Köket

När jag flyttade ihop med min man såg hans kök bedrövligt ut. Kylen innehöll ingen mat alls. Den användes bara som förvaringsplats för Dr Pepper och ketchup. Han ägde en kastrull och en liten stekpanna som han använde vid de sällsynta tillfällen han lagade spagetti och köttfärssås. I övrig livnärde sig min man helt på djupfrysta rätter och pizza. Ett par tallrikar och glas, två gafflar och knivar.

Nu har vi ett välutrustat kök med allehanda verktyg. Det inhandlades snabbt både nya pannor, elvisp och brödrost. Kylen är numera aldrig tom på mat och han har fått vänja sig vid att hans inte längre kan fylla kylen med Dr Pepper utan får sätta in ett tiotal burkar åt gången för att få plats. Min man är ganska nöjd med förändringarna och säger ofta att det är så skönt med hemlagad mat. Jag har aldrig sett mig som någon större kock men i jämförelse med vad hans diet bestod av innan så är jag definitivt en uppgradering.

Jag söker fortfarande jobb här - så ännu så länge hanterar jag det där med städning, tvätt och matlagning. Men han vet att hotet vilar över honom. För den där dagen när jag får jobb så kommer hans liv att drastiskt förändras och han kommer att behöva hjälpa till med matlagningen ibland. Jag försöker uppmuntra honom att titta på när jag lagar mat men han är lite motvillig. Eftersom vi har väldigt olika önskemål när det gäller lunch så blir det ofta så att han på helgerna fixar sin egen lunch. Oftast blir det en sandwich från något hämtställe - men ibland får han för sig att fixa amerikanska pannkakor själv. Varenda gång detta händer biter jag ihop tänderna för att inte lägga mig i vad han gör.

Jag vill inte vara en köksterrorist. Det ser helt fel ut men huvudsaken är ju att han lyckas. Men det är svårt att inte stoppa honom när han, nöjd med sig själv, stoppar gaffeln i smörpaketet för att få en liten klick smör till stekpannan. Jag vill instinktivt föreslå en kniv istället. Men jag biter ihop för jag vill inte vara en tjatig, gnatig fru som inte kan hantera kreativitet i köket. När han är färdig svabbar han snabbt av stekpannan och tycker att köket är rent. Han ser inte de där mjölfläckarna på bänken och han ser inte att jag i smyg sköljer av vispen han använde en extra gång för att han inte fick bort all smet från den.

Kanske blir det så att jag även när jag fått jobb forsätter laga maten? Han kan ju alltid städa och tvätta lite mer än jag istället. Fast jag vet redan att han inte kommer att sortera kläderna utan tvätta allt på samma gång. Han skakar på huvudet åt mig när han ser mina sorterade tvätthögar. Jag undrar om han också biter ihop ibland?