Nedräkning

Äntligen är valdagen här. Jag ser fram emot att slippa se alla reklamfilmer om valet, lyssna på politisk propaganda på telefonsvararen och äntligen få reda på vem som ska bli USA's nästa president. Jag hoppas på Obama men maken säger hela tiden "you never know what the redneck vote is" och trots att alla valundersökningar visar att Obama är i ledningen så kan man inte vara säker på vad som händer idag.

Fast sämre än George Bush kan det väl inte bli?

Jag tycker synd om maken idag eftersom han efter jobb måste skynda iväg för att rösta. Han har 3 timmar på sig att hinna med att rösta eftersom han måste vänta tills efter jobb och vallokalen stänger kl 21. Det är vansinne, tycker jag, att man inte har valdag på helgen då majoriteten av befolkningen är lediga. Jag har sett på nyheterna nyss att köerna till vallokalerna är långa. Jag hoppas att köerna till makens vallokal är mindre. För visst hade det varit synd om han inte hann med att rösta?

Idag röstar man som jag tidigare nämnt inte bara på vilken president landet ska ha utan också på många andra politiska poster. Idag är det också väldigt många lokala folkomröstningar. Här i Michigan ska det tas ställning till om man ska tillåta marijuana som medicinsk åtgärd och om man ska kunna forska i stamceller. I en del stater röstar man idag om att sätta gränser för aborter. Det är helt otroligt att man vill förbjuda aborter! Jag hoppas verkligen att abortmotståndarna inte vinner den här frågan.

Jag gillar inte folk som använder aborter istället för preventivmedel och som är stamkunder på abortklinikerna, men det finns så många människor vars liv skulle få oerhörda konsekvenser av att förbjuda abort. Visst för vuxna kvinnor är det kanske enkelt att ta bilen till en stat där abort är tillåten. Men vad händer med de unga tonårsflíckor som plötsligt upptäcker att de måste be mamma eller pappa att köra bilen till en annan stat för att göra abort? Att ta bort rätten till abort är ett stort steg tillbaks i tiden där kvinnor dog för att de själva försökte sig på fosterfördrivning eller sökte hjälp hos klåpare som utan rätt medicinsk utrustning aborterade foster. Varför är det så mycket viktigare för en del människor att rädda livet på ett foster som inte ens har förmåga att tänka ännu än att ta hand om de människor som redan är födda och som behöver hjälp?

I Washington röstar man idag för eller emot läkarassisterad dödshjälp. Jag är kluven i den här frågan. Jag tycker så fruktansvärt synd om människor som är döende och lider och som vill ha hjälp att dö. Men samtidigt är jag så rädd för att öppna upp för dödshjälp därför att jag oroar mig för att i framtiden kommer gränsen för vem man kan assistera med dödshjälp att flyttas. Hur sjuk måste man vara? Finns det risk för att dödshjälp i framtiden kan vara lika enkelt som det är att gå till veterinären och avsluta livet på sin katt eller hund? Jag vill inte ha en framtid där det är ok för någon som är sjuk att allt för lättvindigt få hjälp att dö. Jag vill vara säker på att gamla människor som inte har ont...inte övertalas av giriga barn och barnbarn att avsluta sina liv tidigare för att de själva är ivriga att ärva.

I Californien är frågan om giftermål mellan homosexuella uppe igen. Jag hoppas att inte förslaget på att bannlysa giftermål för homosexulla igen vinner. För det första har många redan hunnit gifta sig och för det andra så förstår jag inte varför man är så rädd för att homosexuella ska gifta sig? En del ser det som ett hot mot sina egna äktenskap. Jag fattar inte varför. Maken och jag tycker lite olika om homosexuella frågor. Han vill inte gärna öppet erkänna att han är lite homofobisk och han hatar inte homosexuella men det är tydligt att han inte gärna vill tänka alltför mycket på det. Han håller med mig om att homosexuella bör få lov att gifta sig men samtidigt påpekar han att det vore ju väldigt enkelt för två straighta killar att fejka ett homosexuellt äktenskap för att få skattefördelar....det syntes nog på mig att jag var chockad när han gjorde det uttalandet. Jag poängterade snabbt två saker för min kära make:

1. Det kan ju helt vanliga heterosexuella par också göra så kanske borde alla äktenskap vara förbjudna så att vi kan vara säkra på att ingen luras.
2. Jag har aldrig träffat en heterosexuell man som ens för ett ögonblick skulle fundera på att låtsas vara homosexuell för att få skatteförmåner. Inte för att jag diskuterat saken med alla män jag känner. Men är det inte så ändå att majoriteten av killar ännu är livrädda för att någon ska tro att de inte är "manliga"?

Makens homofobi sträcker sig tack och lov inte så långt. Han gillar inte att se på när killar kysses men tjejer som kysser varandra är helt ok. Jag är tacksam för att maken liksom jag blir upprörd när han hör om någon som blivit misshandlad p.g.a sin sexuella läggning. Jag är tacksam för att han inte tror att homosexualitet kan botas. Jag är tacksam för att han trots att han inte gillar tanken på killar som har sex med varandra ändå är fullt villig att acceptera att de har samma rättigheter som heterosexuella och att de borde få lov att gifta sig. Maken skulle nog aldrig få för sig att kämpa för homosexuella människors rättigheter och han skulle kanske ha svårt att hantera tanken på ett eget barn som visade sig vara homosexuellt. Men han protesterar åtminstone inte och han gör inget medvetet för att försvåra livet för homosexuella. Det kan jag leva med. För visst kan man vara rädd för något och osäker på något som man inte förstår sig på. Men för det behöver man ju inte medvetet försöka förstöra andras liv.

Politiska bönemöten

Presidentvalet här i USA befinner sig i slutspurten och efter 2 års intensiv nyhetsbevakning är det nästan svårt att tänka sig att nyhetsbevakningen kunde bli ännu intensivare. Men det är ett historiskt val och allting diskuteras in i minsta detalj. Det är just de små detaljerna som många verkar intressera sig för. De har till och med rapporterat om vilken favoritmat McCain och Obama har...

Här i vår lilla stad möttes jag av en stor rubrik i veckans lokaltidning om ett bönemöte inför valet. Jag är ju lite antireligiös så bönemöten för mig framstår som lite idiotiskt. Men det är många av våra lokala politiska profiler som ska gå på det här mötet och tillsammans med stadens invånare be för att presidentvalet ska gå bra och be för att USA's nästa president kommer att bli rätt för landet. Det verkar bli ett långt bönemöte för i artikeln har de radat upp en hel lista med fokuserade riktlinjer om varje sakfråga de ska be om Guds välsigne till som ekonomi, energi, nationell säkerhet...."It's important to pray for our leaders - both our existing leaders and the candidates, our potential new leaders - in order to give them guidance that they may follow the Lord's will".

Jag har liksom svårt att tänka mig att våra svenska politiker skulle gå på ett liknande bönemöte i Sverige. Men här ska alltså många av de lokala ledarprofilerna, politiskt och ekonomiskt, gå på ett gemensamt bönemöte. Ibland känner jag mig verkligen som en invandrare. För det verkar så bisarrt.

Som guide för ChaCha har jag märkt att antalet frågor om presidentvalet har ökat den senaste tiden. Den vanligaste frågan är givetvis vem som ligger bäst till för att vinna valet. Men hittills har jag inte svarat på en enda fråga om McCain. Det folk undrar över är Obama. De vill veta om han är muslim, om det är sant att han istället för USA's flagga på sitt flygplan har sin egen kampanjsymbol, om han tänker legalisera marijuana....frågor från människor som är rädda. För de vill inte ha en president som inte är patriotisk och de vill absolut inte ha en president som inte är kristen. Givetvis finns det många som inte heller vill ha en president som är svart. Ibland får vi in frågor om Obama som är tydligt rasistiska.

Det är inte enbart presidenten som ska väljas utan vi får också hem mycket reklam från lokala kandidater som ska väljas in på olika poster. Vi får mycket skrämselpropaganda om kandidaterna också. Att amerikanare är rädda för skatter är tydligt...eftersom majoriteten av den propaganda vi får i vår brevlåda handlar om just risken för skatteökningar. Igår fick vi ett blad i brevlådan där vi blev informerade om att en av våra lokala förmågor var ett hot mot "the american way of life"....hans hot bestod i att han strävade efter universell sjukvård. Hans brott är alltså att han vill att alla människor i USA ska ha rätt till fri sjukvård. Att ingen medborgare ska riskera att förlora sitt hem för att han är sjuk, att ingen medborgare ska nekas rätt till vård för att han inte har sjukförsäkring....The american way of life inkluderar inte rätten att leva tydligen. Socialist är ett skällsord här.

Maken och jag såg Michael Moore's "Sicko" förra helgen och även om jag inser att den dokumentären är vinklad så är det ju ändå så att den belyser en viktig aspekt. Försäkringsbolag här vill tjäna pengar...och om de kan hitta minsta lilla skäl till att inte betala för någons vård så kommer de att utnyttja det. De skriver under dödsdomar varje dag när de nekar någon rätten till behandlingsmetoder som anses vara experimentella. De skriver under dödsdomar varje dag när någon som är ordenligt sjuk (och kostar pengar) kan förlora sin sjukförsäkring därför att någon liten skitdetalj i deras ursprungliga ansökan till försäkringsbolaget var fel.

Det är en självisk attityd det där att man inte vill vara med och betala för andras sjukvård. För det är ju så att många amerikanare nog känner sig ganska trygga med sina sjukförsäkringar. De är ju friska och de antar att om något händer dem så kommer de att få den vård de behöver. Men en del upptäcker alldeles försent att det där systemet de trodde så mycket på sviker dem när det behövs. Det är som ett lotteri. För det är inte alla som fångas upp av sina försäkringsbolag. Personligen hade jag nog hellre betalat några extra dollar i skatt varje månad och sluppit oroa mig för vad som skulle hända om jag eller maken blev sjuka och plötsligt fick en räkning på över 100000 dollar i brevlådan.

Att ta hand om de svaga i samhället är för mig en sån självklar tanke. Jag har så oerhört svårt att förstå att det finns så många som inte tycker det är lika viktigt här. Kanske borde man ha lite bönemöten om det istället. Ett bönemöte med fokus på att göra människor mer empatiska.

Till salu

I helgen rullade ett nytt flyttlass iväg från vår gata. Det börjar kännas lite tomt här i grannskapet nu. Nästan hälften av husen på vår lilla gata är till salu snart och det verkar dröja länge innan vi får nya grannar eftersom det numera är rätt svårt att sälja hus här i Michigan. Två av husen här var till salu redan när vi flyttade in och har fortfarande inte blivit sålda.

Det bor många äldre här på området och långsamt försvinner de en efter en. Huset mittemot står tomt sedan frun i huset fick en stroke och maken valde att tillsammans med sin fru flytta till ett ålderdomshem, grannarna bredvid oss flyttar varje vinter till Florida och sätter upp en till salu skylt i förhoppning om att de ska lyckas sälja sitt hus och inte behöva komma tillbaks igen till sommaren, tre av våra grannar har dött i år och två har jag inte sett igen sedan ambulansen rullade in på gatan för att hämta dem. Vårt lilla område håller på att förändras och långsamt föryngras efterhand som de gamla ägarna byts ut mot nya yngre familjer. Tja, åtminstone om de där husen blir sålda någon gång.

Maken och jag ångrar ibland att vi var så snabba med att köpa det här huset. Inte för att vi inte trivs här utan för att vi inser att om vi hade väntat lite grann så hade vi kunnat köpa det väldigt mycket billigare. När vi köpte det här huset insåg vi inte att husmarknaden var så krisartad som den är. Vår mäklare skyndade på och fick det att låta som om vi hade väldigt bråttom att lägga ett bud på huset och att vi i princip riskerade att förlora köpet om vi inte skyndade oss. Jo, bråttom var det nog. Bråttom för mäklaren att tjäna lite pengar....för huset hade nog varit till salu ännu om inte vi hade köpt det.

Det känns fel att mäklare tjänar pengar procentuellt. Det borde inte ligga ett vinstintresse för en mäklare att sälja så dyrt som möjligt. Det borde inte heller vara så att en mäklare kan vara både säljarens och köparens mäklare samtidigt. Nej, vår mäklare var inte kontrakterad personligen av den gamle ägaren av det här huset. Men han var kollega till dennes mäklare eftersom de arbetar för samma stora mäklarföretag. Det känns fel.

Maken och jag lärde oss en hel del när vi köpte hus. Det är många saker som vi hade gjort annorlunda om vi idag var ute på husjakt. Saker vi inte tänkte på. Fast de där erfarenheterna kommer att bli till nytta nästa gång vi ska flytta. Fast maken och jag har lite olika åsikter om det där med att flytta. Han är övertygad om att vi kommer att bo i det här huset resten av våra liv medan jag mera ser det som en tillfällig plats och menar på att om 10 år eller så kommer vi säkerligen att vilja bo någon annan plats. Jag har aldrig bott på samma plats i så många år tidigare. Ända sedan jag var liten har jag varit van vid att man ibland packar ihop alla sina grejer och flyttar....Maken har bara bott i 4 olika hem i sitt liv medan jag har bott i 14 stycken. Hade jag vetat när vi letade hus att maken såg det som huset vi skulle stanna kvar och dö i så hade jag helt klart varit mycket mer kräsen när vi valde hus. Då hade jag strävat efter perfektion.

Säkerhetsföreskrifter

Vi har börjat få en lokal gratistidning hemskickad i brevlådan varje vecka och vårt trygga lilla samhälle har förlorat sitt skimmer av trygghet...för nu kan jag varje vecka slå upp den där sidan som redovisar veckans polishändelser i vår lilla förort och det är definitivt inte alls så lugnt här som jag trodde.

Polisen arresterar folk med vapen varje vecka. Ett äldre par blev förföljda hem en kväll och brutalt misshandlade och rånade vid hemkomsten. Knarkbeslag. Bilinbrott. Rån av en mack...Varje vecka läser jag alla de där notiserna och ryser. Jo jag har ju haft koll på de dagliga lokalnyheterna via TV tidigare. Men de nyheterna är inte bara de lokala nyheterna för vår lilla förort utan täcker också en del andra förorter häromkring Detroit. Eftersom vår förort inte är en av de största eller värsta så är det alltså sällan som vår förort figurerar i de nyhetssändningarna. Men nu har jag alltså svart på vitt varje vecka att det nog händer en del saker här omkring också. Den naiva bilden av säkerhet jag hade är borta.

Det där rånet av ett äldre par bekymrade våra grannar ganska mycket. Vi bor på en gata där väldigt många är äldre så det här var någonting som skrämde upp grannarna för det är har förekommit några sådana här rån av äldre på senaste tiden. En granne skrev ihop en liten orange lapp med säkerhetsföreskrifter och råd till alla oss andra om hur vi kunde trygga vårt eget hus genom att se till att låsa alla dörrar och fönster, byta ut trasiga glödlampor utomhus så att inga mörka gömställen fanns till hands osv. Den här lappen gick denne granne sen omkring och fäste vid dörrhandtaget på allas ytterdörrar - istället för att lägga den i brevlådan.

Det är inte första gången vi har fått lappar hem på det här sättet. Jag vet inte varför så många grannar och reklamutdelare drar sig för att använda brevlådan....nåja resultatet av den här grannens varningslapp är att jag uppmärksammat att grannen tvärs över vägen har haft den här lappen på sin ytterdörr i 3 dagar nu. Den där oranga lappen har blivit en lapp som talar om att "HÄR ÄR INGEN HEMMA VARSÅGOD OCH GÖR INBROTT NU!!".

Idag bestämde jag mig för att helt enkelt kila över gatan och ta ner lappen och lägga den i brevlådan istället. Fast visst känns det konstigt att gå över gatan och dra ner lappar från någon annans ytterdörr. Det kändes som om hela gatan såg vad jag gjorde. Men hellre lite obehagskänslor för mig än att vår granne kommer hem om några dar och har haft inbrott.

Varumärken

Det är svårt att handla här i USA ibland. Ibland när jag står där i affären och letar efter en viss produkt så inser jag hur viktigt det där med att känna igen ett varumärke är. Varje gång jag för första gången ska inhandla en "ny" typ av produkt som jag kommer ihåg från Sverige så ställs jag inför frågor: Hur ser den ut här? Vilket varumärke är det som majoriteten väljer och som har bäst rykte? Kommer den i tub, flaska eller burk? Var i affären sorterar amerikanarna in den här produkten? Vilken typ av affär är det mest troligt att jag hittar den i? Dessutom ställs jag ofta inför frågan vad heter den här produkten på engelska?

Maken har visat sig vara ganska dålig på att hitta svaret när jag på ett omständigt sätt försöker förklara för honom vad jag letar efter. Första gången jag skulle handla hem soja för att göra min sås brun till exempel så var maken totalt förvirrad när jag försökte förklara vad jag ville ha. Det visade sig att det kallades "browning sauce". Det tog lång tid innan jag hade skannat av alla hyllorna i affären och äntligen lyckades hitta min "soja". Hemma i Sverige finns min soja i en svart plastflaska. Här är det en betydligt mycket mindre liten brun glasflaska. Efter 2 år här i USA har jag blivit omskolad och hittar den snabbt i affären numera.

Ibland kommer jag inte ens ihåg det svenska namnet på den produkt jag söker. Som idag när jag vaknade på morgonen och hade fått något i ögat som envist vägrade komma ut. Nu sitter jag här och försöker komma på vad den där blåa flaskan med den mörkblå korken kallas. Den där som man använder för att skölja ur sina ögon med....vad heter det på svenska och vad kan det tänkas heta på engelska? Jag kan inte gå till affären och leta efter den där flaskan. Mina ögon kommer inte att kunna vandra omkring bland hyllorna på jakt efter den där minnesbílden av hur den ser som finns i mitt hjärnkontor. Flaskan här kanske inte ens är blå. Nej, jag blir nog tvungen att fråga personalen och när de hör min omständiga förklaring på vad jag vill göra så kommer de säkerligen snabbt komma underfund med att jag inte är född i det här landet. "umm that stuff that you use to rinse your eyes out with..."

Det finns en del fördelar med att inte längre känna igen alla varumärkena också. För jag kan passera genom godisavdelningen utan att mina inprogrammerade minnen av godismärken triggas igång och får mig att längta efter godis. Hemma i Sverige förra året vandrade jag omkring på godisavdelningen och bara njöt av att känna igen alla de vanliga godissorterna och lyssna på hur min hjärna, mina smaklökar och mage utbrast "ooooo det DÄR godiset är så himla gott det måste vi handla!"

Ibland springer jag på ett varumärke jag känner igen och när det händer så är det just det där märket som jag kommer ihåg som blir inhandlat. Det behöver inte ens vara svenskt. Bara själva igenkänningsfaktorn gör att jag tveklöst grabbar tag i produkten och stoppar ner den i kundvagnen. Det känns liksom så mycket tryggare att handla något som man känner igen. Förra veckan hittade jag Ajax bland rengöringsprodukterna och plötsligt dög inte längre det där amerikanska märket som jag har städat med i två år redan. Nej, Ajax skulle det vara. För plötsligt när jag stod där med en flaska Ajax i näven så var det nästan som om jag kunde känna mig så mycket närmare hemma. En bekant sak i en väldigt stor främmande värld så långt hemifrån. Trygghet i en flaska Ajax.

Engelska serier

Maken och jag har uppgraderat vårt Netflix-konto så att vi numera kan ha 2 filmer hemma åt gången istället för bara en. För de som inte känner till Netflix så är det en online videouthyrningstjänst där man får hemskickat filmer i brevlådan. Det finns massor av filmer att välja mellan och till och med ett väldigt litet svenskt utbud. Man kan ju alltid hoppas att det svenska utbudet växer men förhoppningarna är låga.

Nåja, nu har vi uppgraderat så att vi kan ha 2 filmer hemma vilket innebär att maken och jag inte behöver tänka på vad den andre eventuellt kan vara intresserad av att titta på utan har frihet att välja en film var. Jag började genast leta efter engelska TV-serier och hittade "Javisst herr minister". Oj, oj vilken klassiker! Den serien är fortfarande oerhört rolig. Det finns några klipp på Youtube också.


Maken har sen han gifte sig med mig fått se ganska mycket brittiska filmer och serier. Han har till sin förvåning fått lära sig att Rowan Atkinson faktiskt har gjort mer än mr Bean och han har stiftat bekantskap med Basil Fawlty (John Cleese) i Pang i bygget. Nu var det alltså dags för brittisk politik och jodå han tyckte det var riktigt roligt! Fast jag tror inte han njöt riktigt lika mycket som jag ändå. För svensk humor och brittisk humor ligger nog närmare varandra än svensk och amerikansk humor.

Nästa film på listan är "Wire in the blood" en brittisk deckarserie med Robson Green i huvudrollen. Jag älskar brittiska deckare! Är det inte märkligt ändå att man i ett så litet land som England lyckas hitta så många olika skådespelare? För är det inte så att oavsett hur mycket brittiska serier man än tittar på så finns det gigantiskt utbud av nya skådespelare i dem?Dessutom känns engelska serier så mycket mer realistiska och nära än amerikanska. Skådespelarna är inte alltid så orealistisk vackra. Nja, Robson Green ser rätt bra ut förstås. Fast nog hade dem skaffat en mycket mer muskulös man till huvudrollen om serien varit amerikansk? En skådespelare med perfekta, vita tänder, trendiga kläder, fräck bil och en kvinnlig motspelare med stora bröst, blont hår och sexiga kläder.

Ja OK det där kanske var lite överdrivet. Men visst är det ändå lite så att även när man i amerikanska serier försöker använda sig av "alldagliga" karaktärer så är de ofta ändå ganska attraktiva och inte alls så alldagliga som man strävar efter? Det stör mig varje gång någon serie som lockar tonåriga tittare skaffar in en "överviktig" rollfigur som i verkliga världen bara är normalviktig och inte alls egentligen kan ses som fet. Eller när den musaktiga receptionisten med glasögon tar av sig sina glasögon och plötsligt förvandlas till en oerhört sexig kvinna. Tja, där ser man vad ett par glasögon kan ställa till med.

Nej, det är härligt att se brittiska serier. Där huvudpersonen känns som en helt vanlig människa utan att man misstänker att plastikoperationer och massor av smink fixat till utseendet. En helt vanlig person som kan vara snygg utan hjälp.

Äntligen!

Golvläggarna håller på med de sista slutdetaljerna och köksgolvet kommer att vara klart om en liten stund. Vad skönt det ska bli att få ställa tillbaks alla grejerna på sin vanliga plats. Katten har varje morgon förvirrat följt efter mig till matskålarna i källaren istället för att som vanligt få sin mat serverad i köket. Hon har skräckslaget gjort sig osynlig varje gång golvläggarna har varit här. Hon, liksom jag kommer säkerligen att pusta ut när de här killarna är färdiga.

Nja, pusta ut förresten.....det ligger ett lager av damm på nästan varenda pinal i huset efter det här projektet. Jag har massvis av städjobb framför mig så jag får väl pusta ut ordentligt imorgon istället. Men lugnt och tyst kommer det att bli i alla fall!

Golvet ser mycket bättre ut än vad jag hade sett framför mig när vi beställde det. Det är svårt det där att i sin hjärna skapa sig en helhetsbild av hur det kommer att bli när allt man har att titta på är en liten ruta med golv i affären. Men jodå det blev bra! Puh!

En nackdel med hela projektet är att jag nu aldrig kommer att få något trägolv i vardagsrummet för maken blev lite rädd för att ge sig in i framtida golvprojekt efter upptäckten att hallgolvet var så ojämnt. Så vardagsrumsmattan kommer nog att få ligga där i många, många år utan att vi vågar ta bort den och se efter hur det står till med golvet där under.

Känslor

Jag tror inte maken förstår vilken makt han har över mitt känsloliv. Han har förmågan att göra mig jätteglad men samtidigt har han också förmågan att göra mig oerhört deppig.

Nackdelen av att vara gift med en amerikan och bo så långt hemifrån Sverige är att varje gång jag blir sådär deppig över något som maken har sagt och gjort eller inte sagt och gjort...så får jag enorm hemlängtan. För plötsligt blir min hjärna full av tvivel och jag frågar mig själv varför jag sitter här i ett annat land när jag hade kunnat vara hemma i Sverige omgiven av människor som jag älskar och som älskar mig tillbaks?

Jag är inte van vid att mina känslor går i berg- och dalbana så mycket som de har gjort sen jag träffade min käre make. Jag har alltid tyckt att jag varit en någorlunda stabil person. Jag har inte varit typen som gått omkring och surat eller typen som förväntat mig att det motsatta könet absolut måste uppföra sig på ett visst sätt. Fast nu när alla de där barriärerna jag hade har rasat och jag funnit någon som jag älskar så är det inte lika enkelt att vara stabil längre. För visst har man förväntningar. Jag har massvis av förväntningar på små saker som jag önskar att maken kunde göra för att visa att jag är lika viktig för honom som han är för mig.

Nej, nu upptäcker jag sidor av mig själv som jag faktiskt inte alltid gillar. För jag tycker egentligen inte om att jag går omkring och är lite småsur en hel dag för att maken inte har fattat något han borde ha fattat. Fast jag vägrar att en gång till ha det där samtalet med maken. Det där samtalet om hur det hade varit så roligt ifall han någon gång överraskade mig med något eller om han någon gång gjorde något bara för min skull utan att skämta bort det och med ett skratt kasta bort allt det där som kunde ha varit romantiskt.

Romantiskt är kanske fel ord egentligen. Jag förväntar mig inte att maken ska förvandlas till någon riddare i skinande rustning eller så. Jag förväntar mig inte att maken ska haspla ur sig en massa poesi. Nej, jag förväntar mig kanske helt enkelt bara att maken någon gång ska vilja göra något bara för mig. Att han någon gång ska göra något som visar att han har tänkt på mig eller att han till och med offrar något som han själv gillar för min skull. För jag tycker att jag gör sånt hela tiden.

Jag vet vad han gillar och ser ofta till att överraska honom lite grann då och då med hans favoriträtter. Jag påminner honom om de TV-program som jag vet att han tycker om ifall han själv verkar ha glömt bort det. Jag låter honom byta kanal ifall det jag tittar på är något som tråkar ut honom. Jag lockar ut katten ur sovrummet på helgerna så att han inte ska bli väckt. Och det viktigaste av allt - jag kan inte sova ifall jag tror att något oroar honom utan frågar istället hur han mår. Jag vet att maken lade märke till att jag var ganska tystlåten igår kväll. Jag vet att han nog undrade varför för det märkte jag på honom. Men ändå hade han inga som helst problem att somna fast jag efter bara 5 minuter i sängen gick upp igen och lämnade sovrummet.

Med köket i fullständigt kaos så har det blivit restaurangbesök hela helgen. Det är ju egentligen ett bra läge för lite romantik kan man tycka. Men nej, maken och jag har gått på ställen som har TV och maken har snabbt placerat sig så att han kan följa sporten under middagen och därmed effektivt dödat hela stämningen som hade kunnat uppstå. Maken hade dessutom handlat ett nytt spel som han var ivrig att spela i helgen och därför var han totalt blind för allting annat och jag hade kunnat promenera omkring naken här hemma utan att han hade lagt märke till det tror jag.

Det är just för att maken inte riktigt lade märke till mig i helgen som jag nu känner mig lite deppig. Det är just för att maken inte riktigt lade märke till mig förra helgen heller....eller helgen dessförinnan.....och då vaknar alla de där osäkerhetskänslorna som säger att hans spel, sport, tv och böcker är så mycket viktigare för honom än vad jag är. För en liten kelstund hade han väl kunnat klämma in tycker man? Så då börjar jag titta mig i spegeln och fundera. Då vaknar mitt dåliga självförtroende. Då börjar jag känna att det är något som är fel när en man inte ens äger ett enda smycke som maken har köpt till en, inte får några blombuketter och har en make som lugnt stannar kvar i sängen och snarkar 10 minuter efter att jag lämnat sovrummet för att gå ut och trösta mig med en cigg.

Samma make som kan få mig så deppig kan vända på allting och göra mig så himla glad med något så litet som en kram eller ett oväntat email från jobb där han säger att han älskar mig. Fast han borde göra det där lite oftare. Det där emailet var förresten bara något han gjorde ett par gånger efter att jag tvingat honom att läsa en bok om olikheter mellan män och kvinnor. Problemet med att försöka lära en icke romantisk make att vara romantisk är att det inte känns lika spontant och skönt när man vet var han har fått instruktionerna.

Jag vet att en stor del av problemet handlar om att maken har växt upp i en familj där ömhetsbetygelserna har varit få. Han har aldrig sett sina föräldrar kramas. Föräldrarnas födelsedagar har varit icke existerande. Hans mor äger inga smycken förutom vigselringen. Hans mor har aldrig fått blommor av sin make när min make har sett det i alla fall. Maken har helt enkelt ingen utbildning på området. Han har inga referensramar.

Fast jag har sagt till maken att om han vill ha ett förhållande som verkar lika ytligt som hans föräldrars, om han vill ha ett förhållande där sovrummet har två enkelsängar istället för en dubbelsäng och om han vill ha ett förhållande där man aldrig verkar göra något tillsammans....så kan han ju bara fortsätta som han gör nu tills jag bygger upp så mycket barriärer att jag inte bryr mig längre.

Jag får lite dåligt samvete ibland för att jag tvivlar. Jag får lite dåligt samvete om jag surar. Visst är känslor obegripliga ibland? Det hade ju varit så mycket enklare om allt bara hade handlat om logik. Det hade varit så mycket enklare om män och kvinnor inte var så olika och förstod varandra bättre.

En någorlunda tyst söndag!

American Football säsongen har startat och maken tillbringar det mesta av söndagen framför TV:n. Just idag så är det något fel på ljudet så alla kommentatorer är nertystade. Skönt! Så här borde det alltid vara tycker jag. De vanliga ljuden från spelet är inte alls lika irriterande som alla dessa kommentatorer.

Idag kan maken inte höja ljudvolymen och gå och sätta sig vid sin dator utan han tvingas sitta framför TV:n för att följa matchen. Jag slipper höra alla dessa ivriga kommentatorer skrika högljutt varje gång en spelare närmar sig mål. Härligt!

Fast det är väl för mycket att hoppas på att även nästa söndag kommer att vara lika tyst. Men jag passar på och njuter idag när makens match är lugn och tyst. Jag slipper sitta med hörlurar på och titta på svensk TV. Jag slipper marchera fram till TV:n för att sänka volymen till en uthärdlig nivå. Jag slipper ta en huvudvärkstablett framåt kvällen för att allt detta skrikande plågar mina öron hela dagen.

Sneda golv

Huset är enormt rörigt just nu efter att hantverkarna rivit ut vårt gamla köks- och hallgolv. Spisen och kylskåpet står i vardagsrummet och man kan inte gå omkring här hemma utan skor på fötterna. Ett lager av damm lade sig över hela ovanvåningen när hantverkarna igår slog sönder kakelgolvet i hallen och katten fick panik när hennes trygga plats i källaren visade sig vara allt annat än trygg igår. Hantverkarna slog så hårt på golvet att sågspån trillade ner i källaren och katten trodde säkerligen att hela golvet skulle rasa in över henne. Det var en skräckslagen katt som rusade upp ur källaren och flydde in i sovrummet för att gömma sig under sängen.

Naturligtvis går ingenting som planerat och projektet "nytt golv" avslöjade att golvet under kaklet var snett och vingt. Tydligen hade man jämnat till den där ytan med att bara fylla på med mer cement (eller vad man nu använder när man lägger kakelgolv) vilket inte är en lösning när man ska lägga vinylgolv. Golvläggaren stod här och sa "I've never seen anything like it". Det kan inte vara goda nyheter och jag misstänker att priset för hela projektet steg. Våra golvläggare tvingades kontakta en annan hantverkare som ska komma och jämna till golvet innan de kan fortsätta med att lägga golv. Suck.

Just nu har jag ingen aning om när den här hantverkaren kommer att dyka upp för att fixa till golvet och ingen som helst aning om när golvläggarna kan komma tillbaks för att fortsätta sitt arbete. Jag hoppas att de inte kommer att ringa och säga att vi ses igen nästa vecka - för att leva i den här röran är allt annat än kul.

Maken och jag har haft den här diskussionen förr.....jag har många gånger poängterat för honom hur snett allting verkar vara byggt här och menat på att det måste bero på att man inte använder sig av det metriska systemet som är mer exakt. Det är klart att det måste vara svårare att bygga hus ordentligt när minsta måttenheten är 1 inch vilket är 2,54 cm och man tvingas uttrycka sina mått som 1 2/3 inches osv. Det är inte konstigt att våra vardagsrumfönster inte hänger på exakt samma höjd. Det är inte konstigt att vårt golv är snett.

Maken kom hem från jobb igår och tittade på golvet och sen vände han sig mot mig och suckade - för han förväntade sig nog att jag skulle poängtera det där med måttenheter igen. Fast jag tyckte synd om honom och sa för en gångs skull ingenting. Nej det var absolut inte läge för att skämta om amerikanska måttsystem igår kväll. Stackars maken. Han fick en stor kram istället.

Den fega katten

Katten går omkring här hemma och inspekterar försiktigt köksbordet som tillfälligt har flyttats in i vardagsrummet. Katter gillar inte förändringar så hennes kroppsspråk är misstänksamt när hon närmar sig bordet. Hon har redan missnöjt konstaterat att hennes matskålar har blivit placerade i källaren.

Stackaren vet inte att om bara två timmar så dundrar det in en massa hantverkare här för att börja riva ut golv och att hon då kommer att vara tacksam över att jag flyttat ner hennes matskålar i källaren eftersom hon kommer att ta skydd där nere och vägra komma upp igen förrän de är borta.

Av alla de katter jag haft i mitt liv så är det här den fegaste katten jag någonsin mött och källaren är hennes trygga zon. Hon kurar ihop sig under källartrappan när det ringer på dörren, när det åskar eller när minsta lilla oväntade ljud stör hennes vardag. Hon flyr med andan i halsen om någon granne gör minsta ansats till att ens prata med henne när vi är ute i trädgården. Hon flyr till och med när maken prasslar med en plastpåse när han förbereder sig för att gå ner och göra rent i kattlådan. Det är nästan ett underverk att jag har lyckats vänja henne vid ljudet av dammsugaren sen jag flyttade hit.

Min förra katt hade utan tvekan suttit här uppe och inspekterat hantverkarna när de kom. Hon hade legat i närheten och hållit koll på vad de sysslade med. Min förra katt hade utan tvekan gått fram och hälsat på vartenda främling och tiggt om att få kela lite. Visst är det märkligt att det finns människor som inte tycker att djur har någon "själ"? Alla katter och hundar jag har haft genom livet har haft sina egna personligheter. Tydliga, påtagliga personligheter som inte kan misstas för bara naturliga instinkter. En del av dem har varit mer charmiga än andra. För visst kan djur också manipulera en med sin charm. Vår hund visste till exempel precis hur han skulle göra för att lyckas övertyga oss om att de där resterna vi hade tänkt ha till dagen efter passade mycket bättre i hans mage.

Det är lite synd att jag förmodligen aldrig kommer att ha hund igen. Maken gillar inte hundar och förstår sig inte alls på dem. Det är allt bra tur att vi båda gillar katter för annars hade det verkligen varit kris här hemma. För något litet keldjur måste man ha! Fast oj vad kul det hade varit med en hund också, suck.

Jag behöver en energikick!

Oj, vad slarvig jag har blivit med bloggandet! Inspirationen den senaste tiden har varit oerhört låg på flera områden i mitt liv än bara bloggande. I ett försök att få lite mer energi så köpte jag häromdagen en burk med vitamintabletter med förhoppningen om de ska göra mig lite piggare.

Jag har alltid varit ganska kräsen av mig och därför finns det väldigt många grönsaker som jag inte äter. Maken delar min kräsenhet så tillsammans är vi rätt duktiga på att undvika saker som broccolli och spenat till exempel. Våra måltider tillsammans är inte direkt supernyttiga. Kanske kommer de där tabletterna att ge mig mer energi, bättre hy och få mig att må lite bättre. Nåja, det är åtminstone värt ett försök.

Den här veckan ska jag skärpa mig och ta itu med saker som jag borde ha fixat för längesen. Jag ska till exempel ta mig ner till optikern och kolla synen för jag är trött på att ha huvudvärk varje kväll. Jag hoppas verkligen att det är glasögon jag behöver för jag vill verkligen inte upptäcka att huvudvärken beror på någon dold sjukdom eller så. Fast om jag blundar med ena ögat och tittar mig omkring och försöker läsa så blir världen mycket, mycket suddigare på vänster öga än på det högra så troligen är det just nya glasögon jag behöver.

I helgen var vi och tittade på golv och fick en smärre chock när vi frågade vad det skulle kosta att lägga nytt golv i vårat kök. Ungefär 6000 dollar, sa killen efter att ha räknat en stund. Oj, oj, oj det där var mycket mer än vad vi hade förutsett. Jag var beredd på att dra mig ur direkt medan maken som inte är lika snål som jag gick med på att killen skulle komma hem till oss och inspektera köket, göra lite mätningar och räkna ut en mer precis kostnadskalkyl. Det visade sig vara tur att maken inte är lika lättskrämd över priser som jag för efter att killen varit hemma och gjort en bedömning så åkte han iväg och talade med sin chef innan han ringde och berättade att priset istället skulle ligga omkring 3000 dollar. Puh!!

När vi tittade på golv så var jag först väldigt frustrerad över att makens engagemang i frågan var ganska lågt och han i princip bara stod och tittade på och väntade på att jag skulle välja något. Efter en stund fick han sig en liten utskällning av mig i affären där jag poängterade att det var "vårt" hem och att han gott kunde ha lite åsikter han också. Maken ska vara glad över att jag var så pass lågljudd i affären att bara en enda dam i närheten lade märke till att han fick sig en utskällning. Jag såg att hon log när hon lite diskret vände sig om och låtsades som ingenting. Maken skärpte till sig och hjälpte till sist till med att välja ut golv. Jag blev så uppmuntrad av detta stora framsteg att jag i valet och kvalet mellan det golv han gillade mest och det golv jag gillade mest till sist valde att låta maken vinna. För visst hade det varit förödande för framtida engagemang från maken om jag hade envisats med att vi valde det golv jag gillade bäst?

En oväntad skatt

Det är alltid lika skönt att komma hem igen efter att ha varit borta några dagar. Jag sover aldrig lika bekvämt hemma hos andra som jag gör i min egen säng och man känner sig alltid lite sysslolös när man inte har sina egna grejer omkring sig och kan pyssla med vad som än faller en in. Makens syster hade tagit med sig sin x-box så en stor del av lördagskvällen gick åt till att sitta och titta på medan maken och hon turades om att spela Grand Theft Auto. De fnyste åt sin mors idé om att spela kort istället vilket jag gärna hade gjort istället.

På Söndagen var det dags för en stor familjemiddag och jag fick en oväntad present av makens morbror. Han halade upp en hel plastpåse full med Hemmets veckotidningar som han hade fått av en svensk granne! Jag läste väldigt sällan Hemmets veckotidning när jag bodde i Sverige men nu -så långt hemifrån - så var den där påsen med tidningar en väldigt välkommen syn! De där tidningarna kommer att bläddras igenom ett otal gånger och läggas i min egna lilla skattgömma där hemma med saker som absolut inte får slängas. För svenska tidningar är värdefulla för mig numera och en dag kommer jag kanske att hitta någon annan svensk här i närheten som kommer att bli lika glad som jag blev när jag räcker över en påse med "svensk hemlängtan" till dem.

Familjesammankomsten för mig, svärmor och en annan kvinnlig släkting var betydligt mer stressig än för övriga familjemedlemmar. Makens bror hade med sig sin lille ettåring och i flera timmar tills ungen väl somnade av utmattning så jagade vi runt för att hindra den här lille energiske knatten från att trilla i trappan, välta ut knappnålar över hela svärmors hobbyrum (som inte hade någon dörr), dra ner alla porslinssaker, rota i lådor och hitta precis vartenda litet farligt hörn som han kunde. Envis var ungen också. Han visste precis vad tangentbordet och musen till datorn var till och som en magnet drogs han hela tiden in till hobbyrummet för att banka på tangentbordet.

Härligt glad var ungen också. Det är sällan man träffar på en liten knatte som inte gnäller alls utan bara skrattar när han trillar omkull. Maken försökte hjälpa till i början men efter bara en halvtimme var han "utmattad" och ansvaret för ungen föll på oss tre damer. Förresten var han ändå inte till så mycket hjälp. Han visste till exempel inte alls hur han skulle hindra ungen från att öppna en låda inne i hobbyrummet utan ropade bara till oss andra att "Andre is pulling stuff out of the drawer in here!". Jag sa till honom att dra bort ungen därifrån varvid maken svarade att jo det hade han ju gjort men ungen bara sprang tillbaks till lådan igen för att fortsätta....jo men då drar man bort ungen igen och igen och igen tills han slutar eller så håller man handen för lådan så att ungen inte kan öppna den och efter en stunds dragkamp ger upp. Men det där hade maken inte tålamod till.

Barnets mamma var tvungen att jobba i helgen och barnets pappa överlämnade gladeligen ansvaret på oss kvinnor och tog barnledigt under hela familjesammankomsten. Så energisk som den här ungen var så kan jag förstå att det måste ha varit skönt att vara lite ledig men jag hoppas han hjälper till att passa sin unge lite mer hemma så att inte mamman alltid är den som är påpasslig.

Jag brukar bli lite vemodig vid de här familjesammankomsterna eftersom jag saknar min egen familj. Mest tydligt känns det när vi alla har ätit färdigt vår middag och man en stund senare börjar ta fram kakor och pajer utan att någon gör minsta lilla ansats till att närma sig kaffekokaren. I början var jag för feg för att våga mig på att närma mig svärmors skafferi och rota fram vad jag behövde själv men efter ett antal familjesammankomster har jag blivit alltmer modig och kokar det där kaffet själv. För om jag inte gör det - så blir det inget kaffe. Jag har lyckats förvandla maken till en kaffedrickare och hans bror är numera också på god väg att börja uppskatta det där med en kopp kaffe tillsammans med sin paj. Vi får se om några år hur många andra i familjen jag har lyckats "försvenska" lite.

Det var skönt att komma hem igen efter helgen. Maken och jag som båda är datorberoende klev in genom dörren, hälsade på katten och graviterade genast mot våra datorer för att kolla våra email och läsa ikapp på de forum vi följer innan vi gemensamt sjönk ner framför TV:n för att koppla av tillsammans och bara njuta av att vara hemma igen. Det kändes också väldigt skönt att krypa ner i sängen i går kväll och bläddra i mina nya svenska tidningar en stund innan det var dags att sova.

Maken, svärmor och jag

Det är Labor day på måndag och vi ska iväg och hälsa på svärföräldrarna över helgen. Så det blir inget bloggande igen förrän tidigast Tisdag nästa vecka.

Jag har alltid kluvna känslor inför besök hos mina svärföräldrar. Å ena sidan kan det vara kul att åka iväg och umgås men å andra sidan brukar jag alltid få extrem hemlängtan när vi umgås med makens familj. För varje gång vi är och hälsar på så tänker jag på hur skönt det hade varit om det vore lika enkelt att åka och hälsa på mina föräldrar. Det känns lite orättvist att jag inte sett mina föräldrar på över ett år medan vi bara i år redan har träffat hans 3 gånger och det är minst 2 tillfällen kvar (thanksgiving och jul). Ibland har jag blivit så deppad att jag nästan föreslagit att maken ska åka iväg själv medan jag stannar hemma. Fast det kan man ju inte, för då hade ju makens familj givetvis undrat varför jag inte följde med.

Inför besöket hos svärföräldrarna så hittade jag min make på golvet i köket med ett måttband i händerna. Han har liksom jag retat sig på att vi har heltäckningsmatta i köket och nu börjar det bli dags att skaffa ett mer lätthanterligt köksgolv där man inte behöver oroa sig över fläckar. Maken såg nöjd ut och menade på att det här var ju ett alldeles perfekt projekt att prata med svärmor om. Fast jag var inte alls lika nöjd.

Det ligger kanske lite konkurrens i det där tänket att han alltid vänder sig till sin mor om allt möjligt utan att ens fråga mig om mina synpunkter först. Jag vill ha ett nytt köksgolv, men jag förstår inte alls varför svärmor ska rådfrågas om vad för golv vi ska ha? Jag pekade på de båda mattor som angränsar till köksutrymmet och sa att vi ska ha ett golv som matchar de där båda mattorna. Jo det höll ju maken med om. Men så menade han att svärmor kunde ju ge råd om vad för typ av golv det skulle vara. Linoleum, sa jag. Trägolv i bara köket kommer att se dumt ut, kaklat golv är för kallt att stå på.

Fast maken hade ändå svårt att släppa tanken på att svärmor inte skulle ha synpunkter. Han gick ut på nätet för att titta på golv och när jag inte efter 5 minuters tittande på bilder hade några åsikter om exakt vilket vi skulle ha så tyckte han att jamen det där kan nog mamma hjälpa till med. Jag blev nu ganska sur och förklarade att det är en jäkla skillnad att sitta och titta på golv på nätet än att gå ut i en affär och titta på golv där man kan se större bitar så man får en helhetsbild av hur golvet kommer att se ut. Men visst du kan ju fråga din mamma då. Du och hon kan bestämma hur VI ska bo, tyckte jag och dundrade ut för att röka.

Jo, jag vet att det där kanske lät onödigt surt. Men jag börjar bli lite trött på att maken ska skyffla över beslut som han och jag borde fatta på sin mamma. Hon är snäll och hjälper gärna till och ja hon har god smak för det mesta. Men svärmor är också väldigt envis. Jag är envis också så ibland blir det lite grann av en viljornas kamp mellan oss när maken rådfrågar sin mor och sen när vi då står med olika åsikter så säger han något typ "oh thats up to you. I'm a guy I don't have any taste". Bläh! Fast svärmor är vettig så hon brukar vara den som ger sig i det läget. Hon har ju haft en egen svärmor en gång i tiden och kanske också känt lite av den där konkurrensen om vem som ska dekorera hemmet?

Fast nu säger jag inte alltid nej till svärmor. Tack vare henne har jag till exempel väldigt snygga gardiner som vi båda hjälpte till att välja ut. Jag hittade ett tyg jag gillade och hon hade bra idéer om hur vi kunde använda det. Maken släpades med trots att han gav sitt vanliga standardsvar om att det där var upp till oss. Men jag envisades med att fråga honom ändå för jag tänkte inte riskera att vi valde något han skulle tycka var fult. Tråkigt hade han när vi gick genom affären på jakt efter tyg. Men det fanns ett par tyger han suckande skakade på huvudet åt så han ska nog vara tacksam ändå att jag FÖRSÖKER engagera honom i dekorationer av vårt hem.

Nåja vi får väl se om maken tar upp det där med golvprojektet eller inte i helgen. Gör han det så skulle det inte förvåna mig om svärmor genast kommer att bli så ivrig att de kommer ner nästa helg för att välja golv till oss. Hon är snäll. Men ibland är hon lite FÖR snäll. Som sagt lite kluvna känslor får jag ibland när det är dags att åka och hälsa på hans föräldrar.

Välgörenhet

Att ge bort något till välgörenhet eller något annat fint ändamål här verkar alltid belönas med en liten present. Jaha, det är ju snällt att man skickar namnetiketter till mig eller ger mig någon liten gåva. Fast jag tycker det är lite konstigt och funderar över hur mycket mer pengar man hade fått in ifall man inte hade gett bort alla dessa belöningar.

För om jag ger något till välgörenhet eller tömmer mitt skafferi och ställer en påse med matvaror till matinsamlingen på området så förväntar jag mig verkligen inte en present efteråt. Faktum är att jag nästan blir lite sur istället. För jag tänker att kanske behövde de inte min donation tillräckligt mycket ifall man nu har råd att lägga pengar på att skicka ut saker till mig efteråt.

För inte så länge sen så skickade min svärmor ett mail till mig och bad mig skriva upp mig på en Amnestylista för att protestera mot avrättningen av en man. Jag läste om det och bestämde mig för att skriva på. Sen dess får jag regelbundet brev från Amnesty hem i brevlådan. Missförstå mig nu inte. Jag tycker verkligen att Amnesty är en organisation som gör något vettigt. De räddar liv. Men när jag får ett brev hemskickat till mig där de första raderna i brevet lyder "Hjälp oss vi behöver ditt stöd. Skicka pengar....." och jag sen i kuvertet också hittar flera ark med väldigt snygga namnetiketter till mig som gåva så känns det som om Amnesty slösar med sina resurser vilket gör att jag inte alls har lust att skicka några pengar.

Kommer ni ihåg det där telefonsamtalet jag berättade om för några månader sedan där jag efteråt var osäker på om jag hade blivit värvad till att skicka in 10 frimärken till någon leukemifond? Det visade sig att jag hade sagt ja. För några veckor sen damp det ner ett litet tackbrev i vår brevlåda där de sa att jag skulle hålla utkik efter mitt "neighborhood kit" snart. Vadå kit, undrade jag? Jag skulle ju bara stoppa ner 10 frimärken i ett kuvert och skicka tillbaka...

Nåja kitet anlände och det visade sig att det var betydligt mer än de där 10 frimärkena involverade. Det är tydligen meningen att jag på egen hand ska samla in pengar i mitt grannskap. De skickade en liten lista med adressen till de grannar de vill att jag ska skicka en förfrågan om pengar till och instruktioner om hur jag sen ska skicka tillbaks pengarna till deras fond. Som tack ligger det i kitet en massa namnetiketter till mig.

Nehej, det där tänker jag inte alls göra! För i deras telefonsamtal så sa de ingenting alls om att jag skulle samla in pengar. De sa ingenting om att jag skulle skicka ut en massa saker till mina grannar. De sa ingenting om att de vill att jag ska ta de kontanter jag får in och konvertera det till en pengacheck och skicka tillbaks till dem. De frågade bara om jag kunde ge dem 10 frimärken.

Jodå, det kostar egentligen bara 10 frimärken för allt jag behöver för att göra det där utskicket ligger i kitet. Men jag hatar när folk ljuger för mig. Dessutom så irriterar det mig att de har lagt pengar på att ringa mig 2 gånger, skicka 3 utskick till mig varvid det ena var ganska stort och trycka upp etiketter med mitt namn på. Det hade varit billigare om de själv hade betalat för de där 10 frimärkena och gjort sitt utskick till mina grannar själv. Nej, jag känner mig lurad och tänker definitivt inte hjälpa dem.

Kanske är det här ett normalt beteende här? Kanske hade vilken annan amerikansk medborgare som helst förstått vad "can you donate 10 stamps to us?" verkligen betydde. Det är rätt skönt nu för såna där telefonsamtal börjar bli allt mer ovanliga sen vi skrev in oss i ett "nix-liknande" register. Försäljare får inte lov att ringa hur som helst längre. Men välgörenhetsorganisationer får fortfarande lov att ringa. Men efter den här lilla läxan från "The Leukemia & Lymphoma Society" så tänker jag bara slänga på luren utan att säga ett ord. För om man ger sig in i samtal med dem så är amerikanska försäljare experter på att villa bort en.

Rädsla

Jag tycker synd om araber. Rädslan för muslimer har blivit så stor här i världen att vi alltmer börjar göra övertramp mot människors rättigheter tycker jag. Ja det är sant att det finns ett terrorhot från muslimska grupper. Ja det är sant att det finns många muslimska självmordsbombare. Ja det är sant att det finns muslimer som är farliga.

Men inte alla.

Jag tycker synd om alla de med arabiska namn eller alla de muslimer som inte är ett hot. Det finns väldigt många muslimer som inte är ett hot. Jag vägrar tro att majoriteten är farliga. Det är bara det att de som är farliga får mycket mer uppmärksamhet än de andra. För det finns ju inte mycket nyhetsvärde i att skriva artiklar om hur en helt vanlig Muhammed vaknar, går till jobbet och tillbringar hela dagen med att inte göra något farligt. Nej det blir givetvis mycket bättre och mer säljande artiklar om Muhammed spränger något eller om hans ungar snattar något i affären.

Av alla de utlänningar man stöter på i sin vardag, vilka kommer man ihåg? Hur många noterar att de var och handlade och en utländsk kassörska inte lurade en på pengar? Hur många kommer ihåg den där utlänningen som höll upp dörren för en på Konsum? Nej, den man kommer ihåg och den man berättar om när man kommer hem är den där utlänningen som oartigt smällde igen dörren mitt framför näsan på en. De andra berättar man inte om för sina vänner och släktingar. De syns inte lika mycket.

De oskyldiga får betala ett väldigt högt pris för vår rädsla. Jag blir upprörd när jag läser i Svenska Dagbladet att Skandiabanken har en automatisk spärr som gör att människor med namn som Muhammed eller andra muslimska namn har problem att använda deras internetbank. För hur skulle vi känna om namn som Maria, Anna, Sven eller Thomas var spärrade? Hur skulle vi känna det om vi försökte boka flygbiljetter och möttes av misstänksamma blickar? Om vi varje gång vi gick igenom en tullkontroll inspekterades extra nogrannt?

Det känns alltmer som en återupprepning av det "judiska hotet" från nazisttiden där man till slut blev så blind för människors rättigheter att nazismen kunde härja och grannar och vänner angav människor med judiska rötter till myndigheterna.

Jag gillar inte religion och jag vet att det finns muslimer som är farliga. För bokstavstrogna människor är farliga. Men det kvittar om det de tror på är Allah, Gud eller någon annan högre makt. Att bokstavligt tro på en religion är farligt oavsett vilken skepnad den har. För människor som är så blinda för verkligheten och lägger hela sitt öde i händerna på en så stark tro är så pass övertygade om att de har rätt att de ofta tycker att alla andra som inte tror samma sak är obetydliga. Att man kan göra saker i sin högre makts namn och bli belönad i ett liv efter detta. Livet man lever här är bara en tillfällig plats. En katolik kan vara precis lika farlig som en muslim. Det har historien bevisat många gånger.

Jag är inte naiv. Jag vet att det finns oerhört stora problem att lösa i mellanöstern och i många andra länder. Jag vet att det finns så mycket mer problem under ytan att nysta upp. Jag vet att min egen förståelse för varför de här problemen finns och min egen förståelse av den muslimska religionen är skrämmande liten. Jag vet också att hatet och misstron mellan våra olika grupperingar många gånger är ömsesidigt.

Men jag är inte naiv nog att tro att spärra namn som Muhammed i en databas är en bra lösning. Jag är inte heller naiv nog att tro att jag inte är rädd för muslimer. För hur mycket jag än hatar att erkänna det så dras mina blickar också mot den där muslimskt klädde personen när jag står i kön på en flygplats. Men man måste ibland kämpa mot sina egna fördomar och ta mod till sig att prata med människor som skrämmer en. För ibland upptäcker man då att den där personen som verkade så farlig har mycket mer gemensamt med en själv än vad man trodde.

För om man inte kämpar mot sina egna fördomar kanske man en dag i framtiden kommer att fråga sig själv hur man kunde vara så naiv och dum att man bara tittade på när miljontals människor fördes bort från våra grannskap för att sedan gasas ihjäl som om de vore skadedjur. Om man inte kämpar mot sina egna fördomar kanske man kommer att sitta där en dag och ångra att man ringde in till myndigheterna och angav sin granne och skickade honom eller henne in i döden.

Helgen som gått (i brist på en bra titel)

Försvenskningen av hemmet fortsätter långsamt. I helgen begav sig jag och maken ut till IKEA för att äntligen införskaffa nya matchande nattdukslampor till sovrummet. Vi har tittat efter lampor i amerikanska affärer också men jag har alltid stört mig på att nästan alla lampor vi har sett har varit så vansinnigt stora och klumpiga och att lysknappen har suttit innanför lampskärmen. Men när den nya IKEA katalogen damp ner i brevlådan lade jag märke till att där fanns lampor med lysknappen på sladden istället...maken tyckte jag var vansinnig som ville ha något så konstigt.

Vi enades om en kompromiss i helgen. Jag hittade ett par små lampor som hade en liten kedja som hängde ner under lampskärmen så man skulle slippa sticka in hela handen under skärmen och leta efter knappen. Maken drog en suck av lättnad över att slippa en kontakt på sladden och jag log belåtet när vi släpade ut de fula, stora lamporna vi hade i sovrummet och ersatte dem med lampor som inte tog upp hela nattduksbordet. Fast maken gillade inte att mina blickar sen drogs mot den stora, klumpiga lampan bredvid soffan i vardagsrummet. Nåja, en dag ska den där också bytas ut. Sen ska vi byta ut lamporna på våra datorskrivbord, hänga en ny lampa över köksbordet, fixa nya lampor till gästrummet.....det är bara en tidsfråga.

Det är sant det där att saker och ting är större här i USA. Jag förundras alltid över att man måste leta ordentligt för att hitta saker som är i "normalstorlek". Till och med min hårtork är större än vad min svenska hårtork var. Dessutom verkar saker och ting vara mycket mer kraftfulla. Jag glömmer inte när jag hade handlat vår elvisp och fick en chock när jag satte igång den för att vispa några ägg till min sockerkakssmet. Den går vansinnigt fort! Att ställa in den på något annat läge än läge 1 är inte att tänka på. Jag undrar vad det är för tokiga människor som vågar sig på att använda läge 2, 3, 4 och 5?

När jag flyttade hit så införskaffades också kaffekoppar istället för muggar och jag gav mig ut på jakt efter teskedar som skulle passa till mina nya koppar. För teskedarna här är nästan lika stora som matskedarna. Maken tyckte de nya teskedarna såg ut som små leksaksskedar och ja i jämförelse med de amerikanska ser de onekligen minimala ut.

Jag har sagt det innan - men det kan inte sägas tillräckligt många gånger...jag är så oerhört tacksam för att IKEA öppnade här strax efter att jag flyttat hit.

Maken har förresten haft väldigt roligt med sin helikopter i helgen. Han och katten har tillbringat mycket tid nere i källaren med att beundra hur den flyger omkring där nere. Det har varit en rolig födelsedagshelg för maken. Han har vunnit stort över mig i både bowling och minigolf och blivit bortskämd med sin favoritmiddag och tårta - och för första gången på många år har han fått öppna ett paket med en leksak inuti. Ibland är det nog skönt att inte alltid få vuxenpresenter!

Fast jag är väldigt förvånad över att svärmor inte har ringt och grattat maken på födelsedagen. Men maken rycker bara på axlarna och säger att det där är nog en hämnd för att han i sin tur aldrig ringer henne på varken mors dag eller hennes födelsedag. Fast förra året tjatade jag på honom att ringa. Ja, hans mamma blev säkert jätteglad när hon fick ett sånt där oerhört sällsynt telefonsamtal från sonen. Fast han kunde ju ha låtit bli att börja med att säga "Sara thought I should call...."

Teknik

Jag är en sån där motvillig person som inte alltid gillar ny teknik och måste släpas in i framtiden. Så egentligen är det ganska konstigt att jag och min dator kommer ganska bra överens ändå. Det är i och för sig sant att jag ibland väntar in i det längsta med att uppdatera program eller installera nya finurliga saker till min dator därför att jag inte gillar tanken på att nya uppdateringar kan ställa till med något. Men på det stora hela så samarbetar vi ganska bra och jag behöver sällan be om hjälp med några datorproblem - åtminstone inte så länge det inte handlar om att ge sig in och öppna upp burken för att göra något med hårdvaran.

Nu har jag då äntligen tvingats upptäcka Firefox och nu undrar jag varför jag så länge envisades med att hålla fast vid Internet Explorer. För det finns ju så många bra finurliga små add-ons man kan lägga till i Firefox för att göra hela arbetet med att surfa omkring på Internet och leta efter svar på frågor så mycket enklare!

Fast jag kommer nog ändå alltid att vara en av de där som är sist med att skaffa nya prylar. Hemma i Sverige kämpade jag in i det längsta emot tanken på att skaffa mobiltelefon till exempel. Nej, jag ville absolut inte ha en sån där telefon som gjorde att jag aldrig fick vara ifred i affären eller på bussen för att jag alltid var nåbar. Till och med mina far- och morföräldrar skaffade mobiltelefon - medan jag envist vägrade. Till sist fick jag en i födelsedagspresent....

Ok jag erkänner att det är bra med mobiltelefon. För visst är det bra att man kan ringa efter hjälp om man får problem när man är ute. Visst är det bra att jag kan stå i affären och fundera på om vi har mjölk hemma eller inte - och ringa upp maken och fråga. Fast samtidigt saknar jag ändå den där tiden då man bara kunde vara absolut onåbar. De där dagarna då man inte hade telefonsvarare och kunde låta bli att svara i telefon om man ville - och ingen förväntade sig att man skulle ringa tillbaka snabbt.

Jag var också en av de som sist önskade mig en CD-spelare. Det var egentligen inte förrän de slutade sälja nya album på LP också som jag suckande tvingades skriva upp CD-spelare på önskelistan. Inte för att jag tyckte CD-spelare var dåliga. Nej, jag tyckte bara att de var lite onödiga. Det dög ju så bra med LP för mig. Fast ja sen fick man ju då erkänna att jo det var nog bättre ljudkvalité och jo de där skivorna jag hade innan hade nog rätt mycket hack efter allt spelande. Fast det var inte så lätt att hitta alla de där skivorna som jag hade samlat genom åren på CD. Det fanns många LP-skatter som aldrig blev ersatta.

Lite misstänksam är jag alltså mot ny teknik. Men det finns saker som jag uppskattar med ny teknik också så jag är inte motsträvig mot allt som kommer i min väg. Vi är nog rätt snabba i Sverige med att anamma nya teknologiska möjligheter. Jag tycker till exempel att det är jättemärkligt att vår bank här i USA inte erbjuder samma möjlighet till banktjänster online som min gamla bank i Sverige gjorde. Nej, maken sitter här varje månad och går in på olika siter för räkningarna. Hemma i Sverige skötte jag det där snabbt och enkelt via min onlinebank och det kändes dessutom ganska tryggt eftersom jag hade en liten säkerhetsdosa med ett lösenord till som jag fick använda mig av för att hantera mina bankärenden.

Fast det tog lång tid innan jag vande mig av med att springa och ta ut kontanter för att handla. Nu har jag anpassat mig och använder nästan alltid bankkortet i affären jag också. Så slipper jag fylla min börs med irriterande små en-centingar som man aldrig tycks ha någon användning för.

Födelsedagar

Jag har nu tjänat mina första 200 dollar sen jag flyttade till USA och därför började jag i helgen försöka pressa ur maken vad han önskar sig i födelsedagspresent. Det är jättesvårt att komma på vad man ska handla till karlar tycker jag. Till kvinnor kan man alltid, om fantasin tryter, handla något snyggt smycke eller någon annan fin accessoar.

Alla män jag har träffat på i mitt liv säger nästan alltid samma sak när jag frågar vad de önskar sig - strumpor eller kalsonger. Men finns det något tråkigare än att öppna ett paket med underkläder? Maken uppgav också det där standardsvaret och det tog en bra stund innan han äntligen klämde ur sig vad han ville ha. En radiostyrd helikopter...

Jaha, är det därför karlar alltid svarar sådär vagt när man frågar? Därför att de vet att kvinnan i deras liv kommer att ge dem en konstig blick när de erkänner att de fortfarande drömmer om den där leksaken de aldrig fick i julklapp?

Nåja, vill maken ha en helikopter så får han det. Jag har precis kommit hem och inhandlat makens drömpresent. Fast just för att det kändes lite dumt att bara ge en leksak handlade jag lite strumpor och kalsonger också och la ner i paketet.

Apropå födelsedagar så tycker maken att vi svenskar är lite märkliga med våra vanor kring det där. När jag berättar om det allra första födelsedagskalaset jag hade för min familj och vänner när jag flyttat hemifrån så skakar han på huvudet och tycker att det är skandal att jag fick ta hand om det där själv. För här i USA så är det inte födelsedagsbarnet som står för kalaset. Nej, den som fyller år ska skämmas bort lite och inte behöva lägga ut en massa pengar på att underhålla sina vänner för att sedan upptäcka att kalaset kostade mer än vad inflödet av presenter gav.

Det ligger kanske något i det där? Åtminstone för ungdomar som precis flyttat hemifrån -för jag kommer ihåg att jag minsann inte ville verka snål utan bjöd på flera sorters kakor, smörgåstårta, chokladtårta och kaffe. Sen fick jag leva på makaroner i en vecka tills nästa lön kom. Men roligt var det! Dessutom kände jag mig väldigt vuxen när jag hade det där kalaset. Det var som om jag meddelade min familj att "Titta! Jag är stor nu!"

Drömmar

Vad drömde du i natt, undrade maken i morse. Jag letade igenom minnet och kunde inte komma på vad det var jag hade drömt. Maken och jag brukar jämföra drömmar ibland, men det har aldrig hänt att han spontant frågat vad jag drömt - så jag undrade givetvis varför han just idag var så nyfiken. You were talking in your sleep, sa han och jag började genast förhöra honom om vad jag hade sagt. Det visste han inte, för det hade tydligen varit svårt att höra exakt vad jag sa.

Så då blev jag nyfiken igen och frågade om jag hade talat på engelska eller svenska- för jag har undrat lite över det där om jag ibland drömmer på engelska eller ej. Jag tror det var svenska, svarade maken. Fast ibland är det på engelska.

Ibland är det på engelska? Hur ofta pratar jag i sömnen egentligen?? Maken talar om för mig att det händer några gånger i månaden ungefär att jag "ramble on about something in your sleep". Jaha, det visste jag inte. Jag vet att jag snarkar men aldrig har jag misstänkt att jag babblar i sömnen också - och jag gillar det inte alls! För det känns lite obehagligt det där att det läcker ut information ur mig från mitt undermedvetna när jag sover. Tänk om jag säger något pinsamt? Eller tänk om jag säger något som maken missförstår? Det är obehagligt att inte ha kontroll över vad man kan tänkas haspla ur sig när man sover.

Maken pratar aldrig i sömnen. Däremot har jag en gång vaknat av att maken brast ut i gapskratt över en av sina drömmar. Han satte sig upp i sängen och försökte berätta om det där roliga han hade drömt. Men det är väldigt svårt att förstå andras drömmar hur mycket man än försöker. De är liksom inte ett dugg logiska.

Fast visst är drömmar roliga, spännande eller sköna ibland. Det har hänt att jag har haft drömmar som jag velat hålla kvar och få veta fortsättningen på när jag vaknat mitt i natten för att gå på toa. Då har jag skyndat mig tillbaks till sängen igen med förhoppningen om att den där drömmen ska komma tillbaks. Det är sällan det funkar - men det har hänt.

Makens och mina drömmar verkar vara ganska annorlunda. De drömmar jag själv kommer ihåg är oftast ganska äventyrliga, medan hans verkar vara mycket mer humoristiska. I mina drömmar är det nästan som en film där någon person (ibland är jag osäker på om det är jag eller inte) har något viktigt uppdrag eller måste göra något hjältemodigt. Eller också är det någon som befinner sig på flykt och letar efter gömställen där de inte kan hittas. En gång drömde jag en dröm där huvudpersonen var en mördare som på väldigt grymma sätt hade ihjäl folk. Många kanske skulle kalla det där en mardröm. Fast jag är inte så lättskrämd när det gäller drömmar - kanske beroende på vilken typ av böcker jag gillar att läsa. Nej monster och mördare skrämmer mig inte så mycket.

Det är obehagligare med drömmar där någon blir ledsen. Eller drömmar där jag vaknar på morgonen och under ett par minuter försöker reda ut om det där var verkligt eller inte. När jag vaknar på morgonen och under en minut känner mig osäker på om någon jag älskar verkligen dog eller om det bara var en dröm. De där drömmarna som inte är tillräckligt bisarra och konstiga för att man lätt ska kunna skaka dem av sig och konstatera att man bara har drömt. Nej, de där luriga drömmarna gillar jag inte alls.

Jag vet inte om det är sant att man aldrig riktigt kan dö i sina egna drömmar. Nej inte på riktigt, utan i drömmen. För egen del har mitt drömjag aldrig dött, men det har varit väldigt nära ett par gånger. Senast det hände så tyckte jag faktiskt att det var obehagligt. Jag drömde att jag höll på att drunkna och aldrig har jag varit så glad över en väckarklocka som just den morgonen. För det kändes så verkligt. Kanske hade jag vaknat även utan den där klockan?

Nyheter om USA

Sen jag flyttade hit till USA så har min syn på hur svenska medier rapporterar om Amerika förändrats en hel del. Det händer ofta att jag i någon av de svenska nättidningarna läser en nyhet som ger intryck av att vara en stor händelse i USA, men när jag sen på kvällen sitter och tittar på nyheterna här hemma med min man så nämns den där jättestora händelsen inte alls.

Igår blev Bill Gwatney skjuten. En jättestor nyhet på Aftonbladet där man refererar till honom som en toppolitiker. Fast när maken kom hem från jobb så hade han inte hört talas om händelsen alls - fast han lyssnar på radio på hemvägen. Vår lokala nyhetskanal pratade nästan en hel timme om OS men inte ett ord nämndes om Bill Gwatney. Jag lyckades till slut hitta en artikel om det på CNN:s hemsida...stackars Bill Gwatney. Det gäller att bli skjuten på en dag när nyhetsstationerna inte är fullt upptagna med att prata om alla guldmedaljer Michael Phelps har vunnit. Det var tydligen mycket viktigare att lite humoristiskt rapportera om hur mycket mat Phelps äter varje dag och vilket fullspäckat schema han har under OS än att rapportera om skottlossning i ett demokratiskt högkvarter.

Min mamma, som också har lätt för att oroa sig, frågar mig ofta om saker och ting som hon har läst i tidningen eller sett på nyheterna. För rätt ofta så refererar man ju just till USA i sina rubriker utan att poängtera att de där händelserna ändå inte har drabbat HELA USA utan ett litet område av det här gigantiska landet. Min stackars mamma blir oerhört nervös när hon ser rubriker som säger att USA har drabbats av jordbävningar, en tornado, stora eldsvådor eller liknande. Jag vet inte hur många gånger jag har fått säga till henne att just det där området som hon läser om i tidningarna ligger långt, långt borta från där jag bor.

Inte heller har jag lyckats övertyga min mamma om att mycket av alla de där dokumentärerna hon ser om USA faktiskt ofta är överdrivna. Ja det finns mycket märkliga människor här. Men sen jag flyttade hit så har jag upptäckt att väldigt mycket av det som produceras om USA är väldigt vinklat. Det är så lätt att fokusera på alla konstiga saker som händer här. Men i min vardag så träffar jag på betydligt mer normala, sansade människor än vad jag stöter på alla de där märkliga, konstiga människorna från de där dokumentärerna. Alla går inte omkring med revolrar i handväskan, alla går inte omkring och letar efter UFO:n på natthimlen, alla är inte så tjocka att de kan fylla två flygplansstolar alldeles själv...Man behöver inte gå omkring och känna sig rädd överallt här heller. Ja det händer mycket i USA. Men här bor så fruktansvärt många miljoner människor...så det finns ju alltid något hemskt att rapportera om om man verkligen vill.

Jag har lärt mig att man faktiskt visar mycket mer respekt mot varandra här än vad jag hade väntat mig. Folk hälsar när de möter en på gatan. De ler mot en i affären. Man låter andra gå före i kassorna om de bara har ett fåtal varor. Man gör sig det där lilla extra besväret att rusa efter folk som har tappat något på golvet för att se till att de får tillbaka sina grejer. Man håller upp dörrar för varandra....Nej alla amerikaner är inte skjutgalna, idioter. Jag känner mig faktiskt ganska trygg här ändå. Jag känner mig faktiskt tryggare än vad jag gjorde hemma i Malmö. Åtminstone i min lilla del av USA!

TV-snack

Jag ser fram emot hösten lite grann nu. Inte för att jag älskar regn och rusk utan för att snart kanske jag kan börja titta mer på svensk TV igen. För hela sommaren har utbudet av svensk TV varit väldigt litet via nätet - om man inte räknar alla repriser då. Det har känts tråkigt att gå in på SVT's hemsida varje dag och konstatera att det inte finns något roligt att titta på.

I jakten på svensk TV har jag till och med följt Miljonärerna, på Kanal 5's hemsida. Fast igår så hade de plötsligt satt igång något Geo-block på det så jag inte kan titta vidare. Jag hade hoppats på att det där bara var ett tillfälligt fel men även dagens avsnitt är blockerat från utlandet så jag antar att jag inte kommer att få se resten av avsnitten. Nåja, Miljonärerna är ändå inte någon högklassig TV så en katastrof är det ju inte att jag inte kan se resten. De flesta avsnitten har jag ändå bara suttit här hemma och förundrat mig över vilka märkliga människor det finns och irriterat mig på Heidi.

Det oroar mig att SVT också har börjat med Geo-blockering. Ännu så länge så blockerar de bara de utländska program som de gör tillgängliga via sin hemsida - och det kan jag ju förstå. Men eftersom jag har en förmåga att oroa mig över saker, så har jag redan nu börjat oroa mig för den dan de bestämmer sig för att man måste bo i Sverige även för att se även de svenska programmens webbsändningar.

Nu när OS har börjat har maken till sin förvåning upptäckt att jag ibland kommer och sätter mig i soffan fast han tittar på sport. Nej, jag gillar inte sport men OS kan jag stå ut med - och till och med ibland tycka om att titta lite på. Jag tycker det är kul att se de individuella tävlingarna. Det är imponerande att se hur gymnasterna rör sig, det är imponerande att se hur högt någon kan hoppa eller hur snabbt man kan springa. Det är betydligt roligare att titta på än att se en bunke killar jaga efter en puck eller en fotboll. Fast så fort det är någon form av lagsport på OS, som volleyboll till exempel, så reser jag mig fort upp ur soffan och letar efter något annat att göra.

Fast det är annorlunda att titta på OS från USA. Som Malin beskrev i sin blogg så blir det ju väldigt mycket fokus på just de amerikanska deltagarna till en sån grad att det känns överdrivet ibland. Maken förstår inte alls vad jag menar när jag suckar över det där och menar på att naturligtvis så måste man ju visa vad det egna landet gör. Jaja, han har ju egentligen lite rätt i det där fast jag svär på att vi var lite rättvisare med att visa andra länders prestationer hemma i Sverige. Men ok ska man nu vara rättvis så får man väl också komma ihåg att det finns vansinnigt mycket fler amerikanska idrottsmän i Kina nu än svenska. Fast irriterad blir jag ändå. Ja, efter 2 år har jag fortfarande inte vant mig vid all patriotism här.

Ironiskt

Lite ironiskt det där att jag skrev om att vara vacker igår, och idag läser aftonbladets artikel om hur Yang, 7 år var för ful för att få lov att sjunga sin sång i TV och ersattes av en söt, perfekt liten tjej istället.

Fast om man tittar på musikbranschen som den har utvecklats så räcker det ju inte längre att vara talangfull för att få lov att sjunga och spela. Man ska ju helst vara vacker också. Åtminstone om man vill öka sina chanser att få ett skivkontrakt. Man kan ju bara hoppas att lilla Yang växer upp och blir sötare då. Fast jag tycker i och för sig att hon var ganska söt hon också fast hon hade ojämna tänder och kortare hår.

Maken blev förresten inte så förtjust igår när jag återigen poängterade det där med att modet håller på att hinna ifatt honom och att han kanske snart förväntas raka av sitt kroppshår också. Han försvarade sig med att han ändå är för gammal för att följa mode. Jag log ljuvt mot honom och sa "Great. I'm to old too. I should stop shaving!" Då visste han inte riktigt vad han skulle säga och elaka jag triumferade inombords. Inte för att jag kommer att sluta raka mig. Men ibland känns det ändå bra att göra honom lite nervös.

Fast jag måste erkänna att det nog inte alltid är så lätt att vara man heller. För visst är det många av oss kvinnor som förväntar sig att karlar ska vara lite händigare än oss. Eller som förväntar sig att män ska vara de som uppvaktar? Dessutom måste karlar stå ut med att vi kvinnor ofta diskuterar vårt privatliv med våra väninnor. Det finns nog många karlar som ibland undrat vad frun egentligen har sagt till sina vänner när han kliver över tröskeln och möts av både blickar och fniss.

Det är svårt det där att bryta stereotyper. Det var så mycket lättare att tycka att det skulle vara jämlikt innan jag gifte mig. Men nu när jag är gift så finns det så mycket saker som jag gör som min mamma gjorde och så mycket saker som maken gör som min pappa gjorde. Nej, vi har nog många generationer kvar innan män och kvinnor är jämlika.

Fast jag hoppas att våra ideal om skönhet kommer att förändras fortare. För det är deprimerande att små sjuåringar redan har kravet på sig att vara perfekta för att få lov att visas i TV.

Att vara vacker

Maken tycker ibland att det är lite konstigt att jag är så hård mot mig själv när jag tittar mig i spegeln eller när jag tillbringar 10 minuter med att läsa innehållsdeklarationerna på hyllorna i affären på jakt efter det minst kaloririka alternativet. Han skakar på huvudet åt mig när jag har mycket lättare för att rabbla upp en lång lista över saker med mig själv som jag inte tycker duger än när jag febrilt försöker tänka ut saker som är bra.

Fast maken har ju inte växt upp som tjej och har inte blivit lika bombarderad med alla dessa budskap som säger åt honom att vara smal, att vara sminkad, att klä sig perfekt, att vara perfekt. Tja, jo han har ju sett de där budskapen också och även om de inte har haft någon innebörd för hans egen kropp så har de påverkat hans syn på hur en bra tjej ska se ut och vara.

För maken sitter där framför TV:n och hasplar ur sig saker som "oh it's that ugly Charlies Angel" när han får syn på Kate Jackson i något program. Stackars Kate Jackson. För jag tittar på henne och tycker att hon är en vacker kvinna. Det är bara det att det är oerhört orättvist att Jaclyn Smith och Farah Fawcett var hennes motspelare. För nu är hon den fula ängeln. Den som maken inte tycker duger.

På samma sätt har maken sågat Molly Ringwald. Nej, Mollys näsa är tydligen inte tillräckligt vacker. Sen har hon tydligen för mycket fräknar också. Maken berättar om hur man under 80-talet när Molly var som störst pratade ganska mycket om just hur hennes utseende inte dög på den radiostation som maken gillar - sports radio. Där ringde killar in och diskuterade hur ful hon var.

Jag har suttit här tillsammans med maken och tittat på Americas next top model och hört maken deklarera hur någon deltagare inte är tillräckligt söt. Tack och lov har han inte hållit med när dessa trådsmala modeller har kallats för tjocka utan skakat lika förvirrat på huvudet som jag. Men maken är hård mot många av de kvinnor som fladdrar förbi på vår TV-skärm. Sen undrar han varför jag blir orolig över hur jag ser ut. Suck.

Ensamhet

Oj, vad mycket ensamma människor det finns. Det är väl i och för sig ingen nyhet - men efter att i en vecka ha guidat för ChaCha lite grann så kan jag ändå inte låta bli att förundra mig över hur många som är så desperata efter sällskap att de skickar text meddelanden till en fullständig främling hela dagarna. En del stiger tydligen upp på morgonen och skickar iväg ett gomorron till ChaCha för att sedan kontinuerligt under dagen skicka små hälsningsmeddelanden och tala om vad de tänker, vad de gör och fråga vad man tycker de ska äta till middag osv.

Nu tror jag inte att jag kommer att fortsätta guida mycket längre däremot. Jag har fått ihop pengar till makens present men ChaCha har ändrat sina regler så att man måste arbeta ganska många timmar och prestera väldigt bra för att få 20 cent per fråga, annars blir det bara 10 cent. Nej, där går nog gränsen ändå för vad min tid är värd. Visst känns det bra ibland att hjälpa andra. Alla förvirrade tonåringar som skickar in alla möjliga märkliga frågor och funderingar. Alla ensamma som man kan ge lite tröst. Alla nyfikna som inte vågar fråga någon annan om deras kroppar och deras beteenden är normala.

Nej för 10 cent per fråga är det inte värt att också hantera alla de där som tror att man är någon sorts sextjänst. "Hi, slut", "How big are your boobs?", "what do you think about when masturbating" osv.....nej det där är INTE värt 10 cent.

Eller alla de där som gör sitt bästa för att hitta på den absolut svåraste frågan de kan komma på för att sedan vänta 20 minuter medan en guide frenetiskt försöker hitta svaret någonstans. Nej, det är inte heller värt 10 cent.

Men ok det var ju inte snuskhumrarna och de irriterande människorna den här bloggen skulle handla om. Utan ensamheten. För visst är det lite otäckt att det finns så oerhört många människor på det här jordklotet och att man ändå kan vara så totalt ensam? Att inte ha någon att prata med trots att man bor i en storstad.

Jag har själv varit ensam i många år trots att jag faktiskt kommer ganska bra överens med andra. Trots att andra människor i sociala sammanhang har kunnat stå och prata med mig i långa stunder utan att jag gjort bort mig och trots att andra människor inte har undvikit mig. Fast innerst inne har jag ändå känt mig ensam. Kanske för att jag var så enormt dålig på att få såna där sociala kontakter att leda vidare till fler möten. Kanske var jag bara väldigt dålig på att uppfatta när andra människor sträckte ut en hand till mig och öppnade upp för fler möten?

Mitt sätt att hantera ensamhet var att skriva och läsa. Sen upptäckte jag onlinespel och skapade mig en personlighet online. För mig var det en stor vändpunkt för plötsligt hade jag jättemånga vänner på andra sidan jordklotet och jag satt uppe långt in på nätterna för att umgås med dem. Jag satt uppe så länge att mina dygnsrutiner förändrades. Jag fick ta igen mycket sömn på helgerna för att orka med att jobba under veckan. Det låter ju väldigt ohälsosamt det där och jag var nog definitivt oerhört dator/spelberoende.

Den virtuella världen var så mycket tryggare. För där behövde jag inte tänka på hur jag såg ut och jag hade tryggheten i att bara kunna logga ut ifall det blev jobbigt. Det fanns gott om andra ensamma människor i de där spelen vilket till exempel märktes väldigt tydligt på festliga dagar som nyårsafton och andra helger. Milleniumskiftet satt jag vid min dator och firade nyår hela natten med massor av andra människor som inte heller hade några planer. Vi hade hur kul som helst.

En av de där ensamma som jag umgicks med blev så viktig för mig att jag flyttade till USA och nu är gift med honom. Så för mig och maken blev onlinespel en räddning. Nu är det inte lika viktigt längre att spela de där spelen och jag märker att jag alltmer sällan har något behov av att gå online för att spela. För nu är jag ju inte ensam längre. Nu kan jag äntligen lyssna på Orups oerhört vackra "Nångång, någon nånstans" utan att bli deppig.

Men det finns massor av ensamma människor kvar. De väntar bara på att någon ska lägga märke till dem.

Rost?!

Vår brödkniv rostar! Det är med stor förvåning jag upptäcker detta faktum och högt deklarerar det för maken med häpen röst. Maken förstår inte alls varför jag blir så oerhört förvånad över min upptäckt. Det är klart att han inser att vi har gjort ett dåligt köp. Men till skillnad från mig så är tydligen maken inte uppväxt i tron att alla köksredskap är gjorda av rostfritt stål.

Men jag har just lärt mig att den där lilla självklara deklareringen av "rostfritt stål" är något som jag hädanefter måste leta efter när vi handlar. Jag dyker ner i kökslådorna och inspekterar redskap efter redskap. Nej, rätt många av dem saknar faktiskt det där viktiga ordet "stainless". Det kan ju i och för sig bero på att en del av dem kommer från ett och samma inköpstillfälle när jag precis flyttat in med maken och upptäckt att köksutrustningen var oerhört bristfällig. Jag upptäcker till och med att en av våra kökskastruller inte är rostfri. Den där kastrullen var inte ens billig så jag hade ingen anledning att misstänka att den kunde vara av dålig kvalité.

Ja, jag kanske inte borde bli så överraskad egentligen för jag har ju ändå upptäckt det där att vi svenskar verkar vara mycket mer nogranna med att sätta små standardstämplar och rekommendationsetiketter på saker än vad man är här i USA. Vi är nog lite grann av kontrollmänniskor hemma i Sverige - på gott och ont. För visst känns det tryggt det där med att se en etikett som deklarerar att en köttbit är "svensk" eller att se nyckelmärkningar, svanmärkning eller andra etiketter som deklarerar att en produkt är nyttig eller miljövänlig? Fast det är klart samtidigt skolar de där etiketterna in oss i ett litet "snobbigt" beteende och kanske i en villfarelse att alla varor utan de där märkningarna är opålitliga. För visst är det ju så att man på senare år har läst artiklar om hur lite en del av de där märkningarna egentligen betyder? Men jag måste erkänna att jag ändå saknar dem lite grann och ibland önskar att jag kunde få se ett litet grönt nyckelhål på mejeriavdelningen till exempel.

Här i USA så är man inte noga med miljömärkningar och sådant. Däremot har nästan varenda produkt man köper en liten varningsetikett eller instruktionsbok som de varnar en att man som konsument MÅSTE läsa innan man använder produkten. När jag köpte en cykel så hade den en stor klisterlapp på sig som strängt instruerade mig att läsa manualen innan jag började cykla. När vi flyttade in i vårt hus för 2 år sedan så upptäckte vi att den tidigare ägaren hade lämnat kvar varningsetiketten på toalocket "Do not remove" stod det i och för sig på den. Men vi tog bort den i alla fall. I ett land där det är lite av en kultur att stämma varandra för allt möjligt så blir det väl viktigt för alla tillverkare att gardera sig och varna konsumenterna även för de mest självklara sakerna - som att man bör ta av sig sina kläder innan man stryker dem....

Släktband

Jag vet inte riktigt om min svärmor förväntar sig att jag ska kalla henne "mom" eller inte? Jag kan tycka att det skulla kännas konstigt att kalla någon annan än min egen mamma för just mamma - även om det är på engelska. Fast svärmor undertecknar sina mail till mig med "mom" så jag börjar känna mig lite elak som fortsätter kalla henne vid förnamn.

Jag är typen som överanalyserar allting så jag har funderat rätt mycket kring det här för att försöka tänka ut vad jag ska göra. Ska jag ta upp frågan med svärmor? Fortsätta som jag har gjort hittills och inte låtsas om att hon undertecknar med mom? Maken, som är van vid att jag stressar upp mig över minsta småsak, tycker att jag bara ska fortsätta som vanligt om inte svärmor själv säger någonting.

Egentligen är det väl en bagatell men med tanke på att min egen mamma är så långt borta känns det lite grann som ett svek att ens fundera på att kalla någon annan för mom. Det är såna här små kulturkrockar som kan vara lite jobbiga att hantera kan jag känna.

En annan liten kulturkrock som jag upplevde med svärmor när jag flyttade hit var att hon ganska snart började fråga efter mina föräldrars adress för att hon ville ta kontakt med dem. Jag blev så överraskad över det där därför att jag inte alls kunde förstå varför. Mina mor- och farföräldrar har ingen som helst kontakt med varandra förutom på de stora familjebegivenheter där båda sidorna av släkten har haft anledning att träffas. Nåja, det kan ju bero på att de bor väldigt långt ifrån varann. Men för mig kändes det konstigt att svärmor som inte ens träffat mina föräldrar skulle vara intresserad av att skicka julklappar och vykort till dem vid alla möjliga tillfällen. Mamma blev också väldigt förvånad när det damp ner ett brev från min svärmor i brevlådan.

Jag har aldrig tänkt på att fråga andra svenskar om det där? Är det bara i vår familj som man har hållit sig så på sin egen sida av släkten eller förväntar man sig att de båda svärmödrarna ska ha kontakt med varann? Jag har liksom mycket lättare att förstå att man kanske vill byta adresser med varann om man faktiskt har träffats och tycker om varandra än bara för sakens skull.

Fast sen jag flyttade hit så har jag upptäckt att det där med att skicka tackkort och vykort är mycket vanligt här. Min man är glad för att han äntligen har någon, dvs mig, som ser till att skicka tillbaks hälsningar till alla de där människorna som varje år har envisats med att skicka kort till honom. Arbetskamrater, gamla skolkamrater och diverse släktingar som i åratal skickat små hälsningar och foton till maken utan att någonsin få något tillbaks har säkerligen också uppmärksammat att maken numera är gift och därför ser till att skicka kort "han" också. De allra flesta har små käcka adressetiketter som de klistrar på sina brev. Jag sa till maken att vi kanske också borde skaffa såna om vi nu ska hålla på med regelbundna utskick.

I julas när jag precis hade postat alla de där korten som skulle skickas ut så blev jag genast osäker på om jag hade gjort rätt. Tanken slog mig att eftersom jag samtidigt skickade några kort hem till Sverige så kunde jag ju ha gjort misstaget och stoppat ett av de svenska korten i fel kuvert. Kanske någon av makens arbetskamrater skulle bli enormt förvirrad när han öppnade sitt lilla kuvert och möttes av orden "God Jul......". Maken skakade på huvudet åt mig när jag oroligt började rannsaka minnet. Ja, jag överanalyserar som sagt allting.

Gifter

Det har varit väldigt mycket skriverier och nyhetsreportage om giftiga ämnen i leksaker från Kina och om risken att konstgjort gräs (astroturf) innehåller giftiga ämnen är stor eller inte. "Keep your family protected" är ett budskap som man nästan dagligen hör i någon form via media eller reklam. Det är tydligt att just att hålla sin familj säker är ett säljande budskap här i USA.

Fast jag kan ändå ibland tycka att det är lite ironiskt att man oroar sig så mycket över vad leksakerna innehåller samtidigt som man i det här landet kan köpa alla möjliga giftiga ämnen för att hålla rent eller rensa bort ogräs i vilken livsmedelaffär som helst nästan. För är det inte lite märkligt att man samtidigt som man oroar sig över det konstgjorda gräset utan att tveka grabbar tag i sprayflaskan med det starka ogräsgiftet och ger sig ut på tomten för att bespruta minsta lilla ogräsfläck eller skalbagge?

Svärmors buskar hade blivit attackerade av någon form av baggar i år. Med en sprayflaska i högsta hugg stormade hon ut på terassen och tillbringade flera minuter med att sprida ett stort moln av gift omkring sig. De där baggarna kippade efter luft nere på marken men några timmar senare sprang svärmor ut igen och sprutade lite mer när nya baggar hade anlänt. Senare på eftermiddagen tultade det lilla barnbarnet omkring i trädgården och jag började fundera lite grann på det där med varför man ser så lite maskrosor och annat på gräsmattorna här.

Vi har en granne som ofta springer omkring och sprutar lite här och var på sin gräsmatta för att hålla ogräset borta. Häromdagen körde en stor tankbil förbi här på vårt område med några män som via en slang sprutade något för mig okänt ämne på alla träd här.

Nej, här är grönt och fint och nästan ogräsfritt. Det är så ogräsfritt att jag nästan börjar sakna lite maskrosor ändå. Men konstigt är det att man oroar sig för leksaker. Jag oroar mig mycket mer för alla de där gifterna man sprutar omkring sig lite hipp som happ.

Min snuskiga lista

Vad är det här? undrar maken när han får syn på en lång lista av snuskiga ord på engelska på mitt skrivbord. Umm, jo jag håller på och gör en lista över nyckelord till ChaCha, säger jag.

Nej, jag brukar inte ha för vana att samla på listor med fula ord. Men jag har upptäckt att väldigt många av ChaCha's guider helst vill undvika att svara på den typen av frågor och eftersom jag gärna vill ha så mycket frågor som möjligt och tjäna mina 15 cent per fråga så har jag därför börjat göra en lista över de vanligaste orden som förekommer i de förfrågningar vi får. För inom kort är det tänkt att vi ska kunna skräddarsy våra sökbegrepp så att frågor blir dirigerade till oss utifrån vilka ord vi har registrerat.

Eftersom väldigt många frågor handlar om just sex så har jag därför gjort denna lista. För inte vill jag sitta där en Lördagskväll och inte få några frågor därför att jag är för blyg. För visst måste det vara bättre att vara en av de få som slåss om de besvärliga frågorna än att försöka konkurrera om endast de oskyldiga frågorna?

Det går dessutom vansinnigt mycket fortare att svara på populära frågor eftersom man ju redan har haft möjlighet att sätta ett bokmärke på sidan där svaret finns och skriva ett litet 160-teckensvar att ha i beredskap. Att ge sig på frågor om exakt hur många tänder en tigerhaj har är till exempel mycket mer tidsödande än att på mindre än en minut sända ett svar på vad "camel toe" är.

Förresten så blir det bara så snuskigt som man gör det till. Jag försöker se det som sexrådgivning och formulerar så oskyldiga och strikt vetenskapliga svar som möjligt. Fast maken tittar ändå lite underligt på den där listan och undrar vilken typ av frågor jag får egentligen! Nej, det är inte bara snusk och inte alla som frågar om sex är heller snuskhumrar. En del är bara uppriktigt förbryllade över en del begrepp och nyfikna på hur det funkar. Men om man är inloggad som guide en fredag- eller lördagskväll så får man betydligt mycket mer frågor relaterade till sex än under vardagarna.

Hittills har jag bara tjänat ca 40 dollar på att guida men jag märker att jag börjar bli rätt mycket snabbare på att hitta svar och listan över bra ställen att söka information blir allt längre så att jag slipper surfa runt så mycket och leta. Det svåraste är att man inte får lov att använda wikipedia - för där tycks nästan alla svar finnas. Fast ibland hjälper det att använda wikipedia som utgångsläge för att få lite fler sökbegrepp. Det är nästan lättare att hitta en bra länk när man redan vet svaret.

Andra typer av frågor som är väldigt lätta att svara på är alla de som bara vill "prata" en stund. De undrar egentligen ingenting alls utan frågar bara vad man heter, ber en att säga vilken av två filmer jag gillar bäst eller något annat enkelt som man kan besvara på mindre än en minut. Jag gillar de där enkla frågorna! Fast oj vad jag önskar att jag kunde välja bort sportfrågor och specifikationer på bilar och sånt. Ibland har jag ingen som helst aning om vad frågan ens betyder utan kan bara hoppas på att Google kommer att leda mig till något svar som verkar vettigt. Väldigt många aha-upplevelser blir det. Jaha, det där är en motor! Ojdå, jaså det finns en telefon som heter så? Nej men ojsan var det där namnet på en klubb?

Konstig sommar

Det är den 1:a agusti idag så snart är sommaren slut. Jag går omkring och städar och funderar lite på hur annorlunda sommaren har varit här i Michigan än vad jag är van vid. Förra sommaren var vi ju hemma i Sverige på besök så det här är den första sommaren då jag befinner mig enbart här i USA. Sommaren är annorlunda. Saker fattas.

Jag har i år inte sett en enda nyckelpiga. Jag vet ju att de finns här också men ingen har besökt vårt lilla område. Jag har inte sett några fjärilar. De finns också men inte heller dem har bemödat sig om att komma och hälsa på. Jag har sett ett fåtal bin och getingar. De saknar jag däremot inte speciellt mycket. Inte en enda humla har surrat omkring i buskarna här. Inga igelkottar har vandrat förbi ute i kvällsmörkret - jag tror inte de finns här överhuvudtaget?

Inte heller har jag sett mycket ungdomar som driver omkring och njuter av sitt sommarlov. Kanske beror det på att vi har bosatt oss i ett område med väldigt mycket äldre människor? Det finns en del barnfamiljer här men det verkar inte bo många tonåringar på vårt område. Men även barnfamiljernas barn har lyst med sin frånvaro. Inga barn som passar på att leka utomhus långt in på kvällen och drar nytta av att mörkret kommer lite senare. Inga barn som cyklar förbi ute på äventyr. Inga barn som gemensamt går ner till mataffären för att köpa sig en glass. Jag har hört ljudet av barn på avstånd men de håller sig vid sina garageuppfarter eller tryggt inne i sina egna trädgårdar.

Jag har inte sett någon som sitter och fikar och dricker kaffe ute i sin trädgård. De fåtal gånger man ser någon som vågar sig ut utanför ytterdörren så är de fullt upptagna med att syssla med sina rabatter i några minuter för att sedan raskt dra sig inomhus igen.

Jag har inte varit med om något skönt, lugnt sommarregn. Antingen lyser solen här och gör det jättevarmt ute eller också ösregnar det. Det verkar liksom inte finnas något mitt emellan väder.

Det har varit en konstig sommar. Kanske borde maken och jag ha tagit bilen och kört iväg till någon park någonstans lite oftare? Kanske borde vi ha vandrat lite mer i skog och mark? Det är kanske där alla njuter av sommaren här? Att njuta hemma verkar åtminstone inte vara speciellt populärt.

Ordning och reda

Det är nog bara att erkänna att makens organiserande, regelbundna vanor har haft mer makt över mitt liv än vad mina egna kaotiska vanor har haft över hans. Jo lite kaos har jag väl fört in i hans tillvaro, vilket definitivt kunde behövas, men på det stora hela så lever jag nu ett mycket mer disciplinerat liv än vad jag någonsin gjort tidigare.

Jag äter på regelbundna tider och tiden då jag ibland kunde äta middag kl 10 på kvällen är sedan länge borta. Jag går de allra flesta nätter och lägger mig innan midnatt även om det ibland händer att jag kliver upp igen och stannar uppe till kl 2. Men sen jag flyttade hit har jag inte en enda gång stannat uppe så länge att jag har kunnat se gryningen innan jag gått och lagt mig. Jag stiger de flesta morgnar upp vid 7-8 tiden även på helgerna då maken sover lite längre. Eftersom jag alltid går upp när maken går upp på vardagar så har jag svårt att ligga kvar längre i sängen även på helgerna. Kroppens inre klocka har blivit så vältränad att den på sin höjd kan sträcka sig till att låta mig sova till 9 om jag verkligen försöker. Borta är den tid då jag kunde kliva ur sängen någon gång efter lunch.

Jag städar plikttroget hela huset varje fredag istället för att städa lite när jag känner för det. Jag följer med maken och storhandlar varje lördag. Jag börjar till och med bli någorlunda tränad i att sätta tillbaks saker på sin plats när jag har använt dem - nåja åtminstone saker som inte hamnar på mitt skrivbord. Men saxen i köket ligger numera alltid i kökslådan, min hårborste ligger alltid på bänken i badrummet och jag har slutat att samla gamla använda batterier och annat i någon bortglömd låda och slänger dem numera direkt istället. Så maken har definitivt haft ett stort inflytande på mig.

Å andra sidan har maken fått vänja sig vid lite av mina kaotiska vanor också. Han har vant sig vid att jag klämmer tandkrämstuben på mitten och börjar varje morgon med att, utan att beklaga sig, nogrannt klämma på tuben tills den ser ut som han vill. Han har vant sig vid att jag ibland inte uppmärksammar om jag lämnar tillräckligt mycket kvar i flingpaketet för en portion till eller om jag utan att tänka på det bara ställer tillbaks den i skafferiet igen fast den bara innehåller smulor. Han har vant sig vid att jag ibland plötsligt dyker upp bakom ryggen på honom och gör något oväntat. Han har vant sig vid att han måste titta efter att jag kommit ihåg att sätta tillbaks duschslangen så att den pekar mot mitten och inte ut mot kanten istället. Det tog bara ett par kallduschar innan han lärde sig att det var bäst att kolla innan han satte på vattnet i duschen.

Visst är det ganska skönt att vara lite mer organiserad. Men kampen för att införa kaos i makens vardag fortsätter. Jag tycker det är lika kul varje gång jag lyckas överraska maken med att göra något totalt oväntat. Man måste ha lite roligt i livet också!