Känslor

Jag tror inte maken förstår vilken makt han har över mitt känsloliv. Han har förmågan att göra mig jätteglad men samtidigt har han också förmågan att göra mig oerhört deppig.

Nackdelen av att vara gift med en amerikan och bo så långt hemifrån Sverige är att varje gång jag blir sådär deppig över något som maken har sagt och gjort eller inte sagt och gjort...så får jag enorm hemlängtan. För plötsligt blir min hjärna full av tvivel och jag frågar mig själv varför jag sitter här i ett annat land när jag hade kunnat vara hemma i Sverige omgiven av människor som jag älskar och som älskar mig tillbaks?

Jag är inte van vid att mina känslor går i berg- och dalbana så mycket som de har gjort sen jag träffade min käre make. Jag har alltid tyckt att jag varit en någorlunda stabil person. Jag har inte varit typen som gått omkring och surat eller typen som förväntat mig att det motsatta könet absolut måste uppföra sig på ett visst sätt. Fast nu när alla de där barriärerna jag hade har rasat och jag funnit någon som jag älskar så är det inte lika enkelt att vara stabil längre. För visst har man förväntningar. Jag har massvis av förväntningar på små saker som jag önskar att maken kunde göra för att visa att jag är lika viktig för honom som han är för mig.

Nej, nu upptäcker jag sidor av mig själv som jag faktiskt inte alltid gillar. För jag tycker egentligen inte om att jag går omkring och är lite småsur en hel dag för att maken inte har fattat något han borde ha fattat. Fast jag vägrar att en gång till ha det där samtalet med maken. Det där samtalet om hur det hade varit så roligt ifall han någon gång överraskade mig med något eller om han någon gång gjorde något bara för min skull utan att skämta bort det och med ett skratt kasta bort allt det där som kunde ha varit romantiskt.

Romantiskt är kanske fel ord egentligen. Jag förväntar mig inte att maken ska förvandlas till någon riddare i skinande rustning eller så. Jag förväntar mig inte att maken ska haspla ur sig en massa poesi. Nej, jag förväntar mig kanske helt enkelt bara att maken någon gång ska vilja göra något bara för mig. Att han någon gång ska göra något som visar att han har tänkt på mig eller att han till och med offrar något som han själv gillar för min skull. För jag tycker att jag gör sånt hela tiden.

Jag vet vad han gillar och ser ofta till att överraska honom lite grann då och då med hans favoriträtter. Jag påminner honom om de TV-program som jag vet att han tycker om ifall han själv verkar ha glömt bort det. Jag låter honom byta kanal ifall det jag tittar på är något som tråkar ut honom. Jag lockar ut katten ur sovrummet på helgerna så att han inte ska bli väckt. Och det viktigaste av allt - jag kan inte sova ifall jag tror att något oroar honom utan frågar istället hur han mår. Jag vet att maken lade märke till att jag var ganska tystlåten igår kväll. Jag vet att han nog undrade varför för det märkte jag på honom. Men ändå hade han inga som helst problem att somna fast jag efter bara 5 minuter i sängen gick upp igen och lämnade sovrummet.

Med köket i fullständigt kaos så har det blivit restaurangbesök hela helgen. Det är ju egentligen ett bra läge för lite romantik kan man tycka. Men nej, maken och jag har gått på ställen som har TV och maken har snabbt placerat sig så att han kan följa sporten under middagen och därmed effektivt dödat hela stämningen som hade kunnat uppstå. Maken hade dessutom handlat ett nytt spel som han var ivrig att spela i helgen och därför var han totalt blind för allting annat och jag hade kunnat promenera omkring naken här hemma utan att han hade lagt märke till det tror jag.

Det är just för att maken inte riktigt lade märke till mig i helgen som jag nu känner mig lite deppig. Det är just för att maken inte riktigt lade märke till mig förra helgen heller....eller helgen dessförinnan.....och då vaknar alla de där osäkerhetskänslorna som säger att hans spel, sport, tv och böcker är så mycket viktigare för honom än vad jag är. För en liten kelstund hade han väl kunnat klämma in tycker man? Så då börjar jag titta mig i spegeln och fundera. Då vaknar mitt dåliga självförtroende. Då börjar jag känna att det är något som är fel när en man inte ens äger ett enda smycke som maken har köpt till en, inte får några blombuketter och har en make som lugnt stannar kvar i sängen och snarkar 10 minuter efter att jag lämnat sovrummet för att gå ut och trösta mig med en cigg.

Samma make som kan få mig så deppig kan vända på allting och göra mig så himla glad med något så litet som en kram eller ett oväntat email från jobb där han säger att han älskar mig. Fast han borde göra det där lite oftare. Det där emailet var förresten bara något han gjorde ett par gånger efter att jag tvingat honom att läsa en bok om olikheter mellan män och kvinnor. Problemet med att försöka lära en icke romantisk make att vara romantisk är att det inte känns lika spontant och skönt när man vet var han har fått instruktionerna.

Jag vet att en stor del av problemet handlar om att maken har växt upp i en familj där ömhetsbetygelserna har varit få. Han har aldrig sett sina föräldrar kramas. Föräldrarnas födelsedagar har varit icke existerande. Hans mor äger inga smycken förutom vigselringen. Hans mor har aldrig fått blommor av sin make när min make har sett det i alla fall. Maken har helt enkelt ingen utbildning på området. Han har inga referensramar.

Fast jag har sagt till maken att om han vill ha ett förhållande som verkar lika ytligt som hans föräldrars, om han vill ha ett förhållande där sovrummet har två enkelsängar istället för en dubbelsäng och om han vill ha ett förhållande där man aldrig verkar göra något tillsammans....så kan han ju bara fortsätta som han gör nu tills jag bygger upp så mycket barriärer att jag inte bryr mig längre.

Jag får lite dåligt samvete ibland för att jag tvivlar. Jag får lite dåligt samvete om jag surar. Visst är känslor obegripliga ibland? Det hade ju varit så mycket enklare om allt bara hade handlat om logik. Det hade varit så mycket enklare om män och kvinnor inte var så olika och förstod varandra bättre.