Ensamhet

Oj, vad mycket ensamma människor det finns. Det är väl i och för sig ingen nyhet - men efter att i en vecka ha guidat för ChaCha lite grann så kan jag ändå inte låta bli att förundra mig över hur många som är så desperata efter sällskap att de skickar text meddelanden till en fullständig främling hela dagarna. En del stiger tydligen upp på morgonen och skickar iväg ett gomorron till ChaCha för att sedan kontinuerligt under dagen skicka små hälsningsmeddelanden och tala om vad de tänker, vad de gör och fråga vad man tycker de ska äta till middag osv.

Nu tror jag inte att jag kommer att fortsätta guida mycket längre däremot. Jag har fått ihop pengar till makens present men ChaCha har ändrat sina regler så att man måste arbeta ganska många timmar och prestera väldigt bra för att få 20 cent per fråga, annars blir det bara 10 cent. Nej, där går nog gränsen ändå för vad min tid är värd. Visst känns det bra ibland att hjälpa andra. Alla förvirrade tonåringar som skickar in alla möjliga märkliga frågor och funderingar. Alla ensamma som man kan ge lite tröst. Alla nyfikna som inte vågar fråga någon annan om deras kroppar och deras beteenden är normala.

Nej för 10 cent per fråga är det inte värt att också hantera alla de där som tror att man är någon sorts sextjänst. "Hi, slut", "How big are your boobs?", "what do you think about when masturbating" osv.....nej det där är INTE värt 10 cent.

Eller alla de där som gör sitt bästa för att hitta på den absolut svåraste frågan de kan komma på för att sedan vänta 20 minuter medan en guide frenetiskt försöker hitta svaret någonstans. Nej, det är inte heller värt 10 cent.

Men ok det var ju inte snuskhumrarna och de irriterande människorna den här bloggen skulle handla om. Utan ensamheten. För visst är det lite otäckt att det finns så oerhört många människor på det här jordklotet och att man ändå kan vara så totalt ensam? Att inte ha någon att prata med trots att man bor i en storstad.

Jag har själv varit ensam i många år trots att jag faktiskt kommer ganska bra överens med andra. Trots att andra människor i sociala sammanhang har kunnat stå och prata med mig i långa stunder utan att jag gjort bort mig och trots att andra människor inte har undvikit mig. Fast innerst inne har jag ändå känt mig ensam. Kanske för att jag var så enormt dålig på att få såna där sociala kontakter att leda vidare till fler möten. Kanske var jag bara väldigt dålig på att uppfatta när andra människor sträckte ut en hand till mig och öppnade upp för fler möten?

Mitt sätt att hantera ensamhet var att skriva och läsa. Sen upptäckte jag onlinespel och skapade mig en personlighet online. För mig var det en stor vändpunkt för plötsligt hade jag jättemånga vänner på andra sidan jordklotet och jag satt uppe långt in på nätterna för att umgås med dem. Jag satt uppe så länge att mina dygnsrutiner förändrades. Jag fick ta igen mycket sömn på helgerna för att orka med att jobba under veckan. Det låter ju väldigt ohälsosamt det där och jag var nog definitivt oerhört dator/spelberoende.

Den virtuella världen var så mycket tryggare. För där behövde jag inte tänka på hur jag såg ut och jag hade tryggheten i att bara kunna logga ut ifall det blev jobbigt. Det fanns gott om andra ensamma människor i de där spelen vilket till exempel märktes väldigt tydligt på festliga dagar som nyårsafton och andra helger. Milleniumskiftet satt jag vid min dator och firade nyår hela natten med massor av andra människor som inte heller hade några planer. Vi hade hur kul som helst.

En av de där ensamma som jag umgicks med blev så viktig för mig att jag flyttade till USA och nu är gift med honom. Så för mig och maken blev onlinespel en räddning. Nu är det inte lika viktigt längre att spela de där spelen och jag märker att jag alltmer sällan har något behov av att gå online för att spela. För nu är jag ju inte ensam längre. Nu kan jag äntligen lyssna på Orups oerhört vackra "Nångång, någon nånstans" utan att bli deppig.

Men det finns massor av ensamma människor kvar. De väntar bara på att någon ska lägga märke till dem.