Jakten på svalka

Maken och jag har helt olika upplevelser av vädret. Jag är ofta varm och njuter av att gå omkring med barfota fötter och sover under sommaren ofta med bara ett lakan över mig. Maken låter nästan aldrig sina fötter vara utan strumpor och sitter gärna i soffan och tittar på TV med en filt över sig. Han tycker det är skönt nu när sommaren är här och han får hela täcket i sängen för sig själv och inte behöver ha någon dragkamp med mig om det.

Under vintern förfasar sig maken över att jag springer omkring med T-shirt inomhus (ibland till och med barfota) medan han värmer upp sig med två tröjor och en filt. Nu när det har blivit sådär olidligt kvävande varmt inomhus tittar jag frestat på luftkonditoneringen. Förra sommaren fick maken finna sig i att frysa inomhus för att jag inte kunde sova i värmen. Jag tycker det är jätteskönt med luftkonditionering. Hemma i Sverige har jag aldrig haft en sån lyx utan överlevt varma somrar med att försöka svalka ner mig med en fläkt och fötterna i ett kallt fotbad. Här finns den magiska knappen som kommer att fylla hela huset med svalka. Fast jag tycker synd om maken och använder den bara när det är absolut nödvändigt. För det blir lite roligt att se en kille med filt och öronvärmare mitt i sommarvärmen.

Under sommaren är mina fötter alltid på jakt efter svalka. Det är nästan som om mina fötter har ett stort värme-element inombords. Ständigt flyttar de omkring på skinnsoffan för att byta position när en plats är uppvärmd eller går ut och ställer sig i hallen som är det enda rummet förutom toa som inte har heltäckningsmattor. Ibland hjälper maken till att svalka ner mina fötter genom att hålla sin iskalla ölflaska mot dem på kvällen. Härligt!

Men trots värmepinan så är sommaren ändå en skön period. Det är vackert ute och fåglarna kvittrar. Man blir gladare och piggare av ljusa mornar och det är skönt att kunna gå ut på terassen för att läsa en stund. Så ibland kommer ett sånt där härligt sommarregn och jag skyndar mig ut för att njuta av regndropparna. Maken tycker inte jag är riktigt klok. Han tycker inte om att bli våt och skyddar sig alltid med paraply. Fast pinsamt tyckte han att det var när vi i höstas skulle gå över parkeringen till affären i ösregn och jag inte ens försökte dela paraplyet med honom utan lät honom ha det alldeles själv. Äsch det torkar ju snabbt igen, tyckte jag. Men maken insisterade på att han inte såg ut som en gentleman utan att folk skulle tycka han var självisk om jag blev våt. Ibland är det nog inte alldeles lätt att vara gift med mig tror jag.

The swedish bikini team

Snabbt försöker jag klicka bort artikeln från aftonbladet . Men det är försent - min man har redan sett bilden av de söta flickorna i sina svenska bikinis. "The swedish bikini Team" utbrister han triumferande och beordrar mig att klicka tillbaks till artikeln.

Just det där med the swedish bikinteam är ett internt skämt han och jag har haft sen vi gifte oss. Han har envist hävdat att han hört talas om ett sånt lag och jag har lika envist hävdat att såna dumma tävlingar ägnar vi inte oss åt i Sverige. Nu är han alltså skadeglad när han betraktar bilden av skönheterna.

Nu handlar ju inte artikeln om ett svenskt bikinilag. Men maken lyssnar hänfört när jag motvilligt berättar att de här unga tjejerna ska ha sin alldeles egen realityshow här i USA till hösten. Maken nickar nöjt och menar att den måste vi ju se. Men jag tittar på bilden och jag har ju sett så många reality shows innan och mina fördomar säger mig att de där tjejerna kommer att supa, bråka och flörta vilt precis som i alla andra såna shower. I artikeln drar man paralleller till både Playboy och Big Brother. Suck.

Jag tänker verkligen inte påminna maken i höst om det här programmet. Om jag har tur glömmer han alltihopa. Jag tittar på bilden igen och noterar att den enda brunetten har de gömt längst bak på bilden. Slår vad om att hon kommer att ha blonderat håret snart för att passa in på den svenska vackra stereotypen.

Min man ler triumferande igen. "See I told you there was a swedish bikini team!" Bah, tack ska ni ha tjejer.

Jag är inte blind ännu

I helgen var vi inne i Detroit tillsammans med svärföräldrarna och jag hade tillfälle att vara tacksam för att vi bor utanför stan och inte inne i den. Det är en ganska nergången stad och stadskärnan vittnar om att ekonomin i Michigan har varit dålig i många år nu. Övergivna hus tornar över oss och stadens gator är förvånansvärt tomma för att vara en storstad. Man förväntar sig liksom att det ska röra sig minst lika mycket folk här som i Stockholm eftersom det ju ändå är en så pass stor stad.

Men när det inte är en vanlig arbetsdag håller sig tydligen de med pengar i princip borta från stadens gator. Man åker hem till sina förorter efter jobbet och åker bara hit igen om det skulle vara ett baseball game under helgen till exempel. De fattiga blir kvar i stan.

Detroit har inte som våra svenska städer en massa köpcentrum och fina affärer som lockar köpsugna till stan. Jovisst finns det en del affärer men inget som får mig att vilja gå in och titta efter vad de säljer. Här finns också en del kasinon och restauranger som drar folk. Men man tar sin bil och parkerar utanför och skyndar sig snabbt in utan att ströva omkring på gatorna. Det märks att Detroit och dess omgivningar är märkta av bilindustrin. Man har inte satsat mycket på bussar och tåg. I en del förorter finns det knappt ens trottoarer och övergångsställen för de som vill ta sig fram till fots eller med cykel. Folk tittar konstigt på de som inte använder sig av bil och drar säkerligen slutsatsen att man inte har råd. I Detroit hade man en gång i tiden spårvagnar som man gjorde sig av med och inte ens rälsarna finns kvar för att visa att de en gång fanns där.

Nej, jag hade inte klarat av att bo inne i Detroit. När vi promenerar genom stan ser jag de hemlösa och fattiga som driver omkring. Jag har ännu inte lärt mig att vara härdad och när tiggare efter tiggare kommer fram för att be om pengar känner jag en enorm skuld när jag ingenting ger. Min man och mina svärföräldrar går medvetet genom stadens gator utan att stanna upp och utan att registrera alla dessa fattiga. De är vana vid hemlöshet. De ser inte längre.

Men jag känner hur skuldbördan blir allt tyngre när vi närmar oss kasinot för att gå in en stund och roa oss. Jag är på väg att mata spelautomaterna där inne med pengar. De pengarna hade kunnat mata en del av dessa hemlösa istället. Men de är så många. Om jag stannar och ger en av dessa hemlösa pengar hur kan jag då gå förbi resten? Hur väljer man ut vem som behöver det mest? Kvinnan därborta som har en skylt som deklarerar att hon har cancer? Mannen som apatiskt sitter med ryggen mot väggen längs trottoaren? Mannen som har följt efter oss i ett par meter och hela tiden muttrar "please sir could you spare some change?".

Min man, som ser hur samvetet i mig kämpar, tar min hand för att hindra mig från att stanna upp. Han går förbi alla dessa hemlösa varje arbetsdag och är härdad. Men det dröjer länge därinne på kasinot, där alla dessa pengar slösas bort, innan jag också äntligen får tyst på samvetet och kan roa mig. Det är nog tur att vi inte bor inne i Detroit. För om jag ensam skulle gå genom dessa gator skulle jag förmodligen inte ha mycket pengar kvar när jag väl var framme vid mitt mål. Jag är inte blind ännu - jag ser de hemlösa. Vad tänker de när de ser mig slösa bort mina pengar på spel? Jag tror inte jag vill veta.

Glop till middag

Min man frågade i morse vad jag planerade att laga till middag ikväll. "Glop", svarar jag varpå han undrar vilken typ av Glop. "The one with paprika" blir mitt svar. Nu kanske ni undrar vad Glop är?

Glop är namnet min man genast döpte Grytbitar till första gången jag serverade det här hemma. Eftersom han hade sett hur jag skar purjolök att använda i grytan smakade han först försiktigt på grytan innan han slevade upp en portion på tallriken. Purjolök hade han aldrig ätit tidigare - något som jag upptäckt att han inte är ensam om här. Det händer jätteofta att kassörskorna i affären frågar vad det är för mystisk grönsak för att de inte vet vilken kod de ska slå in i sina kassor för den. Med tiden har familjen av Glop-rätter växt till att innefatta olika typer här hemma. Vi har Glop with paprika, Danish Glop (Dansk sjömansbiff) och swedish Glop (kalops).

Maken har inte direkt ödslat beröm över någon av de här Glop-rätterna utan alltid ätit det under tystnad och bara konstaterat att det varit ätbart. Men så imorse får jag det första tecknet på att det finns hopp om att försvenska honom lite mer när det gäller maten. För när jag talar om att det är Glop with paprika så lyser han upp och ser belåten ut: "Thats my favorite Glop".

Kanske finns det nu hopp om att få honom att längta efter makaronpudding, pyttipanna och köttsoppa också? Jag kan kanske få honom att inte sucka när han i affären ser mig plocka ner en stor skinka i kundvagnen. Kanske finns det hopp om att han en dag ska smaka en rödbeta, ett knäckebröd eller en bit sill?

Det är rätt lustigt det där att jag strävar efter att försvenska min man lite. För jag vet att han strävar efter att amerikanisera mig. Häromveckan log han i triumf när jag utan att tänka plockade upp en pommes frites med händerna från tallriken och stoppade i munnen. "Aha, America is winning you over!" Bah, svarade jag och plockade envist upp min gaffel igen för att äta min nästa pommes frites.

Blinda människor är besvärliga

Min man rynkar på ögonbrynen och suckar missbelåtet. Här i USA håller man på och utreder om man ska genomföra förändringar av sin sedeltryckning för att synskadade och blinda medborgare ska få det lite enklare att identifiera valörerna på sedlarna. När jag läste nyheten blev jag glad. Fast när jag såg min mans reaktion blev jag lite häpen. För till min förvåning var han totalt emot förslaget.

Han tycker att svenska pengar ser ut som monopolpengar. Nej sedlar ska ha en trist färg och tanken på färgglada sedlar gör honom bedrövad. Han gillar inte tanken på att sedlar skulle vara av olika storlek och för att förtydliga sitt budskap tar han fram sin plånbok för att demonstrera hur perfekt de nuvarande sedlarna passar i den.

Varför kan de blinda inte bara använda kreditkorten istället? Han blänger på mig när jag suckar och frågar honom hur han skulle känna det om han var blind och var totalt beroende av att andra människor inte ljög för honom varje gång han skulle betala något. För hur ska en blind person kunna veta att kassörskan inte trycker in 22 dollar istället för 20 när han godkänner ett kortköp? Kanske kan man ha talande kreditkortsmaskiner som läser upp summorna? Jovisst det vore kanske en lösning.

Men jag tycker ändå att det vore mycket enklare att även göra det tydligare att sedlarna har olika valörer. Jag är van vid att hantera sedlar med olika tryck och storlek. De amerikanska sedlarna ser tråkiga ut. Jag säger till min man att det faktiskt är ganska skönt för vanliga seende medborgare också med olika sedlar. När jag bodde i Sverige kunde jag titta i min plånbok och snabbt skaffa mig en överblick på hur mycket pengar jag hade. En hundralapp, en femtiolapp och två tjugor....snabbt identifierade. När jag gör samma sak med min amerikanska plånbok ser jag en bunke sedlar som alla ser likadana ut. Jag måste ta ut pengarna ur plånboken och inspektera var och en för att kunna räkna hur många endollarsedlar, femdollarsedlar och tiodollarsedlar jag har.

Fast min man vill inte lyssna på logik. Han sträcker sin plånbok framför näsan på mig igen och muttrar om det där med hur sedlarna så perfekt får plats i den. Jag skakar på huvudet och sträcker mitt finger mot platsen där hans hjärta finns medan jag predikar för honom om det där med att tänka på andra människor och att man ibland kanske måste offra lite av sin egen bekvämlighet för att hjälpa andra. Min man påpekar ofta för mig hur liberal jag är. Jag tror att som svensk har jag nog blivit mer uppfostrad till det där med att se samhället som en plats för alla där vi som kollektiv ibland gör saker för att alla ska må bra. Jag blir irriterad på min man ibland när jag upptäcker att han har den där "to each it's own" attityden som verkar ganska vanlig här. Jag har svårt att förstå att människor inte blir glada över förslag som sjukvård för alla och handikappanpassningar för sedlar.

Jag tittar på min man där han står med sin kära plånbok i handen. Ingenting om vad jag har sagt om hur blinda människor också har rättigheter har gått in i hans skalle. Så köp en ny plånbok då om sedlarna inte får plats, vräker jag ur mig och blänger på honom. Eller är det också för mycket besvär? Irriterad på bristen på empati hos min, annars ganska gullige, man sträcker jag mig efter mina cigaretter och går ut för att röka.

Lilla Sverige och stora USA

Min man blir förvånad ibland över hur mycket vi i svenska medier intresserar oss för andra länders nyheter. Jag läser ofta upp för honom små notiser eller nyheter från alla möjliga länder som jag hittar i dagens nyhetsskörd. Givetvis finns det alltid ett antal amerikanska nyheter med bland dagens fynd - och ganska ofta nyheter som är minimala här men blåses upp till att vara större hemma i Sverige.

Visst kan man hitta internationella nyheter även här i USA men kanske inte på bästa sändningstid och inte bland huvudrubrikerna på dagens lokaltidning. I Sverige har man nu i flera veckor fått dagliga rapporter om källarfamiljen i Amstett medan man här i USA knappt har sett något alls om det.

Men det är inte så konstigt att det är så när man tänker efter. En snabb jämförelse mellan USA och Sverige visar hur litet Sverige är:

Sverige har en area på cirka 449,964 kvadratkilometer medan USA:s area är ca 9,826,630 kvadratkilometer. Sverige är alltså bara aningen större än Kalifornien. Sverige har en befolkning på ca 9,045,389 invånare medan man i USA har en befolkning på 303,824,646. Hela Sveriges befolkning når inte ens upp till antalet människor i New York där man 2006 hade en befolkning på 19,306,183 invånare.

Med de siffrorna som jämförelse så kanske man inser att vi i Sverige rimligen har mer tid att ägna oss åt att granska andra länders nyhetsskörd också. Sen kan jag ändå tycka att man i USA ibland kanske borde titta lite mer utanför gränserna i sina nyhetsrapportering . Man kanske inte behöver ägna sig åt veckovis av rapporteringar om en källarfamilj i Amstatt men att öka på medborgarnas kunskaper om hur andra länder sköter sina regeringar och världshändelser kan ju inte skada.

För det går omkring väldigt många här i Amerika som på fullt allvar tror att de befinner sig i det enda riktigt fria landet i världen. Fast sen å andra sidan går det också omkring en hel del som inte ens vet vem deras egen president är. Men det är klart att med 303,824,646 invånare så är det ju inte så konstigt om man bland dem hittar en hel del idioter. Vi har ju en del idioter i Sverige också trots att jag inte gärna vill erkänna det. Men det är svårt att blunda för faktum när dessa idioter ställer upp i program som Big Brother och tillbringar 100 dagar med att bevisa för oss svenskar att vi nog inte är så smarta vi heller ibland.

Egentligen är det ganska orättvist att jämföra Sverige med hela USA. För skillnaden mellan olika stater här kan vara ganska stor. Visst det är ett land. Men varje stat har sina egna lokala lagar och kultur vilket påverkar den nationella statistiken en hel del. Det är lika orättvist att dra hela USA över en kam som det vore om Sverige enbart sågs som en del av hela Europa utan att man tog hänsyn till Sveriges egna unika kultur och befolkning.

Amerikanska datum

Aaargh! Jag känner mig ganska dum när U.S Citizenship and Immigration Services skickar tillbaks mina ansökningshandlingar för mitt 10-åriga visum med dagens post. Nej, jag har inte glömt skicka med några handlingar. Nej, vi har inkluderat en check på 545 dollar för ansökningshandlingarna. Det är bara det att jag ännu tydligen inte behärskar det här med datum i USA fullt ut. 11/8/08 går mitt 2-åriga Green Card ut och man måste skicka in en ny ansökan inom 90 dagar innan det datumet....

För ett par veckor sen kollade jag det datumet på mitt kort och tolkade det fel. Jaha, tänkte jag. Det är ju dags nu för det går ut i Augusti...Nu ett par veckor senare när ansökningshandlingarna returneras läser jag datumet igen och känner mig oerhört dum. För nej, det är inte Augusti utan November.

Tack och lov returnerades alla ansökningshandlingar inklusive den där checken. Jag slipper oroa mig över att pengarna ska ha dragits från makens konto och att en byråkratisk mardröm ska uppstå där vi tvingas betala mer pengar än vad vi borde när jag i Augusti ska skicka in de här papprena istället.

Jag begriper inte hur man här kan tycka det är logiskt att använda mallen : Månad/Dag/År för sina datum. Jag tycker inte alls att det känns naturligt och det är inte första gången jag i all hast läser fel när jag kollar ett datum. Fast nästa gång när det handlar om viktiga saker som Green Cards tänker jag be maken dubbelkolla att jag inte haft för bråttom och läst fel.