Var börjar man?

Jaha så har man då officiellt skapat en blogg och sitter framför tangentbordet för att försöka författa sitt första inlägg. Vad skriver man om då? Egentligen har jag ingen aning så vi får väl se vad som händer med den här bloggen. Min tanke är att det helt enkelt ska vara en plats där jag skriver av mig lite om vad jag tänker och tycker så att min man slipper höra allt. Nog för att han gillar att lyssna på mig - men en del grejer fattar han helt enkelt inte eftersom han inte är svensk och därför inte alltid förstår vad jag menar. Men ok jag ska kanske börja med att presentera mig själv.

Jag heter Sara och befinner mig någonstans i gränslandet av ung kvinna och snart medelålders...Jag emigrerade från Sverige för ett par år sedan när jag gifte mig med en amerikan. Jag har inte riktigt anpassat mig till den amerikanska kulturen riktigt och upplever för första gången i mitt liv hur jag alltmer klamrar mig fast vid svenskheter så mycket jag kan. Det är rätt lustigt hur mycket vissa saker plötsligt blir så mycket viktigare än vad de någonsin var när jag fortfarande befann mig i Sverige. I julas var det till exempel strikt nödvändigt att hänga upp en julstjärna och tända adventsljus...något som jag slarvade med innan jag flyttade. Men jag behövde verkligen de där sakerna som fick mig att känna att åtminstone några saker med julen inte var helt fel.

Och vem hade kunnat ana att jag skulle uppskatta SVT så mycket som jag gör nu? Innan jag flyttade så var SVT:s programutbud något som jag fnös åt och endast tittade på när det absolut inte fanns något annat att titta på. Numera surfar jag in på deras sida varenda dag för att hitta svenska program att titta på via Internet. Jag älskar SVT numera. Det är de enda svenska kanalerna som tillåter mig att se nästan alla svenskproducerade program utan mankemang och kontroller för att hindra mig att titta från utlandet. Till och med Sverker Olofsson känns numera som en trygg punkt i mitt liv. Jag följer serier som jag aldrig tidigare hade brytt mig om - Andra Avenyn till exempel. Allt för att få mig en daglig dos av svenska.

Jag älskar min man och vi kan verkligen prata om det mesta. Men vi delar inte samma kulturella bakgrund och mycket av det som jag läser i svenska tidningar eller ser i svenska program kan han helt enkelt inte förstå. Det hade ju varit så mycket enklare om han förstod svenska. Häromdagen hittade jag flera avsnitt av Parlamentet på YouTube där Johan Glans briljerade i tips från coachen. Jag låg dubbelvikt av skratt och när min man frågade vad som var så roligt blev det plötsligt jättesvårt att förklara. För det första är det ju nästan omöjligt att översätta mening för mening utan att förlora det roliga eftersom så mycket hänger på tonfall, kroppsspråk och ordlekar. För det andra bygger ju så mycket av det som är roligt på ett sorts kollektivt minne....vi delar en kollektiv historia och det vi skrattar åt bygger på att vi vet vilka personer man referar till, vilka gemensamma fördommar vi har och så vidare. Jag gjorde ett försök att förklara och min man log åt mig. Men nej roligt blev det ju inte.

Det kan kännas väldigt ensamt här i USA ibland. Man saknar att ha människor omkring sig som delar alla de där svenska minnena och som läser samma artiklar, tittar på samma svenska TV-program och så vidare. Därför bestämde jag mig för att skapa den här bloggen. Om någon kommer att läsa den det vet jag inte. Men det kan ju vara skönt att ha en plats där man ventilerar lite av vad man tycker och tänker.