för att vi firar Thanksgiving här istället för hos dem. För det där med kalkon och alla tillbehör som hör till den dagen är jag verkligen inte beredd för!
Så ha en riktigt trevlig helg! Jag tror inte jag kommer att ha någon tid över för att blogga förrän på Tisdag igen för svärmor är rätt duktig på det där med att hålla oss igång så det blir nog mycket aktiviteter här hemma i helgen.
Fast egentligen borde jag inte oroa mig över det där med städningen eftersom min svärmor innan min man gifte sig med mig var van vid att plocka fram städgrejerna när hon kom och hälsade på. Det behöver hon inte längre eftersom jag städar mer regelbundet än vad min man gjorde när han bodde själv. Min man menar att han inte alls hade det smutsigt innan jag flyttade in - men erkänner att det fanns saker han helt enkelt aldrig tänkte på att städa. Hade det inte varit för svärmor hade insidan av köksskåpen till exempel aldrig blivit rengjorda och fönstren hade med tiden blivit omöjliga att se ut genom.
Mina svärföräldrar var heller inte bortskämda med att det fanns frukostvaror och andra nödvändigheter färdiga för deras ankomst när de besökte sin son. Min svärmor är rätt glad över att hon inte längre måste åka iväg och äta frukost någon annanstans på morgonen när hon är på besök nu. Inte heller måste vi åka iväg och äta på restaurang utan nu vankas det hemlagad mat. Fast jag oroar mig alltid för att misslyckas med maten. Det är liksom extra nervöst att laga mat till svärföräldrar och jag tillbringar flera dagar med att planera och tänka ut vad jag ska bjuda på. För det måste ju vara något som jag inte bjudit på förut och jag måste vara helt säker på att det inte finns minsta lilla risk att jag misslyckas med matlagningen. Det börjar ta slut på idéer för matrecept nu så jag får nog snart ta och leta efter recept på internet och i kokböckerna.
Min man förstår inte alls varför jag blir lite stressad inför besöket. Egentligen har han ju rätt i att jag borde kunna slappna av mer. För svärmor och jag kommer bra överens och hittills har jag aldrig märkt av att hon kritiserat något jag gjort eller inte gjort. Nja, förutom att jag röker då hehe. Men nu är allt klart inför besöket. Gästrummet och gästbadrummet är båda klinskt rena. Köket glänser och det går inte att hitta damm ens ovanpå kylskåpet. Allting luktar rent och gott.
Fast slappna av kommer jag nog ändå inte att göra helt förrän när de åker hem igen på Måndag kväll. Det är första gången de är och hälsar på hos oss för en amerikansk helgdag (Memorial Day) så det känns liksom lite extra viktigt. Men jag hoppas de aldrig bestämmer sig för att vi firar Thanksgiving här istället för hos dem. För det där med kalkon och alla tillbehör som hör till den dagen är jag verkligen inte beredd för!
Så ha en riktigt trevlig helg! Jag tror inte jag kommer att ha någon tid över för att blogga förrän på Tisdag igen för svärmor är rätt duktig på det där med att hålla oss igång så det blir nog mycket aktiviteter här hemma i helgen.
Ett hopplöst fall
Maken lever fortfarande med tron att han kan bota mig från mitt totala ointresse för sport. Ibland när jag är inne på aftonbladets hemsida får han i förbifarten syn på någon sportbild vilket alltid får honom att stanna upp och fråga vad det där handlar om vilket tvingar mig att skrolla upp för att se efter vad det var. Han fattar inte hur min hjärna kan filtrera bort allt som har med sport att göra. Han förvånar sig över att jag inte noterar när det är olika VM och EM eller att jag inte har en aning om hur det går för Sverige i olika sportsammanhang.
Maken har gjort det till sin plikt att informera mig om när det går bra för Sverige i sport. Jaha, säger jag och rycker på axlarna. Kul för killarna i laget, kan jag tycka. Maken undrar om jag inte är stolt över Sverige och jag rycker på axlarna igen och säger att det är ju inte som om jag själv varit med och spelat. Maken suckar medan jag går vidare i mitt resonemang med att förklara att egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner VM i år - för bara för att ett lag vinner betyder det ju inte att de faktiskt är bäst i världen för de har ju inte spelat mot alla lag i världen. Det kan ju finnas ett lag därute nånstans som är mycket bättre än de som vinner i år. Jag jämför med miss universum och menar att bara för att en vacker tjej vinner - så innebär ju inte det att hon är den absolut vackraste i världen. Det finns ju massvis med snygga tjejer som inte ens ställer upp i tävlingen.
Dessutom spelar de ju igen nästa år och nästa och nästa.....maken suckar ännu högre när jag fortsätter med att förklara att om det hade varit en engångsgrej att man spelade ett VM och Sverige vann så hade det ju betytt mycket mer än vad det gör nu. Dessutom tycker jag att det är vansinne att sportkillar och sporttjejer kan försörja sig på sport och bli rika på det. Jag är mycket stoltare över de som jobbar med viktiga saker. Varför delar man inte ut medaljer till sjuksköterskor, ambulansförare och doktorer till exempel? Jag hade varit jättestolt om alla de vardagliga hjältarna vann priser och var bäst i världen. Jag tycker liksom att städerskan på ett kontor förtjänar att få mycket mer pengar än en kille som springer runt och sparkar på en boll varje dag. Maken ångrar nu att han tog upp ämnet och försöker få tyst på mig.
I sina försök att få mig sportintresserad har maken dessutom släpat med mig att titta på baseball ett par gånger. Han tycker att nu när han är gift så behöver han ju inte längre gå själv och titta på matcherna. Nej, han är nöjd med att jag sitter bredvid honom och betalar gärna en extra biljett så att jag kan sitta där och INTE hänga med i matchen. Hade det inte varit för att publiken sätter igång och jublar hade jag inte haft en aning om att någon just gjorde en homerun. Mina ögon är ständigt på jakt efter andra intressanta saker att titta på än killarna med baseballträn där nere. Jag tittar mig omkring på publiken och tittar på intressanta karaktärer eller räknar hur många gånger en viss familj kutar iväg för att hämta mer pizza och andra godsaker.
Det enda av baseballmatchen jag håller reda på är siffrorna som talar om vilken "inning" man är i och hur många "outs" man har för laget - för jag vet att det bara är 9 innings och för att en inning ska vara över ska båda lagen ha fått 3 outs var. Så ju fler outs de har (oavsett lag) och högre inning desto gladare är jag - för att jag vet att matchen snart är slut vilket innebär att det är makens tur att eskortera mig till något som jag tycker är kul. På vägen ut frågar jag maken vem som vann och möts av en suck. Han begriper inte hur jag kan sitta 4 timmar på en baseballmatch utan att notera vem som vinner. Jag lider av ett hopplöst fall av ointresse för sport.
Maken har gjort det till sin plikt att informera mig om när det går bra för Sverige i sport. Jaha, säger jag och rycker på axlarna. Kul för killarna i laget, kan jag tycka. Maken undrar om jag inte är stolt över Sverige och jag rycker på axlarna igen och säger att det är ju inte som om jag själv varit med och spelat. Maken suckar medan jag går vidare i mitt resonemang med att förklara att egentligen spelar det inte så stor roll vem som vinner VM i år - för bara för att ett lag vinner betyder det ju inte att de faktiskt är bäst i världen för de har ju inte spelat mot alla lag i världen. Det kan ju finnas ett lag därute nånstans som är mycket bättre än de som vinner i år. Jag jämför med miss universum och menar att bara för att en vacker tjej vinner - så innebär ju inte det att hon är den absolut vackraste i världen. Det finns ju massvis med snygga tjejer som inte ens ställer upp i tävlingen.
Dessutom spelar de ju igen nästa år och nästa och nästa.....maken suckar ännu högre när jag fortsätter med att förklara att om det hade varit en engångsgrej att man spelade ett VM och Sverige vann så hade det ju betytt mycket mer än vad det gör nu. Dessutom tycker jag att det är vansinne att sportkillar och sporttjejer kan försörja sig på sport och bli rika på det. Jag är mycket stoltare över de som jobbar med viktiga saker. Varför delar man inte ut medaljer till sjuksköterskor, ambulansförare och doktorer till exempel? Jag hade varit jättestolt om alla de vardagliga hjältarna vann priser och var bäst i världen. Jag tycker liksom att städerskan på ett kontor förtjänar att få mycket mer pengar än en kille som springer runt och sparkar på en boll varje dag. Maken ångrar nu att han tog upp ämnet och försöker få tyst på mig.
I sina försök att få mig sportintresserad har maken dessutom släpat med mig att titta på baseball ett par gånger. Han tycker att nu när han är gift så behöver han ju inte längre gå själv och titta på matcherna. Nej, han är nöjd med att jag sitter bredvid honom och betalar gärna en extra biljett så att jag kan sitta där och INTE hänga med i matchen. Hade det inte varit för att publiken sätter igång och jublar hade jag inte haft en aning om att någon just gjorde en homerun. Mina ögon är ständigt på jakt efter andra intressanta saker att titta på än killarna med baseballträn där nere. Jag tittar mig omkring på publiken och tittar på intressanta karaktärer eller räknar hur många gånger en viss familj kutar iväg för att hämta mer pizza och andra godsaker.
Det enda av baseballmatchen jag håller reda på är siffrorna som talar om vilken "inning" man är i och hur många "outs" man har för laget - för jag vet att det bara är 9 innings och för att en inning ska vara över ska båda lagen ha fått 3 outs var. Så ju fler outs de har (oavsett lag) och högre inning desto gladare är jag - för att jag vet att matchen snart är slut vilket innebär att det är makens tur att eskortera mig till något som jag tycker är kul. På vägen ut frågar jag maken vem som vann och möts av en suck. Han begriper inte hur jag kan sitta 4 timmar på en baseballmatch utan att notera vem som vinner. Jag lider av ett hopplöst fall av ointresse för sport.
onsdag 21 maj 2008
Att lära sig älska ett nytt land
Jag har funderat lite kring vad jag skulle sakna från USA om jag åkte tillbaks till Sverige igen. För det blir ju lätt så att man bara jämför vad man saknar från det gamla hemlandet utan att tänka på de saker man ju faktiskt uppskattar med det nya landet också.
Nu har jag bara bott här i 2 1/2 år så listan är ännu så länge ganska kort. Det tar ju tid att anpassa sig och jag befinner mig fortfarande i "gnällstadiet" då hemlängtan fortfarande gör sig påmind nästan dagligen. Men jo det finns ändå saker jag skulle sakna - förutom maken givetvis!
Posten - jag gillar verkligen att alla paket levereras direkt hem utan att jag behöver ta mig till ett postkontor för att lösa ut något. Dessutom är det jättepraktiskt att bara lägga min egen utgående post i vår egen brevlåda och höja den lilla röda flaggan för att visa brevbäraren att han ska ta hand om den. Man kan verkligen inte skylla på att man inte har haft tid att pallra sig iväg för att posta något viktigt här när man bara har 20 steg ut till brevlådan. Jag kan dessutom få frimärken hemskickat med brevbäraren så jag behöver inte ens gå till affären för att handla det om jag inte vill.
Restauranger - jo vi har många fina restauranger i Sverige också men här är det billigare att gå ut och äta och servicen är för det mesta väldigt bra. Man behöver oftast inte ens beställa sallad och bröd separat eftersom de i allra flesta fall ingår i servicen. Dessutom behöver man aldrig betala för isvatten. Ett glas med vatten ställs alltid fram på bordet utan att man behöver fråga. Sen behöver man inte försöka få servitörerns uppmärksamhet genom att vifta med händerna eftersom servitörerna här är noga med att flera gånger under måltiden komma tillbaks och erbjuda påfyllning av glaset med mera. Så fort de ser att man ätit färdigt är de ofta snabba med att komma och erbjuda notan också. Det beror troligtvis på att servitörerna är beroende av sin dricks mer här och därför vill göra ett gott intryck samtidigt som man givetvis också vill se till att vårat bord blir redo för nästa gäst så fort som möjligt. Sen gillar jag faktiskt att man får med sig resterna hem. Portionerna är oftast stora nog så att den räcker till en läcker lunch dagen därpå också. I extrema fall räcker det till och med till lunch två dagar i följd också!
Serviceanda - Jo jag vet att de har betalt för det och att det ingår i deras jobb....men det är faktiskt himla trevligt att gå in i en affär här och känna sig välkommen. Jag vet inte hur många gånger jag lämnat en affär i Sverige därför att de två butiksanställda är så upptagna med att skvallra med varandra att de inte lagt märke till att jag behövt hjälp med något. Det gör skillnad att kassörskor och annan butikspersonal småpratar med kunderna och att de alltid verkar vara på jakt efter folk som ser frågande ut mellan hyllraderna.
Artighet - Man har hållt fast mer vid vikten av artighet mot varandra här. Jag vet att personen framför mig kommer att se till att jag inte får dörren i näsan när jag närmar mig utgången. Jag kan nästan alltid räkna med att människor som kommer gående i motsatt riktning kommer att hälsa mig med ett litet gomorron eller ett leende trots att vi inte känner varandra. Jag kan lita på att mannen som klipper gräsmattorna kommer att stanna motorn medan jag passerar för att jag inte ska bli översköljd av gräs på min väg förbi honom. Jag vet att mannen med den stora hunden som kommer gående mot mig kommer att väja undan så att jag inte måste hälsa på den där hunden om jag inte själv vill det. Små artighetsgrejer som jag faktiskt inte kan säga att vi alltid var så noggranna med i Sverige.
Förpackningar - Ja förpackningar är ibland oerhört stora här. Men de flesta är återförslutningsbara. Jag älskar att jag kan handla pålägg utan att själv föra över det i en plastpåse eller burk för att bevara dess färskhet längre.
Öppenhet - jag älskar att man bjuder mer på sig själv här. Jo det är sant att man inte kan tala om allt med alla amerikanare men de är åtminstone inte rädda för att göra bort sig. Sjungande butiksbiträden, främlingar som småpratar med en och grannar som inte är rädda för att prata med sina andra grannar gör att det är väldigt mycket lättare att skapa sociala kontakter här om man vill. När vi flyttade in i vårt nya hus var det många grannar som passade på att ringa på dörren och presentera sig själva och vi fick till och med telefonnumret till flera stycken ifall vi hade några frågor om någonting. Det har aldrig hänt mig i Sverige.
Listan över saker jag gillar med USA växer för varje månad som går. Så trots att jag saknar så väldigt mycket av Sverige så har jag ändå en förhoppning om jag med tiden ska passera gnällstadiet och njuta lite mer av mitt nya land. Sverige kommer alltid att vara mig kärt men det behöver ju ändå inte betyda att USA inte kan vara mig kärt det också.
Nu har jag bara bott här i 2 1/2 år så listan är ännu så länge ganska kort. Det tar ju tid att anpassa sig och jag befinner mig fortfarande i "gnällstadiet" då hemlängtan fortfarande gör sig påmind nästan dagligen. Men jo det finns ändå saker jag skulle sakna - förutom maken givetvis!
Posten - jag gillar verkligen att alla paket levereras direkt hem utan att jag behöver ta mig till ett postkontor för att lösa ut något. Dessutom är det jättepraktiskt att bara lägga min egen utgående post i vår egen brevlåda och höja den lilla röda flaggan för att visa brevbäraren att han ska ta hand om den. Man kan verkligen inte skylla på att man inte har haft tid att pallra sig iväg för att posta något viktigt här när man bara har 20 steg ut till brevlådan. Jag kan dessutom få frimärken hemskickat med brevbäraren så jag behöver inte ens gå till affären för att handla det om jag inte vill.
Restauranger - jo vi har många fina restauranger i Sverige också men här är det billigare att gå ut och äta och servicen är för det mesta väldigt bra. Man behöver oftast inte ens beställa sallad och bröd separat eftersom de i allra flesta fall ingår i servicen. Dessutom behöver man aldrig betala för isvatten. Ett glas med vatten ställs alltid fram på bordet utan att man behöver fråga. Sen behöver man inte försöka få servitörerns uppmärksamhet genom att vifta med händerna eftersom servitörerna här är noga med att flera gånger under måltiden komma tillbaks och erbjuda påfyllning av glaset med mera. Så fort de ser att man ätit färdigt är de ofta snabba med att komma och erbjuda notan också. Det beror troligtvis på att servitörerna är beroende av sin dricks mer här och därför vill göra ett gott intryck samtidigt som man givetvis också vill se till att vårat bord blir redo för nästa gäst så fort som möjligt. Sen gillar jag faktiskt att man får med sig resterna hem. Portionerna är oftast stora nog så att den räcker till en läcker lunch dagen därpå också. I extrema fall räcker det till och med till lunch två dagar i följd också!
Serviceanda - Jo jag vet att de har betalt för det och att det ingår i deras jobb....men det är faktiskt himla trevligt att gå in i en affär här och känna sig välkommen. Jag vet inte hur många gånger jag lämnat en affär i Sverige därför att de två butiksanställda är så upptagna med att skvallra med varandra att de inte lagt märke till att jag behövt hjälp med något. Det gör skillnad att kassörskor och annan butikspersonal småpratar med kunderna och att de alltid verkar vara på jakt efter folk som ser frågande ut mellan hyllraderna.
Artighet - Man har hållt fast mer vid vikten av artighet mot varandra här. Jag vet att personen framför mig kommer att se till att jag inte får dörren i näsan när jag närmar mig utgången. Jag kan nästan alltid räkna med att människor som kommer gående i motsatt riktning kommer att hälsa mig med ett litet gomorron eller ett leende trots att vi inte känner varandra. Jag kan lita på att mannen som klipper gräsmattorna kommer att stanna motorn medan jag passerar för att jag inte ska bli översköljd av gräs på min väg förbi honom. Jag vet att mannen med den stora hunden som kommer gående mot mig kommer att väja undan så att jag inte måste hälsa på den där hunden om jag inte själv vill det. Små artighetsgrejer som jag faktiskt inte kan säga att vi alltid var så noggranna med i Sverige.
Förpackningar - Ja förpackningar är ibland oerhört stora här. Men de flesta är återförslutningsbara. Jag älskar att jag kan handla pålägg utan att själv föra över det i en plastpåse eller burk för att bevara dess färskhet längre.
Öppenhet - jag älskar att man bjuder mer på sig själv här. Jo det är sant att man inte kan tala om allt med alla amerikanare men de är åtminstone inte rädda för att göra bort sig. Sjungande butiksbiträden, främlingar som småpratar med en och grannar som inte är rädda för att prata med sina andra grannar gör att det är väldigt mycket lättare att skapa sociala kontakter här om man vill. När vi flyttade in i vårt nya hus var det många grannar som passade på att ringa på dörren och presentera sig själva och vi fick till och med telefonnumret till flera stycken ifall vi hade några frågor om någonting. Det har aldrig hänt mig i Sverige.
Listan över saker jag gillar med USA växer för varje månad som går. Så trots att jag saknar så väldigt mycket av Sverige så har jag ändå en förhoppning om jag med tiden ska passera gnällstadiet och njuta lite mer av mitt nya land. Sverige kommer alltid att vara mig kärt men det behöver ju ändå inte betyda att USA inte kan vara mig kärt det också.
Jag vill tacka min dammsugare
Det finns mycket i den amerikanska vardagen som får mig att upskatta en massa svenska grejer vansinnigt mycket mer än vad jag gjorde innan jag reste. För vem hade kunnat ana att min gamla trotjänare dammsugaren hemma i Sverige skulle vara något jag saknade? I många år tjänade mig den där dammsugaren utan att jag en enda gång klappade den tacksamt för den hjälp den skänkte mig i mitt städande. Jag tog dess finesser för självklarheter. Men nu vet jag hur bra den var. Jag saknar till och med det lilla ljudet av hur sladden sugs in automatiskt i sladdvindan när man var färdig med den. Tack lilla dammsugare för den hjälp du gav mig!
Ett halvår innan jag flyttade in med min make köpte han en ny dammsugare. Oj, vad jag önskar att han inte hade gjort det! För hur motiverar man en make att investera i en ny europeiskt designad dammsugare när man inte kan få honom att förstå hur jobbig den amerikanska är? Eftersom det är jag som städar här hemma borde jag väl rimligtvis kunna gå ut och köpa en ny utan dåligt samvete tycker kanske någon. Fast riktigt så enkelt är det inte. Det känns liksom jobbigt att investera i saker - som inte maken tycker är nödvändiga - när det är just maken som ska betala för inköpet.
Första gången jag släpade fram makens dammsugare upptäckte jag snabbt hur tung den var. Så här ser den ut:
För mina svenska ögon såg dammsugaren antik och gammal ut. Det känns liksom som om det här var nånting vi använde i Sverige på 50-talet. Den hade ju inte ens en automatisk sladdvinda så det första jag fick göra var att frigöra sladden från sin hållare. Jaha, då hade man ju en jättelång sladd som låg i en stor hög på golvet. Jag satte kontakten i väggurtaget och började dammsuga. Det tog inte särskilt många minuter innan jag började hata dammsugaren. Den var tung och otymplig. Sladden envisades med att vara i vägen och jag fick avsätta en hand till att hålla sladden ur vägen medan den andra förde dammsugaren fram och tillbaks över heltäckningsmattan. Dessutom upptäckte jag att det var mycket lättare att av misstag dra ur kontakten eftersom amerikanska sladdar inte är lika stadiga som de svenska. Det är lätt att av misstag böja till de där stiften man sticker in i väggkontakten. Tack och lov är det lika lätt att böja tillbaka dem igen.
Jodå dammsugaren sög ju bra. Man kunde liksom känna kraften i den när den rensade mattan från damm och smulor. Men hur bär man sig åt för att komma till under soffan? Det enormt stora huvudet på dammsugaren var alldeles för högt för att suga där under. Dessutom upptäckte jag att det var jättesvårt att få dammsugaren att komma till och suga ordentligt längs alla kanter och hörn.
Missnöjd inspekterade jag dammsugaren och hittade en liten sidoslang som man kunde frigöra för att suga i hörnen med. Det var bara det att den där sidoslangen inte alls sög särskilt bra. Jag såg hur den frenetiskt försökte suga upp en liten brödsmula utan att lyckas. Jag pressade handen mot det lilla röret för att se hur mycket sugkraft som fanns där - nästan ingen kraft alls! Riktigt irriterad var jag nu och bestämde mig för att de där hörnen fick jag nog använda något annat för att städa med.
Muttrande för mig själv dammsög jag mig in i sovrummet där katten blixtsnabbt reagerade genom att fly fältet. Egentligen var det nog ganska smart av henne att fly - för det är i sovrummet som jag upptäcker att den här dammsugaren nog kan vara livsfarlig för små katter. Jag är van vid att kunna dammsuga trasmattor som ligger på golvet utan att bekymra mig. Trots att vi har heltäckningsmattor i hela huset så ligger det ändå en liten matta i sovrummet. Så fort dammsugaren kommer i närheten av den här mattan händer det. Munstycket grabbar tag i mattan och vägrar släppa taget. Jag får kasta mig över off-knappen för att rädda den lilla mattan. Trots att dammsugaren är avstängd håller den mattan fången i ett hårt grepp. På undersidan av munstycket finns nämligen en snurrande borste som nu har snurrat in trasmattan i flera varv kring borsten. Det tar mig några minuter att få loss eländet. Fast jag är glad att det inte var katten som kom för nära!
Sen den där första dagen med dammsugare har jag genom diverse olyckor lärt mig att vara extremt försiktig med vad som befinner sig i närheten när jag dammsuger. Jaha, det gick inte att komma för nära sladden till hörlurarna....ojsan den där kattleksaken får katten leva utan nu....nej men ooops varför låg de där kalsongerna under sängen de får jag ju kasta nu....osv osv. För till skillnad från svenska dammsugare där man ju ändå kan rädda saker som man råkar dammsuga upp genom att leta igenom påsen så ÄTER den här dammsugare saker. De fastnar i den där borsten och om man har otur måste man klippa sönder saker för att få loss dem igen. Det räcker med att de är i närheten eftersom sugkraften är så stor. Fast jag tycker det är märkligt att den där sugkraften inte räcker till för att dammsuga längs kanterna. För hur kan det komma sig att det räcker att dammsugare är 5 cm ifrån en sladd för att sladden ska vara i farozonen när en brödsmula 1 cm framför dammsugaren alltid vinner överlevnadskampen? Nej för att dammsuga under soffan och i hörn och kanter får jag plocka fram en liten bordsdammsugare, en s.k dirt devil. Till skillnad från den stora dammsugaren så älskar jag den här lilla bordsdammsugaren. Om det inte hade varit extremt jobbigt för ryggen att gå på knä och dammsuga hela huset så hade jag använt den lilla istället för den stora var gång jag städade!
tisdag 20 maj 2008
Paparazzi's bilder viktigare än människors liv
Det där ilskna monstret som jag talade om i dagens tidigare blogg vaknar till liv igen när jag surfar in på aftonbladet och läser om hur paparazzi jagar bilder på familjen i Amstatt ( http://www.aftonbladet.se/nyheter/skrackenshus/article2507120.ab ).
För inte så länge sen läste jag att både amerikanska och europeiska medier är villiga att betala enormt stora summor för bilder på källarfamiljen. Detta har ju givetvis resulterat i att man på sjukhuset där familjen vårdas har fått anställa vakter för att hantera alla paparazzi som nu i sin giriga jakt på bilder försöker bryta sig in. Vem ska vara först med att få den där eftertraktade bilden på offren?
Det äcklar mig något enormt att man inte kan ha så mycket respekt i sig att man inte förstår när någon behöver lämnas ifred. Ja denna familjs öde berör och det är oerhört tragiskt. Men behöver vi verkligen se bilder av offren för att förstå deras tragiska historia? Varför måste vi vältra oss så mycket i allt det tragiska till den grad att vi inte längre lämnar folk ifred när de behöver det? För hur tror de här medierna och fotograferna att denna familj som har levt så länge i ett källarmörker skulle må om en bunke fotografer plötsligt rusade in i deras isolerade sjukhusrum där det är meningen att de ska känna sig trygga? Varför är en bra historia och pengar så jävla mycket viktigare än enskilda människor?
Jag lovar mig själv att om någon av dessa paparazzi lyckas...så ska jag bojkotta varenda tidning som publicerar de bilderna. Tyvärr har jag en känsla av att det inte dröjer länge nu innan jag tvingas leva upp till det löftet.
För inte så länge sen läste jag att både amerikanska och europeiska medier är villiga att betala enormt stora summor för bilder på källarfamiljen. Detta har ju givetvis resulterat i att man på sjukhuset där familjen vårdas har fått anställa vakter för att hantera alla paparazzi som nu i sin giriga jakt på bilder försöker bryta sig in. Vem ska vara först med att få den där eftertraktade bilden på offren?
Det äcklar mig något enormt att man inte kan ha så mycket respekt i sig att man inte förstår när någon behöver lämnas ifred. Ja denna familjs öde berör och det är oerhört tragiskt. Men behöver vi verkligen se bilder av offren för att förstå deras tragiska historia? Varför måste vi vältra oss så mycket i allt det tragiska till den grad att vi inte längre lämnar folk ifred när de behöver det? För hur tror de här medierna och fotograferna att denna familj som har levt så länge i ett källarmörker skulle må om en bunke fotografer plötsligt rusade in i deras isolerade sjukhusrum där det är meningen att de ska känna sig trygga? Varför är en bra historia och pengar så jävla mycket viktigare än enskilda människor?
Jag lovar mig själv att om någon av dessa paparazzi lyckas...så ska jag bojkotta varenda tidning som publicerar de bilderna. Tyvärr har jag en känsla av att det inte dröjer länge nu innan jag tvingas leva upp till det löftet.
Om folk bara visste allt det jag inte säger
Min man vet det som väldigt få andra vet om mig. Han höjer på ögonbrynen och ger mig ibland en retsam blick när någon säger till mig hur snäll och trevlig jag är. För just den myten trodde han också på en gång i tiden. Sara är så snäll. Hon skulle då aldrig göra en fluga illa ens en gång. Jo jag är snäll och trevlig på utsidan. Men inombords vilar ett elakt litet monster som ibland hotar att brisera. Så när någon talar om för mig hur snäll jag är ser jag på min man hur svårt han ibland har för att hålla sig för skratt.
För han vet hur jag ibland retar upp mig på saker. Han har sett hur jag tillbringar en halvtimme med att skriva ett långt svidande foruminlägg medan jag ilsket muttrar för mig själv om alla dessa idioter som jag retar mig på. Fast innan jag trycker på den där sänd-knappen hejdar jag mig själv och läser igenom mina svador vilket oftast slutar i att jag deletar allt igen och låter bli att informera omvärlden om vilka idioter de är.
Min man har sett hur jag stormar ut på balkongen, med en cigg i handen, av ilska och många gånger fått lyssna på mina åsikter och tankar om olika saker som upprör mig. Han känner till hur min ondskefulla sida kan planera precis allt vad jag borde säga och göra för att verkligen platta till folk omkring mig. Han vet att jag irriterar mig på människor som använder religion för att försöka kontrollera andras liv. Han har hört mig muttra om idioter som har dekaler på sina bilar som predikar mot abort, homosexualitet och diverse andra moraliserande/självgoda budskap som får mig att se rött. Han har hört hur jag planerar motdekaler som "I'm not dumb enough to believe in God" eller "Maybe your mom made the wrong choice in letting you live" osv...
Men min elaka sida får väldigt sällan visa sig på utsidan. Jo det har hänt att jag exploderar av ilska även utåt. Men det tar lång tid för en människa att reta upp mig så pass mycket att jag förlorar kontrollen. De få människor som fått "äran" att se mig rejält uppretad har blivit chockade över all den ilska som jag samlat på mig när jag ger en rejäl utskällning. Men om man har lyckats få mig så arg då har man verkligen förtjänat det. För jag är en sån där som biter ihop och undviker konflikt in i det längsta. Jag ger människor chans efter chans att bättra sig och hittar på alla möjliga ursäkter till varför de beter sig som de gör. Jag har väldigt svårt att säga nej till folk när de ber mig om tjänster - något som jag ofta påpekar för mina vänner också för att ge dem en liten varningssignal när jag känner att jag är på gränsen till att bli utnyttjad.
Det kan kanske tyckas falskt att man gömmer sina elaka tankar på det där sättet. Men själv är jag nog ganska nöjd med att jag håller det inombords. För visst - det är sant att jag retar upp mig. Men det elaka monstret, som min man är den enda som får se, bearbetar alla de där känslorna. Han tror att bara för att jag muttrade ilsket om en viss person så är jag fortfarande arg 10 minuter senare när jag hälsar denne med ett leende. Han förstår inte att monstret inom mig har lugnats ner igen för att jag redan har fått utlopp för min ilska genom alla mina ondskefulla interna planer.
Det finns liksom ingen anledning till att öppet ha en konflikt med någon annan varje gång jag blir arg. Mitt hemliga monster hjälper mig att hålla livet fritt från drama. När monstret har lugnat ner sig igen är jag återigen beredd på att se andras synpunkter och väldigt ofta måste det där monstret erkänna att det kan bli lite väl hungrigt ibland - helt utan anledning.
För han vet hur jag ibland retar upp mig på saker. Han har sett hur jag tillbringar en halvtimme med att skriva ett långt svidande foruminlägg medan jag ilsket muttrar för mig själv om alla dessa idioter som jag retar mig på. Fast innan jag trycker på den där sänd-knappen hejdar jag mig själv och läser igenom mina svador vilket oftast slutar i att jag deletar allt igen och låter bli att informera omvärlden om vilka idioter de är.
Min man har sett hur jag stormar ut på balkongen, med en cigg i handen, av ilska och många gånger fått lyssna på mina åsikter och tankar om olika saker som upprör mig. Han känner till hur min ondskefulla sida kan planera precis allt vad jag borde säga och göra för att verkligen platta till folk omkring mig. Han vet att jag irriterar mig på människor som använder religion för att försöka kontrollera andras liv. Han har hört mig muttra om idioter som har dekaler på sina bilar som predikar mot abort, homosexualitet och diverse andra moraliserande/självgoda budskap som får mig att se rött. Han har hört hur jag planerar motdekaler som "I'm not dumb enough to believe in God" eller "Maybe your mom made the wrong choice in letting you live" osv...
Men min elaka sida får väldigt sällan visa sig på utsidan. Jo det har hänt att jag exploderar av ilska även utåt. Men det tar lång tid för en människa att reta upp mig så pass mycket att jag förlorar kontrollen. De få människor som fått "äran" att se mig rejält uppretad har blivit chockade över all den ilska som jag samlat på mig när jag ger en rejäl utskällning. Men om man har lyckats få mig så arg då har man verkligen förtjänat det. För jag är en sån där som biter ihop och undviker konflikt in i det längsta. Jag ger människor chans efter chans att bättra sig och hittar på alla möjliga ursäkter till varför de beter sig som de gör. Jag har väldigt svårt att säga nej till folk när de ber mig om tjänster - något som jag ofta påpekar för mina vänner också för att ge dem en liten varningssignal när jag känner att jag är på gränsen till att bli utnyttjad.
Det kan kanske tyckas falskt att man gömmer sina elaka tankar på det där sättet. Men själv är jag nog ganska nöjd med att jag håller det inombords. För visst - det är sant att jag retar upp mig. Men det elaka monstret, som min man är den enda som får se, bearbetar alla de där känslorna. Han tror att bara för att jag muttrade ilsket om en viss person så är jag fortfarande arg 10 minuter senare när jag hälsar denne med ett leende. Han förstår inte att monstret inom mig har lugnats ner igen för att jag redan har fått utlopp för min ilska genom alla mina ondskefulla interna planer.
Det finns liksom ingen anledning till att öppet ha en konflikt med någon annan varje gång jag blir arg. Mitt hemliga monster hjälper mig att hålla livet fritt från drama. När monstret har lugnat ner sig igen är jag återigen beredd på att se andras synpunkter och väldigt ofta måste det där monstret erkänna att det kan bli lite väl hungrigt ibland - helt utan anledning.
måndag 19 maj 2008
11 rullar toapapper
Första gången jag handlade toapapper, efter att ha flyttat in med min man, gjorde jag misstaget att köpa fel sort. Min man tittade på pappret med fasa och beklagade sig över att det inte var tillräckligt mjukt. Själv tyckte jag att det var alldeles tillräckligt mjukt och dessutom billigt. Jag poängterade hur mycket mer papper det fanns på rullen än de andra sorterna. Min man jämförde det med sandpapper.
Tack och lov hade jag inte köpt mer än 4 rullar så medan min man åkte iväg för att handla rätt papper flyttade jag in en toarulle i köket för att använda där istället. Min man skakade på huvudet åt ideén med att använda toapapper i köket men fogade sig eftersom han ändå var tvungen att hålla med om att det var ju bättre om pappret kom till användning åtminstone. Själv har jag aldrig skänkt en tanke åt att toapapper skulle vara olämpligt i köket utan har ofta tidigare gått och hämtat en toarulle när köksrullen tagit slut.
Fast min man har mycket bestämda ideér om papper. Han skulle aldrig få för sig att snyta sig med toapapper (trots att han köper mjukt papper!). Nej, vi har Kleenex-paket stående i 3 rum för att han alltid ska ha tillgång till rätt snytpapper. Han förfasar sig över min stackars näsa de gånger jag sträcker mig efter köksrullen för ett snytpapper. Min näsa blir bara bortskämd med kleenex när jag är riktigt förkyld och det finns en risk för att näsan blir alldeles torr och röd av allt snytande. Men vid vardagsbehov nöjer sig näsan med vanligt papper.
Det har blivit ett internt skämt mellan min make och mig om hans bortskämda rumpa som inte tål annat än lyxpapper. Varje gång vi är och storhandlar är det maken som väljer toapappret och jag småler ibland och retas över vikten av mjukhet. Fast sist jag retades bestämde sig maken för att ta i ordentligt och letade upp det absolut mjukaste han kunde hitta - ett riktigt lyxpaket med 12 rullar mjuk kvalité! Enda problemet är att toastolen vägrade samarbeta med oss. Det stod snart klart att det lyxiga pappret var oerhört svårt att spola ner och nu står det 11 rullar med toapapper i förrådet som jag kan använda i köket istället. Fast jag har lärt mig att man inte skämtar om makens rumpa i affären precis när han står och väljer toapapper!
Tack och lov hade jag inte köpt mer än 4 rullar så medan min man åkte iväg för att handla rätt papper flyttade jag in en toarulle i köket för att använda där istället. Min man skakade på huvudet åt ideén med att använda toapapper i köket men fogade sig eftersom han ändå var tvungen att hålla med om att det var ju bättre om pappret kom till användning åtminstone. Själv har jag aldrig skänkt en tanke åt att toapapper skulle vara olämpligt i köket utan har ofta tidigare gått och hämtat en toarulle när köksrullen tagit slut.
Fast min man har mycket bestämda ideér om papper. Han skulle aldrig få för sig att snyta sig med toapapper (trots att han köper mjukt papper!). Nej, vi har Kleenex-paket stående i 3 rum för att han alltid ska ha tillgång till rätt snytpapper. Han förfasar sig över min stackars näsa de gånger jag sträcker mig efter köksrullen för ett snytpapper. Min näsa blir bara bortskämd med kleenex när jag är riktigt förkyld och det finns en risk för att näsan blir alldeles torr och röd av allt snytande. Men vid vardagsbehov nöjer sig näsan med vanligt papper.
Det har blivit ett internt skämt mellan min make och mig om hans bortskämda rumpa som inte tål annat än lyxpapper. Varje gång vi är och storhandlar är det maken som väljer toapappret och jag småler ibland och retas över vikten av mjukhet. Fast sist jag retades bestämde sig maken för att ta i ordentligt och letade upp det absolut mjukaste han kunde hitta - ett riktigt lyxpaket med 12 rullar mjuk kvalité! Enda problemet är att toastolen vägrade samarbeta med oss. Det stod snart klart att det lyxiga pappret var oerhört svårt att spola ner och nu står det 11 rullar med toapapper i förrådet som jag kan använda i köket istället. Fast jag har lärt mig att man inte skämtar om makens rumpa i affären precis när han står och väljer toapapper!
söndag 18 maj 2008
Iakttagen av datorn
Jag känner mig aningen illa till mods när jag öppnar min webbläsare för att googla. Vilka annonser kommer jag idag att mötas av när jag surfar runt i den virtuella världen? Jodå, mycket riktigt besannas mina farhågor när den första annonsen för ett löparband dyker upp på aftonbladets hemsida.
De vet nämligen vad jag är intresserad av. Mina nätvanor blir noggrannt kontrollerade och jag vet att mina cookies avslöjar vem jag är. De vet att jag den senaste tiden sökt efter bantningstips, löparband och recept och nu matar de på med annonser designade just för mig. Jag tycker det är lite obehagligt att känna sig bevakad. Framförallt blir jag lite osäker om någon annan närmar sig sin dator för att låna den en stund. För vilka hemligheter om mig kan de råka få reda på?
Om någon annan lånar min dator en stund och börjar skriva en adress uppe i adressfältet så hjälper webbläsaren till och föreslår vilken adress de menar. Så om min svärmor, som använder Netflix, skulle försöka skriva "netflix.com" så skulle hon få förslaget: "http://www.netdoctor.co.uk/ate/sexandrelationships". Pinsamt!!
Jo för en tid sedan sökte jag en hel del om just sex och förhållanden på Internet och det kommer min webbläsare fortfarande ihåg. Ett tag fick jag alla möjliga sorts annonser om just sex och relationer när jag surfade runt på Internet. Nu har de annonserna bytts ut mot bantning och träning vilket är lite mindre pinsamt ialla fall. När jag försökte sluta röka handlade annonserna om nikotinplåster. När jag hade läst ett forum där man bråkade om äktenskap mellan homosexuella sökte jag efter bibelverser att använda som avväpnare för de som slängde ur sig bibelverser som bevis på att Gud hatade homosexuella - och belönades under lång tid efteråt med alla möjliga annonser om både kristendom och datingsajter för homosexuella.
Nästa gång min svärmor kommer på besök ska jag definitivt se till att ha rensat ut både cookies och cacheminne på min webbläsare. Jag önskar hon kunde låna makens dator istället för min. Där är det mest sportannonser. Inga pinsamheter där inte.
De vet nämligen vad jag är intresserad av. Mina nätvanor blir noggrannt kontrollerade och jag vet att mina cookies avslöjar vem jag är. De vet att jag den senaste tiden sökt efter bantningstips, löparband och recept och nu matar de på med annonser designade just för mig. Jag tycker det är lite obehagligt att känna sig bevakad. Framförallt blir jag lite osäker om någon annan närmar sig sin dator för att låna den en stund. För vilka hemligheter om mig kan de råka få reda på?
Om någon annan lånar min dator en stund och börjar skriva en adress uppe i adressfältet så hjälper webbläsaren till och föreslår vilken adress de menar. Så om min svärmor, som använder Netflix, skulle försöka skriva "netflix.com" så skulle hon få förslaget: "http://www.netdoctor.co.uk/ate/sexandrelationships". Pinsamt!!
Jo för en tid sedan sökte jag en hel del om just sex och förhållanden på Internet och det kommer min webbläsare fortfarande ihåg. Ett tag fick jag alla möjliga sorts annonser om just sex och relationer när jag surfade runt på Internet. Nu har de annonserna bytts ut mot bantning och träning vilket är lite mindre pinsamt ialla fall. När jag försökte sluta röka handlade annonserna om nikotinplåster. När jag hade läst ett forum där man bråkade om äktenskap mellan homosexuella sökte jag efter bibelverser att använda som avväpnare för de som slängde ur sig bibelverser som bevis på att Gud hatade homosexuella - och belönades under lång tid efteråt med alla möjliga annonser om både kristendom och datingsajter för homosexuella.
Nästa gång min svärmor kommer på besök ska jag definitivt se till att ha rensat ut både cookies och cacheminne på min webbläsare. Jag önskar hon kunde låna makens dator istället för min. Där är det mest sportannonser. Inga pinsamheter där inte.
torsdag 15 maj 2008
Stor och liten
Ibland vill jag inte vara vuxen längre. Det är rätt roligt det där att man som liten knappt kan vänta tills man blir stor. Jaha, nu är jag stor och önskar att jag kunde vara liten igen.
Tiden stod nästan stilla när man var barn. Jag kommer ihåg evighetslånga sommarlov och hur väntan på julafton kändes som en hel livstid när det bara var ett par dagar kvar innan tomten skulle komma. Nu rusar tiden iväg - och dag efter dag passerar och bildar veckor och månader utan att jag hinner med. Man kan ju knappt komma ihåg hur gammal man är, och ofta vill man inte ens komma ihåg sin ålder. Som liten var det väldigt noga det där med ålder. Jag är sju och ett halvt, förtydligade man för att få människor att förstå att man nästan var åtta år snart. Nu är det tvärtom. Jag är 35 säger man ända tills födelsedagen är över och man tvingas erkänna att man är 36. Eftersom tiden rusar iväg så fort händer det dessutom ofta att man måste tänka efter när någon frågar om det där med ålder. En liten räknekontroll på fingrarna för att jämföra 2008 med födelseåret. Jag brukade skratta åt att min mor inte visste hur gammal hon var. Nu skrattar jag inte längre.
Fast det bästa med att vara barn var att man inte tänkte så mycket på vad man sa. Jag var väldigt pratsam som liten och pratade om allt mellan himmel och jord med vilken främling som helst som jag stötte på. Frågvis och nyfiken - ofta till min mors fasa när vi åkte buss ihop. Som femåring kommer man undan med att ställa "pinsamma" frågor till folk och man behöver inte tänka på att man inte tittar för mycket på alla de saker man är nyfiken på. Min mor har väldigt ofta påmint mig om hur jag utan att tänka frågade den första färgade person jag såg hur han hade fått den färgen efter att ha stirrat på honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg det själv men mamma säger att killen bara skrattade och inte alls tog illa upp. Nu är jag vuxen och vet att man inte stirrar och att man absolut tänker sig för innan man frågar en främling något - oavsett hur nyfiken man är. Fast det är ju klart att när man inte längre vågar fråga om allting så får man ju inte heller några svar.
Som vuxen har jag blivit lite av en fegis. För den där ungen som en gång var hejdlöst nyfiken och pratsam fick under sin tid i skolan lära sig att hålla tyst och gömma sig så att inte alla "tuffa" klasskamrater skulle notera närvaron och hitta på nya kreativa sätt att mobbas. För mig var det nog tur att jag hade en väldigt rik fantasi. För i brist på kompisar utnyttjade jag min fantasi till max när jag lekte för mig själv. Min bästa kompis de där första åren i skolan var min cykel.
Min lilla röda Monark och jag var alltid ute på äventyr. Den förvandlades till en häst som jag red över öknen med när jag lekte Macahan. Den var en högteknologisk stridscykel där ringklockan var en avancerad kommunikationscentral mellan mig och ett inbillat högkvarter när jag hade sett James Bond. Tillsammans jagade vi bovar och banditer och spanade efter försvunna personer. Min vuxencykel är inte alls lika rolig - den pratar inte med mig och om jag någonsin skulle höra den tala hade jag väl skrivit in mig på ett sinnesjukhus. Ibland längtar jag efter min lilla barncykel och undrar hur många andra barn den har varit bästa kompis med? Fast jag tror egentligen inte att några ägare efter mig har haft lika roligt med den som jag. Nu ligger min gamla cykel förmodligen på någon skrothög och väntar på att förmultna -för den har ju blivit gammal den också.
Jag är vuxen nu fast ibland påminns jag om hur det känns att vara barn. För även som vuxen får man ibland konstiga infall även om man väldigt ofta inte är lika villig att lyssna på de där infallen som förr. Men jag gör fortfarande saker som kan anses vara barnsliga. Framförallt när jag bråkar med någon så kan mina känslor förleda mig till att säga och göra saker som är rent spontana och kan anses vara barnsliga. Det är nog så att alla vuxna ibland skjutsas ner i barndomen just när de bråkar.
Jag satt och tittade på flera avsnitt av Grannfejden igår via TV3:s webb-TV och där var verkligen en hel del vuxna som betedde sig som barn när de bråkade med sina grannar. Riktigt så barnslig som en del av dessa grannar var har jag nog aldrig varit däremot tror jag. Eller kanske har man en förmåga att försköna sin egen barndom lite så att man alltid tror att man varit sådär charmigt barnslig och inte en sån där besvärlig unge som mamma måste släpa ut ur affären för att man fått ett raseriutbrott och slängt sig på golvet när tiggeri om leksaker inte funkade? Min mamma påstår att jag en gång fick ett sånt där utbrott i affären och fick lämna sina varor för att släpa hem mig så jag kunde lugna ner mig. Pfft. Det kommer jag inte alls ihåg. Det är säkert en överdriven historia. Så gammal som min mamma är så kan man ju inte klandra henne om hon minns fel. Det måste ju vara brorsan som var sådär besvärlig.
Hur vuxen jag än blir så kommer jag alltid att vara yngre än mina föräldrar. I deras ögon är jag fortfarande deras lilla flicka. Hos mamma och pappa kan jag släppa lite av mitt vuxenjag och åtminstone få känna mig som en tonåring ibland. För hur vuxen jag än är så försöker min mamma fortfarande skydda mig från vuxenvärldens faror. När jag pratar i telefon med henne känner jag mig ibland som just en tonåring som när hon blir påmind av mamma om något självklart snäser tillbaka ett surt "vet du jag är faktiskt VUXEN nu". Fast om någon annan än mamma påminner mig om samma saker så är jag mer vuxen och svarar inte alls lika snäsigt. Stackars mamma.
Tiden stod nästan stilla när man var barn. Jag kommer ihåg evighetslånga sommarlov och hur väntan på julafton kändes som en hel livstid när det bara var ett par dagar kvar innan tomten skulle komma. Nu rusar tiden iväg - och dag efter dag passerar och bildar veckor och månader utan att jag hinner med. Man kan ju knappt komma ihåg hur gammal man är, och ofta vill man inte ens komma ihåg sin ålder. Som liten var det väldigt noga det där med ålder. Jag är sju och ett halvt, förtydligade man för att få människor att förstå att man nästan var åtta år snart. Nu är det tvärtom. Jag är 35 säger man ända tills födelsedagen är över och man tvingas erkänna att man är 36. Eftersom tiden rusar iväg så fort händer det dessutom ofta att man måste tänka efter när någon frågar om det där med ålder. En liten räknekontroll på fingrarna för att jämföra 2008 med födelseåret. Jag brukade skratta åt att min mor inte visste hur gammal hon var. Nu skrattar jag inte längre.
Fast det bästa med att vara barn var att man inte tänkte så mycket på vad man sa. Jag var väldigt pratsam som liten och pratade om allt mellan himmel och jord med vilken främling som helst som jag stötte på. Frågvis och nyfiken - ofta till min mors fasa när vi åkte buss ihop. Som femåring kommer man undan med att ställa "pinsamma" frågor till folk och man behöver inte tänka på att man inte tittar för mycket på alla de saker man är nyfiken på. Min mor har väldigt ofta påmint mig om hur jag utan att tänka frågade den första färgade person jag såg hur han hade fått den färgen efter att ha stirrat på honom en lång stund. Jag kommer inte ihåg det själv men mamma säger att killen bara skrattade och inte alls tog illa upp. Nu är jag vuxen och vet att man inte stirrar och att man absolut tänker sig för innan man frågar en främling något - oavsett hur nyfiken man är. Fast det är ju klart att när man inte längre vågar fråga om allting så får man ju inte heller några svar.
Som vuxen har jag blivit lite av en fegis. För den där ungen som en gång var hejdlöst nyfiken och pratsam fick under sin tid i skolan lära sig att hålla tyst och gömma sig så att inte alla "tuffa" klasskamrater skulle notera närvaron och hitta på nya kreativa sätt att mobbas. För mig var det nog tur att jag hade en väldigt rik fantasi. För i brist på kompisar utnyttjade jag min fantasi till max när jag lekte för mig själv. Min bästa kompis de där första åren i skolan var min cykel.
Min lilla röda Monark och jag var alltid ute på äventyr. Den förvandlades till en häst som jag red över öknen med när jag lekte Macahan. Den var en högteknologisk stridscykel där ringklockan var en avancerad kommunikationscentral mellan mig och ett inbillat högkvarter när jag hade sett James Bond. Tillsammans jagade vi bovar och banditer och spanade efter försvunna personer. Min vuxencykel är inte alls lika rolig - den pratar inte med mig och om jag någonsin skulle höra den tala hade jag väl skrivit in mig på ett sinnesjukhus. Ibland längtar jag efter min lilla barncykel och undrar hur många andra barn den har varit bästa kompis med? Fast jag tror egentligen inte att några ägare efter mig har haft lika roligt med den som jag. Nu ligger min gamla cykel förmodligen på någon skrothög och väntar på att förmultna -för den har ju blivit gammal den också.
Jag är vuxen nu fast ibland påminns jag om hur det känns att vara barn. För även som vuxen får man ibland konstiga infall även om man väldigt ofta inte är lika villig att lyssna på de där infallen som förr. Men jag gör fortfarande saker som kan anses vara barnsliga. Framförallt när jag bråkar med någon så kan mina känslor förleda mig till att säga och göra saker som är rent spontana och kan anses vara barnsliga. Det är nog så att alla vuxna ibland skjutsas ner i barndomen just när de bråkar.
Jag satt och tittade på flera avsnitt av Grannfejden igår via TV3:s webb-TV och där var verkligen en hel del vuxna som betedde sig som barn när de bråkade med sina grannar. Riktigt så barnslig som en del av dessa grannar var har jag nog aldrig varit däremot tror jag. Eller kanske har man en förmåga att försköna sin egen barndom lite så att man alltid tror att man varit sådär charmigt barnslig och inte en sån där besvärlig unge som mamma måste släpa ut ur affären för att man fått ett raseriutbrott och slängt sig på golvet när tiggeri om leksaker inte funkade? Min mamma påstår att jag en gång fick ett sånt där utbrott i affären och fick lämna sina varor för att släpa hem mig så jag kunde lugna ner mig. Pfft. Det kommer jag inte alls ihåg. Det är säkert en överdriven historia. Så gammal som min mamma är så kan man ju inte klandra henne om hon minns fel. Det måste ju vara brorsan som var sådär besvärlig.
Hur vuxen jag än blir så kommer jag alltid att vara yngre än mina föräldrar. I deras ögon är jag fortfarande deras lilla flicka. Hos mamma och pappa kan jag släppa lite av mitt vuxenjag och åtminstone få känna mig som en tonåring ibland. För hur vuxen jag än är så försöker min mamma fortfarande skydda mig från vuxenvärldens faror. När jag pratar i telefon med henne känner jag mig ibland som just en tonåring som när hon blir påmind av mamma om något självklart snäser tillbaka ett surt "vet du jag är faktiskt VUXEN nu". Fast om någon annan än mamma påminner mig om samma saker så är jag mer vuxen och svarar inte alls lika snäsigt. Stackars mamma.
Falska bilder av verkligheten
Vad är egentligen sant? Det känns som om det har blivit allt svårare att lita på olika medier tycker jag. Fast man försöker bilda sig en uppfattning genom att inte bara läsa en tidning, utan flera (med hjälp av av Internets stora gratisutbud) så är det så oerhört svårt att filtrera bort allt som är överdrivet, påhittat och obalanserat i min jakt på en någorlunda objektiv bild av verkligheten.
Det går inte ens att lita på de bilder som publiceras. När jag var liten hörde man alltid uttrycket "bilder ljuger inte". Fast numera med photoshopmöjligheter i nästan varje mans hem så kan man inte heller lita på bilder. Bilder säger mer än 1000 ord är ett annat talesätt. Jodå jag kan hålla med om det utrycket fortfarande. Men numera vet jag inte längre om de där 1000 orden är lögner eller sanningar.
I aftonbladet idag har man en artikel om just retuschering ( http://www.aftonbladet.se/sofismode/skonhet/article2474531.ab ) av kändisar. Det är ju inte precis någon nyhet att man fixar till det så att kändisar ser vackrare ut på bild. Som en helt vanlig människa, med massor av utseendekomplex, har jag lärt mig genom åren att alla de skönhetsideal jag bombarderas med inte är sanna. När jag var yngre brukade jag titta på alla dessa bilder av kända, perfekta människor och tänka att om jag bara kunde se ut som dem. Nu vet jag att det där är en falsk bild och att till och med dem som redan är vackra bättras på ytterligare.
Fast det där med retuschering har ju blivit något som man inte längre bara gör för att bättra på kändisars image. Nej numera använder man retuschering även för att bättra på - eller i vissa fall till och med förvärra sina nyhetsreportage. En redaktör får in en bild från en bombexplosion någonstans och tänker "hmm den här bilden är ju skitbra. Fast kanske borde vi förstärka den där explosionen lite grann?" En liten photoshop-ändring senare så ser explosionen ännu mer dramatisk ut. Jovisst det är fortfarande en explosion. Men nu är den designad för att göra oss ännu mer rädda, ännu mer påverkade av den där bilden. En liten, liten lögn för våra sinnesintrycks skull.
Sen har vi ju alla de bilder där man använder photoshop för att lägga till saker i en bild. Två människor som aldrig träffats i verkligheten kan plötsligt med dagens grafikprogram bildmässigt träffas. Det blir allt svårare att avgöra när photoshop har använts. Själv läser jag numera alltid alla bildtexter på jakt efter uttryck som "den här bilden är arrangerad". För bilder talar inte sanning längre.
Källkritisk granskning är ett ämne jag tycker man borde börja med tidigt i skolan nu. Eftersom nästan varenda unge har tillgång till media i så många olika former redan innan de börjar skolan borde man tidigt börja lära dem att alltid vara kritisk till allt det de läser och hör. Man kan inte lita på det som står i Wikipedia. Man kan inte lita på allt man läser i olika tidningar och det man ser på TV. Man kan inte lita på det som visas på YouTube.
Hur länge dröjer det innan man inte längre kan lita på sina historieböcker? När dyker de där retuscherade bilderna av verkligheten upp där också? Fast när jag tänker efter så har man ju faktiskt aldrig kunnat lita på våra historieböcker heller. För sanningen har alltid justerats att passa in i vår världsuppfattning. Det man väljer att berätta för andra filtreras, för att övertyga andra om sin egen bild av verkligheten. Många historiker har genom tiderna förbättrat Sveriges roll i världsförloppet. Bara lite finjusteringar här och där. Med alla de möjligheter till finjusteringar vi har med dagens teknik undrar jag hur framtidens historiker kommer att påverkas. Hur kommer deras bild av 2008 att se ut?
Det går inte ens att lita på de bilder som publiceras. När jag var liten hörde man alltid uttrycket "bilder ljuger inte". Fast numera med photoshopmöjligheter i nästan varje mans hem så kan man inte heller lita på bilder. Bilder säger mer än 1000 ord är ett annat talesätt. Jodå jag kan hålla med om det utrycket fortfarande. Men numera vet jag inte längre om de där 1000 orden är lögner eller sanningar.
I aftonbladet idag har man en artikel om just retuschering ( http://www.aftonbladet.se/sofismode/skonhet/article2474531.ab ) av kändisar. Det är ju inte precis någon nyhet att man fixar till det så att kändisar ser vackrare ut på bild. Som en helt vanlig människa, med massor av utseendekomplex, har jag lärt mig genom åren att alla de skönhetsideal jag bombarderas med inte är sanna. När jag var yngre brukade jag titta på alla dessa bilder av kända, perfekta människor och tänka att om jag bara kunde se ut som dem. Nu vet jag att det där är en falsk bild och att till och med dem som redan är vackra bättras på ytterligare.
Fast det där med retuschering har ju blivit något som man inte längre bara gör för att bättra på kändisars image. Nej numera använder man retuschering även för att bättra på - eller i vissa fall till och med förvärra sina nyhetsreportage. En redaktör får in en bild från en bombexplosion någonstans och tänker "hmm den här bilden är ju skitbra. Fast kanske borde vi förstärka den där explosionen lite grann?" En liten photoshop-ändring senare så ser explosionen ännu mer dramatisk ut. Jovisst det är fortfarande en explosion. Men nu är den designad för att göra oss ännu mer rädda, ännu mer påverkade av den där bilden. En liten, liten lögn för våra sinnesintrycks skull.
Sen har vi ju alla de bilder där man använder photoshop för att lägga till saker i en bild. Två människor som aldrig träffats i verkligheten kan plötsligt med dagens grafikprogram bildmässigt träffas. Det blir allt svårare att avgöra när photoshop har använts. Själv läser jag numera alltid alla bildtexter på jakt efter uttryck som "den här bilden är arrangerad". För bilder talar inte sanning längre.
Källkritisk granskning är ett ämne jag tycker man borde börja med tidigt i skolan nu. Eftersom nästan varenda unge har tillgång till media i så många olika former redan innan de börjar skolan borde man tidigt börja lära dem att alltid vara kritisk till allt det de läser och hör. Man kan inte lita på det som står i Wikipedia. Man kan inte lita på allt man läser i olika tidningar och det man ser på TV. Man kan inte lita på det som visas på YouTube.
Hur länge dröjer det innan man inte längre kan lita på sina historieböcker? När dyker de där retuscherade bilderna av verkligheten upp där också? Fast när jag tänker efter så har man ju faktiskt aldrig kunnat lita på våra historieböcker heller. För sanningen har alltid justerats att passa in i vår världsuppfattning. Det man väljer att berätta för andra filtreras, för att övertyga andra om sin egen bild av verkligheten. Många historiker har genom tiderna förbättrat Sveriges roll i världsförloppet. Bara lite finjusteringar här och där. Med alla de möjligheter till finjusteringar vi har med dagens teknik undrar jag hur framtidens historiker kommer att påverkas. Hur kommer deras bild av 2008 att se ut?
onsdag 14 maj 2008
IKEA - min svenska oas
Det är nog dags snart med en tur till IKEA igen. Minst en gång i månaden tar jag och min man en tur till denna svenska oas här i USA för att jag ska få mig en liten svensk uppryckare. När jag bodde i Sverige så betydde IKEA inte så mycket för mig. Visst de hade billiga möbler och jag hade väl varit där ett par gånger i mitt liv.
Strax efter att jag hade flyttat till USA öppnades ett IKEA bara 45 minuter ifrån var jag bor och vi åkte ner för att titta på det nya svenska varuhuset. Jag hade ingen aning om att man sålde svensk mat där - för när man bor i Sverige tänker man ju inte på det där med att jaga efter ställen som säljer svenska matvaror. Så vi går omkring på det nya IKEA varuhuset här i Michigan och tittar på svensk design när jag plötsligt på köksavdelningen får syn på ballerinakex. Jag har aldrig uppskattat ballerinakex i Sverige men nu när jag får syn på dem i Michigan blir jag lyrisk. Jag nästan kastar mig över dem och grabbar tag i flera paket med chokladfyllning och håller dem tätt intill mig. De här är SÅ goda, säger jag till min man och börjar genast spana efter fler godsaker som kan tänkas vara gömda på köksavdelningen. Det är inte förrän vi börjar närma oss utgången som jag ser den - Ikeas Foodmarket. Den hägrar på andra sidan kassorna och jag överger min man, att själv betala de där ballerinakexen, stearinljusen och diverse andra inköp jag gjort under vår promenad kring IKEA, för att rusa iväg till matavdelningen och drägla över alla de svenska matvarorna.
Kalles kaviar, lingonsylt, cider, ahlgrens bilar, ostar, sill, tunnbröd, köttbullar, knäckebröd....och MARABOU CHOKLAD!!! Jag är nästan gråtfärdig. Jag fyller min varukorg med godsaker och jag är väldigt noga med att inspektera allt på matavdelningen. Jag tar minst 3 varv runt hyllorna för att vara riktigt säker på att jag inte missat något. När jag äntligen är färdig och går ut med en stor kasse i mina händer full av svenska matvaror är jag sprickfärdig av lycka. IKEA betyder plötsligt så mycket mer för mig än vad det någonsing gjort tidigare. Det är som en liten oas dit jag kan åka när jag vill ha mig lite svensk luft. En oas dit jag kommer att återvända ofta för att njuta och handla. Tänk vilken tur, säger jag till min man. Vilken tur att de öppnade ett IKEA precis i närheten så snabbt efter att jag flyttat hit. Det känns nästan som om man öppnat den där affären bara för min skull. Det är ju nästan så man blir religiös.
Så om någon från IKEA någonsin läser det här. Tack så mycket för att ni finns! För en utlandssvensk betyder det så enormt mycket att ni förutom möbler också säljer svensk mat. Ni kan inte ana hur mycket lättare det är att bo här när man åtminstone kan få sig en kaviarmacka med ägg ibland.
Strax efter att jag hade flyttat till USA öppnades ett IKEA bara 45 minuter ifrån var jag bor och vi åkte ner för att titta på det nya svenska varuhuset. Jag hade ingen aning om att man sålde svensk mat där - för när man bor i Sverige tänker man ju inte på det där med att jaga efter ställen som säljer svenska matvaror. Så vi går omkring på det nya IKEA varuhuset här i Michigan och tittar på svensk design när jag plötsligt på köksavdelningen får syn på ballerinakex. Jag har aldrig uppskattat ballerinakex i Sverige men nu när jag får syn på dem i Michigan blir jag lyrisk. Jag nästan kastar mig över dem och grabbar tag i flera paket med chokladfyllning och håller dem tätt intill mig. De här är SÅ goda, säger jag till min man och börjar genast spana efter fler godsaker som kan tänkas vara gömda på köksavdelningen. Det är inte förrän vi börjar närma oss utgången som jag ser den - Ikeas Foodmarket. Den hägrar på andra sidan kassorna och jag överger min man, att själv betala de där ballerinakexen, stearinljusen och diverse andra inköp jag gjort under vår promenad kring IKEA, för att rusa iväg till matavdelningen och drägla över alla de svenska matvarorna.
Kalles kaviar, lingonsylt, cider, ahlgrens bilar, ostar, sill, tunnbröd, köttbullar, knäckebröd....och MARABOU CHOKLAD!!! Jag är nästan gråtfärdig. Jag fyller min varukorg med godsaker och jag är väldigt noga med att inspektera allt på matavdelningen. Jag tar minst 3 varv runt hyllorna för att vara riktigt säker på att jag inte missat något. När jag äntligen är färdig och går ut med en stor kasse i mina händer full av svenska matvaror är jag sprickfärdig av lycka. IKEA betyder plötsligt så mycket mer för mig än vad det någonsing gjort tidigare. Det är som en liten oas dit jag kan åka när jag vill ha mig lite svensk luft. En oas dit jag kommer att återvända ofta för att njuta och handla. Tänk vilken tur, säger jag till min man. Vilken tur att de öppnade ett IKEA precis i närheten så snabbt efter att jag flyttat hit. Det känns nästan som om man öppnat den där affären bara för min skull. Det är ju nästan så man blir religiös.
Så om någon från IKEA någonsin läser det här. Tack så mycket för att ni finns! För en utlandssvensk betyder det så enormt mycket att ni förutom möbler också säljer svensk mat. Ni kan inte ana hur mycket lättare det är att bo här när man åtminstone kan få sig en kaviarmacka med ägg ibland.
tisdag 13 maj 2008
Oj vad jag gnäller
Det slår mig att jag nog kan verka lite gnällig när jag bloggar. Just idag är jag nog lite extra gnällig eftersom jag vet att just nu i Sverige samlas min familj för att tillsammans fira min gammelmorfars födelsedag. Jag önskar att jag kunde vara där.
Det är nog det svåraste med att befinna sig i ett annat land. Alla de där sammankomsterna som man inte kan vara med om. Att missa viktiga dagar tillsammans med familjen och att inte ha full koll på vad som händer i min familjs liv för att jag inte är med och får höra allt skvaller på de där sammankomsterna. Min gammelmorfar fyller 95 år och har ju rimligtvis inte så många födelsedagar kvar att fira nu vilket gör det extra svårt att inte vara med.
Jag fasar för den där dagen då någon kommer att ringa mig för att tala om att någon familjemedlem är riktigt sjuk eller död. Jag fylls av skuldkänslor när jag tänker på att mina egna föräldrar en dag kommer att vara så gamla att de kommer att behöva mer hjälp än vad jag kan ge ända härifrån USA. Mina föräldrar är glada över att jag har hittat någon som jag trivs ihop med och min mor säger att det alltid oroat henne att jag aldrig skulle hitta den rätte och riskera att bli gammal ensam. Fast ibland känns det som om den lycka jag har är på bekostnad av mina föräldrars. Jag vet ju att min mamma saknar mig fast hon varit en av mina största supportrar när jag stod i valet och kvalet mellan att stanna i Sverige eller flytta utomlands för att vara tillsammans med min man. Ibland har lycka ett ganska högt pris.
Det är nog det svåraste med att befinna sig i ett annat land. Alla de där sammankomsterna som man inte kan vara med om. Att missa viktiga dagar tillsammans med familjen och att inte ha full koll på vad som händer i min familjs liv för att jag inte är med och får höra allt skvaller på de där sammankomsterna. Min gammelmorfar fyller 95 år och har ju rimligtvis inte så många födelsedagar kvar att fira nu vilket gör det extra svårt att inte vara med.
Jag fasar för den där dagen då någon kommer att ringa mig för att tala om att någon familjemedlem är riktigt sjuk eller död. Jag fylls av skuldkänslor när jag tänker på att mina egna föräldrar en dag kommer att vara så gamla att de kommer att behöva mer hjälp än vad jag kan ge ända härifrån USA. Mina föräldrar är glada över att jag har hittat någon som jag trivs ihop med och min mor säger att det alltid oroat henne att jag aldrig skulle hitta den rätte och riskera att bli gammal ensam. Fast ibland känns det som om den lycka jag har är på bekostnad av mina föräldrars. Jag vet ju att min mamma saknar mig fast hon varit en av mina största supportrar när jag stod i valet och kvalet mellan att stanna i Sverige eller flytta utomlands för att vara tillsammans med min man. Ibland har lycka ett ganska högt pris.
Redneck Swede
Jag känner mig ibland som en "redneck swede" när jag umgås med min mans familj. De är så totalt olika min egen familj att jag ofta känner mig lite utanför och som en pusselbit som inte riktigt passar in.
Ingen i min mans familj röker. Själv har jag växt upp med rök som en ständig del av min vardag. Alla i min familj röker och det finns till och med ett par som fortfarande röker inomhus. Här i USA röker människor inte lika mycket och man röker definitivt inte i min mans familj. Fast min svärmors mamma rökte, har jag hört. Tyvärr dog hon av cancer för några år sedan och min mans mamma försöker uppmuntra mig att inte gå samma öde till mötes. De få gånger jag ser en rökare ute där jag bor känner jag nästan direkt att ett sorts vänskapsband bildas. Vi rökare i en värld av alltfler ickerökare. Jo jag ska sluta röka igen men den här gången tänker jag vänta tills vikten är nere på en bra nivå så jag har lite att växa i.
Det där med vikten är en annan sak som gör att jag känner mig missanpassad i min mans familj. De är smala och hälsomedvetna (nja förutom det där med svärmors frukost då). Jo det finns släktingar som inte är supersmala - men om man tittar på min mans föräldrar och syskon som ju ändå är de jag träffar mest så är de smala som stickor. Jag önskar att några av de mer normalviktiga eller överviktiga släktingarna kunde vara på alla släktmiddagar så jag inte kände mig så ensam. Min man är tack och lov inte supersmal utan bär på några extrakilon också. Fast det blir lite konstigt när hans pappa påpekar att den där magen borde min man göra något åt - när jag som har en lite större mage också sitter där. I min egen familj äts det gott och man tänker inte så mycket på det där med hälsokost. Min far tycker att ju mer smör eller grädde - desto godare. Hur man i min familj har lyckats hålla sig ifrån att bli rejält feta är ett mysterium ibland med tanke på kosten.
Min man har aldrig sett sina föräldrar onyktra. Det dricks på sin höjd ett eller två glas vin till maten vid speciella tillfällen. Han skakar på huvudet när jag berättar om midsomrar där jag minsann haft mycket roligt som barn åt alla fulla vuxna som dansat kring stången. Han menar att här i USA så tar man inte med sig sina barn till fester där det ska drickas lite sprit. Jag har sett nästan alla i min närmaste familj riktigt fulla och själv varit på fest (som vuxen) och supit tillsammans med mina föräldrar jag också. Snaps till maten är ju standard till midsommar till exempel. Det starkaste jag fått mig serverat hos mina svärföräldrar är öl.
Min man har växt upp i en familj där det har funnits relativt god ekonomi. Man har haft råd med resor varje sommar och kunnat skämma bort sina ungar med allehanda saker under uppväxtåren. I min familj har man alltid kämpat med ekonomin så resorna har varit få och jag lärde mig tidigt att anpassa min önskelista till tomten till en rimlig kostnadsnivå. För mig innebar den där stereon som en julafton stod och väntade på mig i ett stort paket en oerhörd lyx och jag kommer ihåg det som något väldigt speciellt. Min man kan inte komma ihåg någon present som var lika speciell för honom.
I min familj har man alltid varit noga med allas födelsedagar och olika högtider. Min man kan inte komma ihåg att man någonsin firade hans föräldrars födelsedagar. Han tycker att ett e-kort på sin mammas födelsedag är alldeles tillräckligt men jag ser till att skicka iväg ett litet paket till min och ringer upp för att prata en stund. Jag kommer ihåg hur roligt det var att försöka fundera ut vad alla ville ha i julklapp och försöka få min månadspeng att räcka till alla julklappar som jag ville dela ut på julafton. I mannens familj är det bara barnen som får julklappar så julklappsutdelningen gick fort. Det är rätt märkligt kan jag tycka att man i min familj - där ekonomin varit svår har valt att ändå slösa pengar till jul - medan man i makens familj där de flesta har god ekonomi inte gör det. Jag saknar inte att få presenter men jag saknar givandet. Visst jag skickar presenter till Sverige - men jag saknar det där med att se hur någon packar upp det man har köpt och se reaktionerna för att se om man träffat rätt i sitt val.
I min familj har det kramats mycket. Jag har sett mina föräldrar vara keliga mot varandra och sett hur de gett varandra små romantiska överaskningar och givetvis en del kyssar också. Min mans föräldrar har aldrig gett varandra såna ömhetsbetygelser inför barnen. Man får väl hoppas att de har gjort allt det där utan små vittnen i allafall!
I min familj är det ok att svära ibland. Inte för att alla springer omkring och svär hela tiden men visst ett och annat "fult" ord kan dyka upp i en vanlig konversation. Min mans familj säger aldrig fula ord - inte ens när man grälar. Det kan jag tycka är lite konstigt för när man är riktigt arg så känns de där fula orden bra och de kommer liksom automatiskt. Jag har hittills lyckats bra med att hålla mig ifrån svordomarna här men min man får ibland höra ett och annat ofiltrerat fult ord när vi är ensamma. Han känner igen de svenska svordomarna nu när jag fumlar med någonting i köket eller när jag kommer att tänka på något jag glömt bort. Fan också, kan jag deklarera från köket utan att min man längre reagerar. Kanske är det lättare för oss svenskar att svära eftersom de flesta svordomar vi har inte handlar om sex? Jag måste erkänna att jag nog hade tyckt det känts konstigt att säga "Knulla också" i alla möjliga situationer.
Jag har aldrig känt mig sådär himla feminim heller. Jag har inte brytt mig om det där med kläder och smink och att gå till frisörskan regelbundet. Det var liksom svårt att be mina föräldrar om alla de där sakerna när jag var tonåring eftersom jag visste att pengar inte fanns i stora mängder och när jag själv flyttade hemifrån till en lägenhet med hög hyra fanns inte heller de där pengarna över till att skämma bort mig själv. Nu när jag ju faktist inte längre behöver bekymra mig lika mycket över det där med pengar så har jag ju faktiskt möjlighet till att ändra på det där om jag vill. Min svärmor pekar hela tiden ut saker som hon tycker jag borde prova när vi är och handlar tillsammans - men jag motstår. Det där med att slösa pengar i onödan (speciellt när det inte ens är mina pengar utan makens) är något jag har svårt för. För min svärmor är 100 dollar ingenting - men för mig är det mycket pengar. Risken för att jag blir en shopoholic är nog väldigt liten tror jag.
Jag saknar verkligen min egen familj så oerhört när vi åker till olika släktmiddagar hos min mans familj. Min egen kaotiska familj där man pratar om allt möjligt och där man äter, dricker och röker utan skuldkänslor. Ensam går jag ut och ställer mig på tomten hos min mans familj och känner mig som en väldigt oanpassad familjemedlem när jag tänder den där cigaretten jag behöver.
Ingen i min mans familj röker. Själv har jag växt upp med rök som en ständig del av min vardag. Alla i min familj röker och det finns till och med ett par som fortfarande röker inomhus. Här i USA röker människor inte lika mycket och man röker definitivt inte i min mans familj. Fast min svärmors mamma rökte, har jag hört. Tyvärr dog hon av cancer för några år sedan och min mans mamma försöker uppmuntra mig att inte gå samma öde till mötes. De få gånger jag ser en rökare ute där jag bor känner jag nästan direkt att ett sorts vänskapsband bildas. Vi rökare i en värld av alltfler ickerökare. Jo jag ska sluta röka igen men den här gången tänker jag vänta tills vikten är nere på en bra nivå så jag har lite att växa i.
Det där med vikten är en annan sak som gör att jag känner mig missanpassad i min mans familj. De är smala och hälsomedvetna (nja förutom det där med svärmors frukost då). Jo det finns släktingar som inte är supersmala - men om man tittar på min mans föräldrar och syskon som ju ändå är de jag träffar mest så är de smala som stickor. Jag önskar att några av de mer normalviktiga eller överviktiga släktingarna kunde vara på alla släktmiddagar så jag inte kände mig så ensam. Min man är tack och lov inte supersmal utan bär på några extrakilon också. Fast det blir lite konstigt när hans pappa påpekar att den där magen borde min man göra något åt - när jag som har en lite större mage också sitter där. I min egen familj äts det gott och man tänker inte så mycket på det där med hälsokost. Min far tycker att ju mer smör eller grädde - desto godare. Hur man i min familj har lyckats hålla sig ifrån att bli rejält feta är ett mysterium ibland med tanke på kosten.
Min man har aldrig sett sina föräldrar onyktra. Det dricks på sin höjd ett eller två glas vin till maten vid speciella tillfällen. Han skakar på huvudet när jag berättar om midsomrar där jag minsann haft mycket roligt som barn åt alla fulla vuxna som dansat kring stången. Han menar att här i USA så tar man inte med sig sina barn till fester där det ska drickas lite sprit. Jag har sett nästan alla i min närmaste familj riktigt fulla och själv varit på fest (som vuxen) och supit tillsammans med mina föräldrar jag också. Snaps till maten är ju standard till midsommar till exempel. Det starkaste jag fått mig serverat hos mina svärföräldrar är öl.
Min man har växt upp i en familj där det har funnits relativt god ekonomi. Man har haft råd med resor varje sommar och kunnat skämma bort sina ungar med allehanda saker under uppväxtåren. I min familj har man alltid kämpat med ekonomin så resorna har varit få och jag lärde mig tidigt att anpassa min önskelista till tomten till en rimlig kostnadsnivå. För mig innebar den där stereon som en julafton stod och väntade på mig i ett stort paket en oerhörd lyx och jag kommer ihåg det som något väldigt speciellt. Min man kan inte komma ihåg någon present som var lika speciell för honom.
I min familj har man alltid varit noga med allas födelsedagar och olika högtider. Min man kan inte komma ihåg att man någonsin firade hans föräldrars födelsedagar. Han tycker att ett e-kort på sin mammas födelsedag är alldeles tillräckligt men jag ser till att skicka iväg ett litet paket till min och ringer upp för att prata en stund. Jag kommer ihåg hur roligt det var att försöka fundera ut vad alla ville ha i julklapp och försöka få min månadspeng att räcka till alla julklappar som jag ville dela ut på julafton. I mannens familj är det bara barnen som får julklappar så julklappsutdelningen gick fort. Det är rätt märkligt kan jag tycka att man i min familj - där ekonomin varit svår har valt att ändå slösa pengar till jul - medan man i makens familj där de flesta har god ekonomi inte gör det. Jag saknar inte att få presenter men jag saknar givandet. Visst jag skickar presenter till Sverige - men jag saknar det där med att se hur någon packar upp det man har köpt och se reaktionerna för att se om man träffat rätt i sitt val.
I min familj har det kramats mycket. Jag har sett mina föräldrar vara keliga mot varandra och sett hur de gett varandra små romantiska överaskningar och givetvis en del kyssar också. Min mans föräldrar har aldrig gett varandra såna ömhetsbetygelser inför barnen. Man får väl hoppas att de har gjort allt det där utan små vittnen i allafall!
I min familj är det ok att svära ibland. Inte för att alla springer omkring och svär hela tiden men visst ett och annat "fult" ord kan dyka upp i en vanlig konversation. Min mans familj säger aldrig fula ord - inte ens när man grälar. Det kan jag tycka är lite konstigt för när man är riktigt arg så känns de där fula orden bra och de kommer liksom automatiskt. Jag har hittills lyckats bra med att hålla mig ifrån svordomarna här men min man får ibland höra ett och annat ofiltrerat fult ord när vi är ensamma. Han känner igen de svenska svordomarna nu när jag fumlar med någonting i köket eller när jag kommer att tänka på något jag glömt bort. Fan också, kan jag deklarera från köket utan att min man längre reagerar. Kanske är det lättare för oss svenskar att svära eftersom de flesta svordomar vi har inte handlar om sex? Jag måste erkänna att jag nog hade tyckt det känts konstigt att säga "Knulla också" i alla möjliga situationer.
Jag har aldrig känt mig sådär himla feminim heller. Jag har inte brytt mig om det där med kläder och smink och att gå till frisörskan regelbundet. Det var liksom svårt att be mina föräldrar om alla de där sakerna när jag var tonåring eftersom jag visste att pengar inte fanns i stora mängder och när jag själv flyttade hemifrån till en lägenhet med hög hyra fanns inte heller de där pengarna över till att skämma bort mig själv. Nu när jag ju faktist inte längre behöver bekymra mig lika mycket över det där med pengar så har jag ju faktiskt möjlighet till att ändra på det där om jag vill. Min svärmor pekar hela tiden ut saker som hon tycker jag borde prova när vi är och handlar tillsammans - men jag motstår. Det där med att slösa pengar i onödan (speciellt när det inte ens är mina pengar utan makens) är något jag har svårt för. För min svärmor är 100 dollar ingenting - men för mig är det mycket pengar. Risken för att jag blir en shopoholic är nog väldigt liten tror jag.
Jag saknar verkligen min egen familj så oerhört när vi åker till olika släktmiddagar hos min mans familj. Min egen kaotiska familj där man pratar om allt möjligt och där man äter, dricker och röker utan skuldkänslor. Ensam går jag ut och ställer mig på tomten hos min mans familj och känner mig som en väldigt oanpassad familjemedlem när jag tänder den där cigaretten jag behöver.
måndag 12 maj 2008
Bindor och choklad
En gång i månaden förvandlas jag till ett chokladmonster som utan att tveka skulle kunna sätta i mig en chokladkaka på en kvart. Min man som många gånger sett chokladmonstret i aktion brukar förundras över hur njutningsfullt det ser ut när jag stoppar den där första chokladbiten i munnen. Det är så ljuvligt gott och min kropp tar tacksamt emot den där kicken och jag kan inte låta bli att utbrista i ett mmmmm....
Det är märkligt att det är så extra gott med choklad när man har mens. Under resten av månaden upplever jag inte alls samma njutning när jag stoppar i mig lite choklad. Man borde nästan sälja bindor och choklad tillsammans, har jag sagt till min man ett flertal gånger. För de hör liksom ihop tycker jag. Inget annat godis ger mig nånsin samma njutning. Det skulle kanske vara glass då...men den måste innehålla choklad!
Det där med inköp av bindor har jag förresten upptäckt att jag själv måste göra här. Min man vägrar att ensam gå iväg till affären för att köpa något så genant. Jag skakar på huvudet för jag har tidigare i mitt liv aldrig haft några problem med att få en man att köpa bindor till mig. Min pappa, pojkvänner och bror har då aldrig beklagat sig över att hitta bindor på inköpslistan. Min pappa var till och med så bra skolad att han automatiskt köpte choklad också när han såg bindor på inköpslistan. Min man hävdar att jag skulle få svårt att hitta några amerikanska män som inte skulle ha samma problem som honom med att hantera det där med "female products" som han kallar det. Jag undrar om det är sant. Fast det är ju inte precis något som man kan fråga om i en vanlig diskussion med folk. "Excuse me, sir. Would you have a problem buying female products for your wife?" Nej, det går ju inte.
Just den här månaden vill jag dock inte ge efter för mitt chokladmonster. Jag har en chokladkaka i skafferiet som försöker pocka på min uppmärksamhet. Jag tittade på den igår kväll och konstaterade att den innehöll 600 kalorier vilket skulle representera över 2 timmar på löparbandet. Jag vill egentligen inte bli en bloggare som bara tjatar om vikt men just nu är jag väldigt fixerad vid den. Jag har alltid vägt mer än vad jag borde men gränsen för vad jag mentalt klarar av är nådd nu så jag tänker oerhört mycket på den för tillfället. Förresten är gränsen för vad jag klarar av fysiskt också nådd nu. Det är jobbigt att böja sig ner och knyta skorna. Jag känner hur mina knän inte fixar det där med trappor.
Det är märkligt hur 12 extra kilon kan göra så stor skillnad för hur man mår. Fast det är ju egentligen 31 extra kilon jag pratar om för jag hade ju 19 kilos övervikt sen innan också. Fast de gamla kilona hade placerat sig på min kropp på ett ganska proportionerligt sätt så att det inte såg så farligt ut - och jag hade inga som helst problem fysiskt med att hantera dem. Nu tittar jag mig i spegeln och känner hur självförtroendet är i botten. Fast om jag lyckas bli av med de där 12 kilona igen så kanske jag fortsätter lite till. Det hade varit kul att någon gång i livet få lov att känna sig så där riktigt smal. Att någon gång i livet gå in i en klädaffär och inte tänka "den där klänningen är det inte ens lönt att jag provar".
Nej du, det där chokladmonstret ska inte vinna den här månaden. Men den där första chokladbiten när man har mens är ju så underbar, tänker jag. Problemet är bara att stoppa sig själv från att äta den andra biten, och den tredje, och den fjärde.....Kanske om man äter den där chokladen naken framför spegeln? Då blir det ju säkerligen inte alls njutningsfullt.
Det är så orättvist det där att man inte kan uppleva samma njutning av att smaska i sig ett äpple när man har mens. Bindor och äpplen. Nix, det har inte alls samma klang. Suck.
Det är märkligt att det är så extra gott med choklad när man har mens. Under resten av månaden upplever jag inte alls samma njutning när jag stoppar i mig lite choklad. Man borde nästan sälja bindor och choklad tillsammans, har jag sagt till min man ett flertal gånger. För de hör liksom ihop tycker jag. Inget annat godis ger mig nånsin samma njutning. Det skulle kanske vara glass då...men den måste innehålla choklad!
Det där med inköp av bindor har jag förresten upptäckt att jag själv måste göra här. Min man vägrar att ensam gå iväg till affären för att köpa något så genant. Jag skakar på huvudet för jag har tidigare i mitt liv aldrig haft några problem med att få en man att köpa bindor till mig. Min pappa, pojkvänner och bror har då aldrig beklagat sig över att hitta bindor på inköpslistan. Min pappa var till och med så bra skolad att han automatiskt köpte choklad också när han såg bindor på inköpslistan. Min man hävdar att jag skulle få svårt att hitta några amerikanska män som inte skulle ha samma problem som honom med att hantera det där med "female products" som han kallar det. Jag undrar om det är sant. Fast det är ju inte precis något som man kan fråga om i en vanlig diskussion med folk. "Excuse me, sir. Would you have a problem buying female products for your wife?" Nej, det går ju inte.
Just den här månaden vill jag dock inte ge efter för mitt chokladmonster. Jag har en chokladkaka i skafferiet som försöker pocka på min uppmärksamhet. Jag tittade på den igår kväll och konstaterade att den innehöll 600 kalorier vilket skulle representera över 2 timmar på löparbandet. Jag vill egentligen inte bli en bloggare som bara tjatar om vikt men just nu är jag väldigt fixerad vid den. Jag har alltid vägt mer än vad jag borde men gränsen för vad jag mentalt klarar av är nådd nu så jag tänker oerhört mycket på den för tillfället. Förresten är gränsen för vad jag klarar av fysiskt också nådd nu. Det är jobbigt att böja sig ner och knyta skorna. Jag känner hur mina knän inte fixar det där med trappor.
Det är märkligt hur 12 extra kilon kan göra så stor skillnad för hur man mår. Fast det är ju egentligen 31 extra kilon jag pratar om för jag hade ju 19 kilos övervikt sen innan också. Fast de gamla kilona hade placerat sig på min kropp på ett ganska proportionerligt sätt så att det inte såg så farligt ut - och jag hade inga som helst problem fysiskt med att hantera dem. Nu tittar jag mig i spegeln och känner hur självförtroendet är i botten. Fast om jag lyckas bli av med de där 12 kilona igen så kanske jag fortsätter lite till. Det hade varit kul att någon gång i livet få lov att känna sig så där riktigt smal. Att någon gång i livet gå in i en klädaffär och inte tänka "den där klänningen är det inte ens lönt att jag provar".
Nej du, det där chokladmonstret ska inte vinna den här månaden. Men den där första chokladbiten när man har mens är ju så underbar, tänker jag. Problemet är bara att stoppa sig själv från att äta den andra biten, och den tredje, och den fjärde.....Kanske om man äter den där chokladen naken framför spegeln? Då blir det ju säkerligen inte alls njutningsfullt.
Det är så orättvist det där att man inte kan uppleva samma njutning av att smaska i sig ett äpple när man har mens. Bindor och äpplen. Nix, det har inte alls samma klang. Suck.
söndag 11 maj 2008
Löparband
Det bidde ett löparband i allafall. Vi åkte ner till Walmarts SuperCentre i Lördags och hittade precis det där bandet som jag hade sett på nätet. Efter att maken stuvat in det i bilen insåg vi dock att det inte fanns en chans att jag också skulle få plats i bilen så jag fick vackert vänta medan han transporterade hem inköpet.
Trots att jag varit här i USA i över 2 år, så var detta mitt första besök på Walmarts och jag måste säga att jag nu verkligen förstår vad ett stort supermarket är! Man skulle säkerligen kunna spendera timmar med att gå igenom affären och leta fynd. Jag nöjde mig dock med endast titta. Efter att precis ha spenderat 200 dollar kände jag inte för att slösa bort mer pengar så jag köpte ett paket cigg och satte mig utanför i solskenet för att vänta på att min man skulle återvända för att hämta mig. Man ser verkligen en hel del intressanta typer när man sätter sig ner utanför en stor affär och tittar sig omkring.
Faktum är dock att efter att ha suttit en halvtimme och bara spanat in folk kände jag mig mycket smalare än vad jag gjort på en hel vecka. För i jämförelse med många av Walmarts kunder var jag smal som en sticka. En dam var så stor att jag undrade hur hon hade fått plats i den lilla bil som släppte av henne utanför entrén. Jo, vi har väldigt tjocka personer i Sverige också men det är tveklöst så att de finns i större mängd här. Det värsta tycker jag är när man ser de små barn som redan innan de hunnit in i tonåren redan är så tjocka att de har svårt att gå. När samma unge en stund senare kommer ut ur affären med en stor glass i händerna funderar jag på varför föräldrarna låter det bli värre. Jovisst alla ungar älskar glass men det skär i hjärtat när jag tänker på den här ungens framtidsutsikter. Jag är säker på att han vägde mer än jag. Det är inte normalt när man är i 8-års åldern.
Oavsett hur många andra som är tjockare än jag kvarstår dock att jag fortfarande måste gå ner i vikt och jag älskar det nya löparbandet! Jag har en förmåga att dagdrömma när jag är ute och promenerar utomhus vilket gör att jag har jättesvårt att hålla en hög takt då jag ofta kommer på mig själv med att ha saktat ner. Löparbandet låter inte mig tappa takten. Ett annat problem med att promenera kring området hemma är att det ofta blir ganska tråkigt eftersom jag ju redan sett allting redan. Löparbandet står placerat framför TV:n och jag tänker knappt på att tiden går och att jag promenerar medan jag tittar. Men jag märker efteråt att jag är betydligt tröttare än vad jag är efter en vanlig promenad. Svetten rinner och musklerna i benen bultar lite. 1 timme på bandet igår och 1 1/2 idag och jag känner mig helnöjd!
Min man har också roligt med löparbandet. Inte för att han motionerar utan för att han råkade se en film på YouTube med katter som promenerade på löparband. Just nu ligger han på golvet och försöker locka katten att gå på bandet. Han har försökt med godis som hon gladeligen äter - fast bara om bandet är avstängt...Just nu har han placerat en boll på bandet och medan det åker fram och tillbaka på bandet bevakar katten den intresserat. Men inte en chans att hon närmar sig det där bandet medan det är igång. Jag bara skakar på huvudet medan maken envist fortsätter försöka övertala katten. Och jag som trodde jag var envis!
Trots att jag varit här i USA i över 2 år, så var detta mitt första besök på Walmarts och jag måste säga att jag nu verkligen förstår vad ett stort supermarket är! Man skulle säkerligen kunna spendera timmar med att gå igenom affären och leta fynd. Jag nöjde mig dock med endast titta. Efter att precis ha spenderat 200 dollar kände jag inte för att slösa bort mer pengar så jag köpte ett paket cigg och satte mig utanför i solskenet för att vänta på att min man skulle återvända för att hämta mig. Man ser verkligen en hel del intressanta typer när man sätter sig ner utanför en stor affär och tittar sig omkring.
Faktum är dock att efter att ha suttit en halvtimme och bara spanat in folk kände jag mig mycket smalare än vad jag gjort på en hel vecka. För i jämförelse med många av Walmarts kunder var jag smal som en sticka. En dam var så stor att jag undrade hur hon hade fått plats i den lilla bil som släppte av henne utanför entrén. Jo, vi har väldigt tjocka personer i Sverige också men det är tveklöst så att de finns i större mängd här. Det värsta tycker jag är när man ser de små barn som redan innan de hunnit in i tonåren redan är så tjocka att de har svårt att gå. När samma unge en stund senare kommer ut ur affären med en stor glass i händerna funderar jag på varför föräldrarna låter det bli värre. Jovisst alla ungar älskar glass men det skär i hjärtat när jag tänker på den här ungens framtidsutsikter. Jag är säker på att han vägde mer än jag. Det är inte normalt när man är i 8-års åldern.
Oavsett hur många andra som är tjockare än jag kvarstår dock att jag fortfarande måste gå ner i vikt och jag älskar det nya löparbandet! Jag har en förmåga att dagdrömma när jag är ute och promenerar utomhus vilket gör att jag har jättesvårt att hålla en hög takt då jag ofta kommer på mig själv med att ha saktat ner. Löparbandet låter inte mig tappa takten. Ett annat problem med att promenera kring området hemma är att det ofta blir ganska tråkigt eftersom jag ju redan sett allting redan. Löparbandet står placerat framför TV:n och jag tänker knappt på att tiden går och att jag promenerar medan jag tittar. Men jag märker efteråt att jag är betydligt tröttare än vad jag är efter en vanlig promenad. Svetten rinner och musklerna i benen bultar lite. 1 timme på bandet igår och 1 1/2 idag och jag känner mig helnöjd!
Min man har också roligt med löparbandet. Inte för att han motionerar utan för att han råkade se en film på YouTube med katter som promenerade på löparband. Just nu ligger han på golvet och försöker locka katten att gå på bandet. Han har försökt med godis som hon gladeligen äter - fast bara om bandet är avstängt...Just nu har han placerat en boll på bandet och medan det åker fram och tillbaka på bandet bevakar katten den intresserat. Men inte en chans att hon närmar sig det där bandet medan det är igång. Jag bara skakar på huvudet medan maken envist fortsätter försöka övertala katten. Och jag som trodde jag var envis!
lördag 10 maj 2008
Mordisk granne
Vi står som vanligt i vår trädgård och vaktar katten när hon tar sin dagliga lilla promenad runt området - då hör vi hur en av våra grannar plötsligt skriker till. Våra blickar går automatiskt mot ljudet och vi ser hur en främmande katt kommer springande snabbt därifrån medan grannen jagar efter den med en spade.
Vår egen katt, som är en fegis, har också uppmärksammat skriket och tar skydd i garaget. Grannen blänger efter den främmande katten och sen spänner han ögonen i oss. Hans blick lyser av mordlust när han frågar om det var vår katt. Nej, vår katt får inte lov att gå till just den grannens trädgård. Om hon så mycket som sätter en tass i den riktningen är hon nu van vid att bli stoppad av oss. Han ser nästan besviken ut när vi förnekar ägandeskapet av den främmande katten. Han muttrar om att nästa gång han ser en katt i sin trädgård ska han döda den. Jag fylls av vrede när jag hör hans hot men jag biter igen om de ilska kommentarer jag har inombords. Jag borde kalla honom för idiot. Jag borde säga till honom att man inte får slå ihjäl andras katter. Men jag vill inte bråka med grannarna och jag hoppas på att det är tomma hot. Men rädslan för att vår katt en dag ska vägra lyda när vi försöker stoppa henne och att hon innan vi hinner få fatt i henne kommer att slås ihjäl med en spade ökar.
Den här grannen har ett fågelbord och vår katt kastar ofta längtansfyllda blickar i den riktningen. Hon är för gammal nu för att lyckas med att fånga några fåglar men hennes jaktinstinkter finns fortfarande kvar. Under vintern när fåglarna verkligen hade behövt mat stod dock det här fågelbordet tomt. Grannen matar dem bara på somrarna. Det är tydligen mycket roligare att mata fåglar när man kan sitta ute i sin trädgård och titta på dem under sommaren än att mata fåglar som svälter under vintern när det är för kallt att beundra dem.
Jovisst, det är hans trädgård och det är klart att om han inte vill ha kattbesök så är det vår plikt att hålla henne därifrån. Men oavsett hur illa man tycker om katter så har man inte rätt att bara slå ihjäl dem för att de inte förstår det här med trädgårdar och gränser. Vår katt lyder tack och lov när vi stoppar henne. Men även fast vi håller koll på henne så vet jag att det alltid finns en risk att hon blir skrämd av något och springer iväg i blind panik utan att vi hinner stoppa henne. Jag hoppas verkligen att hon inte då hamnar i grannens trädgård.
Grannens fågelbord lockar till sig andra katter också. Jag hoppas att den där främmande katten inte kommer tillbaks. Jag hoppas att han inte slår ihjäl någons älskade husdjur. Jag är beredd på att ringa på hos varenda granne i kvarteret, om jag någonsin ser en ihjälslagen katt nära den där grannens trädgård, i jakt på en ägare som har rätt att få reda på att en kattmördare härjar på området. Nu i slutet av maj är det dags för årsmöte och de flesta grannarna brukar komma dit. Jag funderar på om man kanske borde varna alla kattägare på det mötet? Fegisen inuti mig är rädd för bråk men ibland kanske man måste bråka lite för att rädda ett liv - även om det "bara" är ett kattliv.
Vår egen katt, som är en fegis, har också uppmärksammat skriket och tar skydd i garaget. Grannen blänger efter den främmande katten och sen spänner han ögonen i oss. Hans blick lyser av mordlust när han frågar om det var vår katt. Nej, vår katt får inte lov att gå till just den grannens trädgård. Om hon så mycket som sätter en tass i den riktningen är hon nu van vid att bli stoppad av oss. Han ser nästan besviken ut när vi förnekar ägandeskapet av den främmande katten. Han muttrar om att nästa gång han ser en katt i sin trädgård ska han döda den. Jag fylls av vrede när jag hör hans hot men jag biter igen om de ilska kommentarer jag har inombords. Jag borde kalla honom för idiot. Jag borde säga till honom att man inte får slå ihjäl andras katter. Men jag vill inte bråka med grannarna och jag hoppas på att det är tomma hot. Men rädslan för att vår katt en dag ska vägra lyda när vi försöker stoppa henne och att hon innan vi hinner få fatt i henne kommer att slås ihjäl med en spade ökar.
Den här grannen har ett fågelbord och vår katt kastar ofta längtansfyllda blickar i den riktningen. Hon är för gammal nu för att lyckas med att fånga några fåglar men hennes jaktinstinkter finns fortfarande kvar. Under vintern när fåglarna verkligen hade behövt mat stod dock det här fågelbordet tomt. Grannen matar dem bara på somrarna. Det är tydligen mycket roligare att mata fåglar när man kan sitta ute i sin trädgård och titta på dem under sommaren än att mata fåglar som svälter under vintern när det är för kallt att beundra dem.
Jovisst, det är hans trädgård och det är klart att om han inte vill ha kattbesök så är det vår plikt att hålla henne därifrån. Men oavsett hur illa man tycker om katter så har man inte rätt att bara slå ihjäl dem för att de inte förstår det här med trädgårdar och gränser. Vår katt lyder tack och lov när vi stoppar henne. Men även fast vi håller koll på henne så vet jag att det alltid finns en risk att hon blir skrämd av något och springer iväg i blind panik utan att vi hinner stoppa henne. Jag hoppas verkligen att hon inte då hamnar i grannens trädgård.
Grannens fågelbord lockar till sig andra katter också. Jag hoppas att den där främmande katten inte kommer tillbaks. Jag hoppas att han inte slår ihjäl någons älskade husdjur. Jag är beredd på att ringa på hos varenda granne i kvarteret, om jag någonsin ser en ihjälslagen katt nära den där grannens trädgård, i jakt på en ägare som har rätt att få reda på att en kattmördare härjar på området. Nu i slutet av maj är det dags för årsmöte och de flesta grannarna brukar komma dit. Jag funderar på om man kanske borde varna alla kattägare på det mötet? Fegisen inuti mig är rädd för bråk men ibland kanske man måste bråka lite för att rädda ett liv - även om det "bara" är ett kattliv.
fredag 9 maj 2008
Olyxiga jag
Min man tycker jag är ett underligt fruntimmer eftersom hans garderob är större än min. Han skakar på huvudet åt mig när jag dras till en snygg jacka i affären för att sen snabbt kolla prislappen innan jag släpper jackan igen och går därifrån. Du köper ju aldrig nånting, säger han medan han tittar på hur jag ratar plagg efter plagg.
Jo, den är jättesnygg. Men jag har ju redan en jacka, säger jag medan längtansfulla blickar ändå inte kan låta bli att beundra plagget. Jag lyckas alltid övertyga mig själv om att de där kläderna jag redan har duger ett bra tag till och jag blundar för att variationen i min garderob är ganska ömklig. För till skillnad från min man så har jag levt hela mitt liv med att kolla prislappar eftersom det där med pengar har varit ett ständigt problem. Hemma i Sverige skulle en sån där "lyxig jacka" kosta mig en vecka med bara makaroner till middag.
Min man har aldrig saknat pengar. Nej, han är inte rik. Men för honom har det alltid funnits tillräckligt med kontanter för att skaffa sig det mesta han vill ha. Han har aldrig tvingats säga nej till kompisar för att han inte haft råd att följa med ut och festa. Han har aldrig upplevt känslan av att komma hem till en mörk lägenhet för att den där elräkningen aldrig blev betald för att hyran var viktigare. Så han kan inte förstå varför jag snålar och vägrar köpa de grejer jag vill ha trots att vi ju egentligen har råd med dem. Det har blivit en vana att förneka mig själv grejer.
Jag känner skuld för att jag inte har ett jobb, och lever på hans pengar, vilket inte precis uppmuntrar till en massa inköp heller. Han pratar om att betala körlektioner så att jag kan ta körkort och ha möjlighet att leta jobb utanför den lilla förort där vi nu bor. Sen kan vi ju köpa en bil till dig också, säger han. Jag oroar mig genast för kostnaderna. Körkort och bil, det är ju vansinnigt mycket pengar tycker jag. Är det inte bäst att vänta tills jag har jobb? Men javisst ja tanken är ju att körkort och bil ska göra det lättare för mig att hitta jobb.
Jag berättade häromdagen hur jag googlade efter ett löparband eftersom jag blev nojig över min vikt. De är vansinnigt dyra! De flesta kostade över 500 dollar (3000 kr)och det fanns modeller som kostade så mycket som 7000 dollar (42000 kr!!!). Till sist hittade jag en för 189 dollar (1136 kr) på Walmarts hemsida. Min man frågade genast vad det var för fel på den eftersom den var så billig i jämförelse med andra löparband. Jag läste igenom de recensioner som andra kunder gett den och kom fram till att den nog kunde duga så länge jag nöjer mig med att gå och inte springa på det. Tja, det kan jag väl leva med för jag är inte typen som gillar att springa i alla fall.
Men att betala 189 dollar kändes ändå väldigt slösaktigt och när min man började fylla i köpordern bombarderade jag honom med alla möjliga resonmang om varför vi ändå skulle låta bli att köpa den. När han nästan var färdig lade han märke till att leveransavgiften skulle vara ytterligare 52 dollar (312 kr) och jag drog efter andan. Nej, utbrast jag. Är det inte bättre att vi åker ner till Walmart och ser om vi kan köpa den direkt i affären? Så nu på Lördag ska vi ta oss till Walmart och se efter. Men även om vi hittar det där löparbandet så kanske det hela slutar med att jag övertalar min man om att åka hem igen utan löparband.
Jag kommer nog alltid att fortsätta titta på prislappar. Min stackars man får vänja sig vid att jag ratar de läckraste köttbitarna i affären till förmån för billiga eftersom jag frågar mig om jag är en tillräckligt bra kock för att försvara ett köttinköp för 11 dollar? Han får vänja sig vid att han förmodligen är den enda mannen i kvarteret som har gott om garderobsutrymme för att hans fru inte ens kan fylla upp sin halva. Fast han verkar inte lida så mycket för han verkar ändå rätt nöjd med att jag inte strör hans pengar omkring mig utan att tänka efter. Men han suckar ändå när vi går igenom klädaffären och lämnar den igen utan att ha köpt något - för han tycker att om jag ändå ska tillbringa en halvtimme med att titta så kunde jag väl åtminstone köpt en T-shirt iallafall.
Jo, den är jättesnygg. Men jag har ju redan en jacka, säger jag medan längtansfulla blickar ändå inte kan låta bli att beundra plagget. Jag lyckas alltid övertyga mig själv om att de där kläderna jag redan har duger ett bra tag till och jag blundar för att variationen i min garderob är ganska ömklig. För till skillnad från min man så har jag levt hela mitt liv med att kolla prislappar eftersom det där med pengar har varit ett ständigt problem. Hemma i Sverige skulle en sån där "lyxig jacka" kosta mig en vecka med bara makaroner till middag.
Min man har aldrig saknat pengar. Nej, han är inte rik. Men för honom har det alltid funnits tillräckligt med kontanter för att skaffa sig det mesta han vill ha. Han har aldrig tvingats säga nej till kompisar för att han inte haft råd att följa med ut och festa. Han har aldrig upplevt känslan av att komma hem till en mörk lägenhet för att den där elräkningen aldrig blev betald för att hyran var viktigare. Så han kan inte förstå varför jag snålar och vägrar köpa de grejer jag vill ha trots att vi ju egentligen har råd med dem. Det har blivit en vana att förneka mig själv grejer.
Jag känner skuld för att jag inte har ett jobb, och lever på hans pengar, vilket inte precis uppmuntrar till en massa inköp heller. Han pratar om att betala körlektioner så att jag kan ta körkort och ha möjlighet att leta jobb utanför den lilla förort där vi nu bor. Sen kan vi ju köpa en bil till dig också, säger han. Jag oroar mig genast för kostnaderna. Körkort och bil, det är ju vansinnigt mycket pengar tycker jag. Är det inte bäst att vänta tills jag har jobb? Men javisst ja tanken är ju att körkort och bil ska göra det lättare för mig att hitta jobb.
Jag berättade häromdagen hur jag googlade efter ett löparband eftersom jag blev nojig över min vikt. De är vansinnigt dyra! De flesta kostade över 500 dollar (3000 kr)och det fanns modeller som kostade så mycket som 7000 dollar (42000 kr!!!). Till sist hittade jag en för 189 dollar (1136 kr) på Walmarts hemsida. Min man frågade genast vad det var för fel på den eftersom den var så billig i jämförelse med andra löparband. Jag läste igenom de recensioner som andra kunder gett den och kom fram till att den nog kunde duga så länge jag nöjer mig med att gå och inte springa på det. Tja, det kan jag väl leva med för jag är inte typen som gillar att springa i alla fall.
Men att betala 189 dollar kändes ändå väldigt slösaktigt och när min man började fylla i köpordern bombarderade jag honom med alla möjliga resonmang om varför vi ändå skulle låta bli att köpa den. När han nästan var färdig lade han märke till att leveransavgiften skulle vara ytterligare 52 dollar (312 kr) och jag drog efter andan. Nej, utbrast jag. Är det inte bättre att vi åker ner till Walmart och ser om vi kan köpa den direkt i affären? Så nu på Lördag ska vi ta oss till Walmart och se efter. Men även om vi hittar det där löparbandet så kanske det hela slutar med att jag övertalar min man om att åka hem igen utan löparband.
Jag kommer nog alltid att fortsätta titta på prislappar. Min stackars man får vänja sig vid att jag ratar de läckraste köttbitarna i affären till förmån för billiga eftersom jag frågar mig om jag är en tillräckligt bra kock för att försvara ett köttinköp för 11 dollar? Han får vänja sig vid att han förmodligen är den enda mannen i kvarteret som har gott om garderobsutrymme för att hans fru inte ens kan fylla upp sin halva. Fast han verkar inte lida så mycket för han verkar ändå rätt nöjd med att jag inte strör hans pengar omkring mig utan att tänka efter. Men han suckar ändå när vi går igenom klädaffären och lämnar den igen utan att ha köpt något - för han tycker att om jag ändå ska tillbringa en halvtimme med att titta så kunde jag väl åtminstone köpt en T-shirt iallafall.
torsdag 8 maj 2008
Telefonterror
För det mesta är vår vanliga telefon här i huset nertystad. Den står inkopplad och tyst i ett hörn med volymen avstängd så att vi inte ska höra den. Telefonsvararen är allt som eventuella uppringare möts av. Den här barriären är strikt nödvändig. För dagligen (och nattetid) ringer den där telefonen och allehanda försäljare försöker lura oss på olika sätt. När de möts av telefonsvararen lägger de oftast på och det är bara ibland som vi tvingas deleta några enstaka meddelanden från personer som hoppas på att vi ska nappa på deras erbjudanden ändå.
Jag är otroligt dålig på det där med försäljare och har ännu inte vant mig vid de försäljningstrick som man använder här både via telefon och dörrbesök. Deras mål är att få mig att säga ok, eller ja och de kommer att ljuga för att få det där accepterandet som innebär att de kan skicka hem något till mig. En del försöker få det att låta som om de ringer från någon myndighetsinstans och börjar med att ställa avväpnande frågor med röster som verkar specialanpassade för att göra mig osäker.
Idag var jag tvungen att låta telefonen vakna till liv eftersom jag väntar ett samtal. När telefonen ringde så svarade jag därför intet ont anande. Naturligtvis var det inte alls det samtalet jag väntade på utan någon helt annan. Det värsta är att jag blev så bortkollrad så att jag faktiskt inte är säker på om jag sa ja eller nej till erbjudandet. Jag tror att jag eventuellt kan ha varit oklar. Eventuellt dyker det upp ett kuvert här i Augusti där jag förväntas stoppa i "11 stamps for leukemia". Jag tror jag sa nej. Men säker är jag inte. Om nu bara det där samtalet jag väntar på kunde komma snart. För jag vill tysta den där telefonen igen så fort som möjligt.
Ett antal gånger sen jag flyttade hit så har det ringt på dörren och försäljare har försökt pracka på mig olika saker. Ibland är det självklart att de är försäljare och jag tackar nej och smäller igen dörren. Men ett par gånger har det varit personer som visar upp legitimationer och säger att de kommer från telefonbolaget eller någon annan mer officiell instans. De ser viktiga ut och de slänger sig med fraser som låter viktiga. En av de här killarna lyckades till och med nästan lura min mer härdade amerikanske make. Han som är mer van de olika knepen kom nästan så långt att han hade skrivit på ett papper innan han insåg att killen ljög och att han var på väg att köpa något.
Nejdå, sa killen, när min man ifrågasatte honom. Jag försöker inte alls sälja något. Det är bara det att vi just nu håller på med stora förändringar här i telefonnätet och vi vill komma in och byta ut alla era kablar mot optiska.....Min man tittar ner på pappret i sin hand och ser att det där utbytet kostar ett par hundra dollar. När han återigen ifrågasätter killen så får mannen plötlsigt väldigt bråttom att avlägsna sig. En stund senare googlar jag på Internet och hittar ett antal artiklar om hur människor i Michigan blivit lurade till att "köpa" den här tjänsten och senare insett att det inte bara kostar dem installation utan naturligtvis också en månatlig avgift. Sen dess är jag extra misstänksam. Jag slänger igen dörren oavsett hur officiella de ser ut. Jag får hoppas att det inte är allvar någon gång för de kommer att få ett helsicke att övertala mig.
Jag är otroligt dålig på det där med försäljare och har ännu inte vant mig vid de försäljningstrick som man använder här både via telefon och dörrbesök. Deras mål är att få mig att säga ok, eller ja och de kommer att ljuga för att få det där accepterandet som innebär att de kan skicka hem något till mig. En del försöker få det att låta som om de ringer från någon myndighetsinstans och börjar med att ställa avväpnande frågor med röster som verkar specialanpassade för att göra mig osäker.
Idag var jag tvungen att låta telefonen vakna till liv eftersom jag väntar ett samtal. När telefonen ringde så svarade jag därför intet ont anande. Naturligtvis var det inte alls det samtalet jag väntade på utan någon helt annan. Det värsta är att jag blev så bortkollrad så att jag faktiskt inte är säker på om jag sa ja eller nej till erbjudandet. Jag tror att jag eventuellt kan ha varit oklar. Eventuellt dyker det upp ett kuvert här i Augusti där jag förväntas stoppa i "11 stamps for leukemia". Jag tror jag sa nej. Men säker är jag inte. Om nu bara det där samtalet jag väntar på kunde komma snart. För jag vill tysta den där telefonen igen så fort som möjligt.
Ett antal gånger sen jag flyttade hit så har det ringt på dörren och försäljare har försökt pracka på mig olika saker. Ibland är det självklart att de är försäljare och jag tackar nej och smäller igen dörren. Men ett par gånger har det varit personer som visar upp legitimationer och säger att de kommer från telefonbolaget eller någon annan mer officiell instans. De ser viktiga ut och de slänger sig med fraser som låter viktiga. En av de här killarna lyckades till och med nästan lura min mer härdade amerikanske make. Han som är mer van de olika knepen kom nästan så långt att han hade skrivit på ett papper innan han insåg att killen ljög och att han var på väg att köpa något.
Nejdå, sa killen, när min man ifrågasatte honom. Jag försöker inte alls sälja något. Det är bara det att vi just nu håller på med stora förändringar här i telefonnätet och vi vill komma in och byta ut alla era kablar mot optiska.....Min man tittar ner på pappret i sin hand och ser att det där utbytet kostar ett par hundra dollar. När han återigen ifrågasätter killen så får mannen plötlsigt väldigt bråttom att avlägsna sig. En stund senare googlar jag på Internet och hittar ett antal artiklar om hur människor i Michigan blivit lurade till att "köpa" den här tjänsten och senare insett att det inte bara kostar dem installation utan naturligtvis också en månatlig avgift. Sen dess är jag extra misstänksam. Jag slänger igen dörren oavsett hur officiella de ser ut. Jag får hoppas att det inte är allvar någon gång för de kommer att få ett helsicke att övertala mig.
Bortskämd katt
Både min man och jag vet vem som är den riktiga chefen här hemma. Vi blir omkringbossade av katten. Att min man har skämt bort den här katten i många år är något jag väldigt fort lade märke till när jag flyttade in. Det ligger leksaker till henne överallt, hon har ett antal olika små kattkorgar och hus att välja mellan för sina tupplurar (som hon aldrig sover i) och ingen yta är för henne förbjudet territorium. Det står dessutom ett par väl placerade stolar vid olika fönster för att hon ska kunna titta ut genom fönstret. Våra fönster saknar fönsterbrädor så detta är en lösning på utsiktsproblemet.
Jag har själv haft ett flertal katter i mitt liv men de har alltid fått lära sig några grundläggande regler: Inte hoppa upp på köksbordet eller någon köksbänk, inte väcka matte när hon sover och definitivt inte försöka sno mattes mat. Men makens katt har aldrig haft såna regler. Hon hoppar upp och sträcker ut sig över hela köksbordet och min make klappar henne utan en tanke på att fösa ner henne. Jodå, jag har försökt förklara nya regler för katten men fått ge upp. Det går inte att lära bort ett 12-årigt beteende som dessutom uppmuntras av maken. Den här katten skäms inte för att hoppa upp på bordet och försynt sniffa på makens tallrik när vi äter kyckling. Han charmas av henne och slänger ner ett par kycklingbitar på golvet till henne och hon hoppar tacksamt ner för att ta emot sina gåvor. Hon har däremot lärt sig att om hon skulle få för sig att ens närma sig för att nosa på min mat så får hon sig en rejäl utskällning och föses bestämt ner. Tack och lov intresserar hon sig inte för all mat vi äter så problemet med matsniffning uppstår bara när det vankas kyckling eller fisk. En gång kom jag på henne när hon lapade i sig vatten från mitt vattenglas i sovrummet. Sen dess införskaffades högre glas som hon hon inte kan nå ner i så jag får ha mitt glas ifred.
Katten har lärt sig att inte ligga på min sida av sängen när jag sover. För jag tar ingen hänsyn till små katter i min sömn. Mina ben rör sig och hotar sparka till henne och jag vänder mig i sömnen utan att ens märka om hon är där. Hon har förstått att det finns risker med att sova för nära mig och håller sig på avstånd. Men maken kan hon känna sig trygg hos. Han sover försiktigt runt hennes kropp och det händer ofta att det slutar med att jag och maken sover på samma sida av sängen sen katten långsamt lyckats knuffa min man allt närmare mig tills hon har ena sänghalvan för sig själv. Ibland vaknar jag mitt i natten av att hon jamar på min man att flytta på sig och det är inte ovanligt att jag vaknar på morgonen och lägger märke till att katten stirrar på mig där hon ligger på makens bröst och väntar på att någon ska ge henne frukost. Hon känner sig trygg däruppe och kan kika ner på mig utan risk för att bli tillknuffad.
Men där slutar min disciplin på katten - för det är den envisaste katt jag någonsin stött på. Hon kan tillbringa timmar, om det krävs, att sitta vid mina fötter och jama samtidigt som hon smeker hela kroppen kring mina ben för att charmera mig att ge henne godis eller släppa ut henne i trädgården en stund. Både hon och jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag ger mig. För irritationen av att inte få vara ifred för hennes tiggeri växer tills jag stormar iväg och ger henne det hon vill ha medan jag svär högt över att jag ger mig. Jovisst, jag har haft tiggande katter förr. Men tills man har haft upplevelsen med en katt som förföljer en i 4 timmar och vart femte minut gör sig påmind på det här sättet så vet man inte hur irriterande det kan vara. För i början trodde jag att jag kunde vinna över katten om jag inte gav mig. Nu vet jag att det är lönlöst. Hon kan inte gå ut själv eftersom vi måste hålla henne från grannens fågelbord men tack och lov lyder hon när jag är ute med henne fast hon ger ifrån sig ett litet mjaou i protest när jag stoppar henne. Så fort hon fått sin lilla promenad eller lite godis svansar hon triumferande iväg och går och lägger sig i min säng för att lugnt sova några timmar. Hon har fått vad hon vill ha och nu är hon minsann inte lika kelsjuk längre. Nej, skulle jag närma mig får jag sura blickar som säger "stör mig inte när jag sover".
Nästa katt, suckar jag ibland till min man. Nästa katt ska minsann inte bli så bortskämd. Så tittar jag på vår katt som plötsligt dyker upp nedanför fötterna för att kela en stund och hjärtat smälter. Det är allt bra tur att du är så söt, säger jag till henne. För annars hade nästa katt flyttat in fortare än du kan ana. Men hon vet att hon är drottningen i det här huset och mitt hot har ingen som helst verkan på henne.
Jag har själv haft ett flertal katter i mitt liv men de har alltid fått lära sig några grundläggande regler: Inte hoppa upp på köksbordet eller någon köksbänk, inte väcka matte när hon sover och definitivt inte försöka sno mattes mat. Men makens katt har aldrig haft såna regler. Hon hoppar upp och sträcker ut sig över hela köksbordet och min make klappar henne utan en tanke på att fösa ner henne. Jodå, jag har försökt förklara nya regler för katten men fått ge upp. Det går inte att lära bort ett 12-årigt beteende som dessutom uppmuntras av maken. Den här katten skäms inte för att hoppa upp på bordet och försynt sniffa på makens tallrik när vi äter kyckling. Han charmas av henne och slänger ner ett par kycklingbitar på golvet till henne och hon hoppar tacksamt ner för att ta emot sina gåvor. Hon har däremot lärt sig att om hon skulle få för sig att ens närma sig för att nosa på min mat så får hon sig en rejäl utskällning och föses bestämt ner. Tack och lov intresserar hon sig inte för all mat vi äter så problemet med matsniffning uppstår bara när det vankas kyckling eller fisk. En gång kom jag på henne när hon lapade i sig vatten från mitt vattenglas i sovrummet. Sen dess införskaffades högre glas som hon hon inte kan nå ner i så jag får ha mitt glas ifred.
Katten har lärt sig att inte ligga på min sida av sängen när jag sover. För jag tar ingen hänsyn till små katter i min sömn. Mina ben rör sig och hotar sparka till henne och jag vänder mig i sömnen utan att ens märka om hon är där. Hon har förstått att det finns risker med att sova för nära mig och håller sig på avstånd. Men maken kan hon känna sig trygg hos. Han sover försiktigt runt hennes kropp och det händer ofta att det slutar med att jag och maken sover på samma sida av sängen sen katten långsamt lyckats knuffa min man allt närmare mig tills hon har ena sänghalvan för sig själv. Ibland vaknar jag mitt i natten av att hon jamar på min man att flytta på sig och det är inte ovanligt att jag vaknar på morgonen och lägger märke till att katten stirrar på mig där hon ligger på makens bröst och väntar på att någon ska ge henne frukost. Hon känner sig trygg däruppe och kan kika ner på mig utan risk för att bli tillknuffad.
Men där slutar min disciplin på katten - för det är den envisaste katt jag någonsin stött på. Hon kan tillbringa timmar, om det krävs, att sitta vid mina fötter och jama samtidigt som hon smeker hela kroppen kring mina ben för att charmera mig att ge henne godis eller släppa ut henne i trädgården en stund. Både hon och jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag ger mig. För irritationen av att inte få vara ifred för hennes tiggeri växer tills jag stormar iväg och ger henne det hon vill ha medan jag svär högt över att jag ger mig. Jovisst, jag har haft tiggande katter förr. Men tills man har haft upplevelsen med en katt som förföljer en i 4 timmar och vart femte minut gör sig påmind på det här sättet så vet man inte hur irriterande det kan vara. För i början trodde jag att jag kunde vinna över katten om jag inte gav mig. Nu vet jag att det är lönlöst. Hon kan inte gå ut själv eftersom vi måste hålla henne från grannens fågelbord men tack och lov lyder hon när jag är ute med henne fast hon ger ifrån sig ett litet mjaou i protest när jag stoppar henne. Så fort hon fått sin lilla promenad eller lite godis svansar hon triumferande iväg och går och lägger sig i min säng för att lugnt sova några timmar. Hon har fått vad hon vill ha och nu är hon minsann inte lika kelsjuk längre. Nej, skulle jag närma mig får jag sura blickar som säger "stör mig inte när jag sover".
Nästa katt, suckar jag ibland till min man. Nästa katt ska minsann inte bli så bortskämd. Så tittar jag på vår katt som plötsligt dyker upp nedanför fötterna för att kela en stund och hjärtat smälter. Det är allt bra tur att du är så söt, säger jag till henne. För annars hade nästa katt flyttat in fortare än du kan ana. Men hon vet att hon är drottningen i det här huset och mitt hot har ingen som helst verkan på henne.
Matnojiga jag
Min man skrattar åt mig när jag misstänksamt inspekterar det där brödet som aldrig verkar bli gammalt. Efter 2 veckor tycker man ju att det borde finnas mögel på det -men det är lika mjukt och fräscht som dagen vi köpte det. Det är fel, säger jag till honom. Bröd ska inte hålla så här länge!
Matvaror har längre livstid här än hemma i Sverige och jag predikar för min man om alla de tillsatser som man använder sig av för att detta ska vara möjligt. Jag har genom experiment lyckats hitta de brödsorter som inte håller för evigt. Jag är nöjd när jag köper ett bröd som blir lite segare efter en vecka och jag känner mig ännu nöjdare när den första mögelfläcken dyker upp. Min man tycker jag är tokig.
Mjölken verkar också hålla längre här - vilket kanske är tur eftersom just den mjölken jag köper endast kommer i en stor dunk som det tar lite mer än en hel vecka för mig att dricka upp. Min man dricker inte mjölk. Mjölk är något för små barn, tycker han och håller sig till sin Dr. Pepper till middagen. Jag tömmer aldrig mjölkdunken helt och hållet däremot. Av någon anledning kan jag aldrig riktigt förmå mig till att slå upp det där sista glaset i botten av dunken och dricka det. För ofta har det vid det laget samlats lite mjölkflagor vid korken som singlar ner i mitt glas när jag häller upp mjölk och trots att datummärkningen säger att jodå den här mjölken duger en vecka till - så vill inte min hjärna kännas vid att datumet stämmer. Det känns fel. Han skakar på huvudet åt mig när jag envist häller ut den sista skvätten i vasken och sköljer av dunken innan jag lägger den i återvinningslådan.
Fast det är inte bara olika tillsatser som gör att saker håller längre här däremot. Man är faktiskt också ganska bra på det här med återförslutningsbara förpackningar. De flesta pålägg kommer till exempel i paket som jag enkelt kan stänga igen med ett ziplock och därmed få att vara ätbart längre. Det är nog tur det - för här tror man på stora förpackningar och det finns inte en chans att jag själv kan äta upp ett helt paket med pålägg på bara en vecka. Men även här kastar jag ändå bort de där sista skivorna trots att de ser fräscha ut. Fast jag gör det i smyg - så inte min man ska se hur jag slösar.
Matvaror har längre livstid här än hemma i Sverige och jag predikar för min man om alla de tillsatser som man använder sig av för att detta ska vara möjligt. Jag har genom experiment lyckats hitta de brödsorter som inte håller för evigt. Jag är nöjd när jag köper ett bröd som blir lite segare efter en vecka och jag känner mig ännu nöjdare när den första mögelfläcken dyker upp. Min man tycker jag är tokig.
Mjölken verkar också hålla längre här - vilket kanske är tur eftersom just den mjölken jag köper endast kommer i en stor dunk som det tar lite mer än en hel vecka för mig att dricka upp. Min man dricker inte mjölk. Mjölk är något för små barn, tycker han och håller sig till sin Dr. Pepper till middagen. Jag tömmer aldrig mjölkdunken helt och hållet däremot. Av någon anledning kan jag aldrig riktigt förmå mig till att slå upp det där sista glaset i botten av dunken och dricka det. För ofta har det vid det laget samlats lite mjölkflagor vid korken som singlar ner i mitt glas när jag häller upp mjölk och trots att datummärkningen säger att jodå den här mjölken duger en vecka till - så vill inte min hjärna kännas vid att datumet stämmer. Det känns fel. Han skakar på huvudet åt mig när jag envist häller ut den sista skvätten i vasken och sköljer av dunken innan jag lägger den i återvinningslådan.
Fast det är inte bara olika tillsatser som gör att saker håller längre här däremot. Man är faktiskt också ganska bra på det här med återförslutningsbara förpackningar. De flesta pålägg kommer till exempel i paket som jag enkelt kan stänga igen med ett ziplock och därmed få att vara ätbart längre. Det är nog tur det - för här tror man på stora förpackningar och det finns inte en chans att jag själv kan äta upp ett helt paket med pålägg på bara en vecka. Men även här kastar jag ändå bort de där sista skivorna trots att de ser fräscha ut. Fast jag gör det i smyg - så inte min man ska se hur jag slösar.
onsdag 7 maj 2008
Hallå där bevara det kvinnliga egot också!
Min man är enormt bra på att säga exakt fel saker vid fel tidpunkt. Nu vill jag ju inte att min man ska ljuga för mig - men ibland önskar jag att han varit lite bättre på att veta när han bara ska lyssna och inte kommentera eller rent av hålla med.
Man pratar ju alltid om att man ska vara försiktig med det manliga egot och hur man riskerar att i princip göra en man impotent i sängen om man är alldeles för brutalt ärlig. Men samma sak gäller faktiskt kvinnor också.
Jag har enormt dåligt självförtroende och för mig var det väldigt jobbigt att känna mig trygg i att vara naken inför min man. Jag har alltid kämpat med min vikt eftersom jag tyvärr verkar tillhöra den där kategorin som går upp i vikt bara man tänker på mat. Jag har lyckats hålla mig från att bli sådär extremt överviktig men för några månader sedan gjorde jag ett försök att sluta röka och gick upp 12 kg innan jag slängde mig över cigarettpaketet igen och gav upp alla tankar på att fortsätta vara rökfri. Så just nu är jag extra känslig för det där med vikt för jag vet att nu är jag bra nära att inte längre vara "klädsamt fyllig" utan istället vara "obehagligt fet".
Jag har märkt på min man att hans lust på senaste tiden har varit ganska sval så jag har ju givetvis själv dragit slutsatsen att det kan bero på mina extra kilon. Så igår sa jag till min man att nu jävlar måste jag se till att gå ner i vikt och googlade efter ett löparband att ha stående här hemma framför TV:n så jag kan promenera även när det regnar och blåser ute. Jag babblade på om hur jag vantrivdes med hur jag såg ut och han nickade och tröstade. I bara farten sa jag att det här med vikten ju också påverkade vårt sexliv. Kvinnor tänker ju ofta högt och vi är benägna att dela med oss av våra tankar till våra män. Men det är nu som han begår det där misstaget och istället för att bara lyssna eller trösta HÅLLER MED MIG OM ATT JO DET ÄR ETT PROBLEM! Jag översätter det där i mitt huvud till "Du är jättetjock älskling och jag vill inte ha sex med dig längre".
När han inser hur jag tolkade honom blir han ivrig att reparera skadan och fyller i med "men jag älskar ju dig ändå". Jo tack det är ju skönt att höra. Men det finns inte en chans att jag kommer att vara på humör att vara naken igen förrän jag har gått ner de där 12 kilona och gärna lite till. För jag vet att tills dess kommer min hjärna att tänka "han tycker jag är ful" om vi ens försöker ha sex med varandra. Och tro mig när en kvinnas hjärna lägger sig i sexlivet på det sättet så njuter hon inte överhuvudtaget.
För att översätta till de eventuella män som läser den här bloggen. Min mans kommentar är den kvinnliga motsvarigheten till "vilken liten penis du har". Jag får redan hur mycket kritik som helst om min kropp bara genom att läsa löpsedlarna på alla veckotidningar och kvällstidningar. Dagligen matas jag med reklam på TV som handlar om det där med vikt. Tro mig vi kvinnor är fullt medvetna om att vi är överviktiga. Faktum är att till och med många smala kvinnor tror de är tjocka. Vi tänker redan på att vi kanske inte duger utseendemässigt. Jag behöver verkligen inte höra det från min man. Jag vill att min man ska vara den i världen som står på min sida även om det innebär att han ibland väljer att vara sådär diplomatisk tyst istället för att hålla med mig.
Nu ska jag ut och ta en lång promenad och försöka bli av med de kalorier min frukost innehöll.
Man pratar ju alltid om att man ska vara försiktig med det manliga egot och hur man riskerar att i princip göra en man impotent i sängen om man är alldeles för brutalt ärlig. Men samma sak gäller faktiskt kvinnor också.
Jag har enormt dåligt självförtroende och för mig var det väldigt jobbigt att känna mig trygg i att vara naken inför min man. Jag har alltid kämpat med min vikt eftersom jag tyvärr verkar tillhöra den där kategorin som går upp i vikt bara man tänker på mat. Jag har lyckats hålla mig från att bli sådär extremt överviktig men för några månader sedan gjorde jag ett försök att sluta röka och gick upp 12 kg innan jag slängde mig över cigarettpaketet igen och gav upp alla tankar på att fortsätta vara rökfri. Så just nu är jag extra känslig för det där med vikt för jag vet att nu är jag bra nära att inte längre vara "klädsamt fyllig" utan istället vara "obehagligt fet".
Jag har märkt på min man att hans lust på senaste tiden har varit ganska sval så jag har ju givetvis själv dragit slutsatsen att det kan bero på mina extra kilon. Så igår sa jag till min man att nu jävlar måste jag se till att gå ner i vikt och googlade efter ett löparband att ha stående här hemma framför TV:n så jag kan promenera även när det regnar och blåser ute. Jag babblade på om hur jag vantrivdes med hur jag såg ut och han nickade och tröstade. I bara farten sa jag att det här med vikten ju också påverkade vårt sexliv. Kvinnor tänker ju ofta högt och vi är benägna att dela med oss av våra tankar till våra män. Men det är nu som han begår det där misstaget och istället för att bara lyssna eller trösta HÅLLER MED MIG OM ATT JO DET ÄR ETT PROBLEM! Jag översätter det där i mitt huvud till "Du är jättetjock älskling och jag vill inte ha sex med dig längre".
När han inser hur jag tolkade honom blir han ivrig att reparera skadan och fyller i med "men jag älskar ju dig ändå". Jo tack det är ju skönt att höra. Men det finns inte en chans att jag kommer att vara på humör att vara naken igen förrän jag har gått ner de där 12 kilona och gärna lite till. För jag vet att tills dess kommer min hjärna att tänka "han tycker jag är ful" om vi ens försöker ha sex med varandra. Och tro mig när en kvinnas hjärna lägger sig i sexlivet på det sättet så njuter hon inte överhuvudtaget.
För att översätta till de eventuella män som läser den här bloggen. Min mans kommentar är den kvinnliga motsvarigheten till "vilken liten penis du har". Jag får redan hur mycket kritik som helst om min kropp bara genom att läsa löpsedlarna på alla veckotidningar och kvällstidningar. Dagligen matas jag med reklam på TV som handlar om det där med vikt. Tro mig vi kvinnor är fullt medvetna om att vi är överviktiga. Faktum är att till och med många smala kvinnor tror de är tjocka. Vi tänker redan på att vi kanske inte duger utseendemässigt. Jag behöver verkligen inte höra det från min man. Jag vill att min man ska vara den i världen som står på min sida även om det innebär att han ibland väljer att vara sådär diplomatisk tyst istället för att hålla med mig.
Nu ska jag ut och ta en lång promenad och försöka bli av med de kalorier min frukost innehöll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
