Arg hustru

Jag vaknade arg och sur i morse. För det mesta kommer jag bra överens med min man men ibland hade saker och ting varit så mycket enklare om han var bättre på att tolka mig. Jag blir ofta förbannad på mig själv för att jag inte varit tydligare med vad jag vill. Men varför är det så omöjligt för honom att förstå? Hur tydlig måste man vara egentligen?

Min man är en organiserad och praktisk karl. Jag kan lita på att han kommer ihåg att fixa med allehanda viktiga grejer och han är betydligt bättre än mig på att inte skjuta upp saker och ting i all evighet. Tja om man inte räknar med att skjuta upp saker som gäller mig då. Oljebyte på bilen - inga problem. Överraska mig - 1 gång hittills under 2 1/2års äktenskap och det var på Valentines dag så egentligen ingen överraskning men jag är desperat så det får räknas ändå.

Jag kräver inte att han ständigt och jämnt ska komma hem med blommor och presenter. Men jag har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt tala om för honom att jag saknar romantik. Jag vill att han ska säga fina saker utan att skämta bort det ett par minuter senare för att han blir generad. Jag vill att han ska förstå när jag längtar efter något och på eget initiativ någon gång bestämma sig för att handla det på hemvägen utan att jag ska behöva varenda gång i princip bokstavera det för honom. Jag vill att han åtminstone ett par gånger om året sätter mig i första hand och funderar på vad jag vill.

I början av vår relation försökte jag med att ge honom hintar om att romantik vore bra. När det inte funkade blev jag tvungen att till slut tala om för honom i klarspråk vad jag ville. Det gick ganska bra tyckte jag. Han nickade och kramade mig och sa att han förstod. Sen gick ett halvår utan att något av det vi talat om förändrades. Så då tog jag upp det igen och han nickade och kramades igen. Vid det här laget börjar jag känna mig tjatig. Uppriktigt sagt har det gått så långt nu att jag inte ens vet om jag skulle bli glad om han kom hem med blommor. För hur glad kan man bli om man måste tjata sig till det?

Nåväl igår kväll brast det för mig. Jag hade gjort ett misslyckat försök till förförelse och det var tydligt att han inte var på humör för sex så jag var redan lite besviken när vi tillsammans gick in i sovrummet för att sova. Mina ben, som var nyrakade, kliade och eftersom jag redan var lite frustrerad över att det minsann inte skulle bli något sex så blev detta ytterligare ett irritationsmoment. Fast droppen kom när jag lade huvudet på kudden och lade märke till något uppe i taket.

Är det där en spindel? Min man ställer sig upp i sängen och kontrollerar. Hmm, ja fast den är nog död tror jag. Vi har ganska högt i tak så han når inte riktigt ända upp. Nu hör det till att jag har en riktig fobi för spindlar så jag ryser och frågar om han inte kan ta bort den. Fast min man verkar inte alls vara på humör för hjälpa till att hantera spindelsituationen. Äsch, den är ändå död deklarerar han och lägger sig ner igen. Oroligt tittar jag upp i taket igen. Fast tänk om den inte är det, säger jag försiktigt och hoppas på att han ska förstå att jag faktiskt är rädd för eländet.

Fast inget gensvar får jag och då kan jag inte låta bli att utbrista "you're a real knight in shining armor" och tro mig jag lät inte glad. Han fattar fortfarande inte och släcker lampan. Det är nu jag blir rejält uppretad. Jag ligger där i mörkret i ett par minuter innan jag ger upp tanken på att sova. Jag är arg och besviken. Ingen sex, kliande ben och en spindel i taket! Jag stormar ut ur sovrummet och ut på balkongen för att röka. Man skulle kunna tro att han borde märka att jag är arg eftersom det inte precis hör till vanligheterna att jag smäller igen dörren till balkongen efter mig och framför allt inte nattetid. Men icke. Han ligger kvar i sängen och det dröjer inte länge innan jag hör honom snarka.

Två timmar senare går jag och lägger mig efter att ha suttit uppe och lugnat ner mig. För om han vore rädd för en spindel så skulle jag aldrig ha gått och lagt mig utan att ta hand om problemet. Om han hade rusat ut ur sovrummet på ett uppenbart dåligt humör hade jag aldrig legat och snarkat 10 minuter senare. Jag vill ju att han ska bry sig tillräckligt för att gå upp ur sängen och åtminstone fråga om allt är ok.

När jag vaknade i morse hade den "döda spindeln" flyttat på sig. Har ingen aning om vart den är nu. Men mitt dåliga humör är kvar. Fast det känns lite bättre efter att ha skrivit av sig här.