Dags att köpa rullstol?

Reklamen här är lite annorlunda än den svenska. Dagligen ser man reklam för både olika läkemedel, rullstolar och privata sjukhus. Man uppmuntras att tala med sin läkare om alla möjliga mediciner vilket ibland faktiskt kan bli ganska lustigt eftersom reklamen också måste räkna upp de eventuella biverkningar som medicinen har. Så den där sömntabletten låter bra....tills man för höra att biverkningar innefattar en risk för att gå och köra(!) i sömnen, huvudvärk, diarré.....Jag tror jag skippar att fråga doktorn efter den medicinen.

I Sverige ser man aldrig reklam för rullstolar, trygghetslarm för äldre och andra liknande hjälpmedel eftersom vi ju får sådana utskrivna till oss vid behov. Jag blir lite kluven till vad jag egentligen tycker är bäst. Nackdelen med det svenska systemet är ju att man måste anses vara i behov av hjälp och därför ibland kan nekas den hjälp man själv tycker att man behöver. I USA kanske man istället stöter på problemet att man inte har råd att skaffa sig hjälpmedel. Men jag har sett att det faktiskt finns hjälp att få även här om man uppfyller de kvalifikationer som krävs för att få ekonmiskt stöd för att skaffa en rullstol. Jag har ingen aning om hur svårt ett sådant stöd är att få.

Men jag slås ändå av att jag mycket oftare ser människor i rullstol här än i Sverige - och att de faktiskt har de elektriska rullstolarna och kan ta sig fram utan hjälp av någon som följer med. I den stora affären där vi handlar varje vecka finns dessutom ett par elektriska rullstolar som man kan låna medan man gör sina inköp. Jag kan inte låta bli att undra över om skillnaden mellan hur många man ser i rullstol här beror på att man har satt ribban för vem som har rätt till rullstol för högt i Sverige - eller om människor, när de själva har kontrollen över när det är dags att köpa rullstol, skaffar rullstol alldeles för tidigt här? Och varför ser jag bara elektriska rullstolar? Är det så att man i Sverige snålar med att skriva ut elektriska rullstolar eftersom det är betalt med skattemedel? Jag har ingen aning.

Men jag ser så många mer äldre som är ute i affärerna själva här och gör sina inköp än vad jag gjorde i Sverige. Jag jobbade i Sverige ett tag inom hemtjänsten och såg hur många gamla satt i sina lägenheter utan möjlighet att ta sig ut själva eftersom man inte hade resurser tillräckligt för att låta personal följa med. Jag kände en enorm skuld över den gamla damen jag gick till en gång i veckan för att hämta hennes inköpslista. Hemtjänsten var hennes enda besökare och vår tid räckte inte till för att stanna mer än ett par minuter innan vi var tvungna att överge henne medan vi gick iväg för att göra hennes inköp. Ålderdomen måste kännas väldigt ensam när man inte kan ta sig ut ur sin lägenhet och inte får prata med folk mer än 10 minuter i veckan.

Nu är jag rätt övertygad om att man även i USA har många äldre som befinner sig i samma situation - om man inte har råd att skaffa sig den hjälp man behöver. Jag tror också att den hjälp man kan få utav olika myndigheter kan skilja sig från stat till stat. Detta är ett enormt stort land och jag har definitivt lagt märke till att lagar och regler kan variera stort beroende på var man bor. Det finns många frivilliga organisationer (och även företag)här som försöker hjälpa till där myndigheterna inte räcker till. Våra brevbärare gör till exempel en gång i halvåret en matinsamling för behövande i närområdet. Nu på Lördag ska jag ställa ut en kasse med diverse soppor, pasta, såser och annat som vår brevbärare ska få med sig till insamlingen den här gången.

Första gången jag såg en sjukhusreklam här reagerade jag naturligtvis också. Jag är inte van vid att behöva tänka på vilket sjukhus jag ska vända mig till när jag är sjuk. Det har ju alltid varit att man ringer sin lokala mottagning och att man får en remiss till ett annat sjukhus vid behov. Men här i USA är sjukhusen privata och därför kan ju både priser och klass på vården skilja sig. Om man har otur hamnar man hos en läkare som tar en massa onödiga prover eftersom din sjukförsäkring ändå täcker det. Min svärfar frågade sig nyligen om hans läkare hade tagit onödigt många prover för att diagnosticera honom. Men som patient är det ju väldigt svårt att veta vad som behövs eller inte. Men om man jämför med Sverige behöver man ju inte oroa sig över att de tar för många prover...men då kan man ju vända på frågan och undra om de snålar med prover för att spara skattepengar? Det är nästan så man önskar att man studerat till läkare istället så att man själv hade haft tillräckliga kunskaper för att veta vad som är nödvändigt.

Jag oroar mig lite för vad som skulle hända om jag eller min man blev sjuk. Min man har i och för sig en sjukförsäkring via sitt arbete som även jag ingår i. Men det kan gå fort att bli av med sitt jobb här - och om han skulle bli arbetslös skulle vi inte längre ha någon sjukförsäkring. Efter vad jag har förstått så kan inte sjukhus neka livsräddande åtgärder för någon - men notan efteråt kan bli väldigt hög och om du inte har en sjukförsäkring eller förmågan att betala så kan de neka icke akut sjukvård. Jag är inte van vid att känna en sån otrygghet när det gäller sjukvård. Är man sjuk i Sverige ja då ringer man sjukhuset och får hjälp. Jag känner att jag borde ta reda på lite mer om det här.

Emigrant = invandrare

Jag har växt upp i en familj där det gjorts väldigt mycket rasistiska uttalanden under hela min uppväxt. Så därför känns det lite märkligt när man nu själv är invandrare i ett annat land och de där argumenten som min familj brukar svänga sig med ju faktiskt kan klistras på mig också.

Visst jag har också fördomar (säg den människa som ärligt kan svara nej på den frågan) men jag har många gånger upplevt just de rasistiska diskussionerna i min familj som jobbiga. Inte för att man i min familj har varit så rasistiska att man pratat om att ha ihjäl utlänningar eller aktivt arbetat för att slänga ut invandrare. Men jag har aldrig tyckt om att man alltid utgår från att alla människor är likadana bara för att man tillhör samma grupp och jag har försökt att kämpa mot mina egna fördomar så gott det går.

Jovisst man ska inte blunda för verkligheten och jag är fullt medveten om att invandrare är högt representerade i brottsstatistiken. Men det handlar ju inte om att man begår brott för att man är av ett visst folkslag - utan om vilka möjligheter man fått under sin uppväxt. Man har inte samma utgångsläge om man växer upp i Rinkeby eller Rosengård som de som växer upp i Limhamn eller Lidingö. Man har inte samma möjligheter om man växer upp i ett krigsdrabbat område med hotet om att dö vilken sekund som helst så påtagligt - som om man växer upp i en miljö där värsta hotet verkar vara indragen veckopeng.

Min familj blundar för alla de invandrare som sköter sig. Det är så mycket lättare att lägga märke till de som inte gör det, tror jag, och framför allt är det så mycket vanligare i diskussioner med andra att man diskuterar de invandrare som är ett problem istället för alla de som inte är det.

Min egen personliga fördom är religion. Jag har jättesvårt för människor som är religiösa - för jag sätter det i samband med att vara hjärntvättad. Det kvittar om en människa är muslim, kristen, katolik, jude eller buddist. Jag blir direkt misstänksam mot en person som är religiös. Sen handlar det ju givetvis också om till vilken grad man är religiös. Om man tror på allt som ens präster säger till en och helt ignorerar det faktiska samhälle vi lever i för att blint tro på vad flera tusen år gamla skrifter deklarerar så tycker jag att man är direkt farlig därför att det så ofta leder till att människor blir dödade eller skadade i religionens namn. Om man klarar av att åtminstone modernisera sin religion till att passa in i dagens samhälle så är jag mer tolerant - åtminstone så länge ingen kommer på tanken att försöka omvända mig.

Ok efter den långa sidoförklaringen om fördomar ska jag återgå till ämnet - att höra min familj säga saker som passar in på mig också.

Min mamma säger ofta att hon tycker att invandrare borde anpassa sig och bli svenska istället för att hålla fast vid sina egna traditioner så envist. Jag lyssnar på det och funderar på hur envist jag sitter här i USA och försöker hålla fast vid mina svenskheter. Jag letar efter mina svenska matvaror, får fortfarande mina huvudnyheter via rapport och diverse nättidningar istället för att titta på CNN, byter långsamt men säkert ut min mans ungkarlsmöblemang mot mer skandinaviska designer från IKEA, envisas med att köpa jordgubbar och sill till midsommar trots att ingen annan här firar det, envisas fortfarande med att plocka fram bestick till att äta pizza med istället för att äta med händerna som min man gör....listan kan göras ännu längre men vi stannar där.

Min pappa tycker inte om att invandrare får så mycket ekonomisk hjälp av samhället och menar på att man utnyttjar den svenska generösiteten för mycket. De har ju inte betalt skatt hela sitt liv som jag har, säger han. Jag sitter här i USA och oroar mig för vilken hjälp jag skulle kunna få om jag blev sjuk och vad som ska hända när jag blir äldre om inte min man finns kvar i livet då. Jo jag har bytt land, men för det vill jag verkligen inte riskera att bli hemlös utan hjälp om något händer.

Mamma tycker att invandrare snor jobb från de svenska ungdomarna. Samtidigt uppmuntrar hon mitt jobbsökande här i USA fast jag ju faktiskt då skulle ta arbetet från en infödd amerikan.

Min mormor gillar inte att invandrare beklagar sig över svenskar. De ska ju bara vara tacksamma för att de fått komma till Sverige. Jag sitter här i USA och gnäller om olika saker som jag skulle vilja förändra. Jag vill absolut inte behöva hålla tyst med mina åsikter bara för att jag är i ett annat land.

Min mamma menar på att invandrare håller sig till sina egna för mycket och att man inte anstränger sig för att lära sig svenska tillräckligt mycket. Jag tänker att om jag hade kunnat hitta ett litet mini-Sverige här så hade jag säkert frestats till att umgås mycket mer med svenskar också eftersom vi delar samma historia, kultur och samma längtan efter svenskheter.

Jag bemöts väldigt väl av amerikanare. De är ofta nyfikna på Sverige och ställer massvis med frågor. En del är redan på förhand lite imponerade för de har faktiskt en ganska positiv bild av Sverige från innan. Fast Sverige är så litet så blir vi faktiskt omnämnda lite då och då på TV i olika sammanhang och ofta faktiskt som bra exempel. Det känns bra att bli så accepterad här trots att jag är invandrare. Fast det är klart - det gör kanske stor skillnad att jag är vit och att trots att våra kulturer är olika så är de inte så olika att de känns märkliga.

Jag älskar min familj trots att de har rasistiska åsikter. Men det är lite jobbigt när min snälla mamma - som bryr sig så mycket om djur och som ju faktiskt när jag var liten uppfostrade mig till att bry mig om andra - långsamt genom åren gradvis blivit alltmer rasistisk till den grad att hon inte kan förmå sig till att ens tycka synd om ett barn som riskerar bli utvisad trots att han/hon lider av ett svårt handikapp eller har tillbringat alla sina levnadsår i Sverige och nu ska kastas tillbaka till ett land där man varje dag oroar sig över bombanfall. För hur kan man gråta över en stackars misshandlad hundvalp när man inte kan gråta över ett sånt barn?

Att handla

Lördagar åker jag och min man alltid och storhandlar inför veckan som kommer. Till skillnad från svenska affärer så möts man alltid i den affär vi handlar i av en person som står vid ingången och välkomnar kunderna. Ibland delar denne också ut veckans reklamblad från affären så att man kan se vilka erbjudanden som gäller den här veckan.

Jag har många gånger reflekterat över hur mycket mer personal man har i amerikanska affärer i jämförelse med Sverige. Det myllrar av personal lite här och var mellan radhyllorna. Det är 2 personer som är ute och hämtar kundvagnarna från parkeringen, en som hälsar en välkommen, ett antal personer som fyller på hyllor och städar upp eventuellt skräp, ett par charkbiträden, bageribiträde, information/klagomåls biträden, kassörskor, packare....och ändå har man (ännu så länge i alla fall) lägre matpriser. Att man kan hålla lägre priser beror nog också till stor del på att man faktiskt har ett mer begränsat utbud av olika varumärken och istället köper in jättestora partier från utvalda leverantörer. Åtminstone är det så jag uppfattar det när jag tar mig fram genom affären på jakt efter olika varor. Jag är van vid att ha mycket valmöjligheter när det gäller ost, kött, pålägg och andra saker.

Min man förstår inte när jag stannar vid påläggshyllan och suckar över att jag inte kan hitta det jag söker. Det ser ju så mycket ut men ändå finns det bara skinka i 3 olika varianter, kalkon, salami, medvurst, rostbiff och kanske någon annan form av enstaka pålägg. Vart är alla de olika korvalternativen? Var hittar jag saltrulle, renkött och annat smått och gott som jag är van vid att kunna få tag på? Varför finns det bara ett eländigt litet sortiment av små pytteostar, färdigskivad ost och mjukost med frukt i?

Och var är alla brödalternativen? Jodå det finns bröd i flera hyllängder men de är alla färdigskivade och är alla nästan likadana det enda som skiljer dem åt är producenten. Grovt bröd finns inte. Sursött bröd hittar jag ibland men det smakar inte lika sursött som jag är van vid. Jag längtar efter hönökakor, fransbröd och bullar. Jag längtar efter att en morgon sätta mig ner vid köksbordet med en fralla med skinkost på eller att få bre leverpastej på en grov macka. Men nej det får bli det där rostebrödet med ost, marmelad eller skinka igen den här veckan. Tack och lov kan jag köpa kaviar på IKEA så ibland lyxar jag till det med en kaviarmacka med ägg.

Jag går till mejeriavdelningen och drömmer om filmjölk. På korvavdelningen drömmer jag om falukorv, kryddstarka korvar, olika wienerkorvar, prinskorv och dansk pölse. Godisavdelningen påminner mig om att jag saknar nougat, lakrits och mintchoklad. Tack och lov kan jag köpa ett par olika marabousorter på IKEA. Kakavdelningen erbjuder massor av chocolate chip cookies - det måste vara den mest populära kakan här för den finns i massvis. Jodå det finns en del andra kaksorter också men jag har också fallit för chocolate chip cookies. De är ett bra substitut för alla de goda chokladsorterna jag är van vid att hitta på godisavdelningen i Sverige.

När vi står framför tidningshyllan tänker jag varje gång på hur många specialiserade tidningar det finns här. Det finns massor av tidningar som är inriktade på bara en sak - nästan oavsett vilken hobby man har så finns det en specialtidning för den. Ibland tittar jag frestat på korsordstidningarna men det är svårt att lösa korsord på engelska trots att jag är ganska bra på språket. Men det som stör mig är att alla korsord ser likadana ut för till skillnad från svenska korsord har man bara en enda variant av korsord verkar det som. Ett stort rutnät med frågor längst ner. Svenska tidningar blandar ju ofta en del olika varianter av korsord och slänger ibland in ett och annat soduko också. Jodå jag kan lösa soduku här också ifall jag vill. Det är bara att köpa sodukotidningen med hundratals sidor för de sudokuälskande. Och känner jag för att ägna mig åt att leta ord så finns det en tidning för just den sorten också. Men andra varianter, som krypto till exempel, har jag inte hittat.

En annan sak som slår mig är att det inte finns några serietidningar i de vanliga affärerna här. Vill man köpa serietidningar får man åka till en comic bookstore. Fast hur många föräldrar tar sig tid att göra det med sina barn, undrar jag. Eller är det så att man prenumerar på Kalle Anka och andra barntidningar istället? Jag kan tycka att det känns som om man inte uppmuntrar ungarna att läsa när det inte finns några tidningar för dem i affären. Visst serietidningar är väl något som många ser ner på. Men själv tycker jag det är ett alldeles utmärkt sätt för barn att börja läsa själva. Jag älskade mina serietidningar när jag var liten och de var definitivt en stor anledning att jag fortsatte läsa när jag blev äldre och började få smak för riktiga böcker.

När vi väl köpt allt vi vill ha brukar vi oftast ganska snabbt ta oss igenom kassan. De är duktiga på att öppna kassor när det behövs här. Personalen ser dessutom också till att de som redan står i olika köer blir omdirigerade till en nyöppnad kassa i tur och ordning. Det blir inte samma kaos som uppstår i en svensk affär när en ny kassa öppnas och en liten kapplöpning uppstår när man tävlar om vem som ska hinna dit först.

De packar ner våra varor till oss och när vi lämnar affären önskar samma person som hälsade oss välkomna, när vi anlände, oss en bra dag på vår väg ut igen.

Hur blev jag så gammal?

Man påminns ibland brutalt om sin ålder när man pratar med en vuxen person och sedan inser att man ju faktist är tillräckligt gammal för att teoretiskt vara mamma till honom eller henne.

Första gången jag fick en sån brutal påminnelse var för några år sedan när jag gick en kurs via arbetsförmedlingen och pratade med en ung tjej på rökrasten. Under konversationens gång började hon prata om sin mamma och efter en stunds samtal kom vi fram till att hennes mamma bara var två år äldre än jag. Jag tittade på den unga tjejen medan min hjärna slog alarm om vad denna information innebar. För hur var det möjligt att jag var så gammal? Vart tog alla de där åren vägen?

Åldern smyger sig på utan att man reflekterar närmare över det. Tills man en dag vaknar och inser att man ju faktiskt har sett sina syskonbarn växa upp från att vara spädbarn till att flytta hemifrån. Man blir ännu mer påmind första gången en tonåring reser sig för en på bussen för att lämna plats till en som är äldre. För första gången inser jag precis varför, när jag var tonåring och gjorde samma sak för någon som var lite äldre, som denne inte alls verkade så där tacksam som man ju hade föreställt sig.

Jag tittar mig i spegeln och försöker ignorera de där enstaka grå håren som skvallrar om att mitt bruna hår inte längre är enbart brunt. Jag låtsas inte om att jag för varje år som går får allt mer fräknar på armarna. Fast det är svårt att ignorera att det ibland har blivit svårare att kliva ur sängen om morgnarna. Jag vaknar inte alltid längre full av energi och kastar mig ur sängen. Nej en del morgnar vänder jag mig försiktigt och tar mig långsamt upp för att inte min rygg ska göra ont.

Många som är äldre än jag tycker fortfarande att jag är ung. Men jag vet ju att jag fyller 40 om bara 4 år och att i barnen och tonåringarnas värld så är jag redan gammal.

Tick Tack

Jag trodde aldrig att den där biologiska klockan, som så många andra hör, skulle ticka för mig en dag - så jag blir förvånad nu när jag hör den själv. Jag börjar närma mig 40 allt fortare nu (bara 4 år kvar nu!) och vet att det snart är alldeles för sent att skaffa barn. Jag har alltid sagt att jag inte vill ha barn och jag tycker fortfarande att jag gjort rätt i att inte försöka. Men jag tycker om barn så det blir svårt ibland att inte falla för den där frestelsen.

Den största anledningen till att jag har valt att inte bli mamma är att man i min familj har väldigt mycket olika allergier och sjukdomar som jag oroar mig för att sprida vidare med mina gener. Fasan är att sätta ett barn till världen som har både glutenallergi, diabetes, epilipsi och diverse andra problem. Det hade känts orättvist att ge ett litet barn sådana förutsättningar. Jag har flera kusiner och syskonbarn som har det jobbigt med stora allergiska problem och har svårt att hantera en vanlig vardag utan att behöva ständigt skydda sig och ta mediciner.

Men den där biologiska klockan är lurig. Den försöker intala mig att risken inte alls är så stor som jag tror - och varje månad blir jag påmind om att jag förlorat ännu ett litet ägg som kunnat bli en unge. Klockan har aldrig gjort sig påmind förut så nu när jag hör den vet jag inte riktigt hur jag ska tysta den.

Kanske är det för att jag känner mig ensam här i USA. Min familj är så långt borta och det är inte riktigt samma sak att bara ha min mans familj i närheten. Behovet av att ha någon som känns som en riktig familj i närheten växer. Jag tänker lite på hur det kommer att bli när jag blir äldre och oroar mig för att min man ska dö före mig så att jag blir en av de där som aldrig får några besök på ålderdomshemmet. Ja det är själviskt att tänka så. Man skaffar inte barn bara för att de ska ta hand om en när man är gammal.

Den biologiska klockan är ganska grym egentligen. Den tickar högre när jag kommer i kontakt med barn och den gör sig påmind ibland när jag minst anar det. TV-reklam med en mamma som serverar flingor till sin dotter borde ju inte vara något som gör att man blinkar bort en tår. Jag tittar på "Nanny 911" i hopp om att det kaos som dessa föräldrar med bråkiga, stökiga barn genomgår ska tysta den där klockan. Men nanny fixar ju alltid det där och den sista kvarten av programmet förvandlas de där bråkiga ungarna till små änglar som kramas och beter sig alldeles underbart och jag upptäcker att ögonen tåras igen.

Jag intalar mig själv hur jobbigt det skulle vara med barn här. Jag har ju ingen aning om hur deras skolsystem funkar och man måste ju tänka på att det kostar så mycket mer att ha barn här eftersom allt är så privatiserat. Barnen har inte lika mycket frihet heller intalar jag mig. Barn går genom metalldetektorer i skolan. De låser entrédörrarna så att ingen obehörig ska ta sig in. Man kan inte låta sina barn gå ut och leka ensamma på samma sätt som i Sverige. Jag gör en lång lista i mitt huvud på hur mycket problem det skulle innebära.

Att skaffa barn i en värld (hela världen inte bara USA) som är så full av våld, miljöförstöring och elände. Och som ju dessutom faktist redan lider av överbefolkning vore ju inte heller en bra idé.

Men den biologiska klockan lockar med hur roligt det skulle vara att ha en sånt där litet charmtroll som man sjunger sånger för och bakar kakor tillsammans med eller som man bara kan krama och älska och läsa sagor för. Att se en alldeles ny människa växa upp och lära sig hur allting funkar. Och att ha en liten människa som man kan dela lite svenskheter med. Jag drömmer om att uppfostra en liten amerikan som har så där lagom mycket svenskt i sig och håller med mamma om att knäckebröd är jättegott och dricker mjölk till maten istället för Dr Pepper som pappa.

När jag träffade min man pratade vi just om det där med barn och var båda överens om att nej barn skulle vi inte skaffa. Han har lite svårt att förstå att jag nu känner så här inför barn och oroar sig säkert för att jag plötsligt ska envisas med att bryta den där överenskommelsen. Jag lugnar honom och säger att även om jag är frestad så återstår ju ändå faktum att mina gener helt enkelt inte vore bra att sprida vidare så det blir inga barn. Men nu när den där klockan tickar för mig så vet jag att det kommer att bli svårt den där dagen när jag inser att det är försent att ångra sig.

Klumpighet

Min man är fascinerad av min klumpighet. Han har talat om för mig att min nivå av klumpighet nästan är av konstnärliga höjder. Häromdagen tappade jag vår äggklocka i golvet så den gick sönder. Min man som var vittne till incidenten sa att han var nära att applådera för han hade aldrig sett någon som på ett så kreativt sätt lyckades totalt tappa kontrollen över sina händer. Den bara flög ur händerna på mig och landade på köksgolvet. Det var nästan som en poltergeist hade tagit kontrollen över den för jag kan inte för mitt liv begripa hur det gick till.

Det går inte en dag utan att min man från mig får höra "oops", "aj" eller "aaargh" när jag sysslar med någonting. Jag har alltid haft den här förmågan. Under vår tid tillsammans har jag lyckats trassla in en matta i dammsugaren, fastna med jackan i bildörren så den gick sönder och allehanda andra små olyckor. Det har gått så långt att när något går sönder, utan hjälp av mig, så kastar min man misstänksamma blickar på mig. Han är övertygad om att jag i princip kan ha sönder något genom att bara befinna sig i samma rum. Jag förnekar givetvis detta men ibland undrar jag själv också. För är det inte lite märkligt det där att glödlampor slutar lysa just när jag trycker på kontakten? Eller att TV'n bestämmer sig för att vägra funka just när jag sitter med fjärrkontrollen i handen?

Han reagerar inte längre när han kommer hem och upptäcker att jag har ett plåster på fingret. Han höjer inte ens på ögonbrynen när jag säger att bromsen på min cykel slutat funka. Han bara nickar och säger att jag är den charmigaste olycksfågeln han nånsin träffat medan han går ut för att kolla vad jag ställt till med den här gången.

Frispråkiga jag?

Jag har alltid sett mig själv som en ganska blyg person. Jag blir för generad för att kunna prata om sex med väninnor. Jag skrattar gärna åt andras historier men drar sällan mina egna. Fast här på Internet går det ju bra eftersom ingen ändå vet vem jag är och ingen kan se om jag rodnar eller höra hur osäker jag låter.

Det tog ett bra tag innan jag vågade prata om sex med min man. Att göra det inga problem - men att diskutera det kändes konstigt. Men när man har varit så intim med någon så släpper plötsligt den där spärren. Han var definitivt inte beredd på det. Till min förvåning upptäckte jag att han ju faktiskt var lite blyg för att diskutera det också. Men långsamt började vi ge varandra tips om vad som var bra och vad som inte var det.

Han blir ibland förvånad över vad jag kan diskutera utan blygsel däremot. Saker som jag tycker det är naturligt att man ska kunna öppet diskutera måste man ibland censurera här. Nu pratar vi inte bara om sex utan också om politiska åsikter och religion. För man är försiktigare här i USA med att diskutera de här sakerna med vem som helst för att inte bli indragen i bråk. Jag är van vid att gå till jobbet hemma i Sverige och diskutera allt det där öppet utan problem. Här måste man tänka sig för.

Jag är definitivt inte religiös - jag är nästan antireligiös ibland så det händer ofta att jag vill diskutera religion för att jag har svårt att hålla inne alla de där tankarna om religion som jag har. Men eftersom det finns så många fler människor som är religiösa här måste man vara försiktig. Tack och lov så delar min man de där tankarna men han har en del släktingar som är religiösa så varje gång vi åker hem till hans familj oroar jag mig för att någon av dem ska fråga mig hur jag känner inför Gud. Jag tror inte de är beredda på mitt svar så jag hoppas verkligen att ingen av dem kommer att insistera på en fördjupning inom området. Jag är inte van vid att behöva hålla mina tankar inombords så jag riskerar att inte riktigt veta var censurgränsen går här.

Man får ofta intrycket av att det svärs en hel del i USA om man ska döma utifrån amerikanska filmer och TV-serier. Det är helt fel! Tvärtom så är människor här mycket försiktiga med att inte använda svärord. Jovisst det skiljer sig säkert beroende på vilken ålderskategori man tillhör och vem man umgås med. Men sen jag kom hit för över två år sedan så har jag knappt hört några svordomar alls i någon konversation med andra. Jag är van vid att foga in ett och annat mildare svärord i svenskan för att förstärka vissa saker i konversation med andra.

Det finns få svenskar som skulle bli upprörda för att man fogar in ett litet "helvete" eller "fan också" i helt vanliga samtal. Jag känner inget behov av att filtrera mina svordomar inför mina äldre släktingar heller. Nu är jag ju inte typen som använder mig av de grövre svordomarna eller som springer omkring och skriker "jävla hora" åt folk. Men att säga "vad i helvete menar de med det" eller "du skulle sett vilken jävla...." inför min farmor eller vilken främling som helst för den delen stör mig inte det minsta. I min mans familj svär man inte överhuvudtaget. Det närmaste någon av dem kommit till att svära i närheten av mig är när min svärmor berättade om hur hon när hon var liten trodde att "The F word" betydde "Fart" (fis). Jag kan förstå att hon trodde det för man måste anstränga sig för att hitta någon som säger "Fuck" här.

Det blev lite av en kulturkrock när min man träffade ett par av mina yngre släktingar, hemma i Sverige, och de som sett så mycket amerikansk TV fogade in ett litet "fuck" i var och varannan mening när de pratade med honom. Min man stelnade till och hans blickar gick till min mormor och morfar som satt där i godan ro och lyssnade på konversationen. För honom var det obegripligt att de här barnen (15 och 16 år) kunde svära så öppet, och tveklöst, utan att någon hindrade dem. Nu tyckte i och för sig jag också att de gick lite till överdrift så jag fick ta dem ur illusionen att man svär så mycket i USA.

Men inget hade kunnat förbereda min man på nästa chock. Det blir ju så när man inte har träffat sina släktingar på länge att man har mycket att berätta för varandra när det gäller nyheter i ens liv. Så min 16 åriga kusin ville ju berätta om sin nya pojkvän för mig. Oskyldigt samtalsämne kan man ju tycka - men min man satte nästan kaffet i halsen när 16 åringens far drog ett skämt om hur pojkvännen sovit över och hon kontrade med ett kondomskämt. För här i USA vill man inte kännas vid att ungdomar har sex och man diskuterar absolut inte preventivmedel öppet under släktmiddagar. Nu måste jag erkänna att jag personligen hade varit alldeles för blyg att diskutera det själv när jag var 16 och att våga ta hem en pojkvän till att sova över hade jag aldrig kunnat tänka mig i den åldern. Personligen var jag faktiskt över 18 år när jag hade sex första gången men jag tror nog att de flesta gör det innan de är myndiga och jag tycker det är bra om de åtminstone vet hur man ska skydda sig och är förberedda. Att sticka huvudet i sanden och inte våga informera och prata om det lönar sig inte.

Jag informerade min man senare om att vi ju faktiskt haft sexualupplysning i skolan och utdelning av gratis kondomer från ungdomsmottagningen redan innan jag fyllde 16. Men i USA väcker det fortfarande debatt när man föreslår mer sexualupplysning i skolorna. Det finns till och med föräldrar som hellre hemskolar sina barn än riskerar att de får lära sig om sex i sin skola. Det är som om man tror att man uppmuntrar tonåringar att ha sex genom att informera. Men konsekvensen av att inte vilja informera och lära ungarna om hur man skyddar sig är att andelen tonårsföräldrar är högre här än i Sverige.

Det finns många fler saker som jag är betydligt mer frispråkig med än vad min man är van vid. Men det känns lite lustigt tycker jag att från att ha varit en "blyg svensk" hemma i Sverige plötsligt ha förvandlats till "en frispråkig svensk" i USA därför att våra olika uppfattningar om vad som är ok att prata om skiljer sig så mycket på grund av var vi växt upp.