Första riktiga krisen

Förr eller senare kommer den där första riktiga krisen i varje äktenskap tror jag. Det började som en bagatell och på något sätt så bara rullade det på tills jag satt ensam och grät för att jag inte kunde få honom att begripa hur jag känner. Det här med att gråta är inget som jag gör speciellt ofta och under helgen bet jag ihop flera gånger för att inte visa honom att det var nära. Jag vill inte vinna argument med tårar. Jag vill inte visa honom att det gör sådär ont inuti att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Grundproblemet är att vi är av olika kön och därför har ett stort handikapp när det gäller att kommunicera. Jag kan inte förstå hur han kan vara helblind och inte märka på mitt tonläge, kroppsspråk och sammanbitna kommentarer att jag ju faktiskt är arg eller ledsen. Jag kan inte begripa att han kan gå och lägga sig och sova eller lugnt fortsätta hålla på med datorn, titta på TV eller läsa när det är så uppenbart att jag behöver något form av stöd. Vare sig det är en kram eller bara att fråga hur jag mår.

Och han kan inte begripa varför jag brusar upp när han inte fattar det som jag tycker är så tydligt. Jag säger det i klarspråk till honom och han fattar fortfarande inte. Jag svär på att om jag hade kunnat tala med honom i statistiska siffror och diagram så hade han haft bättre chanser att fatta.

Kanske är problemet att han tar för givet att vi fortfarande bara grälar om en bagatell medan jag i själva verket talar om en mycket större grej. Bagatellen är bara en liten del av ett större problem. Jag försöker förklara hur jag känner och jag ger fler exempel för att förtydliga vad jag menar. Han tar allt jag säger bokstavligt. Men hur kan du vara sur över det nu? Det var ju flera veckor sedan.

Våra positioner är låsta. Han tar det jag säger bokstavligt medan jag hittar undermeningar i det han säger. Han tittar förvånat på mig när jag tolkar det han säger. Han gillar inte när jag antar att det han säger har en bakomliggande tanke. Det är inte undra på att du blir arg när du hela tiden tror att jag menar något annat än det jag säger, utbrister han.

Jag vet ju det. Han menar faktist det han säger och inget annat. Det finns förmodligen inget bakomliggande motiv bakom allting. Men om han aldrig vill prata om vad han känner så lämnar han ju inte mig något annat val än att försöka tolka. Det enda jag vill är att han ska säga att han älskar mig och att han någon gång då och då ska välja att vara med mig förutom när han inte har något annat att göra. Han kommer ju först i mitt liv. Så varför känns det som om jag befinner mig någonstans i mitten av viktiga prioriteringar på hans lista?