Det där ilskna monstret som jag talade om i dagens tidigare blogg vaknar till liv igen när jag surfar in på aftonbladet och läser om hur paparazzi jagar bilder på familjen i Amstatt ( http://www.aftonbladet.se/nyheter/skrackenshus/article2507120.ab ).
För inte så länge sen läste jag att både amerikanska och europeiska medier är villiga att betala enormt stora summor för bilder på källarfamiljen. Detta har ju givetvis resulterat i att man på sjukhuset där familjen vårdas har fått anställa vakter för att hantera alla paparazzi som nu i sin giriga jakt på bilder försöker bryta sig in. Vem ska vara först med att få den där eftertraktade bilden på offren?
Det äcklar mig något enormt att man inte kan ha så mycket respekt i sig att man inte förstår när någon behöver lämnas ifred. Ja denna familjs öde berör och det är oerhört tragiskt. Men behöver vi verkligen se bilder av offren för att förstå deras tragiska historia? Varför måste vi vältra oss så mycket i allt det tragiska till den grad att vi inte längre lämnar folk ifred när de behöver det? För hur tror de här medierna och fotograferna att denna familj som har levt så länge i ett källarmörker skulle må om en bunke fotografer plötsligt rusade in i deras isolerade sjukhusrum där det är meningen att de ska känna sig trygga? Varför är en bra historia och pengar så jävla mycket viktigare än enskilda människor?
Jag lovar mig själv att om någon av dessa paparazzi lyckas...så ska jag bojkotta varenda tidning som publicerar de bilderna. Tyvärr har jag en känsla av att det inte dröjer länge nu innan jag tvingas leva upp till det löftet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar