Livspussel

Oj, det blev en blogg till bara några minuter efter den första.....för jag kom att tänka på att jag egentligen borde vara glad att jag hade det lite tufft i skolan.

För egentligen är det ju tack vare det som jag hoppade av gymnasiet som ledde till att jag läste på Komvux....som ledde till att jag läste på universitet....som ledde till att jag fick höra talas om ett onlinespel....som ledde till att jag träffade min man.....som ledde till att jag är här nu.

Visst är livet konstigt invecklat ibland? Vad många pusselbitar det krävs för att leda en till den situaton man lever i nu? Alla dessa bitar som formar en och som man upptäcker att man inte skulle vilja vara utan trots att de var jobbiga.

Gruppen värdelös

Det har gått så många år nu sen jag slutade skolan. De allra flesta från min gamla högstadieklass har försvunnit in i minnets grå dimmor och jag kan inte ens komma ihåg namnet på många. Fast en del har för evigt etsat sig fast och gör sig ibland påminda när jag till exempel ser andra personer som påminner om dem.

De goda och de onda. Det är dem man kommer ihåg. Alla de där andra neutrala ansiktena är så totalt bortglömda att jag inte ens kommer ihåg dem när jag läser deras namn på StayFriends. Jag skulle kunna registrera mig och få tillgång till deras foton från sidan också. Men nej jag vägrar att bli medlem för jag är inte alls intresserad av att få kontakt med någon från min gamla skola. Faktum är att när det damp ner en inbjudan till en återförening för ett antal år sen så njöt jag enormt av att bränna upp det där brevet. Fast samtidigt var jag arg. För den där personen som stod som kontaktperson i inbjudan och som skickat den till mig borde veta att det var lönlöst att skicka någon till mig. Den där personen borde ha vetat bättre än att göra sig påmind.

Hon gör sig påmind ibland och kastar mig tillbaks i tiden till en plats där jag ofta kände mig fångad och uttittad. Jag vet inte hur många gånger i månaden som jag fejkade huvudvärk, magsmärtor och annat i hopp om att mamma skulle låta mig bli hemma från skolan. För i min gamla högstadieklass fanns det en jättebra sammanhållning bland de elever som funnits där från första klass. Alla vi andra som kom senare sorterades snabbt in i grupperna: värdelös, osynlig eller accepterad. Nu när jag är äldre undrar jag ibland varför vi gick med på det där? För egentligen så var vi rätt många som var värdelösa eller osynliga. Klicken av accepterade krympte liksom med åren - efterhand som folk flyttade in och ut ur vårt bostadsområde. Men de osynliga ville absolut inte hamna i gruppen värdelös och stöttade därför ingen av oss. Och vi värdelösa var för dumma för att inse att om vi bara hade grupperat ihop oss också så hade vi varit så mycket starkare.

Jag var värdelös därför att jag inte hade alla de rätta kläderna och för att jag till och med gick omkring med rejält utslitna skor och inte klippte håret varje månad. Det syns till och med på gamla klassfoton från den tiden att jag inte platsade in. Kanske hade det varit bättre om jag inte varit så försiktig med att be mina föräldrar om pengar till allt det där som man behövde för att platsa in. Kanske hade det varit bättre om jag varit intresserad av allt det där som var inne istället för att intressera mig för saker som jag själv tyckte om. Eller också var det där med att jag kom från en liten småstad på landet och inte var beredd på de lite tuffare hårda tagen i en storstad?

Fast helt ensam var jag inte. I gruppen värdelös hittade jag min bästa väninna. Hon tillhörde inte gruppen på egna meriter. Hennes problem var att hon hade en äldre bror som inte platsade in på skolan. Så hon ärvde sin gruppering. Tillsammans letade hon och jag upp alla de där gömställena på skolan där man kunde få vara ifred från andra elever under rasterna. Enda problemet var att lyckas ta sig in på en del av dem. Man var beroende av att någon snäll lärare gick på ens historier om att man ville sitta i ett av de låsta utrymmena under rasten för att man ville hålla på med läxor eller något sånt. En del lärare släppte in oss på ren rutin - för vi var tysta och lugna och hade deras förtroende. Andra lärare körde ut oss varje gång de stötte på oss innanför de där trygga dörrarna och tvingade ut oss i rasthallens otrygghet igen.

Långt efter att vi äntligen slutat skolan höll jag och min kompis kontakten. Men när hon skaffade familj så träffades vi allt mer sällan tills vi slutligen helt hade tappat bort varandra. Hon har inte heller registrerat sig på StayFriends. Hennes namn är inte ett sånt som sticker ut så hon är omöjlig att hitta via Eniro. Det finns alldeles för många Andersson i Sverige. Men jag undrar ibland hur hon har det idag och det hade varit kul att prata med henne igen.

Nu är det inte så att jag gått omkring i alla dessa år och tänkt på de här gamla skolkamraterna. Jo, de första 5-6 åren efteråt tänkte jag ständigt på dem och fick arbeta enormt med mitt självförtroende för att bygga upp det igen. Men numera är det väldigt sällan jag tänker på det. Numera kan jag tänka på dem och tänka att kanske en del av de där värsta mobbarna kanske inte hade det så värst bra hemma. Killen som hade skåpet bredvid mig i rasthallen brukade roa sig med att ge mig ett litet knytnävsslag på axeln om vi befann oss där på samma gång. Kanske gick han hem efter skolan och fick stryk av pappa? Kanske har en del av dem numera egna barn som sorterats in i gruppen värdelös? Hur hanterar man det om man nu själv har varit en mobbare?

Jag har också med åren insett att jag själv nog också bidragit till det där med att känna mig utanför. För om jag inte hade blivit ledsen och om jag inte låtit mig tystas ner och försökt göra mig osynlig så hade jag kanske fått tillhöra gruppen neutral istället. Kanske kunde jag ha gjort åtminstone lite mer för att förändra saker med mig själv för att passa in istället för att vara envis? Jag borde kanske ha dragit gränser och inte accepterat en del saker. Jag kanske borde ha konfronterat mina klasskamrater redan från början. För kanske är det lättare att ge sig på någon som är svag istället för någon som försvarar sig själv? Fast det tänker man ju inte på de där första veckorna i en ny klass.

Nåja, anledningen till att jag ens tänker på det här idag är att jag i helgen såg en tjej som var så fruktansvärt lik den där tjejen i skolan som jag hatade. Det var nästan så kusligt likt att jag för en sekund trodde att hon hade flyttat hit också. Inte nog med att det där vore ett nästan osannolikt sammanträffande...men jag insåg efter ett par sekunder att givetvis har ju min gamla fiende också blivit äldre så det var ju klart att det inte var hon.

Men visst är det konstigt det där med att en del människor envisas med att aldrig glömmas bort fullständigt? Medan andra som man verkligen vill komma ihåg får finna sig i att man ibland inte kommer ihåg deras namn när man stöter på dem igen.

Närgångna insekter

Insekter verkar gilla mig. Det är alltid jag som blir myggbiten om vi ger oss ut och vandrar i skog och mark. Det är mig flugor, bin och andra flygfän kretsar kring när vi sitter ute på terassen. Maken tycker det är skönt att ha med mig - för då får han ju vara ifred. Han skrattar åt mig där jag sitter på terassen och kniper ihop ögonen i ett försök att hålla paniken borta och sitta blickstilla när ett bi inspekterar mig i vad som känns som en evighet. Jag har aldrig blivit stucken och jag tänker definitivt inte utmana ödet genom att försöka vifta bort det.

Tack och lov så verkar det åtminstone finnas mindre spindlar här i vårt hus i Michigan än hemma i min svenska lägenhet. Vi har bara haft ett par incidenter där maken tvingats rycka ut för att rädda mig. Jag tror att maken numera inser hur viktigt det är att han tar hand om de där spindlarna eftersom det inte var så länge sedan som ett spindelbesök bidrog lite till ett storbråk här hemma. För bara någon vecka sedan reste han sig plötsligt ur TV-soffan och tog hand om en liten, liten spindel alldeles på eget initiativ. Den spindeln var så liten att jag trots spindelfobi nog hade klarat av att hantera den själv. Vi får väl se om maken fortsätter med det eller om han nästa sommar har glömt bort det där bråket igen.

Det är väldigt vanligt att alla dörrar och fönster har nät här. Det är faktiskt jätteskönt att kunna vädra ut utan att oroa sig för alla insekter som kan ta sig in när man inte har nät. Hemma i Sverige satt jag ibland och svettades inne för att jag var för rädd att öppna något fönster om jag lagt märke till spindelnät eller annat utanför. Fast trots det där med nät så kommer det ju givetvis in en del kryp ändå. De passar på att smita in när jag smiter ut för att röka eller när vi öppnar dörren av någon anledning. Tyvärr är katten fullständigt ointresserad av att jaga dessa kryp.

Precis när jag höll på att somna igår kväll så bestämde sig ett flygfä som kommit på besök för att inspektera mitt öra. Det surrade till och jag kände hur något slog emot mitt öra. Irriterad viftade jag till och vände mig om i sängen. Men envist kom flygfäet tillbaks ett par gånger och surrade till i örat igen. Till slut blev jag lite nojig över det där så jag gav upp tanken på att sova och satte mig och lade patiens på datorn en stund. Insekter dras ju alltid till ljus så inte helt oväntat var det när det envisa flygfäet landade på min lilla bordslampa vid datorn.

Det visade sig att flygfäet var stort (halva tummen) och såg otäckt ut. Jag är en fegis när det gäller insekter och jag blir nervös om de är för stora. Maken sov ju så jag ville absolut inte störa honom och insekten satt på lampan vilket gjorde det omöjligt att fånga den med en burk. Länge satt jag där och stirrade på den och hoppades på att den skulle få för sig att dra sig mot balkongdörrens nät så att jag kunde öppna och släppa ut den i frihet. Men nej, den var fullständigt nöjd med att bara sitta där och njuta av ljuset från lampan.

Till slut bestämde jag mig för att om jag bara lämnade lampan tänd så skulle den kanske hålla sig borta från det mörka sovrummet. Fast för säkerhets skull satte jag på mig makens öronvärmare innan jag kröp ner i sängen igen. Inga insekter i öronen, tack!

Den amputerade katten

Katten sitter nedanför fötterna på mig och pockar på uppmärksamhet. Trots att det nu har gått över 2 år sen jag flyttade in här så betraktar makens katt mig mer som en slav än som en "mamma". Det är makens famn hon gärna kryper upp i och det är makens sida av sängen hon väljer att sova på under natten. Fast jodå ibland duger jag rätt bra också. Allra helst eftersom det numera är jag som helt hanterar det där med att mata henne. Men ibland lämnar hon makens famn för att få lite kel av mig också för hon har upptäckt att jag är mycket bättre på det där med att massera hennes huvud och klia henne försiktigt bakom öronen än maken. Men det är inte många minuter hon ger mig innan hon vandrar iväg till makens famn igen.

Hon börjar bli gammal nu och maken har insett att det nog inte dröjer så många år nu tills det är dags för nästa katt. När hon inte sitter här nedanför fötterna och tigger mat eller ber om att få gå ut en runda så sover hon nästan hela dagarna. Det är väldigt sällan som hon är tillräckligt fylld med energi för att leka.

Men det finns en stor skillnad med den här katten och alla andra katter jag stött på i mitt liv. Hon har inga klor. Jaha, det är väl bra att hon inte kan klösa på några möbler. Jodå, det är ju skönt att hon inte kan ge mig något klös heller...men det är ändå så onormalt med en klolös katt. Hon kan ju inte använda några klor för att ta sig upp på ställen dit hon inte längre kan hoppa. Skulle någon annan katt bråka med henne när hon är ute har hon inga klor att försvara sig med. Dessutom märks det att hon är känslig för det där med sina tassar. Alla andra katter jag har haft har alltid låtit mig hålla deras tass i min hand och en del har till och med njutit av att jag smekt trampdynorna lite försiktigt. Men den här katten ger mig en sur blick om jag försöker och jag har lärt mig varningssignalerna för när hon funderar på att bita till.

Här kan man gå till veterinären och ta bort katters klor. Veterinären amputerar då en liten bit av framtassen. Det är ungefär som om vi skulle få våra naglar borttagna genom att kapa fingrarna på mitten. För mig är detta helt otänkbart. Inte nog med att det är olagligt i Sverige men bara tanken på att göra såhär mot ett djur är fullkomligt motbjudande. Maken som ju växt upp i ett land där detta anses vara fullt normalt förstår inte alls vad jag menar. Han gillar inte heller att jag pratar om hur grym den här processen är - för naturligtvis känner han sig skyldig när han ser hur upprörd jag blir över vad han låtit en veterinär göra mot den här katten. När jag första gången såg makens katt och vi hade den här diskussionen om klorna blev maken ledsen. Han vill ju inte att jag ska se honom som en djurplågare. Fast samtidigt vet jag att han fortfarande tycker att jag överreagerade och att jag inte alls förstår hur bra det här med klolösa katter är.

Ibland när katten "klöser" på soffan här hemma nickar maken och poängterar att det är ju tur att hon inte kan göra någon skada. För trots att hon inte har klor så har hon fortfarande kvar det där beteendet. Fast maken gillar inte när jag till svar meddelar att om man skaffar sig katt så måste man vara beredd på att offra lite möbler och tapeter om man inte lyckas lära dem att klösa på rätt ställen.

Fast maken lyckades faktiskt få mig att tvivla en gång då han poängterade att jag ju minsann hade kastrerat min gamla hankatt och steriliserat honkatten något som maken då aldrig skulle göra (På hankatten då. Hans honkatt är steriliserad. Måste vara en manlig noja lol). Jo, jag måste erkänna att jag kände lite skuld över det där. Fast å andra sidan så verkade inte honkatten kunna slappna av alls när hon löpte och hankatten envisades med att göra sexuella närmanden mot min hand varje gång vi kelade. Men för ett litet tag lyckades maken få mig att fundera på om det där med att kapa klor kanske kunde jämföras med att kastrera en katt. Men nej jag hävdar fortfarande att det inte alls är jämförbart. För visst tar man ju bort kattens sexualitet men det kan man ju göra med människor också. Vi kan gå till doktorn och bli steriliserade. Men jag vill se den doktor som skulle vara villig att amputera mina fingrar om jag bad om det.

Amputation innebär ju inte bara att en katt inte längre kan klösa. Man riskerar ju dessutom att katten kommer att uppleva fantomsmärtor. Det är en smärtsam procedur och det är ju inte så att smärtan går över så fort amputationen är klar. För katten måste ju ta sig fram på sina tassar, gräva med dem i kattlådan och under en period efter operationen alltså försöka leva med smärtan. För man kan ju inte sätta en katt i rullstol tills såren har läkt. Sen är det säkerligen ett stort trauma för en kattunge att bli av med klorna så här brutalt. Den blir skild från kattmamman och amputerad kort därefter. Inte undra på att makens katt är en fegis kanske?

Jag oroar mig lite för vår nästa katt. För jag är säker på att jag och maken kommer att bråka om det där. Om jag vinner så kommer han att bli sur om katten förstör något med sina klor. Om han vinner kommer jag att gråta och känna mig skyldig. Vi kanske ska skaffa hund istället?

Hemliga bloggen

Maken sneglar på mig ibland när jag sitter här och skriver på min blogg eller läser kommentarer. Han är allt lite nyfiken på vad jag skriver - för han kan ju inte läsa svenska. Han tycker att jag istället borde börja skriva på engelska. Du kan ju få så många fler som läser bloggen om du skriver på engelska, säger han. Det är inte det att jag inte talar om för maken vad jag skriver om. Nej, jag delar villigt med mig om vad jag bloggat om och översätter gärna. Men han är kanske lite orolig för att jag skriver saker om honom som jag håller hemligt för honom?

Dessutom tycker maken att jag inte har ansträngt mig för att göra bloggen snygg. Du måste ju ha lite bilder och du måste ju ändra om i mallen så sidan ser mer personlig ut, tycker han. Vill du inte ha fler läsare?

Nja, jag är rätt nöjd med saker och ting som de är. Bloggen tar sådär lagom mycket tid och jag känner inget större behov av att ändra på något. Jo, jag la till en liten länklista. Men annars så bryr jag mig inte alls sådär jättemycket om ifall jag lockar hundratals besökare eller bara två. Visst jag skulle ju kunna skriva på engelska. Men en av orsakerna till att jag överhuvudtaget började blogga var att jag kände att jag behövde hålla träningen igång när det gäller att skriva på svenska. För jag märker ju själv att redan efter två år så tappar man lite svenska ord här och var. Grammatiken på svenska känns inte längre lika hundraprocentigt självklar. När man hela tiden befinner sig i en engelsktalande värld så blir det lätt så att det egna språket blir lidande.

Man skulle ju kunna skriva en helt vanlig dagbok utan att lägga ut något på Internet. Men nej det där har aldrig funkat tidigare. Det blir alltid bara en eller två sidor i en dagbok som sedan glöms bort. Nej, fast jag inte precis gör mitt bästa för att annonsera om den här bloggen och jaga besökare så är det ändå lite motiverande att skriva till någon och inte bara till sig själv. Jag gillar att skriva och ofta upptäcker jag att mina inlägg blir mycket längre än vad jag från början hade tänkt. Nej, usch vad långt och jobbigt det där ser ut att läsa kanske någon tänker. Jag antar att det är därför bilder vore bra för att få texten att se mindre jobbig ut att ta sig igenom. Fast jag vill ju inte hålla på och googla efter bilder varje dag.

Sen är jag nog ganska nöjd med att maken inte kan läsa vad jag skriver. Jag hade en MySpace sida tidigare där jag ibland la in en liten blogg på engelska. Fast jag kände mig lite låst av tanken på att folk som känner mig kunde läsa det där. Jag fick prestationskrav och jag fick lite ångest ibland när jag skrev något personligt. Nej, usch tänk nu om han/hon tror.....Det slutade med att jag redigerade mina tankar mycket mer och det hände alltför ofta att jag gick in och tog bort inlägg som jag vid närmare eftertanke tyckte var pinsamma. Dessutom var maken inte så värst intresserad av att läsa vad jag skrev om då. Kanske just för att det var så redigerat att det inte blev personligt? Men nu när min blogg är ett stort mysterium för honom så är han allt bra nyfiken. Kanske kan det motivera maken till att lära sig lite svenska? För visst är det där som framstår som hemligt mycket mer lockande?

Jag vill inte att den här bloggen ska kännas som en plikt. Men visst funderar jag ibland på vad jag ska blogga om. De dagar jag inte kan komma på något så inspekterar jag diverse nyhetssiter noggrannt på jakt efter något som kan ge inspiration till en blogg. För jag måste känna mig inspirerad. Det måste vara något som jag känner för att skriva om för annars funkar det inte. Då sitter jag där och får inte ner mer än 2 rader text. Ibland har jag haft drömmar om att skriva en bok. Jag har så många bra idéer inuti mitt huvud om vad dessa böcker skulle handla om. Problemet är bara att varje gång jag försöker så slutar det alltid med att jag skriver de första två kapitlen för att sedan inte komma längre. För inuti mitt huvud finns böckernas huvudintrig. Hela början är självklar och jag vet precis hur boken ska sluta. Det är bara det att hela mitten saknas...

Det är skönt att få utlopp lite för det där med skrivlust via en blogg. Här ställs inga höga krav. Jag måste inte vara någon superskribent och inget förlag eller någon tidningsredaktör kommer att sitta här och granska vad jag presterat och prata om försäljningssiffror och be mig justera om något. Fast jag måste erkänna att jag ändå ibland känner ett litet prestationskrav - för jag vet ju att det är några som läser den här bloggen regelbundet. Jag har nämligen en liten osynlig räknare som konstaterar att det varje dag poppar in ca 8 - 9 återkommande besökare och läser här - så de dagar jag inte publicerar åtminstone ett inlägg känner jag mig som en liten svikare. Räknaren talar också om för mig att massor av människor varje dag surfar in på den här sidan för att bara efter 0 sekunder ge sig av igen direkt. Så kanske det ligger något i det där med att ha en sajt som ser säljande ut.

Men så länge som bloggen inte tar mer än en timme av mitt liv varje dag så är det roligt. Fast jag undrar lite hur länge mitt tråkiga liv kan ge inspiration till nya inlägg? För jag är verkligen ingen äventyrlig människa som gör en massa intressanta saker. Det hade ju funnits så mycket mer att skriva om ifall jag var ute och festade och engagerade mig mer i olika aktiviteter. Det är kanske därför så mycket av min blogg handlar om vad jag tycker och tänker? För tankar har jag gott om. Det är bara synd att jag är så dålig på att omsätta dem i handling ibland :)

Himmel eller helvete?

Man ska inte diskutera religion på forum. Men ibland blir jag så himla frestad att svara på korkade inlägg och verkligen tala om precis vad jag tycker och tänker. Jag vet inte hur många gånger jag hindrat mig själv från att trycka på sänd-knappen efter att ha skrivit ett svidande svar på något som irriterar mig. För jag blir så engagerad i vissa frågor att det slutar med att jag sitter och trycker på "refresh" under lång tid efteråt medan jag väntar på reaktionerna. Jag blir så engagerad att maken sen får höra vad jag tycker och tänker i flera timmar - ibland dagar efteråt. Religion är ett sånt där ämne.

Det började egentligen ganska oskyldigt med att någon postade att George Carlin hade dött. George Carlin var en av de komiker i världen som jag tycker har skrivit och framfört några av de mest roliga standupen jag vet. Det finns ett oändligt antal av roliga citat från denne man som jag älskar att använda mig av. Han verkade helt enkelt vara en man som såg världen ganska mycket i samma sken som mig själv när det gäller en hel del ämnen. För jag älskar sån där komik som inte bara är roliga men som också får en att tänka efter.

Någon postade följande citat från George Carlin: "Religion has convinced people that there’s an invisible man…living in the sky, who watches everything you do every minute of every day. And the invisible man has a list of ten specific things he doesn’t want you to do. And if you do any of these things, he will send you to a special place, of burning and fire and smoke and torture and anguish for you to live forever, and suffer and burn and scream until the end of time. But he loves you. He loves you and he needs money." Jag har hört honom framföra det här numret och när jag läser citatet kan jag höra precis hur han framförde det. Hysteriskt roligt.

Fast givetvis så finns det ju människor som inte tyckte att det här var kul. De allra flesta nyhetsreportage här i USA har tagit upp det faktum att George Carlin var mest berömd för sitt framförande "7 words you can't say on television". Det citatet tror jag inte att jag kan posta här utan att hamna i trubbel med Bloggers censur. Men Carlins sketch blev så uppmärksammad för att han använde alla dessa olämpliga ord att han faktiskt till och med blev åtalad och fick sitta i fängelse ett tag innan han blev frikänd. Jo, det framförandet var roligt också. Men personligen tycker jag allt han framförde om religion, politik och människors olika vanor var vansinnigt mycket roligare än de där svordomarna. Carlin var också genialisk när det gäller att leka med ord.

Nåja tillbaks till ämnet. Någon postade alltså det där citatet om religion av George Carlin. Vilket givetvis ledde till att forumtråden fullständigt spårade ur när en humorlös kristen påpekade att George Carlin säkerligen var i helvetet nu och ångrade sina synder. För är det en sak som väldigt kristna personer inte kan acceptera så är det ju att man driver med religion. Hur kan det komma sig att så många kristna (som ju faktiskt tror på det där budskapet att man ska behandla sin nästa med respekt och att Gud älskar människan) många gånger är just de personer som behandlar andra människor så respektlöst?

Jag bestämde mig för att inte delta i diskussionen för jag kände hur ilsken jag blev. Men en sak är säker. Om George Carlin befinner sig i helvetet så är det dit jag vill också. För det måste vara bra mycket roligare i helvetet där denna briljanta komiker befinner sig än i himlen där alla korkade, småsinta och tråkiga människor tydligen hamnar. Jag tror inte att helvetet finns. Men jag är fullt villig att ta risken. För jag tror att jag hellre tillbringar evigheten på en plats där jag får lov att röka, dricka, älska och umgås med fritänkande människor än att sitta på ett moln i himlen och ha tråkigt.

Om det är någon som är nyfiken på George Carlin så kan man hitta en hel del roliga citat av honom här. Det finns givetvis en hel del på Youtube också.

Life's too short to clean your own house

När jag hämtade posten igår hittade jag en liten folder i brevlådan med orden "Life's too short to clean your own house" och en bild av en pappa som läser en saga för sitt barn på framsidan. Min första instinkt är att skratta. För som svensk har jag ju lärt mig att det där med att anställa någon att städa hemma är något man ska skämmas över och därför kan jag föreställa mig reaktionerna om ett sånt här massutskick gjordes hemma i min gamla skånska hemstad.

Jag känner ingen här i Michigan som har städhjälp hemma så det är ju inte så att ingen själv städar huset. Men om jag hade valt att använda mig av en sån tjänst är jag ganska säker på att ingen av grannarna hade reagerat. Personligen kryper det i mig av obehag när jag funderar över hur det skulle vara att ha någon anställd till att städa här hemma. Inte för att jag tycker att det nödvändigtvis handlar om att utnyttja andra människor som pigor - såvida man inte behandlar en eventuell städhjälp respektlöst eller betalar dem på tok för lite.

Nej, det som är obehagligt för mig är tanken på att ha någon som skulle gå omkring här hemma och rota i mina privata grejer. Jag är också helt övertygad om att jag skulle städa frenetiskt innan en sån här städare anlände för att vara riktigt säker på att denne inte hade anledning till att tycka att jag varit slarvig med att hålla rent. Jag tycker inte livet är för kort för att hålla rent. Jag tycker inte att läsa sagor för sina barn är viktigare än att lära dem att hjälpa till att städa hemma.

Att maken och jag har olika uppfattning om vilka sorts uppgifter man hanterar själv och vilka som man anställer andra att göra är helt klart olika. Min mans första instinkt när vi skulle flytta från hans ungkarlshus till vårt nuvarande hus var att ringa upp och beställa tid med en flyttfirma. Jag såg mig omkring i hans hus och skakade på huvudet och poängterade att nog skulle vi väl själva kunna flytta allting? För inte fanns det några pianon eller andra saker som såg omöjliga för oss att tillsammans bära bort. Maken tänkte över det där ett par dagar och sen slutade det med att han till sist gick med på att bara hyra ett släp och prova på det där med att flytta utan flyttkarlar. Det gick alldeles utmärkt och vi slapp alltså betala några karlar för att hjälpa till.

Vi bor i ett så kallat "condo" vilket innebär att vi äger huset men betalar pengar till en gemensam områdesförening som sköter om området. Vi behöver aldrig tänka på att skotta snö, vattna blommor eller sköta om något annat utanför vår ytterdörr. Första gången det snöade här så skottade jag själv yttertrappan och en liten gång fram till brevlådan. Bara någon timme senare upptäckte jag att alla grannarna fick samma tjänst utförd av de nitiska arbetarna på området. Jaha, det var alltså inget jag behövde göra själv. Bekvämt och bra. Fast jag undrar ändå ibland hur mycket de där som klipper gräsmattorna och skottar snö får betalt? På nyheterna här ser man ofta inslag om illegal invandring från Mexico och om hur många av dem som arbetar svart med till exempel trädgårdsarbete.

Många av dem lever med väldigt dåliga löner och eftersom de är här illegalt så har de ju givetvis problem med saker som sjukvård och annat som ett medborgarskap ger fördelar med. Jodå, killarna som sköter allting här i vårt bostadsområde ser allt väldigt mexikanska ut. Kanske är de illegala? Fast jag frågar inte någon om det - för jag vet ju att de allra flesta av de där illegala arbetarna absolut inte skulle vilja bli av med det där jobbet. Men jag är alltid noga med att hälsa och le vänligt när jag stöter på någon av de där arbetarna där ute. För lite skyldig känner jag mig ändå och jag vill absolut inte att någon av dem ska få för sig att jag inte uppskattar det arbete de gör.

Faktum är att jag alltid har uppskattat alla de där jobben som människor utför för att andra ska ha det bekvämt. Jag tycker att sopgubbar, städerskor och andra yrkesgrupper som hanterar alla de där obekväma sysslorna är betydligt mycket viktigare än många kostymklädda affärsmän. Jag tycker det är skandal när människor behandlar många av de här yrkesgrupperna som om de vore osynliga. För vi skulle definitivt märka det mycket fortare om sopgubben eller städerskan slutade göra sitt jobb än om någon kostymgubbe slutade. Ändå finns det stora företag som har personalfester där bara de "finare" anställda är inbjudna. För hur skulle det se ut om städerskan också blev inbjuden på personalfesten?

Jag försöker själv att inte behandla folk som om de är osynliga. Jag ler alltid lika vänligt mot städerskor, trädgårdsarbetare, busschaufförer och sopgubbar som jag gör mot kostymklädda försäljningschefer och konsulter. Kanske beror det på att jag själv har ett års erfarenhet av att städa på kontor och vet hur det känns att vara en sån där osynlig person? Faktiskt känner jag mig också mycket mer bekväm i att prata med folk från de här dåligt betalda jobben. De är helt enkelt mycket roligare att umgås med.

Serietidningar

Det är med stor förvåning som jag upptäcker att maken aldrig hört talas om Kalle Anka tidningar. För visst är Disney något man sätter i samband med USA? Jag har ju redan tidigare noterat att man inte säljer vanliga serietidningar i affärerna här men jag trodde ju i alla fall att de där serietidningsaffärerna givetvis skulle ha några Kalle Anka tidningar. Men nehej. Kalle Anka är tecknad film och Disneyworld. Man läser inte Kalle.

Däremot har man ett oerhört stort utbud av tidningar om superhjältar. Det är just för superhjältarnas skull vi gick in i en comic book store nu i helgen. Jag vill fnysa lite snobbigt åt maken när han står där mellan hyllraderna och letar efter sitt X-men album. För just serietidningar om superhjältar känns för mig lite barnsligt. Min snart 40-årige man ser plötsligt ut som 12 år när han bläddrar igenom albumet. Men han är inte ensam. Det står en hel del andra vuxna karlar och väljer och vrakar mellan olika superhjältar. För här tas serietidningar på allvar.

Jag ska erkänna att jag också gillar serietidningar ibland. Fast jag föredrar de där med lite humor i. Jag gillar Kalle & Hobbe, Zits, Betty och andra såna där tidningar som man kan känna igen sig lite i. Andra favoriter som ger mig riktiga nostalgikickar är Asterix och Lucky Luke. Fast det är ju europeiska hjältar så de hittar jag inte i den här affären. Jag tycker allt lite synd om barnen här - som inte får fnissa åt Obelix eller skratta åt bröderna Dalton. Hade jag haft barn hade jag omedelbart sett till att importera jättemycket av allt det jag läste som barn hit. För jag hade ju så kul när jag läste alla de där tidningarna. Jag prenumererade både på Bamse och Kalle Anka. När jag blev lite äldre läste jag en och annan Fantomen, Tintin, Mandrake och Modesty Blaise också.

Alla de där tidningarna ledde till att jag så småningom hade sån lust att läsa att jag drogs ner till biblioteket för att mamma och pappa skulle slippa köpa så mycket. Där hade de ju också seriealbum. Men det dröjde inte länge förrän jag började utforska biblioteket och upptäckte böckerna. Jag blev en riktig bokmal. Enid Blyton (Vi Fem, Hemliga sjuan), Astrid Lindgren, Maria Gripe, Edward Ellis (böckerna om Hjortfot) och Franzén (Agaton Sax) är bara några av dem som jag slukade. Det fanns alltid böcker med på min önskelista till jul.

Sen kom den där dagen då jag vågade mig in bland vuxenböckerna och hittade min första riktiga vuxenbok - Ivanhoe. Den var så tjock och tung. Men envist satte jag mig där hemma och började läsa. En vecka tog det att ta mig igenom boken och sen hade jag bråttom ner till biblioteket igen för att hitta nästa vuxenbok och nästa och nästa...

Att mamma alltid läste Astrid Lindgren för mig när jag var liten och skulle sova har säkert betytt en hel del för mitt läsintresse. Men jag är också helt övertygad om att jag har både Bamse och Kalle Anka att tacka för att jag älskar att läsa fortfarande. För jag tror inte att alla de där pedagogiska bilderböckerna hade räckt till för att hålla mitt intresse vid liv tills jag blev stor nog att ge mig på att läsa riktiga böcker. Serietidningar var en bra brygga tycker jag. Så jag tycker det är väldigt synd att ungarna här inte ens har den så amerikanska Kalle Anka att läsa. För vad läser man om man inte gillar superhjältar och inte ännu behärskar det där med böcker?

Cigaretter eller choklad?

Nästan varje morgon när jag vaknar börjar jag med att småhosta lite grann. Det är mina lungors sätt att påminna mig om att jag ju egentligen inte mår bra av att röka. Men ändå står jag 10 minuter senare ute på balkongen och puffar på min första cigarett för dagen. Innan lunch kommer jag att ha dragit i mig minst 2 cigg till.

Jag vill verkligen sluta röka. Det var inte så länge sen som jag faktiskt lyckades sluta och var rökfri i nästan ett halvår. Problemet var ju bara att nästan varje vecka under min rökfria period fick maken på Lördagar höra mina utrop från badrummet när jag upptäckte att jag gått upp i vikt igen. Varje vecka sköt jag upp maxgränsen för hur mycket jag kunde tåla att gå upp i vikt. Om jag går upp ett kilo till så börjar jag röka igen, vräkte jag ur mig. Ändå kunde jag inte låta bli att försöka kompensera för bristen på cigg med lite choklad, en macka på kvällskvisten, en liten kaka till kaffet osv...

Till sist blev jag så frustrerad av det där med vikten att jag inte längre kunde motstå de där cigaretterna. Redan lite småsur av PMS inspekterade jag mig själv i spegeln och upptäckte att jag inte stod ut längre. Bara några minuter senare var jag på väg ner till affären för att köpa ett paket giftpinnar. Jag tände trotsigt den där första ciggen och drog in. Lungorna protesterade direkt för de hade ju njutit av giftfri luft i ett halvår och totalt glömt bort det där med att röka. Men jag hade bestämt mig och lungorna hade inte en chans att övertala mig att låta bli. Till och med maken såg lite lättad ut när han kom hem från jobb och såg cigarettpaketet på bordet. Han som varit så glad när jag slutade röka hade också efter att ha sett mig gå upp i vikt börjat sakna de där ciggen. Jodå, jag hade nog märkt att han inte verkade lika intresserad av sex som förut.

Vad är värst egentligen? Är det bättre att röka och långsamt förgifta sig själv och riskera lungcancer? Eller är det bättre att småäta och gå upp i vikt tills man märker att knäna inte riktigt orkar med trappor längre och dubbelhaka börjar synas i ansiktet?

Tja, man kan ju alltid äta frukt istället för godis. Fast nej det funkar inte så för mig. Frukt fyller inte det där behovet jag har. För huvudanledningen till att jag röker har alltid varit att jag har lätt för att stressa upp mig. Cigaretter är avkopplande. Jag tar en cigg när jag är arg, ledsen, frusterad och uttråkad. Choklad fyller samma funktion - äpplen gör det inte.

Fast sen är det ju alla de där andra cigaretterna...En cigarett som belöning. En cigarett för sällskaps skull. Alla de där cigaretterna som jag röker bara på ren rutin. Cigaretten efter alla måltider. Cigaretten varje gång jag är ute och promenerar. Cigaretten efter varje telefonsamtal. Cigaretten innan jag somnar. Om jag hade kunnat skippa alla de där cigaretterna så hade jag kanske kunnat få lungorna att acceptera mitt rökande lite bättre. Logiskt, eller hur? Men trots det så fortsätter jag med alla de där rutincigaretterna också. För det går liksom på automatik det där med att röka. Det är sällan som min logiska hjärna ens upptäcker att den har blivit lurad till att röka förrän lungorna redan fått i sig en halv cigg. Vänta nu, säger hjärnan. Ville jag verkligen ha den här?

Nej, nu ska jag gå och ta en cigg som belöning för att jag bloggat. Sen ska jag ta mig en tur på mitt kära löparband och kämpa vidare för att bli av med de där kilona mitt rökfria liv belönade mig med.

Midsommar i Michigan

Det är inte lika kul att fira midsommar själv. Jag har ätit en riktig midsommarlunch med sill och ägg. Men maken jobbar, för här i USA så finns ju inte midsommar. Förresten vägrar maken att provsmaka sill. Han fryner på näsan och tycker det ser äckligt ut. Men efter middagen ikväll så vankas i alla fall jordgubbar vilket maken också tycker om.

Jag lyssnar på svensk musik på hög volym och försöker känna lite feststämning. Jag har pratat med familjen hemma i Sverige via Internet. Men det känns liksom konstigt att sitta här så långt borta och prata med dem precis innan de ska slå sig ner och fira tillsammans. Nä, jag borde försöka hitta andra svenskar här. Jag kan nog behöva någon som förstår sig på det där med midsommar och Lucia. Människor som inser vikten av att äta sill, dricka julmust, äta pepparkakor och andra svenskheter som maken inte förstår sig på.

Jag är en ganska tystlåten person i verkligheten och jag har svårt för det där med att gå fram till främlingar för att lära känna dem. Kanske borde jag klä mig riktigt svenskt och ta mig ner till IKEA och stå där varje dag tills någon svensk som är modigare än jag får syn på mig och börjar prata? För visst har jag sett en del människor nere på IKEA som jag misstänker kan vara svenskar. Människor med korgen full av Kalles kaviar, knäckebröd och sill. Allra helst kaviarn skulle jag tippa på att det är en nästan hundraprocentig signal på att det är en svensk kund. Nej, jag får nog ta mig i kragen och våga fråga nästa gång.

Nåja, nu ska jag sätta mig på terassen, läsa en bok och lyssna på svenska sommarlåtar medan jag njuter av solen. För midsommar är den perfekta dagen för alla de där somriga låtarna som Öppna Landskap, Sommartider och Sommarnatt. Midsommar är sol, frihet och glädje!

Glad midsommar på er!

Tänja gränser

En sak som jag har lagt märke till, allt eftersom jag blir äldre, är att jag har svårare och svårare för att förstå mig på andra människor. Åtminstone såna människor vars personligheter och värderingar är väldigt långt ifrån mig själv. När jag var yngre brukade jag tycka att jag var en ganska god människokännare och tyckte att jag hade ganska lätt för att förstå hur de tänkte och agerade i olika situationer.

Men numera finner jag att jag alltmer tycker folk är obegripliga. Jag vet inte om det beror på att man med åldern blir mer fastlåst i sina egna värderingar och därför envist inte vill rubba på sina egna gränser längre - eller om det beror på att man var för naiv när man var yngre för att inse att andra människor inte alls tänkte som en själv?

Men jag tycker världen är konstig, och ofta när jag läser nyheter eller pratar med andra människor så känner jag att människor är underliga. Ibland är någon annans sätt att se på världen så olikt mitt eget att jag blir frustrerad. För visst är det så att vissa saker uppfattar man som så självklara att det nästan är kusligt att inte alla andra också tycker det är självklart?

Det finns så många saker som jag skulle vilja förändra i samhället. Men alla dessa obegripliga människor med andra åsikter står i vägen. För varför är det inte självklart att man hjälper varandra? Varför är det inte självklart att man inte har ihjäl folk (oavsett om det är mord, krig eller avrättningar)? Varför är det inte självklart att alla människor har samma värde? Varför är det inte självklart att man försöker att inte såra andra? Och framför allt varför är det inte självklart att människors lycka är viktigare än effektivitet och rikedom i samhället?

Det finns ju så många människor som aldrig får uppleva det där med frihet och trygghet. En del tvingas arbeta hela sitt liv inom yrken som sliter ner deras kroppar så mycket att de aldrig hinner njuta av en skön ålderdom medan andra ägnar sig åt att enbart resa, festa och slösa pengar utan att någonsin behöva arbeta med något vettigt. En del kämpar för att få någon mat överhuvudtaget till sina barn medan andra har så mycket mat att de kan ägna sig åt att tävla i konsten om vem som kan äta mest för nöjes skull.

Nej, jag vill inte införa lagar som gör att alla rika måste dela upp alla sina pengar rättvist till alla andra. Nej, jag vill inte att alla ska köra omkring i samma bil, bo i samma typer av lägenheter osv...Man kan aldrig göra samhället helt rättvist. Men poängen är att jag har så oerhört svårt att förstå de människor som lyckas blunda för de där problemen och ännu svårare att förstå mig på de som ser problemen och ändå rycker på axlarna och tycker att de människorna som inte har mat för dagen eller som inte har råd med sjukvård helt enkelt är lata och borde skärpa sig. För hur kan man vara så känslokall?

Ibland tycker jag att vi människor har gjort samhället alltför komplicerat. Jag är typen som alltid står kvar och väntar på grön gubbe (eller vit här i USA) trots att inga bilar är så pass nära att jag inte skulle ha hunnit över gatan utan det där klartecknet. Men inombords känner jag mig ofta lite rebellisk. För jag tycker inte om alla de lagar, regler och normer som styr oss in i minsta detalj ibland. Varför får man till exempel inte bygga sitt eget hus efter hur man själv vill ha det utan att någon myndighet ska övervaka allting? En väninna till mig fick nyligen en tillrättavisning därför att hon ville ha 2 dörrar till sitt badrum. Det visade sig att det bröt mot reglerna och hon fick därför ändra sina planer.

Jag kan förstå de regler som finns för att ingen ska komma till skada. Men varför får jag inte handla öl innan kl. 12 på en söndag? Varför får inte mina svärföräldrar ha en trappa upp till sin terass utan räcke? Varför får jag inte packa hela resväskan full med sexleksaker, om jag nu skulle vilja det, utan att tullen i USA har rätt att stoppa mig för att det anses vara stötande och olämpligt? Det finns hur många varför som helst.

Ja jag inser ju att man i ett samhälle måste anpassa sig lite till varandra. Men jag önskar att människor hade så pass mycket vett att man klarade den där anpassningen utan alla dessa lagar. Det hade väl varit skönt om man kunde bosätta sig i vilket land som helst utan att behöva ansöka till någon myndighet om tillstånd? Det hade väl varit skönt om man kunde bygga och dekorera sitt hus precis som man själv ville utan att en myndighet lade sig i? Tänk om vi människor hade varit bättre på att förstå varandra, prata med varandra och hjälpa varandra så att vi kunde ha så mycket mer friheter än vad vi har idag.

Mina svärföräldrars granne har en alldeles klarröd ytterdörr. Varenda gång vi är och hälsar på hos svärmor och vi står ute i trädgården så pekar min svärmor på den där dörren och suckar. För inga andra hus på området har en sån där dörr. Den sticker ut. Den stör. Det är inte konstigt att vi behöver så mycket regler och lagar när grannarna inte ens kan acceptera en röd dörr.

Sjung ut!

Min man är övertygad om att alla svenskar älskar att sjunga. När han först nämner det så förnekar jag hans åsikt och menar på att bara för att jag gillar att tralla med när jag hör någon bra låt så innebär ju inte det att alla andra svenskar också gör det.

Men så börjar jag tänka efter. För visst ligger det något i det där att vi sjunger mycket i Sverige? Vi sjunger snapsvisor på fester, dansar och sjunger både kring midsommarstång och julgran, producerar program som "Så ska det låta", "Doobidoo", "Allsång på skansen" med mera och hur många i min generation av flickor kommer ihåg hur de låtsades vara Agneta eller Frida med ett hopprep som mikrofon när de var små? Och när jag börjar leta igenom minnet inser jag hur många olika visor jag kan - för visst sjöng vi mycket både på dagis och i skolan?

Jag är så van vid att tänka att vi svenskar är mer blyga och inte så öppna som amerikanare - så tanken på oss som ett folk som älskar att sjunga verkar först helt fel. Men ju mer jag tänker på det desto mer måste jag börja hålla med maken om att vi nog har en tendens till att brista ut i sång hemma i Sverige. Det finns kanske en anledning till att Sverige, trots sin lilla storlek, ändå har lyckats ganska bra med att lansera svenska artister utomlands? För enligt den här rapporten så hamnar Sverige på tredje plats när det gäller export av musik. Det är bara USA och Storbrittanien som slår oss. Jag blir rätt imponerad när jag läser det.

Kanske har vårt musikintresse växt fram ifrån många mörka vinterdagar i Norden långt innan TV och andra nöjen var uppfunna. Då satt man kanske där i sina stugor och berättade historier för varandra och sjöng för att hålla tristessen borta?

Jag har också upptäckt att jag har ett mycket bredare musikunderlag än maken. Jag kan både gamla folkvisor, dansbandslåtar, schlager och rock med mera. Det kan ju bero på att jag till skillnad från maken tillbringade största delen av barndomen med bara två TV-kanaler och 3 radio-kanaler - och därför blev mer van vid att man via dessa sändningar spelade alla möjliga olika musikgenrer för ingen målgrupp skulle känna sig helt åsidosatt? Det finns kanske en del fördelar ändå med att inte alltid ha så mycket att välja mellan?

För maken kommer inte ihåg hur det var att gå till skolan och veta alldeles säkert att varenda unge där hade sett på samma film som honom kvällen innan. Jag kommer till exempel ihåg när "Filmen G" visades på TV och hur skolgårdspratet i flera dagar efteråt handlade om Niklas Wahlgren, Niels Jensen, Sebastian Håkansson och Magnus Uggla. Jag kommer också ihåg att min bästa kompis och jag gick omkring och nynnade på låten "Barn" från den filmen i flera veckor efteråt. Något år senare såg alla på filmen "Hair" när den visades och det var förväntansfullt att gå till skolan dagen efteråt bara precis för att få höra alla andras kommentarer om den.

Nu blev jag alldeles nostalgisk. Tror jag ska sätta mig och lyssna lite på musiken från Hair för det var ganska längesen sist. Maken är inte hemma så jag behöver inga hörlurar och jag kan sjunga med riktigt falskt och högt i refrängen till "Aquarius"!

Att sprida glädje

Jag vaknade i morse och kände mig lite småsur och irriterad eftersom jag sovit dåligt hela veckan p.g.a ryggproblem. Inser att jag nog tagit i lite för hårt med mitt nya löparband så får nog ta och dra ner lite på takten och inte fortsätta köra 2 pass om dan på det. Suck.

Jag suckade tungt för mig själv när jag gick ner till affären för att handla lite smågrejer. Trots att solen lyste och fåglarna kvittrade så vägrade mitt humör att bli bättre på promenaden. Men så i affären springer jag på en liten, spenslig, gammal man som står och tittar på blomsteravdelningen som befinner sig på min väg mot fruktavdelningen. Han hejdar mig och frågar om jag kan hjälpa honom och naturligtvis stannar jag upp för att höra vad han behöver hjälp med. Det visar sig att han och hans hustru idag firar bröllopsdag och han ska överraska henne med några blommor och därför står i valet och kvalet om vilken bukett han ska välja. Den här gubbens ögon tindrar och trots att jag är på dåligt humör så kan jag ändå inte låta bli att charmas av hur ivrigt han berättar om hur han ska överraska frun. 39 år har de varit gifta visar det sig. Jag hjälper honom att välja sin bukett och när han tackar så ler jag för första gången idag och gubben lyser upp igen. Vilket vackert leende du har, säger han innan han tar sin bukett och styr sina steg bort från mig.

Vilken oerhört fin komplimang av en gammal man. Mitt dåliga humör är nu bortblåst och plötsligt så mår jag sådär bra inombords. Tänk att ett sånt litet möte i affären kan ha en sån effekt på hur man mår. Det är så skönt med människor som har den där förmågan att sprida glädje omkring sig. Det är inte undra på att hans äktenskap har hållt i så många år om han alltid är sådär härligt öppen och trevlig. En riktig glädjespridare.

Jag fortsätter med mina inköp och jag ger kassörskan ett stort leende på vägen ut. För idag vill jag också vara en glädjespridare!

Anonymitetens sköld

Visst är det skönt det där med hur man kan skriva nästan vad man vill anonymt på Internet? Jag slås ibland av hur människor är så mycket mer fria att vara elaka utan att behöva stå för sina elakheter med hjälp av Internet. På CNN idag hade de en artikel om Lori Drew som just nu genomgår rättegång för sin inblandning i en 13-årig flickas självmord. Det här är ett fall som jag följt med ganska stort intresse eftersom jag har så svårt att förstå att en vuxen kvinna kan tycka att det är OK att med hjälp av MySpace psykologiskt attackera ett barn genom att utge sig för att vara en pojke för att bygga upp en relation och sedan använda detta mot flickan så att det hela slutar med tragiska konsekvenser. Domslutet i den här rättegången kommer att bli mycket intressant för hur man kan bete sig på Internet i framtiden. Jag tror hon kommer att bli frisläppt - men moraliskt tycker jag hon har betett sig avskyvärt.

Jag älskar Internet och alla de möjligheter man har med hjälp av det. Men samtidigt så finns det så många offer tack vara Internet också. Alla de som ångrar den där bilden av sig själv de laddade upp på nätet. De vars klasskamrater använder det för att publicera förnedrande information eller bilder. De som får osanna rykten spridda om sig. De som är för svaga för att hantera de hårdheter som andra internetanvändare kan utsätta dem för.

Jag läser rätt många olika forum och bloggar och även om det för det mesta är trevligt så dyker det ibland upp ett och annat som dryper av nästan gränslös elakhet. Ett forum jag läser diskuterade till exempel nyligen homosexuellas giftermål vilket ledde till en lång diskussionstråd med allehanda grova uttryck och förolämpningar. En läsare uppmanade till exempel en annan att sticka en hagelbössa i munnen och trycka av. En annan läsare menade på fullt allvar att alla homosexuella är pedofiler och hävdade att om hans son någonsin skulle visa sig vara gay så skulle han hellre se denne död än levande. De kommentarerna låg inte uppe så länge innan en moderator sorterade bort dem. Men de låg ändå uppe tillräckligt länge för att potentiellt skada någon om man tänker efter. För vad händer om en 13-åring som just upptäckt att han är dragen till andra killar surfar in där? Kommer den där killen att våga tala om för sin familj vad han känner? Kommer han att känna sig värdelös? Javisst risken är jätteliten. Men hur många av de där vuxna postarna hade i vanliga fall sagt de där sakerna i närheten av barn i verkliga livet?

Men människor som i vanliga fall kanske vaktar sin tunga lite och väljer att inte alltid tala om sina mest starka åsikter verkar inte alltid fundera på vem som läser de där åsikterna. För lite ironiskt kan jag tycka att den där postaren som alltid kryddar sina inlägg med allehanda svordomar och uppmanar andra att skjuta säger sig vara pappa till 2 barn och har starka åsikter om hur man måste skydda sina barn från att lära sig om sex, höra svordomar och från att spela våldsamma datorspel. Han kanske lever ett exemplariskt liv i någon småstad, går i kyrkan på Söndagar och ger ett gott intryck på grannarna. Men på det anonyma nätet kan han låta sina åsikter göra sig hörda. Där kan han experimentera med att vara grym och cynisk. Där kan han låta sin kreativitet flöda och informera alla andra postare om vilka i världen som borde få lov att leva och vilka som borde skjutas. För han behöver inte se någon annan i ansiktet när han häver ur sig sina åsikter. Det är så mycket svårare att vara elak mot någon som man står ansikte mot ansikte med, eller hur?

Men anoymiteten på Internet är bra också. Jag gillar till exempel att jag kan skriva en blogg med alla mina åsikter och tankar utan att behöva tala om exakt vem jag är. I mitt verkliga liv är jag ganska tystlåten av mig. Men här kan jag skriva precis vad som faller mig in. Det värsta som kan hända är att någon ger mig en elak kommentar och om jag vill kan jag bara deleta den och låtsas som ingenting. Fast värsta mardrömmen är förstås att mamma av en slump skulle råka hitta min sida och lyckas lista ut vem jag är. För jag inbillar mig att min mamma givetvis inte alls tror att jag och min make har sex. Nej, det finns nog en del tankar jag har som jag gärna behåller anonymt här på nätet och väljer att inte alltid dela med mig av till alla jag känner.

TV-problem

Ibland när jag tittar på TV här saknar jag verkligen textning av programmen. Det kan vara svårt att hänga med i dialogen när skådespelarna mumlar för mycket. Jodå, det finns textning av en del program men av någon idiotisk anledning så aktiverar man textningen på vår TV genom att trycka på Mute-knappen....Vilket gör att jag kan välja mellan att höra ELLER läsa vad som händer. Jag kan alltså inte få text utan att bli av med ljudet! Varför man har valt en så idiotisk design kan jag inte förstå? För det är ju inte bara döva människor som ibland behöver textning av program.

Till min förvåning har min man aldrig hört talas om Text-TV och hittills har jag inte sett några TV-apparater hos någon av våra bekanta här som har den här funktionen. Jag börjar tvivla på att den överhuvudtaget existerar i USA vilket jag tycker är märkligt. För jag tycker mig minnas att jag använde Text-TV funktionen ibland när jag tittade på CNN hemma i Sverige? Det är ju en rätt gammal teknik vid det här laget också så varför man i USA inte skulle ha uppmärksammat den är ett mysterium. Den hade ju fungerat alldeles utmärkt för att texta program till exempel.

En annan sak som jag saknar med TV-sändningar här är hallåor. Vi är faktiskt rätt bortskämda med att ha hallåor i svensk TV som ger oss information om flyttade sändningstider, kommande program och annat. Här studsar man nästan till när man är inne på en kanal där en röst eller en text faktiskt går in och informerar om sådant. Det har hänt flera gånger nu att jag har missat något avsnitt av någon serie jag följer därför att ingen hallåa har informerat mig om att sändningstiden är flyttad till nästa vecka. Det har också hänt att jag har slått på TV:n som vanligt i förväntningen att ett program ska visas bara för att upptäcka att säsongsavslutningen var förra veckan utan att detta informerades om i TV.

Nej, vill man ha reda på sånt så får man allt använda sig av TV Guide, som säljs varje vecka. TV-Guide visar dock bara vilka program som sänds på Prime Time här i USA. Det vill säga allt som inte sänds mellan 20.00 - 22.30 kan man alltså inte få information om i den största TV-tidningen här. Kanske inte så konstigt egentligen med tanke på hur många kanaler som finns. Det skulle bli en otroligt tjock tidning om man skulle trycka all den informationen. Men naturligtvis så kan ju inte den här tidningen ta hänsyn till plötsliga programändringar eller förseningar. I såna lägen önskar jag att man åtminstone kunde ha en liten textremsa som informerade om ändringar så att man slapp sitta där och undra varför det program man förväntade sig att se inte sänds.

Tänk vad bortskämd man upptäcker att man var hemma i Sverige nu när man inte längre får den service man är van vid. Gräset är alltid grönare på andra sidan tydligen.

Barns frihet

Jag läste i Aftonbladet om en kvinna som lät sin 9-årige son åka ensam på tunnelbanan in New York och som nu anses vara en dålig mamma av många kritiker. Jag är kluven i frågan. För egentligen tycker jag att en 9-åring borde vara mogen för att åka tunnelbana själv under förutsättning att denne har fått tillräckligt med instruktioner, har mobiltelefon på sig och förmåga att gå in på en polisstation och tala om sin adress om han går vilse. Men tyvärr funkar ju inte världen så längre. I en så stor stad som New York ökar risken för att någon ska göra ditt barn illa. Inte ens på landsbygden kan man ju längre vara säker på att ingen pedofil eller seriemördare får tag i dina ungar så tanken på att släppa en 9-åring lös själv i en mångmiljonstad är skrämmande.

Men hur mycket ska man egentligen skydda sina barn? Hur bedömer man när barnet är redo för att klara en uppgift alldeles själv? En sak jag definitivt har lagt märke till här i Michigan är att amerikanska barn är enormt överbeskyddade i jämförelse med Sverige. Barn har egna privata lekplatser i sina trädgårdar och de fåtal gånger jag sett barn leka på någon av de allmänna lekplatserna så sitter alltid några föräldrar i närheten och bevakar dem.

Jag ser aldrig barn som är och handlar själva i affären. De promenerar inte omkring längs trottoarerna på egna upptäcktsfärder och inte ens på biblioteket har jag sett någon unge som strövat omkring på egen hand utan att mamma eller pappa befinner sig inom räckhåll. Jag bor i ett litet fridfullt samhälle så det är svårt att förstå att man inte vågar släppa ut ungarna ensamma här. Jag hade haft mer förståelse om vi bott inne i Detroit - för där hade jag sannerligen inte vågat låta en unge ge sig ut på egen hand innan de fyllt minst 16.

När jag var 9 år hade jag redan fått en egen nyckel och förtroendet att vara ensam hemma efter skolan i ca en och en halv timme innan mamma kom hem från jobbet. Det kändes bra att mamma litade så mycket på mig. Hon visste att jag klarade av att hantera både brödkniv och spis. Hon visste att jag aldrig skulle gå iväg till någon kompis utan att antingen ringa henne eller skriva en lapp för att tala om var jag var. Just det att hon litade så mycket på mig gjorde att jag kände mig vuxen och jag brukade ibland överraska henne med att städa hemma just för att känna mig ännu vuxnare. Det var roligt att se hennes min när hon kom in genom dörren och upptäckte att köket glänste.

Mamma och pappa skickade ibland mig till affären för att handla mjölk eller något annat som de glömt köpa hem. Ofta innebar det att jag också fick förtroendet att också handla något till mig själv. Mamma och pappa satte aldrig någon prisgräns för hur mycket jag fick handla för men jag kommer ihåg att pappa alltid såg extra glad ut och berömde mig när jag inte hade handlat upp all växel utan nöjt mig med något billigt och räckte över resten av pengarna till honom.

Jag kan inte komma ihåg att min mamma någonsin städat mitt rum. Däremot kommer jag ihåg att pappa en gång gick in med en sopsäck och plockade upp alla leksaker från golvet efter att ha tjatat på mig i över en vecka att städa. De leksakerna låg på vinden i en evighet innan jag fick tillbaks dem igen. Men efter det lärde jag mig att när pappa sa till mig att städa rummet - ja då gjorde jag det. Mamma lärde mig att om jag ville ha rena kläder fick jag se till att lägga dem i tvättkorgen. Det gjordes inga räder in på mitt rum för att samla smutstvätt. De enda sakerna hon regelbundet påminde mig om var att samla ihop mina sängkläder - för hon litade inte på att jag själv kunde avgöra hur ofta de behövde tvättas. Men mitt rum var mitt eget och jag visste att när jag stängde min dörr och stack ut för att leka med kompisarna skulle mamma inte gå in där och rota igenom mina grejer. Jag behövde aldrig oroa mig över att mamma skulle råka få syn på någon pinsam dagbok eller något romantiskt klotter om någon kille i ett block.

Min man har aldrig haft lika mycket frihet eller plikter som jag som barn. Hans mamma var alltid hemma när han kom hem från skolan och han har aldrig behövt städa sitt eget rum eller sköta några andra sysslor hemma annat än att klippa gräsmattan. Däremot förväntades han mycket tidigare än jag att skaffa sommarjobb och hans föräldrar såg till att han hade styrda aktiviteter utanför skolan såsom pianolektioner och sport. Själv var jag mest ute och lekte med kompisar eller på egen hand utan att ha några andra schemalagda aktiviteter än skolan.

Schemalagda aktiviteter verkar vara mycket viktigt här. Barn skjutsas omkring till alla möjliga olika saker här. Det verkar ligga en stress på det där med att vara en bra förälder. Om ditt barn inte har minst 2 olika schemalagda aktiviteter utanför skolan bryr man sig inte om sina barn? Nåja, åtminstone är det intrycket jag får men jag har ju inga barn själv så jag kan knappast anses vara expert på området.

Ett annat område där man verkligen skyddar sina barn här är sex. Senast häromdagen läste jag i en lokaltidning om hur man just nu diskuterar vad man ska ta upp under sexualundervisning i skolan. Många föräldrar hade uttalat sig i artikeln och en del ville att man helt skulle stryka ämnet från schemat. Min man och jag började diskutera det där med sexualundervisning efter att ha läst den där artikeln och han blev nästan chockad när han fick höra om hur vi hade fått utdelat gratis kondomer från ungdomsmottagningen och fått en demonstration av hur man skulle använda den på en banan. Att vi dessutom hade diskuterat homosexulitet blev han också förvånad över. Men här i USA verkar man hellre föredra att handskas med tonåringar som blir gravida hellre än att erkänna att tonåringar inte längre kan förväntas vänta med sex tills de har gift sig. Min man säger att han ofta känner sig som en minoritet i USA. För det är tydligt att det är den kristna högern som ibland håller tillbaks utvecklingen av det här landet.

Ok det här blev längre än jag hade tänkt mig. Men för att avsluta mina tankar. Jag tror att man måste låta sina barn få en del frihet för att de ska växa upp till självständigt tänkande individer. Att begränsa sina barns frihet för mycket kanske skyddar dem från att bli mördade eller våldtagna men vad kostar det dem i självförtroende och hur påverkar det deras framtid som vuxna?

Jag - en framtida trafikfara?

Det har gått 3 dagar nu sen min make skrev ner telefonnumret till en körskola här i området på en fin liten lapp till mig. Tanken är att jag ska ringa och fråga vad det kostar och vad som krävs för att jag ska kunna ta körkort. Fast första hindret är att jag är en riktig fegis! Det andra hindret är att jag är riktigt duktig på att skjuta upp saker - allra helst när det är saker jag är nervös över.

Hemma i Sverige blev det aldrig av att ta körkort eftersom det ju var så lätt att ta sig fram med hjälp av bussar och tåg och jag tyckte det var för dyrt att ta körkort. Men här i trakterna av Detroit är det inte lika lätt och jag blir lite isolerad här hemma när inte min privatchaufför d.v.s min man är hemma. Det skulle verkligen underlätta för jobbsökeri att kunna köra bil och ha ett större område att söka jobb i.


Men tanken på mig bakom ratten är skrämmande. Amerikanska motorvägar har så mycket mer trafik och man har hela 4 vägbanor med bilar som hela tiden kryssar omkring och byter körfil för att så snabbt och effektivt som möjligt nå sin slutdestination. Trasiga däckrester längs vägen skvallrar om alla de olyckor som sker här dagligen. Inte heller blir jag speciellt lugnad av min mans retande om att han minsann aldrig skulle ha modet att ställa upp som körlärare för mig eftersom jag är så olycksbenägen.


Här i Michigan har man dessutom en konstig trafiklag, "the michigan left" som gör att man i vissa korsningar inte får lov att svänga till vänster utan måste svänga höger för att sedan köra in i ett speciellt körfält för att svänga tillbaks till vänster. Det ser väldigt förvirrande ut.




En annan sak som skiljer sig från våra svenska vägar är att man ofta har ett fält i mitten av vägbanan på vanliga vägar där bilar kan stanna medan de väntar på att det ska bli en lucka i den mötande trafiken så att de kan svänga in på en annan väg. I det här stoppfältet står det ofta också människor som försöker ta sig över vägen eftersom antalet trafikljus för fotgängare är betydligt mindre i vissa områden och det ibland är nästan stört omöjligt att försöka ta sig över hela vägen utan att behöva stanna i det här fältet och hoppas att man inte är i vägen för någon.

Dessutom så händer det ibland att man vid stoppljus hittar människor mitt ute på vägbanan som säljer blommor, samlar in pengar till välgörenhet eller tigger. Jag undrar hur många olyckor de orsakar varje år?

Kanske är det just för att jag inte har körkort som jag upplever de amerikanska vägarna så kaotiska? Våra motorvägar hemma i Sverige har mindre trafik än vad många vanliga vägar har här. Maken är så van vid långa bilköer att han knappt reagerar alls när vi får sitta och vänta en kvart för att ytterst långsamt ta oss fram meter för meter tills trafikstoppet är slut.

Maken oroar sig lite över att jag skulle köra vilse om jag hade körkort. Mitt lokalsinne är verkligen uruselt. När vi hade flyttat in i vårt nya hus tog det flera månader innan jag äntligen började känna igen vägarna som skvallrade om att vi närmade oss hem när vi varit ute och åkt. Maken skakar ofta på huvudet åt mig och undrar hur jag överhuvudtaget lyckades hitta rätt på flygplatsen när jag skulle åka över hit alldeles själv. Så om jag nu verkligen tar körkort så har jag en känsla av att ett av de första inköpen innan jag rullar iväg på egen hand kommer att bli en GPS till mig.

Jag tror inte jag ska ringa den där körskolan idag heller. Hmm, kanske vore bäst att istället vänta till helgen och åka ner till den direkt. Det blir ju så jobbigt det där att ställa frågor via telefon och sedan behöva be folk upprepa sina svar om man inte hör ordentligt. Förresten kanske maken kommer på viktiga frågor jag borde fråga om under tiden jag frågar också.

Jag är som sagt oerhört bra på att skjuta upp saker...

Ett möte med Pepe Le Pew

Jag och maken sitter och tittar på Hells kitchen när mina näsborrar plötsligt reagerar på en obehaglig doft. Jag ger min man en misstänksam blick men slår snabbt bort tanken på att han har släppt sig - för ingen diet i världen skulle orsaka en sån här vidrig lukt. Dessutom har makens näsborrar också upptäckt stanken och han är redan på väg mot fönstren för att stänga dem.

- Vad är det som luktar, frågar jag.
- Skunk!

Jaha, en skunk har alltså bestämt sig för att ta en kvällspromenad nära vårt hus. Jag har alltid trott att skunk bara luktar när de sprejar någon i försvar. Men tydligen luktar skunk illa konstant. Jag försöker titta ut genom fönstret i hopp om att se var den där skunken är någonstans men det är för mörkt ute. Fast vi har stängt fönstren så ligger stanken kvar inne i huset och jag bestämmer mig för att istället öppna fönstret på andra sidan huset i hopp om att vädra ut. Men så fort jag öppnar så slår den där stanken emot mig igen och jag börjar undra om vårt hus är helt omringat av skunkar. Men nej, maken förklarar att skunkar inte ens behöver vara speciellt nära för att man ska känna lukten av dem och att man dessutom kan räkna med att den där doften ligger kvar ett bra tag efter att de lämnat området.

Jag har alltid tyckt att de där gamla tecknade filmerna med Pepe Le Pew, den franska skunken som alltid kurtiserade en stackars katt, var roliga. Nu när jag själv känt stanken av skunk blir de där filmerna ännu roligare. För jag förstår precis varför figurerna alltid flydde i panik när stackars Pepe närmade sig. Ja, säger maken. Du vill absolut inte bli sprayad av en skunk för det är ännu vidrigare.

Stanken i huset ligger kvar länge. Efter 20 minuter tycker jag att det borde vara säkert att öppna fönstren igen men upptäcker att jag hade fel. Vi befinner oss tydligen under belägring. Jag är röksugen men vill definitivt inte gå ut och röka förrän den där skunken är borta. För jag tänker inte riskera en skunkdusch. Faktum är att jag undrar hur människor någonsin kan bli nersprayade av en skunk med tanke på att skunkens naturliga doftmoln borde vara en tydlig varningssignal att man borde fly? Dessutom minns jag nu hur Adam och Jamie i Mythbusters en gång spelade in ett avsnitt där de medvetet försökte bli sprayade av en skunk. Nu inser jag hur modigt det var! Helt galna måste de ju vara också!

Det dröjer länge innan doften äntligen sakta försvinner bort - eller så blev näsborrarna till sist bara härdade. När jag till sist kan gå ut och röka står jag på balkongen och hoppas att den där skunken inte väljer att göra det till en vana att komma på besök. Pew!

Tornadovarning

Solskensdagen förbyttes till blåst, regn och åska på bara ett par minuter och en tornadovarning ljöd genom samhället. Min man blev inte speciellt orolig när han hörde signalen men själv kände jag mig inte alls lika säker. Min man som gillar åska brukar i vanliga fall vilja ha fönstret öppet för att höra den bättre men blåsten tvingade oss att snabbt stänga dem - vilket jag jublade över. För till skillnad från min man vill jag gärna stänga ute ljudet av åska så mycket som möjligt och föredrar att hålla mig inomhus tills det är över igen.

Katten, som är en riktig fegis, springer alltid ner i källaren så fort hon hör minsta lilla oljud utifrån medan min man helst går ut på balkongen för att titta på ljusspelet på himlen och jag envisas med att höja ljudet på TV:n för att slippa höra dundret därute. Utan tvekan så är det katten som kommer att ha bäst överlevnadschanser ifall en tornado någonsin skulle drabba det här huset.

De är väldigt bra med väderleksrapporter och varningar på TV här. Man kan sitta där i soffan och få exakta rapporteringar om hur stormen rör sig och vilken tid man kan beräkna att den ska slå till på diverse orter. I Söndags hade vi tur och tornadon styrde kosan en bit norr om vårt lilla samhälle. Tornados här i Michigan blir tydligen sällan lika allvarliga som i t.e.x Florida men givetvis orsakar de ju ändå både förstörelse av byggnader och människoliv även om det är i mindre skala. Vi hade också turen att få behålla strömmen här hemma medan tusentals andra i vårt county fick vänta på att man ska laga alla nerblåsta strömledningar.

Jag tittar ibland på alla dessa luftburna el- och teleledningar och undrar varför man inte gräver ner dem istället. För det känns lite konstigt att se alla dessa ledningar mitt ibland alla hus och längs alla gator. Vi har ju luftburna ledningar i Sverige också men inte alls i lika stort antal och inte alls på ett så påträngande sätt som här. Det känns konstigt och omodernt att se alla dessa stolpar och alla ledningar som går till varje hus. Är man verkligen så ovillig att betala skatt så att man inte har råd att gräva ner dessa ledningar? Eller väljer elbolag och telebolag att hellre skicka ut reperatörer hela tiden för att de får större vinster av att inte gräva ner dem?

Nåja, nu har jag i varje fall varit med om min första tornadovarning. Nästa gång tror jag att jag kommer att hålla katten sällskap nere i källaren istället för att ägna tid åt att övertala maken om att stänga av sin dator, låta bli att gå ut på balkongen och ta varningen på allvar.

Amerikanska toabesök

Första gången jag lyfte på ett amerikanskt toalettlock var i min mans gamla ungkarlslya. Vattennivån i stolen var så hög att jag genast antog att det var stopp i toan. För inte kunde man väl på allvar sitta ner och uträtta sina behov utan att riskera att få stänk i rumpan? Nu visade det sig att just min makes ungkarlstoa hade en ovanligt hög vattennivå även jämfört med amerikansk standard. Men man kan alltid räkna med att en toastol här i USA kommer att ha vatten fyllt upp till åtminstone hälften av toaskålen.

Det känns lite osäkert ibland det där med vattennivån. För visst har det hänt att det har stänkt - och det är ingen behaglig upplevelse. Allra minst när man befinner sig på en toalett i ett shoppingcentrum utan möjlighet att direkt kasta sig in i duschen. Mest orolig blir jag när toaletten är självspolande. För jag litar inte på att toastolen ska vara helt säker på att jag har rest mig upp innan den spolar. Ibland hinner jag inte mer än halvvägs upp förrän den bedömer att jag är färdig.

Vattennivån ger en dessutom en unik möjlighet att studera ens avfallsprodukter på riktigt nära håll - ifall man nu känner för det. Jag har aldrig haft det behovet och saknar det där avståndet som våra svenska toastolar ger oss till vårt avfall. Jag brukar snabbt fälla ner locket och spola. Ännu så länge har jag inte varit med om ett så allvarligt stopp att toan svämmar över. När maken köpte för mjukt toapapper var det riktigt nära dock. För säkerhetsavståndet upp till kanten är verkligen inte speciellt stort när ett totalstopp i toan hotar.

För övrigt är amerikanare mycket mer måna om att dekorera sina badrum än vad vi är hemma i Sverige. Ännu så länge har jag inte sett ett enda hem där man inte har hängt upp tavlor och ställt in blommor eller andra prydnader på alla toaletterna. Inte heller har jag sett något badrum där man bara haft en standardvask utan alla privata badrum verkar ha någon form av inbyggd vask med skåp undertill. Det är också ganska vanligt att man har köpt dekorativa tvålpumpar och andra småsaker till sina badrum.

När maken och jag var ute på husjakt lade jag märke till att vartenda badrum vi inspekterade hade fasta duschhuvuden. Så när vi väl hade bestämt oss för vårt hus inhandlades genast en ny dusch med slang så att man kan ha friheten att skölja av sig var man vill på kroppen utan att försöka sig på akrobatik.

En sak jag gillar med USA är att oavsett var maken och jag befinner oss ute i affärer eller andra allmänna platser så är det alltid väldigt lätt att hitta en allmän toalett. Inte en enda toalett hittills har heller krävt att jag har några pengar på mig för att få lov att gå in. Att gå på toa är gratis! Dessutom har man ofta ett stort antal toastall så att man oftast kan undvika att stå i en lång toakö och försöka knipa ihop benen medan man väntar. Toaletterna är oftast faktiskt ovanligt välstädade också. Det händer inte alls lika ofta här att jag öppnar en toadörr för att rygga tillbaks och välja att hellre vänta en stund till än att använda den lediga toan. Nu vet jag ju inte om männens toaletter är lika välstädade som kvinnornas men maken pratar ännu om den där toaletten i Sverige som kostade honom en femkrona och som dessutom var rejält svinig när han öppnade dörren.

Söndagar, tidningar och mått

På Söndagar brukar jag gå ner och handla söndagstidningen eftersom det är den stora kupongklippardagen. Man kan göra mycket fina fynd bland kupongerna i dagens tidning och jag får alltid en liten hög med diverse kuponger att använda till nästa veckas storhandel. Idag har tidningen så mycket bilagor att det krävs en alldeles egen plastpåse för att få plats med bara tidningen. Nog för att vi har många bilagor i Sverige också men i jämförelse med här i Michigan så är våra svenska söndagstidningar ömkligt tunna.

En stor skillnad mot Sverige just när det gäller tidningar är att man aldrig ser några löpsedlar utanför affärerna för att göra reklam för tidningarna. Dessutom har jag mycket färre tidningar att välja mellan. Det finns bara 5 olika dagstidningar att köpa här hemma och inga kvällstidningar alls. Veckotidningar finns det däremot en uppsjö av. Men inte heller de gör reklam med löpsedlar. Vår lilla affär här hemma har dessutom en liten plats där man sätta sig ner och dricka en kopp kaffe medan man bläddrar i de veckotidningar som man säljer. Inga kassörskor reagerar på att man som kund istället för att köpa tidningen faktiskt sätter sig ner och läser tidningen gratis. Själv har jag alltid känt mig lite skyldig om jag bläddrat för länge i en tidning utan avsikt att köpa den. Som om jag försöker stjäla dess innehåll.

Söndagar är för mig också slutet av veckan. För min man är det början. Vi har två väggalmanackor här hemma för att undvika förvirring. En av europeisk design till mig där söndagar är tryckta i slutet av veckan och en av amerikansk design till maken där söndagar kommer först i veckan. När vi bara hade den amerikanska hände det ofta att jag i all hast fick för mig att tandläkartider och annat var på helt fel veckodag eftersom alla dagar var förskjutna. Tack och lov lyckades jag alltid korrigera mig själv i tid så att jag inte gjorde misstaget att missa något på grund av det. På min europeiska almanacka står dessutom veckonumret med. Fast här i USA håller man inte reda på veckorna. Men det underlättar när jag pratar med släkten hemma i Sverige att jag själv kan hålla reda på veckonumret här.

Det är rätt många småsaker som vi här i hushållet har fått handla in för att tillgodose både mina europeiska vanor och hans amerikanska. Termometern på altanen visar både Celsius och Fahrenheit. Vågen i badrummet går att ställa in så man ser resultatet i både kilo och pounds. Måtten i köket visar cups och milliliter. På spisen har jag själv märkt ut var 225 och 250 grader är på ugnsknappen. Vi har en linjal som på ena sidan mäter i Inches och på andra i centimeter osv....Det enda här i hushållet som redan var anpassat för mig var makens bil eftersom hans fartmätare redan visade hur fort han körde i både miles per hour och km i timmen. Det är rätt bra faktiskt för när vi är ute och kör och jag frågar hur långt vi har kvar så kan jag använda den där mätaren för att översätta makens svar till km så att jag också kan begripa hur långt det är kvar.

Ett kyligt mottagande

Idag kommer maken att få ett kyligt mottagande när han kommer hem. Nej, jag är inte sur på honom. Men det är 32 grader varmt ute så jag har tvingats sätta igång luftkonditioneringen för att inte smälta bort i värmen. Det är jag inte ensam om förresten. Alla grannarna häromkring har stängt sina fönster och luftkonditioneringsmaskinerna på området arbetar på högtryck.

I vintras skyndade jag mig in igen efter varje cigarett för att inte bli nerfryst. Nu skyndar jag mig in igen för att svalka ner mig när jag rökt. Det blåser i och för sig ganska rejält ute också men luften känns nästan berövad på syre i hettan. Det är nog tur för mig att maken inte bodde längre söderut här i USA för jag skulle nog aldrig överlevt nere i Texas till exempel.

I och för sig tror jag att maken kommer att bli glad över kylan också. För med stigande bensinpriser har han vidtagit drastiska åtgärder och cyklar nu en bit för att ta bussen till jobbet istället för att köra bil. Så han kommer säkerligen att vara svettig när han kommer hem. Fast senare ikväll kommer han att sitta med en filt över sig och frysa för min skull. Stackare.

Häromkring Detroit är allting anpassat efter bilkörande vilket inte är så konstigt med tanke på att mycket av USA:s bilindustri ligger här. Det finns till och med drive-in bankomater överallt. Men de stigande bensinpriserna har effekt. Min man märker att antalet passagerare på bussen till jobb har ökat och jag ser alltfler som både går och cyklar till skillnad från förra året när jag kände mig ganska ensam på trottoarerna. Dagliga rapporter på nyheterna om priset på bensin och intervjuer med människor för att höra hur de har drabbats får man också. En del bensinmackar har tvingats börja ta betalt i förskott för att folk inte ska tanka och köra därifrån utan att betala. Det är kris och amerikanarna gillar det inte.

Men jag tröstar min man med att det ändå är värre hemma i Sverige. Där betalar man ju nästan dubbelt så mycket för bensinen och i takt med att amerikanarnas bensinpriser ökar så ökar ju också svenskarnas. Men trots att vi har haft så höga priser hemma i Sverige så kan jag inte påminna mig om att vi varit ens hälften så stressade över det som här. Men kanske så har smärtgränsen ändå nåtts även i Sverige nu? Här använder man till och med bensin som lockmedel i försäljning av andra produkter. "Handla dina matvaror här så får du en rabattkupong på bensinstationen." och bensin lottas ut i olika tävlingar. Det har till och med upstått trafikstockningar när någon bensinstation sänkt sitt pris ett par cent. Billig bensin är en rättighet menar många häromkring Detroit. Det är nog många som ångrar nu att man inte satsat mer på bussar och tåg.

Midsommar är min nationaldag

Idag är det Sveriges nationaldag och min man är förvånad över hur lite det betyder för mig. Jag har aldrig firat nationaldagen tidigare och trots att jag numera är i ett annat land har jag inga planer på att börja fira den heller.

Min man tog med sig en liten svensk flagga till jobbet idag eftersom det ska vara en parad nära hans jobb till ära för Stanley Cup vinnarna. Det är ju rätt passande med tanke på hur många svenskar det finns i Red Wings. Men här hemma är det som vilken dag som helst.

Nationaldagen för mig har alltid inneburit en TV-sändning från Skansen där kungafamiljen klätt upp sig i landskapsdräkter och delat ut priser. Men jag känner inget större behov av att titta på det.

Men det är kanske inte så konstigt att jag inte blir på festhumör när det är nationaldag. För de allra flesta nationaldagar har ju inneburit en arbetsdag precis som alla andra. Nu har man ju gjort nationaldagen till en röd dag i hopp om att svenskarna ska bry sig mer om att fira. Min man undrar om jag inte är stolt över mitt land? Jo det är klart att jag är. Men för mig känns midsommar som en mycket mer svensk dag än nationaldagen. Midsommar är dagen jag först tänker på när någon frågar mig om svenska traditioner. Den dagen firar nästan alla. Den dagen känner jag mig oerhört svensk.

Bacillskräckens land

Jag läser i dagens metro om en liten lampa som dödar bakterier. Den där lampan har jag nu i ett par veckor skrattat åt när jag sett den i reklaminslagen på TV:n här. För aldrig har jag sett så mycket reklam för att jaga elaka baciller som här i USA sen jag flyttade hit. Det vimlar av alla möjliga produkter som man bara måste ha för att skydda sina barn och sig själv från att attackeras.

Min man tyckte jag var märklig när jag ratade hans speciellt inköpta dammsprej. Att damma av här hemma utan att använda något annat än en helt vanlig trasa tyckte han var otänkbart. Men nu ett par år senare så nyser han inte lika mycket som innan jag flyttade in. För det gör mer skillnad att städa ordentligt en gång i veckan istället för en gång i månaden än vad det gör att köpa finurliga städprodukter i onödan. Alltså kunde vi stryka en dyr dammsprej från inköpslistan.

Bort från inköpslistan åkte också alla engångsprodukter som man skulle använda till sin städning. Nej det går alldeles utmärkt att handla trasor som man byter ut varannan dag för att sedan i slutet av veckan köra i tvättmaskinen istället för trasor som man slängde bort varenda gång man torkat bort en fläck.

Det tog ett ganska långt tag innan jag kunde göra mig av med Swiffers våtservetter för golvet däremot. För det var svårt att hitta en helt vanlig spann med urvridare och tillhörande mopp. Just urvridaren var huvudproblemet - för jag hade inte någon större lust att tvingas vrida ur trasan för hand då jag lätt får värk i händerna. Maken fick foga sig i att se mig inspektera städhyllorna, i alla affärer vi besökte, noggrant i jakten på vad jag behövde. Visst är färdigindränkta våtservetter bra. Men jag känner mig som en miljöbov när jag använder mig av såna produkter.

Bacillskräcken här gör att alla verkar duscha och totalt byta kläder varje dag. I början kände jag mig nästan tvungen att göra likadant eftersom jag ju inte ville att maken skulle tycka jag var smutsig. Men min hy protesterade ganska fort och jag fick börja smörja in med alla möjliga hudkrämer för att kompensera för att jag torkade ut hyn så totalt. Men eftersom vi har mycket allergier i min släkt så uppstod problemet att hitta produkter som jag inte var allergisk mot. Till sist återgick jag helt enkelt till att duscha var trejde dag som förut. Det duger alldeles utmärkt att bara tvätta en del strategiskt väl valda områden på kroppen ordentligt varje dag. Jag mår bättre och framförallt mår min hy (och mitt hår)bra igen nu.

Den här paranoida bacillskräcken tror jag gör mer skada än nytta. Det är kanske inte så konstigt att barn idag verkar ha mer allergier? De får ju aldrig chansen att bygga upp ett bra immunförsvar om det ständigt desinfekteras överallt i deras omgivning. Ungar behöver lite baciller tror jag. Dessutom så innehåller ju väldigt många rengöringsprodukter en hel del kemiska ämnen. Är det verkligen nyttigare för en unge att få i sig så mycket kemikalier än att få i sig en bacill kan jag undra? Och är det verkligen bättre för en unge med en lätt förkylning att snabbt medicineras istället för att vänta på att tiden ska läka snuvan? Jag tror inte att det är en slump att barn i de rika länderna har mer allergier än barn i fattiga länder. Barn i fattiga länder har sjukdomar på grund av bland annat undernäring och fattigdom. Våra barn lider av för mycket mat och bacillskräck.

Jag tror vi gör människan svagare och svagare för varje generation som går. Det är kanske tur att man arbetar med att försöka producera robotar som kan ta hand om oss. För om vi fortsätter som vi gör kommer vi verkligen att behöva dem.

Mordiska tankar

Min man tittar ibland oroligt på mig när jag står i köket med kökskniven i högsta hugg och muttrar irriterat över något medan jag skär lök. Nej, jag är inte argsint men eftersom jag ofta råkar ut för allehanda missöden så hör det till vanligheterna att jag muttrar över burkar som jag inte kan öppna, fingrar jag bränt i ugnen och andra små köksolyckor.

Men maken tycker det är kul att låtsas att jag konspirerar mot honom. Han skämtar ständigt om förgiftade maträtter och mina dolda motiv med att alltid låta honom välja första köttbiten. Hmm, säger han och inspekterar stekpannan. Vilken av bitarna har du förgiftat? Den bästa biten eller den sämsta?

För maken vet vad jag läser. Han har sett alla de mordiska titlarna i bokhyllan och vet att jag gillar att läsa om brutala seriemördare, hemska psykopater och jakten på deras aningslösa offer. Han inspekterar nyfiket det senaste fyndet i bokhyllan "A perfect Evil" av Alex Kava och skakar på huvudet när han läser om bokens innehåll. Brutalt och skoningslöst kommer en mördare i boken att ha ihjäl 3 unga pojkar. Perfekt läsning för en skön sommardag på terassen.

Min man har till och med bidragit till min bokhylla. Väldigt nöjd såg han ut när han i bokhandeln råkade springa på en bok som hette "The PMS murder" av Laura Levine. Jag spände ögonen i honom och undrade om han trodde att jag behövde lite hjälp med att hitta på alibi om min pms någonsin skulle gå för långt? Maken, som ibland är en stor skådespelare, såg förskräckt ut. Fast lite besviken var han nog ändå när jag efter att ha läst boken talade om att ingen kvinna med pms var mördare i boken. Fast en kul titel var det i alla fall.

Det är tur att jag inte har något emot att läsa böcker på engelska. För i den takten som jag läser hade det blivit väldigt dyrt om alla böckerna var tvungna att vara på svenska. I nästan alla svenska bibliotek finns det ju oftast en avdelning med böcker på diverse utländska språk men det lilla biblioteket här hemma i Michigan har bara en liten sektion med spanska böcker medan resten är på engelska. Men en av de första sakerna jag reagerade på när jag klev in genom dörren till det lilla biblioteket här var en hylla med typiska harlekin kärleksromaner. Det är definitivt inget jag någonsin hade väntat mig att hitta i ett bibliotek. De svenska biblioteken är alldeles för snobbiga för att hantera sådana. Men jag tycker det är kul att man inte är lika stel med det här. För visst hade jag gillat om en sån sektion fanns i biblioteket när jag var tonåring.

Men jag gillar inte hur man har katalogiserat böckerna här. Alla böcker får ett nummer som visar var de ska vara placerade men man har inte märkt ut med vanliga ord någonstans vad som finns på hyllorna av referensböcker. Vill jag leta efter en bok om kost måste jag först gå fram till en dator och söka för att hitta vilket nummer jag ska leta efter bland hyllorna. Men det blir otympligt att försöka komma ihåg de långa serienumren för varje sektion där jag kan hitta böcker om mat så man måste ha penna och papper och anteckna. Systemet är inte direkt gjord för att ströva omkring och "shoppa" som jag är van vid. I ett svenskt bibliotek går jag oftast omkring bland hyllorna och tittar på huvudkategorierna och dras liksom till olika ämnesområden rent spontant. Här står hylla efter hylla med böcker. Men ingenting som lockar mig att spontant gå till en viss hylla.

Jag saknar de svenska författarna när jag vandrar omkring i biblioteket. För givetvis finns det mycket mindre böcker av svenskar här än hemma i Sverige. Jag är van vid att se vissa namn på olika hyllor. Det känns liksom konstigt att gå förbi bokstaven S utan att Strindberg finns där till exempel. Men visst gömmer sig en del svenska författare här också och varje gång jag råkar på en sådan hoppar jag nästan till och det slutar nästan alltid med att jag drar ut boken från hyllan och tittar på den. En liten signal hemifrån. Jag undrar hur annorlunda det är att läsa Vilhelm Moberg på engelska?

Vem är du helst naken inför?

Apropå Mullvaden så hade jag och maken en diskussion om nakenhet. Ett av uppdragen som en deltagare fick i ett gammalt avsnitt var att bli porträtterad naken. Vi började diskutera om vi skulle ha ställt upp på det eller inte.

Vi kom båda fram till att för väldigt mycket pengar skulle vi åtminstone tänka på saken. Men jag hävdade att det skulle krävas att konstnären var väldigt ful och helst en kvinna för att jag skulle kunna göra det. Maken däremot föredrog att konstnären var en vacker kvinna. Han berättade dessutom om en vän till honom som när han skulle göra en fullständig läkarundersökning letade reda på den mest attraktiva kvinnliga läkare han kunde.

Jag önskar att jag hade ett mer manligt självförtroende. Det verkar som om killar alltid är mer benägna till att titta sig i spegeln och hitta fördelar medan vi kvinnor hittar nackdelar. Jag resonerar som så att om en konstnär är ful så kan han eller hon åtminstone inte rynka på näsan åt mitt utseende. Men maken är alltså fullt trygg med att visa upp sin ganska vardagliga lekamen inför en skitsnygg tjej.

Jag hoppas att vi inte en dag får ett erbjudande om att få en miljon dollar för att målas av nakna för jag är inte så övertygad om att maken skulle förstå om jag tackade nej.

Mullvaden - The Mole

Igår kväll var det säsongspremiär av The Mole (Mullvaden) något som jag sett fram emot i ett par veckor nu. Under tiden som jag väntat på premiären har jag lyckats att få även maken att intressera sig för serien eftersom jag under vänteperioden har lyckats hitta ett par säsonger av gamla avsnitt på youtube.

Så maken har fått höra mycket av mina spekulationer kring olika deltagares beteenden och sett min lista över misstänkta deltagare i en veckas tid nu. Jag älskar mysterier! Beviset på att maken också blivit riktigt involverad kom igår när vi båda satte oss ner i soffan och maken beväpnade sig med papper och penna. Han kan nog bli ännu mer besatt än jag har jag en känsla av. Han har tagit fasta på att man under tidigare säsonger har gett ut ledtrådar speciellt riktade till tittarna. Så han noterar allt han tror kan vara viktigt. "Titta nu är han i bild när de pratar om mullvaden!", "är det inte lite misstänkt att en deltagare har en pälsboa kring halsen?". Han lyckas fylla en hel sida med anteckningar medan jag själv bara noterar ett par saker.

Eftersom jag alltid älskat att läsa deckare så är det här en serie som verkligen passar mig. Så nära Agatha Christie som man kan komma i en reality show. Fast hittills har jag aldrig lyckats identifiera mullvaden. Han/hon har alltid varit med på min lista över starkt misstänkta men i slutänden har jag ändå alltid valt en annan deltagare. Det är kanske tur att jag inte arbetar som detektiv i verkliga livet. Hmm kanske maken kommer att lösa mysteriet den här gången? Vi ser båda med spänning fram emot fortsättningen!

Rör inte mitt Internet

Ibland upptäcker man hur beroende man är av något först när det inte finns. Jag vaknade i morse och startade min dator för att som vanligt kolla mina mail och se över de svenska nyheterna. Men datorn bara tuggade och tuggade utan att få kontakt med Internet. Lite irriterad blev jag men tänkte att äsch jag kollar igen om någon timme.

Några timmar senare hade jag blivit riktigt frustrerad. Jag kände mig bortkopplad och bortglömd. Jag inbillade mig att det låg ett viktigt mail och väntade på mig därute i cyberspace. Kanske hade mina föräldrar försökt få kontakt med mig? Kanske tillbringade min mamma timmar med att vänta på att jag skulle koppla upp mig online och chatta med henne om något viktigt. Inga svenska nyheter, ingen svensk TV, ingen svensk radio och ingen gratis telefonkontakt med släkt och vänner.

Framåt eftermiddagen började jag tänka på att kanske skulle jag vara bortkopplad i flera dagar. Jag försökte njuta av det fina vädret ute och tog en lång promenad. Jag städade lite här hemma. Läste ett kapitel i en bok på terassen....och försökte koppla upp mig på internet minst en gång i timmen (ibland två).

Så äntligen för en stund sen så vaknar Google till liv. Äntligen ser jag ljuset i tunneln och kan kommunicera igen. En snabb koll av emailen - ingenting. En runda runt de forum jag läser - inget roligt. En koll på nyheterna - Sverige finns kvar.

Men jag inser att internet har blivit min livlina. Visst man kan ju alltid ringa hem till Sverige men det kostar ju en hel del. Jag behöver Internet för att känna mig närmare hemma. Det låter mig delta i det svenska livet via nyheter, TV och forum. Det låter mig finnas tillhands för mina släktingar och vänner via chatt och de kan alltid nå mig när min dator är på.

Att jag tillbringar en dag med att vara irriterad och sur för att det inte funkar är ett säkert tecken på att jag är beroende. Jag behöver min dagliga dos av Internet. Jag är så glad att det kom tillbaks till mig. Nöjd och glad igen surfar jag runt och roar mig. Känner hur humöret stiger igen. Jag är en internetknarkare. Man kanske borde söka hjälp för det där?