Engelska serier

Maken och jag har uppgraderat vårt Netflix-konto så att vi numera kan ha 2 filmer hemma åt gången istället för bara en. För de som inte känner till Netflix så är det en online videouthyrningstjänst där man får hemskickat filmer i brevlådan. Det finns massor av filmer att välja mellan och till och med ett väldigt litet svenskt utbud. Man kan ju alltid hoppas att det svenska utbudet växer men förhoppningarna är låga.

Nåja, nu har vi uppgraderat så att vi kan ha 2 filmer hemma vilket innebär att maken och jag inte behöver tänka på vad den andre eventuellt kan vara intresserad av att titta på utan har frihet att välja en film var. Jag började genast leta efter engelska TV-serier och hittade "Javisst herr minister". Oj, oj vilken klassiker! Den serien är fortfarande oerhört rolig. Det finns några klipp på Youtube också.


Maken har sen han gifte sig med mig fått se ganska mycket brittiska filmer och serier. Han har till sin förvåning fått lära sig att Rowan Atkinson faktiskt har gjort mer än mr Bean och han har stiftat bekantskap med Basil Fawlty (John Cleese) i Pang i bygget. Nu var det alltså dags för brittisk politik och jodå han tyckte det var riktigt roligt! Fast jag tror inte han njöt riktigt lika mycket som jag ändå. För svensk humor och brittisk humor ligger nog närmare varandra än svensk och amerikansk humor.

Nästa film på listan är "Wire in the blood" en brittisk deckarserie med Robson Green i huvudrollen. Jag älskar brittiska deckare! Är det inte märkligt ändå att man i ett så litet land som England lyckas hitta så många olika skådespelare? För är det inte så att oavsett hur mycket brittiska serier man än tittar på så finns det gigantiskt utbud av nya skådespelare i dem?Dessutom känns engelska serier så mycket mer realistiska och nära än amerikanska. Skådespelarna är inte alltid så orealistisk vackra. Nja, Robson Green ser rätt bra ut förstås. Fast nog hade dem skaffat en mycket mer muskulös man till huvudrollen om serien varit amerikansk? En skådespelare med perfekta, vita tänder, trendiga kläder, fräck bil och en kvinnlig motspelare med stora bröst, blont hår och sexiga kläder.

Ja OK det där kanske var lite överdrivet. Men visst är det ändå lite så att även när man i amerikanska serier försöker använda sig av "alldagliga" karaktärer så är de ofta ändå ganska attraktiva och inte alls så alldagliga som man strävar efter? Det stör mig varje gång någon serie som lockar tonåriga tittare skaffar in en "överviktig" rollfigur som i verkliga världen bara är normalviktig och inte alls egentligen kan ses som fet. Eller när den musaktiga receptionisten med glasögon tar av sig sina glasögon och plötsligt förvandlas till en oerhört sexig kvinna. Tja, där ser man vad ett par glasögon kan ställa till med.

Nej, det är härligt att se brittiska serier. Där huvudpersonen känns som en helt vanlig människa utan att man misstänker att plastikoperationer och massor av smink fixat till utseendet. En helt vanlig person som kan vara snygg utan hjälp.