Det finns en sida av mig som jag ännu inte har visat min make. Tårar.
Två gånger under mitt äktenskap har jag mitt i natten gått in i vårt gästrum och gråtit medan maken har sovit lugnt i sovrummet utan att ha en aning om hur upprörd jag är. Några gånger har jag envist lyckats mota bort tårar som bränner bakom ögonlocken och andats djupt för att inte visa honom att jag är så ledsen att det är nära gråt.
Jag vet egentligen inte riktigt varför jag inte vill visa honom när jag gråter. Men att gråta är så personligt på något sätt. För när man gråter är ens försvarsmurar nere och känslorna så enormt stora att man inte längre har någon kontroll på vad man säger och vad man gör. Kanske vill jag skydda honom från att hantera allt det där? För jag tror att maken skulle bli lite rädd om han såg att jag grät. Han är inte så bra på det där med känslor. En gång när vi var hos hans föräldrar så råkade vi bli ofrivilliga vittnen till ett bråk som gjorde att hans mamma började gråta. Maken visste inte riktigt hur han skulle hantera det där och det syntes på honom att han plötsligt önskade att han var någon helt annanstans så att han skulle slippa sitta där och komma på tröstande ord för att lugna ner henne igen.
Jag har aldrig varit typen som gråter för minsta lilla grej - men sen jag flyttade hit till USA och gifte mig så gråter jag definitivt oftare än vad gjort tidigare i mitt liv. Fast samtidigt är jag ju också lyckligare än vad varit tidigare i mitt liv. Kanske beror det just på det där att man har så mycket känslor investerade nu? Man är inte längre enbart en person utan ett par och när man älskar någon annan så mycket att man delar alla sina hemligheter och öppnar upp sitt innersta så blir man känsligare för allt som denne person kan påverka i ens liv? För maken kan göra mig så enormt glad och lycklig samtidigt som han kan göra mig så oerhört ledsen. Han har liksom mycket mer makt över mina känslor än vad någon annan människa tidigare har haft.
Kanske gråter jag lite oftare också för att jag känner mig så långt borta från min familj. Maken måste på sätt och vis ersätta alla de jag saknar hemma i Sverige. Han försöker rätt bra ibland och han är aldrig ovillig till att handla hem hur mycket grejer som helst som jag behöver för att försvenska lite av inredningen och han uppmuntrar mig till att fira de svenska högtiderna och tröstar gärna när han ser att jag har hemlängtan. Men faktum är ändå att jag på sätt och vis har valt bort alla mina kära där hemma i Sverige och valt att lämna dem till förmån för maken. Jag kommer inte att finnas till hands när mina föräldrar blir äldre och behöver hjälp. Det där känns oerhört skuldtyngande ibland.
Kanske gråter jag lite oftare också för att jag börjar bli äldre och det där valet att inte skaffa barn börjar bli lite jobbigt att hantera nu när det snart är försent. Jag märker på mig själv att mina ögon dras till småbarn när vi är ute och promenerar. Mina ögon noterar små lekplatser, barnvagnar och annat i folks trädgårdar som skvallrar om att där inne bor ett litet barn. För innerst inne skulle jag väldigt gärna vilja ha barn och ibland måste jag verkligen hålla tillbaka de där känslorna som gör att jag vill säga till maken att jag har ångrat mig och att vi måste skaffa barn NU!
Maken vill inte alls ha barn. Tanken på att bli förälder skrämmer honom och jag ser nog att han blir lite orolig ibland när jag blir alltför intresserad av något litet barn som vi möter. Nej, vi ska inte skaffa barn och jag tänker inte plötsligt tvinga maken att bli pappa. Men svårt är det. Mycket svårare än vad jag någonsin hade räknat med. Det finns hur mycket logiska skäl som helst till varför det är en dålig idé för oss att skaffa barn - där min egen genupsättning definitivt är en stor faktor. Men känslorna bryr sig inte om logik.
Fast kanske borde jag ändå dela lite av mina tårar med maken? För visst blir det så mycket lättare för honom att blunda för saker som gör mig ledsen och upprörd om han aldrig får se mig gråta? Kanske borde jag sluta skydda honom från saker och istället för att hålla tillbaks de där sorgsna känslorna bara släppa den där kontrollen. För visst är det ganska skönt att bli tröstad? Förresten kanske maken kan behöva skakas om lite grann ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Du skrev for ganska lange sedan att du inte ville ha en bebies pga, att du inte ville overfora en massa olika sjukdomar.
Har sjalv allt de skrev om i min slakt, men hade faktiskt inte en tanke pa att inte skaffa barn pga det. Min mor och far som visste ovanligt mycket om arftliga anlag tankte inte heller pa det. De fick mig och tva pojkar, med vissa av de sjukdomarna. Det har gatt bra. Vi tre har fatt 10 barn med olika anlag av dessa sjukdomar, men inget som inte gar att leva bra med.
Tankte da nar jag laste det du skrev att (om jag far vara uppriktig)att manskligheten nog skulle vara snabbt utrotad, om alla tankte pa alla saker som kan handa. Hoppas du inte tycker det var elakt sagt.
Det om gor att sa manga vill ha barn, jag och manga andra ar ju karlek. Man vill ha barn pga sin karlek till sin partner. Hade det inte varit sa, hade jorden snart blivit folktom.
Jag ar jatteglad att min man ville ha barn. Nu ar jag omgift och har fatt tre styvbarn, sa nu har jag helt plotsligt fem barn. Det ar en stor lycka.
Det du skriver om grat. Du ar kanske som mig. Nar jag traffat min man blev jag mycket kanslosammare. Lattare till bade skratt och grat.
Herre jösses flicka lilla! Gråt på!
Snörvla ner han tröja, det är bara nyttigt!
Enda gången jag går undan för att gråt är när jag är riktigt arg och vägrar ge honom tillfredsställelsen att veta att han fått mig att bli så arg.
Jag fick ju min tös så där lite hipp som happ. Planerad, men ändå inte. Väntade på att börja om med p-piller får jag kommit in på högskola... den kom aldrig.
Vi har en hel del trassel i min familj... fibromyalgi, oerhörd astma, allergier mot växter och mat, taskiga ryggar, hjärtfel, migrän och diabetes. Sedan lägger vi på en hel del hjärtfel och diabetes till mer migrän och väntar på att det ska explodera!
Visst har stumpna fått en del av oss... som migrän sedan hon blev tonåring och allergier som liten... Men inget som inte går att jobba runt.
Det är betydligt lättare för mig att glatt säga Visst, inga barn. Min biologiska klocka har fått sitt. Dessutom vet jag så strakt att maken INTE vill ha barn. Han är toppen som en bonus förälder, men han vill inte ha barn själv. Jösses, han vill inte ens ha blommor eller husdjur för att man blir så bunden. LOL!
Det kan kännas oerhört orättvist att våra makar har sina famljer och vänner här och inte vi... men samtidigt känns det som att jag är lyckligare här. Plus att min familj blir mer berest. Hade maken flyttat till Sverige, så hade aldrig stumpan kommit över hit och bättrat på sin Engelska så bra.
Vad gäller män som ser sina mammor gråta, det är en helt annan sak än sina fruar.
Jag brukar rofa åt mig en laddning Kleenex om vi ligger till sängs så jag inte blöter ner hela sängen. Och varje gång det händer så skrattar maken och säker att han är vattenfast.
Män kan vara stora barn med dyrare leksaker än när de var mindre... men de är inte så dumma. Pröva honom... någon gång kommer det att hända och det kan vara bra att testa vattnet innan något verkligt tragiskt händer.
Kram
Malin
Har halkat in på din blogg då jag googlade på "bugs" och hittade din spindelfobi. Vi har flyttat hit i november 2007 till Colorado från Sverige min man och jag
Ang dina tårar så måste ja nog säga att jag gråter mer här oxå än "hemma" mycket är hemlängtan fast jag inte tycker att jag har hemlängtan men oxå är det ju bara vi två nu eller ni två nu, så då svämmar alla känslor över åt alla håll till sammma person. Förr kunde vi ju "prata av oss" med vänner och familj men nu känns det som ialla fall för mig att jag inte kan överfalla mannen med allt detta prat som då kommer ut i form av tårar istället.
Men jag tycker du istället för att gå ut ur sovrummet kryp in till honom och gråt istället vi är så "ensamma" ändå i detta härliga land så du kan behöva den trösten
sköt om dig
// annis
Tack ska ni ha. Jag ska nog ta och testa det där med gråta inför maken en dag, hehe.
Lisa - Jo jag blir väldigt frestad att skaffa barn i alla fall. Fast samtidigt visste jag när jag gifte mig att maken inte ville ha barn så det skulle kännas som om jag svek ett löfte om jag nu började kräva ett barn. Man är ju två om att vara föräldrar så det känns inte rätt att försöka övertala maken om något han absolut inte vill.
Malin - Maken är också ganska mycket emot det där med att skaffa barn. Han tycker att det räcker bra med en katt istället. Jag är inte säker på exakt varför han inte vill ha barn men jag tror att han kanske är lite rädd för det ansvar det skulle innebära. Men apropå och gråta skulle jag skulle kanske testa vattnet lite. Vi får se om jag lossar på fördämningarna nästa gång han är i närheten och jag är ledsen :)
Annis - Ja det stämmer nog att man kunde prata av sig mer själv när man var hemma i Sverige. Maken är bra på mycket saker men att lyssna på precis allting jag tycker och känner är kanske inte hans starka sida alla dagar. Ofta när det blir att jag pratar om vad jag känner så slutar det med att jag tvingas förklara mycket mer än vad jag hade behövt om jag pratade med alla de människor jag är van att vända mig till när jag har bekymmer.
Mycket är hemlängtan och det är ibland svårt för maken att förstå mitt svammel om ostar, bröd och annat som jag saknar. Det blir väl lätt så att han snappar upp alla de där ytliga sakerna man saknar och inte är lika lyhörd för de mer känslomässiga aspekterna.
Jag är ingen expert på känslor, är ju kille. ;)
Men det kan ju vara så att din man kanske också har ändrat sin syn på barn. Men han vill kanske inte tala om det eftersom han tror att du inte vill ha några barn.
Tycker du ska prata med honom om det!
Tack för en bra blogg förresten. Tycker det är hur kul som helst att läsa om ditt liv i USA, jättekul att läsa om alla skillnader! Keep it up!
Tack Alexander! Nej, maken är nog ganska medveten om att jag innerst inne vill ha barn med tanke på hur jag reagerar när jag ser andras ungar. Jag tvivlar starkt på att han har ändrat sig eftersom han numera tycks vara väldigt envis med att peka ut skrikande ungar i affären eller nicka instämmande när någon i något TV-program talar om problem med barnuppfostran eller så. Jag är ganska säker på att han gör det i något sorts självförsvar så att jag inte ska få för mig att börja tjata på honom :)
Skicka en kommentar