Katten går omkring här hemma och inspekterar försiktigt köksbordet som tillfälligt har flyttats in i vardagsrummet. Katter gillar inte förändringar så hennes kroppsspråk är misstänksamt när hon närmar sig bordet. Hon har redan missnöjt konstaterat att hennes matskålar har blivit placerade i källaren.
Stackaren vet inte att om bara två timmar så dundrar det in en massa hantverkare här för att börja riva ut golv och att hon då kommer att vara tacksam över att jag flyttat ner hennes matskålar i källaren eftersom hon kommer att ta skydd där nere och vägra komma upp igen förrän de är borta.
Av alla de katter jag haft i mitt liv så är det här den fegaste katten jag någonsin mött och källaren är hennes trygga zon. Hon kurar ihop sig under källartrappan när det ringer på dörren, när det åskar eller när minsta lilla oväntade ljud stör hennes vardag. Hon flyr med andan i halsen om någon granne gör minsta ansats till att ens prata med henne när vi är ute i trädgården. Hon flyr till och med när maken prasslar med en plastpåse när han förbereder sig för att gå ner och göra rent i kattlådan. Det är nästan ett underverk att jag har lyckats vänja henne vid ljudet av dammsugaren sen jag flyttade hit.
Min förra katt hade utan tvekan suttit här uppe och inspekterat hantverkarna när de kom. Hon hade legat i närheten och hållit koll på vad de sysslade med. Min förra katt hade utan tvekan gått fram och hälsat på vartenda främling och tiggt om att få kela lite. Visst är det märkligt att det finns människor som inte tycker att djur har någon "själ"? Alla katter och hundar jag har haft genom livet har haft sina egna personligheter. Tydliga, påtagliga personligheter som inte kan misstas för bara naturliga instinkter. En del av dem har varit mer charmiga än andra. För visst kan djur också manipulera en med sin charm. Vår hund visste till exempel precis hur han skulle göra för att lyckas övertyga oss om att de där resterna vi hade tänkt ha till dagen efter passade mycket bättre i hans mage.
Det är lite synd att jag förmodligen aldrig kommer att ha hund igen. Maken gillar inte hundar och förstår sig inte alls på dem. Det är allt bra tur att vi båda gillar katter för annars hade det verkligen varit kris här hemma. För något litet keldjur måste man ha! Fast oj vad kul det hade varit med en hund också, suck.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja och vilken tur att du inte ar allergisk mot katter, da hade ni kanske inte blivit ett par.
Min man ar ocksa allergisk sa vi funkar ju bra, eftersom jag ar enormt allergisk mot katter.
Min allra basta kompis traffade en kille med katt som fick folja med nar de flyttade ihop, sa jag och min kompis fick "gora slut".
Både maken och jag är lite smått allergiska mot damm och katthår men tack och lov inte värre än att vi kan stå ut med det. Det är värt lite extra snytpapper att ha en katt.
Själv måste jag efter att ha kelat med katten alltid gå och tvätta händerna eftersom mina ögon börjar klia och tåras om jag efter en kelstund råkar röra mina händer i närheten av ögonen.
Vi håller båda tummarna att våra allergier inte ska bli värre och tvinga oss att leva utan husdjur.
Skicka en kommentar