Jag vill tacka min dammsugare

Det finns mycket i den amerikanska vardagen som får mig att upskatta en massa svenska grejer vansinnigt mycket mer än vad jag gjorde innan jag reste. För vem hade kunnat ana att min gamla trotjänare dammsugaren hemma i Sverige skulle vara något jag saknade? I många år tjänade mig den där dammsugaren utan att jag en enda gång klappade den tacksamt för den hjälp den skänkte mig i mitt städande. Jag tog dess finesser för självklarheter. Men nu vet jag hur bra den var. Jag saknar till och med det lilla ljudet av hur sladden sugs in automatiskt i sladdvindan när man var färdig med den. Tack lilla dammsugare för den hjälp du gav mig!

Ett halvår innan jag flyttade in med min make köpte han en ny dammsugare. Oj, vad jag önskar att han inte hade gjort det! För hur motiverar man en make att investera i en ny europeiskt designad dammsugare när man inte kan få honom att förstå hur jobbig den amerikanska är? Eftersom det är jag som städar här hemma borde jag väl rimligtvis kunna gå ut och köpa en ny utan dåligt samvete tycker kanske någon. Fast riktigt så enkelt är det inte. Det känns liksom jobbigt att investera i saker - som inte maken tycker är nödvändiga - när det är just maken som ska betala för inköpet.

Första gången jag släpade fram makens dammsugare upptäckte jag snabbt hur tung den var. Så här ser den ut:

För mina svenska ögon såg dammsugaren antik och gammal ut. Det känns liksom som om det här var nånting vi använde i Sverige på 50-talet. Den hade ju inte ens en automatisk sladdvinda så det första jag fick göra var att frigöra sladden från sin hållare. Jaha, då hade man ju en jättelång sladd som låg i en stor hög på golvet. Jag satte kontakten i väggurtaget och började dammsuga. Det tog inte särskilt många minuter innan jag började hata dammsugaren. Den var tung och otymplig. Sladden envisades med att vara i vägen och jag fick avsätta en hand till att hålla sladden ur vägen medan den andra förde dammsugaren fram och tillbaks över heltäckningsmattan. Dessutom upptäckte jag att det var mycket lättare att av misstag dra ur kontakten eftersom amerikanska sladdar inte är lika stadiga som de svenska. Det är lätt att av misstag böja till de där stiften man sticker in i väggkontakten. Tack och lov är det lika lätt att böja tillbaka dem igen.

Jodå dammsugaren sög ju bra. Man kunde liksom känna kraften i den när den rensade mattan från damm och smulor. Men hur bär man sig åt för att komma till under soffan? Det enormt stora huvudet på dammsugaren var alldeles för högt för att suga där under. Dessutom upptäckte jag att det var jättesvårt att få dammsugaren att komma till och suga ordentligt längs alla kanter och hörn.

Missnöjd inspekterade jag dammsugaren och hittade en liten sidoslang som man kunde frigöra för att suga i hörnen med. Det var bara det att den där sidoslangen inte alls sög särskilt bra. Jag såg hur den frenetiskt försökte suga upp en liten brödsmula utan att lyckas. Jag pressade handen mot det lilla röret för att se hur mycket sugkraft som fanns där - nästan ingen kraft alls! Riktigt irriterad var jag nu och bestämde mig för att de där hörnen fick jag nog använda något annat för att städa med.

Muttrande för mig själv dammsög jag mig in i sovrummet där katten blixtsnabbt reagerade genom att fly fältet. Egentligen var det nog ganska smart av henne att fly - för det är i sovrummet som jag upptäcker att den här dammsugaren nog kan vara livsfarlig för små katter. Jag är van vid att kunna dammsuga trasmattor som ligger på golvet utan att bekymra mig. Trots att vi har heltäckningsmattor i hela huset så ligger det ändå en liten matta i sovrummet. Så fort dammsugaren kommer i närheten av den här mattan händer det. Munstycket grabbar tag i mattan och vägrar släppa taget. Jag får kasta mig över off-knappen för att rädda den lilla mattan. Trots att dammsugaren är avstängd håller den mattan fången i ett hårt grepp. På undersidan av munstycket finns nämligen en snurrande borste som nu har snurrat in trasmattan i flera varv kring borsten. Det tar mig några minuter att få loss eländet. Fast jag är glad att det inte var katten som kom för nära!

Sen den där första dagen med dammsugare har jag genom diverse olyckor lärt mig att vara extremt försiktig med vad som befinner sig i närheten när jag dammsuger. Jaha, det gick inte att komma för nära sladden till hörlurarna....ojsan den där kattleksaken får katten leva utan nu....nej men ooops varför låg de där kalsongerna under sängen de får jag ju kasta nu....osv osv. För till skillnad från svenska dammsugare där man ju ändå kan rädda saker som man råkar dammsuga upp genom att leta igenom påsen så ÄTER den här dammsugare saker. De fastnar i den där borsten och om man har otur måste man klippa sönder saker för att få loss dem igen. Det räcker med att de är i närheten eftersom sugkraften är så stor. Fast jag tycker det är märkligt att den där sugkraften inte räcker till för att dammsuga längs kanterna. För hur kan det komma sig att det räcker att dammsugare är 5 cm ifrån en sladd för att sladden ska vara i farozonen när en brödsmula 1 cm framför dammsugaren alltid vinner överlevnadskampen? Nej för att dammsuga under soffan och i hörn och kanter får jag plocka fram en liten bordsdammsugare, en s.k dirt devil. Till skillnad från den stora dammsugaren så älskar jag den här lilla bordsdammsugaren. Om det inte hade varit extremt jobbigt för ryggen att gå på knä och dammsuga hela huset så hade jag använt den lilla istället för den stora var gång jag städade!