torsdag 3 juli 2008

Att vara gift

Tänk vad mycket grejer man tyckte och tänkte som ogift som man nu när man är gift får äta upp. Jodå, i mitt tidigare liv som singeltjej hade jag mycket åsikter om det där med hur gifta par beter sig. Jag kunde till exempel inte förstå varför de alltid envisades med att tillsammans göra nästan allting. Ni är väl inte fastkedjade vid varandra, kunde jag säga till mamma när hon inte ville följa med pappa på någon fest. Han kan väl gå själv? Men nej det slutade alltid med att mamma antingen surade i ett par dagar för att sen motvilligt följa med på fest eller att pappa satt och surade hemma med mamma på festkvällen.

På samma sätt kunde jag förvåna mig över att jag aldrig någonsin sett mormor och morfar ensamma. De är alltid tillsammans. De jobbade till och med tillsammans i flera år. Allt handlande och alla ärenden görs gemensamt. Ingen av dem går själva iväg och umgås med vänner utan de färdas alltid tillsammans som en enda enhet och delar samma intressen. Javisst när de är hemma så händer det väl att de gör olika saker. Men utanför hemmet alltid tillsammans.

Nej, sådär tänkte jag då inte alls bli. Man kan väl vara gift utan att dela precis allting, tyckte jag. Jaha, nu sitter jag här och inser att maken inte alls ser det på det viset. Innan jag flyttade hit så åkte han ibland iväg med några vänner på en årlig spelmässa. De åkte inte varje år men de försökte att åtminstone samlas vartannat år för det här evenemanget. Jag var lite orolig att maken skulle vara rädd för att fortsätta med det där så jag klargjorde ganska snabbt att jag tyckte att det var helt ok om han ville åka iväg utan mig någon gång. För det kan ju bli rätt dyrt det där att åka två personer istället för en.

Jag ville definitivt inte att maken skulle känna det som om han behövde min tillåtelse för allting - jag är ju inte hans morsa eller förmyndare. Maken nickade och verkade nöjd med att han kunde känna sig fri. Fast något år senare när jag frågar om det blir någon spelmässa i år skakar han på huvudet och säger att det inte alls känns lika kul längre och att det nog inte blir något av. Jag blir lite orolig över att han har glömt bort det där jag sa om att jag inte tvunget måste följa med och påminner därför honom. Men nu ser han inte längre lika glad ut över att vara fri och jag inser att om det blir några fler spelmässor så får jag nog se till att följa med. För maken verkar gilla det där med att efter flera år som ungkarl äntligen ha en fru att visa upp.

Jodå vi gör en del saker separat. Men det är ändå väldigt många fler saker som det alltid slutar med att vi gör tillsammans. Maken kan liksom inte själv gå iväg och handla ett par högtalare utan jag följer med jag också. Och visst är det självklart att vi båda går iväg och har tråkigt på årsmötet för bostadsföreningen istället för att en av oss stannar hemma. Kanske slutar det med att vi liksom mormor och morfar blir ett sånt där väldigt sammansvetsat par ändå?

En annan sak som jag alltid tyckte att jag skulle vara nogrann med var att inte som fru helt ta över det där med dekorering av hemmet. För maken ska ju också trivas hemma och de gardiner och möbler som väljs måste ju därför passa båda två, tycker jag. Nej, jag skulle inte alls bli en sån som kom in och kastade bort alla makens grejer och ersatte dem med nya helt utifrån min egen smak. Det är ju bara det att varje gång jag frågar maken vad han tycker om någon färg eller om något mönster så tycker han att det där får väl jag bestämma. Suck. Det hela har slutat med att maken får följa med och helt enkelt godkänna det jag väljer. Då får vi åtminstone inte hem något han hatar.

Långsamt inser jag att vi ju faktiskt håller på att göra av med makens alla ungkarlsgrejer. Inget han hade passade liksom ihop med varandra utan det var ett hopplock av grejer från hans gamla collegerum, saker hans mormor gav honom, istället för att kasta bort, och prylar som av någon outgrundlig anledning var något min make tyckte var värt att spara - som gamla ölflaskor från olika länder. De där ölflaskorna var det första offret när jag flyttade in. Inte för att man inte kan samla på flaskor om man vill det utan för att de där flaskorna med åren blivit så dammiga och äckliga att maken fick alternativet att antingen putsa dem själv eller låta mig kasta ut dem. Så de slängdes redan första sopdagen.

I vår källare står makens gamla soffgrupp och soffbord. I källaren hänger makens baseballbilder. I källaren står makens gamla stereo. I källaren står makens gamla säng. Jodå det är en väldigt fin källare faktiskt. Vi bor i ett sutteränghus så källaren ser mer ut som ett helt vanligt rum med massor av fönster. Men efterhand som alltfler saker flyttar ner i den där källaren så blir det tydligt att det alltmer kommer att bli makens eget rum med tiden. Kanske kommer han om några år att dra sig ner där för att titta på TV och drömma om sin ungkarlstid medan han sitter i den där grönrandiga kolossen till soffa som var så stor att mina fötter inte ens nådde ner till golvet när jag satt i den.

Fast visst finns det saker här hemma som jag aldrig skulle be maken göra sig av med eller flytta ner i källaren förstås. Det hänger kvar en del tavlor som jag inte gillar, det står en del märkliga prydnadssaker lite här och var och trots att jag innerst inne hatar det så låter jag maken gå in med skorna på och ställa skorna halvvägs in i vardagsrummet istället för i hallen. För maken är inte uppväxt med det där att ta av sig skorna inomhus. För mig är det naturligt att dra av mig skorna så fort jag kliver in genom ytterdörren. Det kan ta många minuter innan maken ens tänker tanken. Men han kompromissar och numera ställer han åtminstone skorna så att jag inte snubblar över dem.

En annan sak som jag brukade grymta om var när min mamma gjorde sig så mycket besvär med att se till att min pappa alltid fick de bästa bitarna kött eller väntade med att ta en portion till tills hon var riktigt säker på att han inte ville ha det sista i pannan osv. Löjligt, tyckte jag. Varför skulle han skämmas bort på det där sättet? Jaha, nu står jag själv här och väntar på att maken ska uppmärksamma ropet på att maten är färdig medan jag plockar fram tallrikar, häller upp mjölk och förbereder kaffekokaren för att förhala tiden sådär lagom så att han hinner först och kan plocka vilken köttbit han vill ha från stekpannan. Löjligt, tycker jag fortfarande. Men jag gör det ändå. För det känns helt enkelt bättre om han får precis den bit han vill ha. Då behöver jag ju inte känna mig skyldig om det visar sig att just den biten han valde var segare än min. Fast jag vet ju att om hans bit visar sig vara seg så kommer jag att så fort som möjligt - utan att det är övertydligt - proklamera att jag är proppmätt och fråga om han vill ha köttet på min tallrik....Suck.

Inte heller skulle jag bli en sån där fru som var svartsjuk och inte kunde tåla att maken pratade med andra kvinnor. Jag är faktiskt rätt bra på att hålla det där löftet. Men jodå det finns ett litet, litet svartsjukemonster inom mig som blev väldigt glad när den där blonda, ursnygga tjejen vi spelar onlinespel tillsammas med och som verkade dela så himla mycket av makens intressen och humor plötsligt en dag postade i spelets forum med en bekännelse om att hon egentligen var en han. Hurra! Jag tyckte väl att det var märkligt att den där tjejen hade så himla mycket gemensamt med maken. Vi spelar tillsammans med "henne" fortfarande och har jättekul - men numera behöver jag inte tysta ner något svartsjukemonster inuti som vill skrika "HAN ÄR MIN!!!"

Maken har hittills aldrig lagt märke till det där monstret. För jag litar på maken till hundra procent så jag vet ju att jag inte behöver oroa mig. Maken är den första mannen i mitt liv som jag haft så mycket tillit till. Faktum är att han har fått höra nästan vartenda hemlighet jag har. Maken har dessutom insett att den där blyga och tystlåtna personen som han lärde känna - under ytan döljer en hel del oblyga och framfusiga drag. Jag kan få maken att rodna.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, jag känner så igen allt du skriver!!! Vi måste ha samma gener eller nåt!

Förrutom att som du, min man är Våg och han är den som väntar tills jag tagit mat... eftersom jag är så oerhört petig med maten. Jag går hellre utan käk i 4 dagar än äter något jag ogillar.

När jag kom över för att besöka maken för första gången 1999, så inköpte han gardiner, strykbräda, strykjärn och hårtork. LOL!
Han visste att det var saker jag INTE kunde vara utan.
Han var till och med på väg att inköpa en stereo så jag kunde lyssna på musik, men där satte jag stopp. Han hade en helt fungerande Playstation som jag kunde spela CD skivor på.

Att gardinerna var astunga, mörkblå, dammsamlande sammets schabrak... likadana i alla rum, jag kunde leva med det.
De fungerar nästan som mörkläggnings gardiner i sovrummet numera, så de är bra.

Jag tog inga möbler med mig när jag flyttade. Maken hade ett par super soffor, upphöjbart vardagsrums bord, ordentlig matmöbel (som inte stod i köket... den blev flyttad dit senare)och ordentliga byråer... plus, det viktigaste i ett bra äktenskap... en enorm King size säng!!!

Det enda vi köpt var bokhyllor, en garderob och en till byrå... och öven om vi inte var riktigt ense om stilen så lyckades vi enas om det. Jag gillar antika möbler och maken gillar ljus fanér.

Jag lider också av svartsjukemonstret. I fjol upptäckte jag att en av hans kvinnliga kollegor stötte på hon...strök honom över armen etc när hon pratade om saker som jag ansåg att hon inte skulle veta (familje råd osv). Hon var så uppenbar att min 13 åring till och med undrade om det var ett ex.

Jag var INTE god att tas med den kvällen, för han fattade ingenting. Han förstod inte att hon stötte på honom. Eftersom de har mest kvinnor på hans kontor har jag gjort det till en vana att svänga förbi då och då. Jag litar på honom, men inte på andra kvinnor.... jag känner mig själv!

De sista gångerna har jag haft med mig husets pitbull Chops, och det verkar avskräckande.

Men jag ska sluta skriva...skratt... innan jag tar över din blogg!
Malin

Sara sa...

Skriv hur långt du vill! Jag älskar att läsa dina kommentarer och maken är ofta nyfiken också :).

När jag kom och hälsade på första gången så inhandlade maken saker så jag kunde koka kaffe. När jag kom tillbaks ett år senare så hade sockret i sockerskålen blivit helt gult LOL. Min blivande svärmor var och hälsade på strax innan jag skulle komma också och städade hela makens hem och köpte en massa grejer för att jag skulle känna mig välkommen. Hon hade strikt förbud att stanna kvar och möta mig på flygplatsen däremot så hon genomled en månad innan hon äntligen fick sin nyfikenhet stillad och träffa mig.

Jo, jag håller med om att det är just andra kvinnor jag inte litar på. Maken är totalt blind för de som är intresserade. Jag brukar säga till honom att om han bara hade varit bättre på att tyda signaler hade han varit gift långt innan vi träffades, hehe.

Anonym sa...

Min svärmor och svärfar hade inte ens träffat mig när vi förlovade oss. Det var först sommaren 2002 som vi fick en chans att träffas.

Davids föräldrar bor i Massachussets, ca 3-4 timmar härifrån, så vi ses mest kring storhelger eller viktiga födelsedagar. De kör ner hit när jag fyller år (deras tur att köra)

Å andra sidan är de de bästa svärföräldrar man kan tänka sig. De läggers sig inte det minsta i vårt liv, även om jag kan se att svärmor är lite besviken att vi inte ska skaffa barn... men hon vet varför och är förstående.

Svärfar och jag fungerar mycket bra ihop! Han har samma sjuka humor som mig och när svärmor inte är i samma rum (katolik) så kan skämten bli rätt grova. :)

Men vi har en bra kontakt och de har lärt sig massor om mina sjukdomar, behandlingar osv och de beter sig inte som om jag var gjord av glas och de "dummar" inte ner sin Engelska bara för att jag är med. Davids ena syster gjorde det de första året.

Eftersom min mamma och släkt inte kunde vara med på bröllops ceremonin, så sa vi inget till makens föräldrar heller. Bättre att ingen får speciella privilegier.

De har inte träffat min tös tillräckligt mycket för kunna binda släktband ännu, men de är alltid intresserade hur hon mår.

När jag kom hit första gången så drog maken med mig till Super Stop and Shop för att inhandla saker som jag ville äta... eftersom hans kyl var tom sånär på ett par läsk och ost. Jag lärde mig snabbt att det är INTE att rekommendera efter 8+ timmars flygresa. Man är nog jetlagged som det är, och har man aldrig varit inne i dessa enorma butiker så blir man övervälvd.

Så när vänner har kommit hit så har jag sett till att ha taco ingredienser hemma för första kvällen så man kan vila och sedan tackla matvarubutikerna sedan.

Just nu har jag sådn kuslig hemlängtan. I och med att tösen är hos mamma för en månad, plus att lillebror som vanligtvis bor i Köpenhamn också var hemma så känns det som de haft en enorm släkt träff... utan mig (oss).

Jag har kollat in andra utlands svenskars bloggar och får ett sug i magen när jag ser bilder från Sverige. Eftersom jag bodde i Stockholm i över 18 månader så lärde jag mig tycka om staden och det är så många smultronställen som jag vill visa David. Skansen, utsikten vid Långholmen, Serieteket (bibliotek för graphic novels) vid plattan, små butiker i Gamla stan, Vasa musèet osv. När min svägerska reste till Sverige för ett par veckor sedan å jobbets vägnar så ringde hon och ville veta vad hon absolut inte skulle missa.

David har varit till Skellefteå, uppi norr, både under sommaren och Januari, så han känner till stan och jag har vallat honom omkring där.

Suck..som sagt... massa hemlngtan blir det när man inte varit dit på 4 år.

Mest av allt vill jag uppsöka mitt lokala sjukhus som vägrade behandla mig och ställa upp alla mina mediciner och säge Hej, titta vad riktiga doktorer törs. OCh säga att jag numera kan jobba halvtid OCh jogga på löpbandet.

Kanske är det Karma att de vägrade hjälpa mig (i 10+ år) som gjorde att steget till att flytta blev lättare.

Du har mitt nummer om du någonsin vill prata!
Kram
Malin

Sara sa...

Jo vi gifte oss också utan att hans familj var med. Dels därför att det var bråttom innan mitt visum gick ut men också för att jag hade känt mig oerhört skyldig om hans föräldrar var där men inte mina.

Har också vansinnig hemlängtan nu i sommar. Varje gång jag vet att hela familjen hemma i Sverige samlas så önskar jag att jag kunde vara med. Men jag får också hemlängtan när makens familj samlas. Jag blir nästan lite orättvist arg ibland på maken därför att jag saknar min egen familj och jag är avundsjuk på att han inte har fått ge upp samvaron med sin familj. Ja det är orättvist men när man är ledsen så kan man inte hjälpa hur man känner.