Det är Labor day på måndag och vi ska iväg och hälsa på svärföräldrarna över helgen. Så det blir inget bloggande igen förrän tidigast Tisdag nästa vecka.
Jag har alltid kluvna känslor inför besök hos mina svärföräldrar. Å ena sidan kan det vara kul att åka iväg och umgås men å andra sidan brukar jag alltid få extrem hemlängtan när vi umgås med makens familj. För varje gång vi är och hälsar på så tänker jag på hur skönt det hade varit om det vore lika enkelt att åka och hälsa på mina föräldrar. Det känns lite orättvist att jag inte sett mina föräldrar på över ett år medan vi bara i år redan har träffat hans 3 gånger och det är minst 2 tillfällen kvar (thanksgiving och jul). Ibland har jag blivit så deppad att jag nästan föreslagit att maken ska åka iväg själv medan jag stannar hemma. Fast det kan man ju inte, för då hade ju makens familj givetvis undrat varför jag inte följde med.
Inför besöket hos svärföräldrarna så hittade jag min make på golvet i köket med ett måttband i händerna. Han har liksom jag retat sig på att vi har heltäckningsmatta i köket och nu börjar det bli dags att skaffa ett mer lätthanterligt köksgolv där man inte behöver oroa sig över fläckar. Maken såg nöjd ut och menade på att det här var ju ett alldeles perfekt projekt att prata med svärmor om. Fast jag var inte alls lika nöjd.
Det ligger kanske lite konkurrens i det där tänket att han alltid vänder sig till sin mor om allt möjligt utan att ens fråga mig om mina synpunkter först. Jag vill ha ett nytt köksgolv, men jag förstår inte alls varför svärmor ska rådfrågas om vad för golv vi ska ha? Jag pekade på de båda mattor som angränsar till köksutrymmet och sa att vi ska ha ett golv som matchar de där båda mattorna. Jo det höll ju maken med om. Men så menade han att svärmor kunde ju ge råd om vad för typ av golv det skulle vara. Linoleum, sa jag. Trägolv i bara köket kommer att se dumt ut, kaklat golv är för kallt att stå på.
Fast maken hade ändå svårt att släppa tanken på att svärmor inte skulle ha synpunkter. Han gick ut på nätet för att titta på golv och när jag inte efter 5 minuters tittande på bilder hade några åsikter om exakt vilket vi skulle ha så tyckte han att jamen det där kan nog mamma hjälpa till med. Jag blev nu ganska sur och förklarade att det är en jäkla skillnad att sitta och titta på golv på nätet än att gå ut i en affär och titta på golv där man kan se större bitar så man får en helhetsbild av hur golvet kommer att se ut. Men visst du kan ju fråga din mamma då. Du och hon kan bestämma hur VI ska bo, tyckte jag och dundrade ut för att röka.
Jo, jag vet att det där kanske lät onödigt surt. Men jag börjar bli lite trött på att maken ska skyffla över beslut som han och jag borde fatta på sin mamma. Hon är snäll och hjälper gärna till och ja hon har god smak för det mesta. Men svärmor är också väldigt envis. Jag är envis också så ibland blir det lite grann av en viljornas kamp mellan oss när maken rådfrågar sin mor och sen när vi då står med olika åsikter så säger han något typ "oh thats up to you. I'm a guy I don't have any taste". Bläh! Fast svärmor är vettig så hon brukar vara den som ger sig i det läget. Hon har ju haft en egen svärmor en gång i tiden och kanske också känt lite av den där konkurrensen om vem som ska dekorera hemmet?
Fast nu säger jag inte alltid nej till svärmor. Tack vare henne har jag till exempel väldigt snygga gardiner som vi båda hjälpte till att välja ut. Jag hittade ett tyg jag gillade och hon hade bra idéer om hur vi kunde använda det. Maken släpades med trots att han gav sitt vanliga standardsvar om att det där var upp till oss. Men jag envisades med att fråga honom ändå för jag tänkte inte riskera att vi valde något han skulle tycka var fult. Tråkigt hade han när vi gick genom affären på jakt efter tyg. Men det fanns ett par tyger han suckande skakade på huvudet åt så han ska nog vara tacksam ändå att jag FÖRSÖKER engagera honom i dekorationer av vårt hem.
Nåja vi får väl se om maken tar upp det där med golvprojektet eller inte i helgen. Gör han det så skulle det inte förvåna mig om svärmor genast kommer att bli så ivrig att de kommer ner nästa helg för att välja golv till oss. Hon är snäll. Men ibland är hon lite FÖR snäll. Som sagt lite kluvna känslor får jag ibland när det är dags att åka och hälsa på hans föräldrar.
fredag 29 augusti 2008
onsdag 27 augusti 2008
Välgörenhet
Att ge bort något till välgörenhet eller något annat fint ändamål här verkar alltid belönas med en liten present. Jaha, det är ju snällt att man skickar namnetiketter till mig eller ger mig någon liten gåva. Fast jag tycker det är lite konstigt och funderar över hur mycket mer pengar man hade fått in ifall man inte hade gett bort alla dessa belöningar.
För om jag ger något till välgörenhet eller tömmer mitt skafferi och ställer en påse med matvaror till matinsamlingen på området så förväntar jag mig verkligen inte en present efteråt. Faktum är att jag nästan blir lite sur istället. För jag tänker att kanske behövde de inte min donation tillräckligt mycket ifall man nu har råd att lägga pengar på att skicka ut saker till mig efteråt.
För inte så länge sen så skickade min svärmor ett mail till mig och bad mig skriva upp mig på en Amnestylista för att protestera mot avrättningen av en man. Jag läste om det och bestämde mig för att skriva på. Sen dess får jag regelbundet brev från Amnesty hem i brevlådan. Missförstå mig nu inte. Jag tycker verkligen att Amnesty är en organisation som gör något vettigt. De räddar liv. Men när jag får ett brev hemskickat till mig där de första raderna i brevet lyder "Hjälp oss vi behöver ditt stöd. Skicka pengar....." och jag sen i kuvertet också hittar flera ark med väldigt snygga namnetiketter till mig som gåva så känns det som om Amnesty slösar med sina resurser vilket gör att jag inte alls har lust att skicka några pengar.
Kommer ni ihåg det där telefonsamtalet jag berättade om för några månader sedan där jag efteråt var osäker på om jag hade blivit värvad till att skicka in 10 frimärken till någon leukemifond? Det visade sig att jag hade sagt ja. För några veckor sen damp det ner ett litet tackbrev i vår brevlåda där de sa att jag skulle hålla utkik efter mitt "neighborhood kit" snart. Vadå kit, undrade jag? Jag skulle ju bara stoppa ner 10 frimärken i ett kuvert och skicka tillbaka...
Nåja kitet anlände och det visade sig att det var betydligt mer än de där 10 frimärkena involverade. Det är tydligen meningen att jag på egen hand ska samla in pengar i mitt grannskap. De skickade en liten lista med adressen till de grannar de vill att jag ska skicka en förfrågan om pengar till och instruktioner om hur jag sen ska skicka tillbaks pengarna till deras fond. Som tack ligger det i kitet en massa namnetiketter till mig.
Nehej, det där tänker jag inte alls göra! För i deras telefonsamtal så sa de ingenting alls om att jag skulle samla in pengar. De sa ingenting om att jag skulle skicka ut en massa saker till mina grannar. De sa ingenting om att de vill att jag ska ta de kontanter jag får in och konvertera det till en pengacheck och skicka tillbaks till dem. De frågade bara om jag kunde ge dem 10 frimärken.
Jodå, det kostar egentligen bara 10 frimärken för allt jag behöver för att göra det där utskicket ligger i kitet. Men jag hatar när folk ljuger för mig. Dessutom så irriterar det mig att de har lagt pengar på att ringa mig 2 gånger, skicka 3 utskick till mig varvid det ena var ganska stort och trycka upp etiketter med mitt namn på. Det hade varit billigare om de själv hade betalat för de där 10 frimärkena och gjort sitt utskick till mina grannar själv. Nej, jag känner mig lurad och tänker definitivt inte hjälpa dem.
Kanske är det här ett normalt beteende här? Kanske hade vilken annan amerikansk medborgare som helst förstått vad "can you donate 10 stamps to us?" verkligen betydde. Det är rätt skönt nu för såna där telefonsamtal börjar bli allt mer ovanliga sen vi skrev in oss i ett "nix-liknande" register. Försäljare får inte lov att ringa hur som helst längre. Men välgörenhetsorganisationer får fortfarande lov att ringa. Men efter den här lilla läxan från "The Leukemia & Lymphoma Society" så tänker jag bara slänga på luren utan att säga ett ord. För om man ger sig in i samtal med dem så är amerikanska försäljare experter på att villa bort en.
För om jag ger något till välgörenhet eller tömmer mitt skafferi och ställer en påse med matvaror till matinsamlingen på området så förväntar jag mig verkligen inte en present efteråt. Faktum är att jag nästan blir lite sur istället. För jag tänker att kanske behövde de inte min donation tillräckligt mycket ifall man nu har råd att lägga pengar på att skicka ut saker till mig efteråt.
För inte så länge sen så skickade min svärmor ett mail till mig och bad mig skriva upp mig på en Amnestylista för att protestera mot avrättningen av en man. Jag läste om det och bestämde mig för att skriva på. Sen dess får jag regelbundet brev från Amnesty hem i brevlådan. Missförstå mig nu inte. Jag tycker verkligen att Amnesty är en organisation som gör något vettigt. De räddar liv. Men när jag får ett brev hemskickat till mig där de första raderna i brevet lyder "Hjälp oss vi behöver ditt stöd. Skicka pengar....." och jag sen i kuvertet också hittar flera ark med väldigt snygga namnetiketter till mig som gåva så känns det som om Amnesty slösar med sina resurser vilket gör att jag inte alls har lust att skicka några pengar.
Kommer ni ihåg det där telefonsamtalet jag berättade om för några månader sedan där jag efteråt var osäker på om jag hade blivit värvad till att skicka in 10 frimärken till någon leukemifond? Det visade sig att jag hade sagt ja. För några veckor sen damp det ner ett litet tackbrev i vår brevlåda där de sa att jag skulle hålla utkik efter mitt "neighborhood kit" snart. Vadå kit, undrade jag? Jag skulle ju bara stoppa ner 10 frimärken i ett kuvert och skicka tillbaka...
Nåja kitet anlände och det visade sig att det var betydligt mer än de där 10 frimärkena involverade. Det är tydligen meningen att jag på egen hand ska samla in pengar i mitt grannskap. De skickade en liten lista med adressen till de grannar de vill att jag ska skicka en förfrågan om pengar till och instruktioner om hur jag sen ska skicka tillbaks pengarna till deras fond. Som tack ligger det i kitet en massa namnetiketter till mig.
Nehej, det där tänker jag inte alls göra! För i deras telefonsamtal så sa de ingenting alls om att jag skulle samla in pengar. De sa ingenting om att jag skulle skicka ut en massa saker till mina grannar. De sa ingenting om att de vill att jag ska ta de kontanter jag får in och konvertera det till en pengacheck och skicka tillbaks till dem. De frågade bara om jag kunde ge dem 10 frimärken.
Jodå, det kostar egentligen bara 10 frimärken för allt jag behöver för att göra det där utskicket ligger i kitet. Men jag hatar när folk ljuger för mig. Dessutom så irriterar det mig att de har lagt pengar på att ringa mig 2 gånger, skicka 3 utskick till mig varvid det ena var ganska stort och trycka upp etiketter med mitt namn på. Det hade varit billigare om de själv hade betalat för de där 10 frimärkena och gjort sitt utskick till mina grannar själv. Nej, jag känner mig lurad och tänker definitivt inte hjälpa dem.
Kanske är det här ett normalt beteende här? Kanske hade vilken annan amerikansk medborgare som helst förstått vad "can you donate 10 stamps to us?" verkligen betydde. Det är rätt skönt nu för såna där telefonsamtal börjar bli allt mer ovanliga sen vi skrev in oss i ett "nix-liknande" register. Försäljare får inte lov att ringa hur som helst längre. Men välgörenhetsorganisationer får fortfarande lov att ringa. Men efter den här lilla läxan från "The Leukemia & Lymphoma Society" så tänker jag bara slänga på luren utan att säga ett ord. För om man ger sig in i samtal med dem så är amerikanska försäljare experter på att villa bort en.
tisdag 26 augusti 2008
Rädsla
Jag tycker synd om araber. Rädslan för muslimer har blivit så stor här i världen att vi alltmer börjar göra övertramp mot människors rättigheter tycker jag. Ja det är sant att det finns ett terrorhot från muslimska grupper. Ja det är sant att det finns många muslimska självmordsbombare. Ja det är sant att det finns muslimer som är farliga.
Men inte alla.
Jag tycker synd om alla de med arabiska namn eller alla de muslimer som inte är ett hot. Det finns väldigt många muslimer som inte är ett hot. Jag vägrar tro att majoriteten är farliga. Det är bara det att de som är farliga får mycket mer uppmärksamhet än de andra. För det finns ju inte mycket nyhetsvärde i att skriva artiklar om hur en helt vanlig Muhammed vaknar, går till jobbet och tillbringar hela dagen med att inte göra något farligt. Nej det blir givetvis mycket bättre och mer säljande artiklar om Muhammed spränger något eller om hans ungar snattar något i affären.
Av alla de utlänningar man stöter på i sin vardag, vilka kommer man ihåg? Hur många noterar att de var och handlade och en utländsk kassörska inte lurade en på pengar? Hur många kommer ihåg den där utlänningen som höll upp dörren för en på Konsum? Nej, den man kommer ihåg och den man berättar om när man kommer hem är den där utlänningen som oartigt smällde igen dörren mitt framför näsan på en. De andra berättar man inte om för sina vänner och släktingar. De syns inte lika mycket.
De oskyldiga får betala ett väldigt högt pris för vår rädsla. Jag blir upprörd när jag läser i Svenska Dagbladet att Skandiabanken har en automatisk spärr som gör att människor med namn som Muhammed eller andra muslimska namn har problem att använda deras internetbank. För hur skulle vi känna om namn som Maria, Anna, Sven eller Thomas var spärrade? Hur skulle vi känna det om vi försökte boka flygbiljetter och möttes av misstänksamma blickar? Om vi varje gång vi gick igenom en tullkontroll inspekterades extra nogrannt?
Det känns alltmer som en återupprepning av det "judiska hotet" från nazisttiden där man till slut blev så blind för människors rättigheter att nazismen kunde härja och grannar och vänner angav människor med judiska rötter till myndigheterna.
Jag gillar inte religion och jag vet att det finns muslimer som är farliga. För bokstavstrogna människor är farliga. Men det kvittar om det de tror på är Allah, Gud eller någon annan högre makt. Att bokstavligt tro på en religion är farligt oavsett vilken skepnad den har. För människor som är så blinda för verkligheten och lägger hela sitt öde i händerna på en så stark tro är så pass övertygade om att de har rätt att de ofta tycker att alla andra som inte tror samma sak är obetydliga. Att man kan göra saker i sin högre makts namn och bli belönad i ett liv efter detta. Livet man lever här är bara en tillfällig plats. En katolik kan vara precis lika farlig som en muslim. Det har historien bevisat många gånger.
Jag är inte naiv. Jag vet att det finns oerhört stora problem att lösa i mellanöstern och i många andra länder. Jag vet att det finns så mycket mer problem under ytan att nysta upp. Jag vet att min egen förståelse för varför de här problemen finns och min egen förståelse av den muslimska religionen är skrämmande liten. Jag vet också att hatet och misstron mellan våra olika grupperingar många gånger är ömsesidigt.
Men jag är inte naiv nog att tro att spärra namn som Muhammed i en databas är en bra lösning. Jag är inte heller naiv nog att tro att jag inte är rädd för muslimer. För hur mycket jag än hatar att erkänna det så dras mina blickar också mot den där muslimskt klädde personen när jag står i kön på en flygplats. Men man måste ibland kämpa mot sina egna fördomar och ta mod till sig att prata med människor som skrämmer en. För ibland upptäcker man då att den där personen som verkade så farlig har mycket mer gemensamt med en själv än vad man trodde.
För om man inte kämpar mot sina egna fördomar kanske man en dag i framtiden kommer att fråga sig själv hur man kunde vara så naiv och dum att man bara tittade på när miljontals människor fördes bort från våra grannskap för att sedan gasas ihjäl som om de vore skadedjur. Om man inte kämpar mot sina egna fördomar kanske man kommer att sitta där en dag och ångra att man ringde in till myndigheterna och angav sin granne och skickade honom eller henne in i döden.
Men inte alla.
Jag tycker synd om alla de med arabiska namn eller alla de muslimer som inte är ett hot. Det finns väldigt många muslimer som inte är ett hot. Jag vägrar tro att majoriteten är farliga. Det är bara det att de som är farliga får mycket mer uppmärksamhet än de andra. För det finns ju inte mycket nyhetsvärde i att skriva artiklar om hur en helt vanlig Muhammed vaknar, går till jobbet och tillbringar hela dagen med att inte göra något farligt. Nej det blir givetvis mycket bättre och mer säljande artiklar om Muhammed spränger något eller om hans ungar snattar något i affären.
Av alla de utlänningar man stöter på i sin vardag, vilka kommer man ihåg? Hur många noterar att de var och handlade och en utländsk kassörska inte lurade en på pengar? Hur många kommer ihåg den där utlänningen som höll upp dörren för en på Konsum? Nej, den man kommer ihåg och den man berättar om när man kommer hem är den där utlänningen som oartigt smällde igen dörren mitt framför näsan på en. De andra berättar man inte om för sina vänner och släktingar. De syns inte lika mycket.
De oskyldiga får betala ett väldigt högt pris för vår rädsla. Jag blir upprörd när jag läser i Svenska Dagbladet att Skandiabanken har en automatisk spärr som gör att människor med namn som Muhammed eller andra muslimska namn har problem att använda deras internetbank. För hur skulle vi känna om namn som Maria, Anna, Sven eller Thomas var spärrade? Hur skulle vi känna det om vi försökte boka flygbiljetter och möttes av misstänksamma blickar? Om vi varje gång vi gick igenom en tullkontroll inspekterades extra nogrannt?
Det känns alltmer som en återupprepning av det "judiska hotet" från nazisttiden där man till slut blev så blind för människors rättigheter att nazismen kunde härja och grannar och vänner angav människor med judiska rötter till myndigheterna.
Jag gillar inte religion och jag vet att det finns muslimer som är farliga. För bokstavstrogna människor är farliga. Men det kvittar om det de tror på är Allah, Gud eller någon annan högre makt. Att bokstavligt tro på en religion är farligt oavsett vilken skepnad den har. För människor som är så blinda för verkligheten och lägger hela sitt öde i händerna på en så stark tro är så pass övertygade om att de har rätt att de ofta tycker att alla andra som inte tror samma sak är obetydliga. Att man kan göra saker i sin högre makts namn och bli belönad i ett liv efter detta. Livet man lever här är bara en tillfällig plats. En katolik kan vara precis lika farlig som en muslim. Det har historien bevisat många gånger.
Jag är inte naiv. Jag vet att det finns oerhört stora problem att lösa i mellanöstern och i många andra länder. Jag vet att det finns så mycket mer problem under ytan att nysta upp. Jag vet att min egen förståelse för varför de här problemen finns och min egen förståelse av den muslimska religionen är skrämmande liten. Jag vet också att hatet och misstron mellan våra olika grupperingar många gånger är ömsesidigt.
Men jag är inte naiv nog att tro att spärra namn som Muhammed i en databas är en bra lösning. Jag är inte heller naiv nog att tro att jag inte är rädd för muslimer. För hur mycket jag än hatar att erkänna det så dras mina blickar också mot den där muslimskt klädde personen när jag står i kön på en flygplats. Men man måste ibland kämpa mot sina egna fördomar och ta mod till sig att prata med människor som skrämmer en. För ibland upptäcker man då att den där personen som verkade så farlig har mycket mer gemensamt med en själv än vad man trodde.
För om man inte kämpar mot sina egna fördomar kanske man en dag i framtiden kommer att fråga sig själv hur man kunde vara så naiv och dum att man bara tittade på när miljontals människor fördes bort från våra grannskap för att sedan gasas ihjäl som om de vore skadedjur. Om man inte kämpar mot sina egna fördomar kanske man kommer att sitta där en dag och ångra att man ringde in till myndigheterna och angav sin granne och skickade honom eller henne in i döden.
måndag 25 augusti 2008
Helgen som gått (i brist på en bra titel)
Försvenskningen av hemmet fortsätter långsamt. I helgen begav sig jag och maken ut till IKEA för att äntligen införskaffa nya matchande nattdukslampor till sovrummet. Vi har tittat efter lampor i amerikanska affärer också men jag har alltid stört mig på att nästan alla lampor vi har sett har varit så vansinnigt stora och klumpiga och att lysknappen har suttit innanför lampskärmen. Men när den nya IKEA katalogen damp ner i brevlådan lade jag märke till att där fanns lampor med lysknappen på sladden istället...maken tyckte jag var vansinnig som ville ha något så konstigt.
Vi enades om en kompromiss i helgen. Jag hittade ett par små lampor som hade en liten kedja som hängde ner under lampskärmen så man skulle slippa sticka in hela handen under skärmen och leta efter knappen. Maken drog en suck av lättnad över att slippa en kontakt på sladden och jag log belåtet när vi släpade ut de fula, stora lamporna vi hade i sovrummet och ersatte dem med lampor som inte tog upp hela nattduksbordet. Fast maken gillade inte att mina blickar sen drogs mot den stora, klumpiga lampan bredvid soffan i vardagsrummet. Nåja, en dag ska den där också bytas ut. Sen ska vi byta ut lamporna på våra datorskrivbord, hänga en ny lampa över köksbordet, fixa nya lampor till gästrummet.....det är bara en tidsfråga.
Det är sant det där att saker och ting är större här i USA. Jag förundras alltid över att man måste leta ordentligt för att hitta saker som är i "normalstorlek". Till och med min hårtork är större än vad min svenska hårtork var. Dessutom verkar saker och ting vara mycket mer kraftfulla. Jag glömmer inte när jag hade handlat vår elvisp och fick en chock när jag satte igång den för att vispa några ägg till min sockerkakssmet. Den går vansinnigt fort! Att ställa in den på något annat läge än läge 1 är inte att tänka på. Jag undrar vad det är för tokiga människor som vågar sig på att använda läge 2, 3, 4 och 5?
När jag flyttade hit så införskaffades också kaffekoppar istället för muggar och jag gav mig ut på jakt efter teskedar som skulle passa till mina nya koppar. För teskedarna här är nästan lika stora som matskedarna. Maken tyckte de nya teskedarna såg ut som små leksaksskedar och ja i jämförelse med de amerikanska ser de onekligen minimala ut.
Jag har sagt det innan - men det kan inte sägas tillräckligt många gånger...jag är så oerhört tacksam för att IKEA öppnade här strax efter att jag flyttat hit.
Maken har förresten haft väldigt roligt med sin helikopter i helgen. Han och katten har tillbringat mycket tid nere i källaren med att beundra hur den flyger omkring där nere. Det har varit en rolig födelsedagshelg för maken. Han har vunnit stort över mig i både bowling och minigolf och blivit bortskämd med sin favoritmiddag och tårta - och för första gången på många år har han fått öppna ett paket med en leksak inuti. Ibland är det nog skönt att inte alltid få vuxenpresenter!
Fast jag är väldigt förvånad över att svärmor inte har ringt och grattat maken på födelsedagen. Men maken rycker bara på axlarna och säger att det där är nog en hämnd för att han i sin tur aldrig ringer henne på varken mors dag eller hennes födelsedag. Fast förra året tjatade jag på honom att ringa. Ja, hans mamma blev säkert jätteglad när hon fick ett sånt där oerhört sällsynt telefonsamtal från sonen. Fast han kunde ju ha låtit bli att börja med att säga "Sara thought I should call...."
Vi enades om en kompromiss i helgen. Jag hittade ett par små lampor som hade en liten kedja som hängde ner under lampskärmen så man skulle slippa sticka in hela handen under skärmen och leta efter knappen. Maken drog en suck av lättnad över att slippa en kontakt på sladden och jag log belåtet när vi släpade ut de fula, stora lamporna vi hade i sovrummet och ersatte dem med lampor som inte tog upp hela nattduksbordet. Fast maken gillade inte att mina blickar sen drogs mot den stora, klumpiga lampan bredvid soffan i vardagsrummet. Nåja, en dag ska den där också bytas ut. Sen ska vi byta ut lamporna på våra datorskrivbord, hänga en ny lampa över köksbordet, fixa nya lampor till gästrummet.....det är bara en tidsfråga.
Det är sant det där att saker och ting är större här i USA. Jag förundras alltid över att man måste leta ordentligt för att hitta saker som är i "normalstorlek". Till och med min hårtork är större än vad min svenska hårtork var. Dessutom verkar saker och ting vara mycket mer kraftfulla. Jag glömmer inte när jag hade handlat vår elvisp och fick en chock när jag satte igång den för att vispa några ägg till min sockerkakssmet. Den går vansinnigt fort! Att ställa in den på något annat läge än läge 1 är inte att tänka på. Jag undrar vad det är för tokiga människor som vågar sig på att använda läge 2, 3, 4 och 5?
När jag flyttade hit så införskaffades också kaffekoppar istället för muggar och jag gav mig ut på jakt efter teskedar som skulle passa till mina nya koppar. För teskedarna här är nästan lika stora som matskedarna. Maken tyckte de nya teskedarna såg ut som små leksaksskedar och ja i jämförelse med de amerikanska ser de onekligen minimala ut.
Jag har sagt det innan - men det kan inte sägas tillräckligt många gånger...jag är så oerhört tacksam för att IKEA öppnade här strax efter att jag flyttat hit.
Maken har förresten haft väldigt roligt med sin helikopter i helgen. Han och katten har tillbringat mycket tid nere i källaren med att beundra hur den flyger omkring där nere. Det har varit en rolig födelsedagshelg för maken. Han har vunnit stort över mig i både bowling och minigolf och blivit bortskämd med sin favoritmiddag och tårta - och för första gången på många år har han fått öppna ett paket med en leksak inuti. Ibland är det nog skönt att inte alltid få vuxenpresenter!
Fast jag är väldigt förvånad över att svärmor inte har ringt och grattat maken på födelsedagen. Men maken rycker bara på axlarna och säger att det där är nog en hämnd för att han i sin tur aldrig ringer henne på varken mors dag eller hennes födelsedag. Fast förra året tjatade jag på honom att ringa. Ja, hans mamma blev säkert jätteglad när hon fick ett sånt där oerhört sällsynt telefonsamtal från sonen. Fast han kunde ju ha låtit bli att börja med att säga "Sara thought I should call...."
onsdag 20 augusti 2008
Teknik
Jag är en sån där motvillig person som inte alltid gillar ny teknik och måste släpas in i framtiden. Så egentligen är det ganska konstigt att jag och min dator kommer ganska bra överens ändå. Det är i och för sig sant att jag ibland väntar in i det längsta med att uppdatera program eller installera nya finurliga saker till min dator därför att jag inte gillar tanken på att nya uppdateringar kan ställa till med något. Men på det stora hela så samarbetar vi ganska bra och jag behöver sällan be om hjälp med några datorproblem - åtminstone inte så länge det inte handlar om att ge sig in och öppna upp burken för att göra något med hårdvaran.
Nu har jag då äntligen tvingats upptäcka Firefox och nu undrar jag varför jag så länge envisades med att hålla fast vid Internet Explorer. För det finns ju så många bra finurliga små add-ons man kan lägga till i Firefox för att göra hela arbetet med att surfa omkring på Internet och leta efter svar på frågor så mycket enklare!
Fast jag kommer nog ändå alltid att vara en av de där som är sist med att skaffa nya prylar. Hemma i Sverige kämpade jag in i det längsta emot tanken på att skaffa mobiltelefon till exempel. Nej, jag ville absolut inte ha en sån där telefon som gjorde att jag aldrig fick vara ifred i affären eller på bussen för att jag alltid var nåbar. Till och med mina far- och morföräldrar skaffade mobiltelefon - medan jag envist vägrade. Till sist fick jag en i födelsedagspresent....
Ok jag erkänner att det är bra med mobiltelefon. För visst är det bra att man kan ringa efter hjälp om man får problem när man är ute. Visst är det bra att jag kan stå i affären och fundera på om vi har mjölk hemma eller inte - och ringa upp maken och fråga. Fast samtidigt saknar jag ändå den där tiden då man bara kunde vara absolut onåbar. De där dagarna då man inte hade telefonsvarare och kunde låta bli att svara i telefon om man ville - och ingen förväntade sig att man skulle ringa tillbaka snabbt.
Jag var också en av de som sist önskade mig en CD-spelare. Det var egentligen inte förrän de slutade sälja nya album på LP också som jag suckande tvingades skriva upp CD-spelare på önskelistan. Inte för att jag tyckte CD-spelare var dåliga. Nej, jag tyckte bara att de var lite onödiga. Det dög ju så bra med LP för mig. Fast ja sen fick man ju då erkänna att jo det var nog bättre ljudkvalité och jo de där skivorna jag hade innan hade nog rätt mycket hack efter allt spelande. Fast det var inte så lätt att hitta alla de där skivorna som jag hade samlat genom åren på CD. Det fanns många LP-skatter som aldrig blev ersatta.
Lite misstänksam är jag alltså mot ny teknik. Men det finns saker som jag uppskattar med ny teknik också så jag är inte motsträvig mot allt som kommer i min väg. Vi är nog rätt snabba i Sverige med att anamma nya teknologiska möjligheter. Jag tycker till exempel att det är jättemärkligt att vår bank här i USA inte erbjuder samma möjlighet till banktjänster online som min gamla bank i Sverige gjorde. Nej, maken sitter här varje månad och går in på olika siter för räkningarna. Hemma i Sverige skötte jag det där snabbt och enkelt via min onlinebank och det kändes dessutom ganska tryggt eftersom jag hade en liten säkerhetsdosa med ett lösenord till som jag fick använda mig av för att hantera mina bankärenden.
Fast det tog lång tid innan jag vande mig av med att springa och ta ut kontanter för att handla. Nu har jag anpassat mig och använder nästan alltid bankkortet i affären jag också. Så slipper jag fylla min börs med irriterande små en-centingar som man aldrig tycks ha någon användning för.
Nu har jag då äntligen tvingats upptäcka Firefox och nu undrar jag varför jag så länge envisades med att hålla fast vid Internet Explorer. För det finns ju så många bra finurliga små add-ons man kan lägga till i Firefox för att göra hela arbetet med att surfa omkring på Internet och leta efter svar på frågor så mycket enklare!
Fast jag kommer nog ändå alltid att vara en av de där som är sist med att skaffa nya prylar. Hemma i Sverige kämpade jag in i det längsta emot tanken på att skaffa mobiltelefon till exempel. Nej, jag ville absolut inte ha en sån där telefon som gjorde att jag aldrig fick vara ifred i affären eller på bussen för att jag alltid var nåbar. Till och med mina far- och morföräldrar skaffade mobiltelefon - medan jag envist vägrade. Till sist fick jag en i födelsedagspresent....
Ok jag erkänner att det är bra med mobiltelefon. För visst är det bra att man kan ringa efter hjälp om man får problem när man är ute. Visst är det bra att jag kan stå i affären och fundera på om vi har mjölk hemma eller inte - och ringa upp maken och fråga. Fast samtidigt saknar jag ändå den där tiden då man bara kunde vara absolut onåbar. De där dagarna då man inte hade telefonsvarare och kunde låta bli att svara i telefon om man ville - och ingen förväntade sig att man skulle ringa tillbaka snabbt.
Jag var också en av de som sist önskade mig en CD-spelare. Det var egentligen inte förrän de slutade sälja nya album på LP också som jag suckande tvingades skriva upp CD-spelare på önskelistan. Inte för att jag tyckte CD-spelare var dåliga. Nej, jag tyckte bara att de var lite onödiga. Det dög ju så bra med LP för mig. Fast ja sen fick man ju då erkänna att jo det var nog bättre ljudkvalité och jo de där skivorna jag hade innan hade nog rätt mycket hack efter allt spelande. Fast det var inte så lätt att hitta alla de där skivorna som jag hade samlat genom åren på CD. Det fanns många LP-skatter som aldrig blev ersatta.
Lite misstänksam är jag alltså mot ny teknik. Men det finns saker som jag uppskattar med ny teknik också så jag är inte motsträvig mot allt som kommer i min väg. Vi är nog rätt snabba i Sverige med att anamma nya teknologiska möjligheter. Jag tycker till exempel att det är jättemärkligt att vår bank här i USA inte erbjuder samma möjlighet till banktjänster online som min gamla bank i Sverige gjorde. Nej, maken sitter här varje månad och går in på olika siter för räkningarna. Hemma i Sverige skötte jag det där snabbt och enkelt via min onlinebank och det kändes dessutom ganska tryggt eftersom jag hade en liten säkerhetsdosa med ett lösenord till som jag fick använda mig av för att hantera mina bankärenden.
Fast det tog lång tid innan jag vande mig av med att springa och ta ut kontanter för att handla. Nu har jag anpassat mig och använder nästan alltid bankkortet i affären jag också. Så slipper jag fylla min börs med irriterande små en-centingar som man aldrig tycks ha någon användning för.
måndag 18 augusti 2008
Födelsedagar
Jag har nu tjänat mina första 200 dollar sen jag flyttade till USA och därför började jag i helgen försöka pressa ur maken vad han önskar sig i födelsedagspresent. Det är jättesvårt att komma på vad man ska handla till karlar tycker jag. Till kvinnor kan man alltid, om fantasin tryter, handla något snyggt smycke eller någon annan fin accessoar.
Alla män jag har träffat på i mitt liv säger nästan alltid samma sak när jag frågar vad de önskar sig - strumpor eller kalsonger. Men finns det något tråkigare än att öppna ett paket med underkläder? Maken uppgav också det där standardsvaret och det tog en bra stund innan han äntligen klämde ur sig vad han ville ha. En radiostyrd helikopter...
Jaha, är det därför karlar alltid svarar sådär vagt när man frågar? Därför att de vet att kvinnan i deras liv kommer att ge dem en konstig blick när de erkänner att de fortfarande drömmer om den där leksaken de aldrig fick i julklapp?
Nåja, vill maken ha en helikopter så får han det. Jag har precis kommit hem och inhandlat makens drömpresent. Fast just för att det kändes lite dumt att bara ge en leksak handlade jag lite strumpor och kalsonger också och la ner i paketet.
Apropå födelsedagar så tycker maken att vi svenskar är lite märkliga med våra vanor kring det där. När jag berättar om det allra första födelsedagskalaset jag hade för min familj och vänner när jag flyttat hemifrån så skakar han på huvudet och tycker att det är skandal att jag fick ta hand om det där själv. För här i USA så är det inte födelsedagsbarnet som står för kalaset. Nej, den som fyller år ska skämmas bort lite och inte behöva lägga ut en massa pengar på att underhålla sina vänner för att sedan upptäcka att kalaset kostade mer än vad inflödet av presenter gav.
Det ligger kanske något i det där? Åtminstone för ungdomar som precis flyttat hemifrån -för jag kommer ihåg att jag minsann inte ville verka snål utan bjöd på flera sorters kakor, smörgåstårta, chokladtårta och kaffe. Sen fick jag leva på makaroner i en vecka tills nästa lön kom. Men roligt var det! Dessutom kände jag mig väldigt vuxen när jag hade det där kalaset. Det var som om jag meddelade min familj att "Titta! Jag är stor nu!"
Alla män jag har träffat på i mitt liv säger nästan alltid samma sak när jag frågar vad de önskar sig - strumpor eller kalsonger. Men finns det något tråkigare än att öppna ett paket med underkläder? Maken uppgav också det där standardsvaret och det tog en bra stund innan han äntligen klämde ur sig vad han ville ha. En radiostyrd helikopter...
Jaha, är det därför karlar alltid svarar sådär vagt när man frågar? Därför att de vet att kvinnan i deras liv kommer att ge dem en konstig blick när de erkänner att de fortfarande drömmer om den där leksaken de aldrig fick i julklapp?
Nåja, vill maken ha en helikopter så får han det. Jag har precis kommit hem och inhandlat makens drömpresent. Fast just för att det kändes lite dumt att bara ge en leksak handlade jag lite strumpor och kalsonger också och la ner i paketet.
Apropå födelsedagar så tycker maken att vi svenskar är lite märkliga med våra vanor kring det där. När jag berättar om det allra första födelsedagskalaset jag hade för min familj och vänner när jag flyttat hemifrån så skakar han på huvudet och tycker att det är skandal att jag fick ta hand om det där själv. För här i USA så är det inte födelsedagsbarnet som står för kalaset. Nej, den som fyller år ska skämmas bort lite och inte behöva lägga ut en massa pengar på att underhålla sina vänner för att sedan upptäcka att kalaset kostade mer än vad inflödet av presenter gav.
Det ligger kanske något i det där? Åtminstone för ungdomar som precis flyttat hemifrån -för jag kommer ihåg att jag minsann inte ville verka snål utan bjöd på flera sorters kakor, smörgåstårta, chokladtårta och kaffe. Sen fick jag leva på makaroner i en vecka tills nästa lön kom. Men roligt var det! Dessutom kände jag mig väldigt vuxen när jag hade det där kalaset. Det var som om jag meddelade min familj att "Titta! Jag är stor nu!"
fredag 15 augusti 2008
Drömmar
Vad drömde du i natt, undrade maken i morse. Jag letade igenom minnet och kunde inte komma på vad det var jag hade drömt. Maken och jag brukar jämföra drömmar ibland, men det har aldrig hänt att han spontant frågat vad jag drömt - så jag undrade givetvis varför han just idag var så nyfiken. You were talking in your sleep, sa han och jag började genast förhöra honom om vad jag hade sagt. Det visste han inte, för det hade tydligen varit svårt att höra exakt vad jag sa.
Så då blev jag nyfiken igen och frågade om jag hade talat på engelska eller svenska- för jag har undrat lite över det där om jag ibland drömmer på engelska eller ej. Jag tror det var svenska, svarade maken. Fast ibland är det på engelska.
Ibland är det på engelska? Hur ofta pratar jag i sömnen egentligen?? Maken talar om för mig att det händer några gånger i månaden ungefär att jag "ramble on about something in your sleep". Jaha, det visste jag inte. Jag vet att jag snarkar men aldrig har jag misstänkt att jag babblar i sömnen också - och jag gillar det inte alls! För det känns lite obehagligt det där att det läcker ut information ur mig från mitt undermedvetna när jag sover. Tänk om jag säger något pinsamt? Eller tänk om jag säger något som maken missförstår? Det är obehagligt att inte ha kontroll över vad man kan tänkas haspla ur sig när man sover.
Maken pratar aldrig i sömnen. Däremot har jag en gång vaknat av att maken brast ut i gapskratt över en av sina drömmar. Han satte sig upp i sängen och försökte berätta om det där roliga han hade drömt. Men det är väldigt svårt att förstå andras drömmar hur mycket man än försöker. De är liksom inte ett dugg logiska.
Fast visst är drömmar roliga, spännande eller sköna ibland. Det har hänt att jag har haft drömmar som jag velat hålla kvar och få veta fortsättningen på när jag vaknat mitt i natten för att gå på toa. Då har jag skyndat mig tillbaks till sängen igen med förhoppningen om att den där drömmen ska komma tillbaks. Det är sällan det funkar - men det har hänt.
Makens och mina drömmar verkar vara ganska annorlunda. De drömmar jag själv kommer ihåg är oftast ganska äventyrliga, medan hans verkar vara mycket mer humoristiska. I mina drömmar är det nästan som en film där någon person (ibland är jag osäker på om det är jag eller inte) har något viktigt uppdrag eller måste göra något hjältemodigt. Eller också är det någon som befinner sig på flykt och letar efter gömställen där de inte kan hittas. En gång drömde jag en dröm där huvudpersonen var en mördare som på väldigt grymma sätt hade ihjäl folk. Många kanske skulle kalla det där en mardröm. Fast jag är inte så lättskrämd när det gäller drömmar - kanske beroende på vilken typ av böcker jag gillar att läsa. Nej monster och mördare skrämmer mig inte så mycket.
Det är obehagligare med drömmar där någon blir ledsen. Eller drömmar där jag vaknar på morgonen och under ett par minuter försöker reda ut om det där var verkligt eller inte. När jag vaknar på morgonen och under en minut känner mig osäker på om någon jag älskar verkligen dog eller om det bara var en dröm. De där drömmarna som inte är tillräckligt bisarra och konstiga för att man lätt ska kunna skaka dem av sig och konstatera att man bara har drömt. Nej, de där luriga drömmarna gillar jag inte alls.
Jag vet inte om det är sant att man aldrig riktigt kan dö i sina egna drömmar. Nej inte på riktigt, utan i drömmen. För egen del har mitt drömjag aldrig dött, men det har varit väldigt nära ett par gånger. Senast det hände så tyckte jag faktiskt att det var obehagligt. Jag drömde att jag höll på att drunkna och aldrig har jag varit så glad över en väckarklocka som just den morgonen. För det kändes så verkligt. Kanske hade jag vaknat även utan den där klockan?
Så då blev jag nyfiken igen och frågade om jag hade talat på engelska eller svenska- för jag har undrat lite över det där om jag ibland drömmer på engelska eller ej. Jag tror det var svenska, svarade maken. Fast ibland är det på engelska.
Ibland är det på engelska? Hur ofta pratar jag i sömnen egentligen?? Maken talar om för mig att det händer några gånger i månaden ungefär att jag "ramble on about something in your sleep". Jaha, det visste jag inte. Jag vet att jag snarkar men aldrig har jag misstänkt att jag babblar i sömnen också - och jag gillar det inte alls! För det känns lite obehagligt det där att det läcker ut information ur mig från mitt undermedvetna när jag sover. Tänk om jag säger något pinsamt? Eller tänk om jag säger något som maken missförstår? Det är obehagligt att inte ha kontroll över vad man kan tänkas haspla ur sig när man sover.
Maken pratar aldrig i sömnen. Däremot har jag en gång vaknat av att maken brast ut i gapskratt över en av sina drömmar. Han satte sig upp i sängen och försökte berätta om det där roliga han hade drömt. Men det är väldigt svårt att förstå andras drömmar hur mycket man än försöker. De är liksom inte ett dugg logiska.
Fast visst är drömmar roliga, spännande eller sköna ibland. Det har hänt att jag har haft drömmar som jag velat hålla kvar och få veta fortsättningen på när jag vaknat mitt i natten för att gå på toa. Då har jag skyndat mig tillbaks till sängen igen med förhoppningen om att den där drömmen ska komma tillbaks. Det är sällan det funkar - men det har hänt.
Makens och mina drömmar verkar vara ganska annorlunda. De drömmar jag själv kommer ihåg är oftast ganska äventyrliga, medan hans verkar vara mycket mer humoristiska. I mina drömmar är det nästan som en film där någon person (ibland är jag osäker på om det är jag eller inte) har något viktigt uppdrag eller måste göra något hjältemodigt. Eller också är det någon som befinner sig på flykt och letar efter gömställen där de inte kan hittas. En gång drömde jag en dröm där huvudpersonen var en mördare som på väldigt grymma sätt hade ihjäl folk. Många kanske skulle kalla det där en mardröm. Fast jag är inte så lättskrämd när det gäller drömmar - kanske beroende på vilken typ av böcker jag gillar att läsa. Nej monster och mördare skrämmer mig inte så mycket.
Det är obehagligare med drömmar där någon blir ledsen. Eller drömmar där jag vaknar på morgonen och under ett par minuter försöker reda ut om det där var verkligt eller inte. När jag vaknar på morgonen och under en minut känner mig osäker på om någon jag älskar verkligen dog eller om det bara var en dröm. De där drömmarna som inte är tillräckligt bisarra och konstiga för att man lätt ska kunna skaka dem av sig och konstatera att man bara har drömt. Nej, de där luriga drömmarna gillar jag inte alls.
Jag vet inte om det är sant att man aldrig riktigt kan dö i sina egna drömmar. Nej inte på riktigt, utan i drömmen. För egen del har mitt drömjag aldrig dött, men det har varit väldigt nära ett par gånger. Senast det hände så tyckte jag faktiskt att det var obehagligt. Jag drömde att jag höll på att drunkna och aldrig har jag varit så glad över en väckarklocka som just den morgonen. För det kändes så verkligt. Kanske hade jag vaknat även utan den där klockan?
torsdag 14 augusti 2008
Nyheter om USA
Sen jag flyttade hit till USA så har min syn på hur svenska medier rapporterar om Amerika förändrats en hel del. Det händer ofta att jag i någon av de svenska nättidningarna läser en nyhet som ger intryck av att vara en stor händelse i USA, men när jag sen på kvällen sitter och tittar på nyheterna här hemma med min man så nämns den där jättestora händelsen inte alls.
Igår blev Bill Gwatney skjuten. En jättestor nyhet på Aftonbladet där man refererar till honom som en toppolitiker. Fast när maken kom hem från jobb så hade han inte hört talas om händelsen alls - fast han lyssnar på radio på hemvägen. Vår lokala nyhetskanal pratade nästan en hel timme om OS men inte ett ord nämndes om Bill Gwatney. Jag lyckades till slut hitta en artikel om det på CNN:s hemsida...stackars Bill Gwatney. Det gäller att bli skjuten på en dag när nyhetsstationerna inte är fullt upptagna med att prata om alla guldmedaljer Michael Phelps har vunnit. Det var tydligen mycket viktigare att lite humoristiskt rapportera om hur mycket mat Phelps äter varje dag och vilket fullspäckat schema han har under OS än att rapportera om skottlossning i ett demokratiskt högkvarter.
Min mamma, som också har lätt för att oroa sig, frågar mig ofta om saker och ting som hon har läst i tidningen eller sett på nyheterna. För rätt ofta så refererar man ju just till USA i sina rubriker utan att poängtera att de där händelserna ändå inte har drabbat HELA USA utan ett litet område av det här gigantiska landet. Min stackars mamma blir oerhört nervös när hon ser rubriker som säger att USA har drabbats av jordbävningar, en tornado, stora eldsvådor eller liknande. Jag vet inte hur många gånger jag har fått säga till henne att just det där området som hon läser om i tidningarna ligger långt, långt borta från där jag bor.
Inte heller har jag lyckats övertyga min mamma om att mycket av alla de där dokumentärerna hon ser om USA faktiskt ofta är överdrivna. Ja det finns mycket märkliga människor här. Men sen jag flyttade hit så har jag upptäckt att väldigt mycket av det som produceras om USA är väldigt vinklat. Det är så lätt att fokusera på alla konstiga saker som händer här. Men i min vardag så träffar jag på betydligt mer normala, sansade människor än vad jag stöter på alla de där märkliga, konstiga människorna från de där dokumentärerna. Alla går inte omkring med revolrar i handväskan, alla går inte omkring och letar efter UFO:n på natthimlen, alla är inte så tjocka att de kan fylla två flygplansstolar alldeles själv...Man behöver inte gå omkring och känna sig rädd överallt här heller. Ja det händer mycket i USA. Men här bor så fruktansvärt många miljoner människor...så det finns ju alltid något hemskt att rapportera om om man verkligen vill.
Jag har lärt mig att man faktiskt visar mycket mer respekt mot varandra här än vad jag hade väntat mig. Folk hälsar när de möter en på gatan. De ler mot en i affären. Man låter andra gå före i kassorna om de bara har ett fåtal varor. Man gör sig det där lilla extra besväret att rusa efter folk som har tappat något på golvet för att se till att de får tillbaka sina grejer. Man håller upp dörrar för varandra....Nej alla amerikaner är inte skjutgalna, idioter. Jag känner mig faktiskt ganska trygg här ändå. Jag känner mig faktiskt tryggare än vad jag gjorde hemma i Malmö. Åtminstone i min lilla del av USA!
Igår blev Bill Gwatney skjuten. En jättestor nyhet på Aftonbladet där man refererar till honom som en toppolitiker. Fast när maken kom hem från jobb så hade han inte hört talas om händelsen alls - fast han lyssnar på radio på hemvägen. Vår lokala nyhetskanal pratade nästan en hel timme om OS men inte ett ord nämndes om Bill Gwatney. Jag lyckades till slut hitta en artikel om det på CNN:s hemsida...stackars Bill Gwatney. Det gäller att bli skjuten på en dag när nyhetsstationerna inte är fullt upptagna med att prata om alla guldmedaljer Michael Phelps har vunnit. Det var tydligen mycket viktigare att lite humoristiskt rapportera om hur mycket mat Phelps äter varje dag och vilket fullspäckat schema han har under OS än att rapportera om skottlossning i ett demokratiskt högkvarter.
Min mamma, som också har lätt för att oroa sig, frågar mig ofta om saker och ting som hon har läst i tidningen eller sett på nyheterna. För rätt ofta så refererar man ju just till USA i sina rubriker utan att poängtera att de där händelserna ändå inte har drabbat HELA USA utan ett litet område av det här gigantiska landet. Min stackars mamma blir oerhört nervös när hon ser rubriker som säger att USA har drabbats av jordbävningar, en tornado, stora eldsvådor eller liknande. Jag vet inte hur många gånger jag har fått säga till henne att just det där området som hon läser om i tidningarna ligger långt, långt borta från där jag bor.
Inte heller har jag lyckats övertyga min mamma om att mycket av alla de där dokumentärerna hon ser om USA faktiskt ofta är överdrivna. Ja det finns mycket märkliga människor här. Men sen jag flyttade hit så har jag upptäckt att väldigt mycket av det som produceras om USA är väldigt vinklat. Det är så lätt att fokusera på alla konstiga saker som händer här. Men i min vardag så träffar jag på betydligt mer normala, sansade människor än vad jag stöter på alla de där märkliga, konstiga människorna från de där dokumentärerna. Alla går inte omkring med revolrar i handväskan, alla går inte omkring och letar efter UFO:n på natthimlen, alla är inte så tjocka att de kan fylla två flygplansstolar alldeles själv...Man behöver inte gå omkring och känna sig rädd överallt här heller. Ja det händer mycket i USA. Men här bor så fruktansvärt många miljoner människor...så det finns ju alltid något hemskt att rapportera om om man verkligen vill.
Jag har lärt mig att man faktiskt visar mycket mer respekt mot varandra här än vad jag hade väntat mig. Folk hälsar när de möter en på gatan. De ler mot en i affären. Man låter andra gå före i kassorna om de bara har ett fåtal varor. Man gör sig det där lilla extra besväret att rusa efter folk som har tappat något på golvet för att se till att de får tillbaka sina grejer. Man håller upp dörrar för varandra....Nej alla amerikaner är inte skjutgalna, idioter. Jag känner mig faktiskt ganska trygg här ändå. Jag känner mig faktiskt tryggare än vad jag gjorde hemma i Malmö. Åtminstone i min lilla del av USA!
onsdag 13 augusti 2008
TV-snack
Jag ser fram emot hösten lite grann nu. Inte för att jag älskar regn och rusk utan för att snart kanske jag kan börja titta mer på svensk TV igen. För hela sommaren har utbudet av svensk TV varit väldigt litet via nätet - om man inte räknar alla repriser då. Det har känts tråkigt att gå in på SVT's hemsida varje dag och konstatera att det inte finns något roligt att titta på.
I jakten på svensk TV har jag till och med följt Miljonärerna, på Kanal 5's hemsida. Fast igår så hade de plötsligt satt igång något Geo-block på det så jag inte kan titta vidare. Jag hade hoppats på att det där bara var ett tillfälligt fel men även dagens avsnitt är blockerat från utlandet så jag antar att jag inte kommer att få se resten av avsnitten. Nåja, Miljonärerna är ändå inte någon högklassig TV så en katastrof är det ju inte att jag inte kan se resten. De flesta avsnitten har jag ändå bara suttit här hemma och förundrat mig över vilka märkliga människor det finns och irriterat mig på Heidi.
Det oroar mig att SVT också har börjat med Geo-blockering. Ännu så länge så blockerar de bara de utländska program som de gör tillgängliga via sin hemsida - och det kan jag ju förstå. Men eftersom jag har en förmåga att oroa mig över saker, så har jag redan nu börjat oroa mig för den dan de bestämmer sig för att man måste bo i Sverige även för att se även de svenska programmens webbsändningar.
Nu när OS har börjat har maken till sin förvåning upptäckt att jag ibland kommer och sätter mig i soffan fast han tittar på sport. Nej, jag gillar inte sport men OS kan jag stå ut med - och till och med ibland tycka om att titta lite på. Jag tycker det är kul att se de individuella tävlingarna. Det är imponerande att se hur gymnasterna rör sig, det är imponerande att se hur högt någon kan hoppa eller hur snabbt man kan springa. Det är betydligt roligare att titta på än att se en bunke killar jaga efter en puck eller en fotboll. Fast så fort det är någon form av lagsport på OS, som volleyboll till exempel, så reser jag mig fort upp ur soffan och letar efter något annat att göra.
Fast det är annorlunda att titta på OS från USA. Som Malin beskrev i sin blogg så blir det ju väldigt mycket fokus på just de amerikanska deltagarna till en sån grad att det känns överdrivet ibland. Maken förstår inte alls vad jag menar när jag suckar över det där och menar på att naturligtvis så måste man ju visa vad det egna landet gör. Jaja, han har ju egentligen lite rätt i det där fast jag svär på att vi var lite rättvisare med att visa andra länders prestationer hemma i Sverige. Men ok ska man nu vara rättvis så får man väl också komma ihåg att det finns vansinnigt mycket fler amerikanska idrottsmän i Kina nu än svenska. Fast irriterad blir jag ändå. Ja, efter 2 år har jag fortfarande inte vant mig vid all patriotism här.
I jakten på svensk TV har jag till och med följt Miljonärerna, på Kanal 5's hemsida. Fast igår så hade de plötsligt satt igång något Geo-block på det så jag inte kan titta vidare. Jag hade hoppats på att det där bara var ett tillfälligt fel men även dagens avsnitt är blockerat från utlandet så jag antar att jag inte kommer att få se resten av avsnitten. Nåja, Miljonärerna är ändå inte någon högklassig TV så en katastrof är det ju inte att jag inte kan se resten. De flesta avsnitten har jag ändå bara suttit här hemma och förundrat mig över vilka märkliga människor det finns och irriterat mig på Heidi.
Det oroar mig att SVT också har börjat med Geo-blockering. Ännu så länge så blockerar de bara de utländska program som de gör tillgängliga via sin hemsida - och det kan jag ju förstå. Men eftersom jag har en förmåga att oroa mig över saker, så har jag redan nu börjat oroa mig för den dan de bestämmer sig för att man måste bo i Sverige även för att se även de svenska programmens webbsändningar.
Nu när OS har börjat har maken till sin förvåning upptäckt att jag ibland kommer och sätter mig i soffan fast han tittar på sport. Nej, jag gillar inte sport men OS kan jag stå ut med - och till och med ibland tycka om att titta lite på. Jag tycker det är kul att se de individuella tävlingarna. Det är imponerande att se hur gymnasterna rör sig, det är imponerande att se hur högt någon kan hoppa eller hur snabbt man kan springa. Det är betydligt roligare att titta på än att se en bunke killar jaga efter en puck eller en fotboll. Fast så fort det är någon form av lagsport på OS, som volleyboll till exempel, så reser jag mig fort upp ur soffan och letar efter något annat att göra.
Fast det är annorlunda att titta på OS från USA. Som Malin beskrev i sin blogg så blir det ju väldigt mycket fokus på just de amerikanska deltagarna till en sån grad att det känns överdrivet ibland. Maken förstår inte alls vad jag menar när jag suckar över det där och menar på att naturligtvis så måste man ju visa vad det egna landet gör. Jaja, han har ju egentligen lite rätt i det där fast jag svär på att vi var lite rättvisare med att visa andra länders prestationer hemma i Sverige. Men ok ska man nu vara rättvis så får man väl också komma ihåg att det finns vansinnigt mycket fler amerikanska idrottsmän i Kina nu än svenska. Fast irriterad blir jag ändå. Ja, efter 2 år har jag fortfarande inte vant mig vid all patriotism här.
tisdag 12 augusti 2008
Ironiskt
Lite ironiskt det där att jag skrev om att vara vacker igår, och idag läser aftonbladets artikel om hur Yang, 7 år var för ful för att få lov att sjunga sin sång i TV och ersattes av en söt, perfekt liten tjej istället.
Fast om man tittar på musikbranschen som den har utvecklats så räcker det ju inte längre att vara talangfull för att få lov att sjunga och spela. Man ska ju helst vara vacker också. Åtminstone om man vill öka sina chanser att få ett skivkontrakt. Man kan ju bara hoppas att lilla Yang växer upp och blir sötare då. Fast jag tycker i och för sig att hon var ganska söt hon också fast hon hade ojämna tänder och kortare hår.
Maken blev förresten inte så förtjust igår när jag återigen poängterade det där med att modet håller på att hinna ifatt honom och att han kanske snart förväntas raka av sitt kroppshår också. Han försvarade sig med att han ändå är för gammal för att följa mode. Jag log ljuvt mot honom och sa "Great. I'm to old too. I should stop shaving!" Då visste han inte riktigt vad han skulle säga och elaka jag triumferade inombords. Inte för att jag kommer att sluta raka mig. Men ibland känns det ändå bra att göra honom lite nervös.
Fast jag måste erkänna att det nog inte alltid är så lätt att vara man heller. För visst är det många av oss kvinnor som förväntar sig att karlar ska vara lite händigare än oss. Eller som förväntar sig att män ska vara de som uppvaktar? Dessutom måste karlar stå ut med att vi kvinnor ofta diskuterar vårt privatliv med våra väninnor. Det finns nog många karlar som ibland undrat vad frun egentligen har sagt till sina vänner när han kliver över tröskeln och möts av både blickar och fniss.
Det är svårt det där att bryta stereotyper. Det var så mycket lättare att tycka att det skulle vara jämlikt innan jag gifte mig. Men nu när jag är gift så finns det så mycket saker som jag gör som min mamma gjorde och så mycket saker som maken gör som min pappa gjorde. Nej, vi har nog många generationer kvar innan män och kvinnor är jämlika.
Fast jag hoppas att våra ideal om skönhet kommer att förändras fortare. För det är deprimerande att små sjuåringar redan har kravet på sig att vara perfekta för att få lov att visas i TV.
Fast om man tittar på musikbranschen som den har utvecklats så räcker det ju inte längre att vara talangfull för att få lov att sjunga och spela. Man ska ju helst vara vacker också. Åtminstone om man vill öka sina chanser att få ett skivkontrakt. Man kan ju bara hoppas att lilla Yang växer upp och blir sötare då. Fast jag tycker i och för sig att hon var ganska söt hon också fast hon hade ojämna tänder och kortare hår.
Maken blev förresten inte så förtjust igår när jag återigen poängterade det där med att modet håller på att hinna ifatt honom och att han kanske snart förväntas raka av sitt kroppshår också. Han försvarade sig med att han ändå är för gammal för att följa mode. Jag log ljuvt mot honom och sa "Great. I'm to old too. I should stop shaving!" Då visste han inte riktigt vad han skulle säga och elaka jag triumferade inombords. Inte för att jag kommer att sluta raka mig. Men ibland känns det ändå bra att göra honom lite nervös.
Fast jag måste erkänna att det nog inte alltid är så lätt att vara man heller. För visst är det många av oss kvinnor som förväntar sig att karlar ska vara lite händigare än oss. Eller som förväntar sig att män ska vara de som uppvaktar? Dessutom måste karlar stå ut med att vi kvinnor ofta diskuterar vårt privatliv med våra väninnor. Det finns nog många karlar som ibland undrat vad frun egentligen har sagt till sina vänner när han kliver över tröskeln och möts av både blickar och fniss.
Det är svårt det där att bryta stereotyper. Det var så mycket lättare att tycka att det skulle vara jämlikt innan jag gifte mig. Men nu när jag är gift så finns det så mycket saker som jag gör som min mamma gjorde och så mycket saker som maken gör som min pappa gjorde. Nej, vi har nog många generationer kvar innan män och kvinnor är jämlika.
Fast jag hoppas att våra ideal om skönhet kommer att förändras fortare. För det är deprimerande att små sjuåringar redan har kravet på sig att vara perfekta för att få lov att visas i TV.
måndag 11 augusti 2008
Att vara vacker
Maken tycker ibland att det är lite konstigt att jag är så hård mot mig själv när jag tittar mig i spegeln eller när jag tillbringar 10 minuter med att läsa innehållsdeklarationerna på hyllorna i affären på jakt efter det minst kaloririka alternativet. Han skakar på huvudet åt mig när jag har mycket lättare för att rabbla upp en lång lista över saker med mig själv som jag inte tycker duger än när jag febrilt försöker tänka ut saker som är bra.
Fast maken har ju inte växt upp som tjej och har inte blivit lika bombarderad med alla dessa budskap som säger åt honom att vara smal, att vara sminkad, att klä sig perfekt, att vara perfekt. Tja, jo han har ju sett de där budskapen också och även om de inte har haft någon innebörd för hans egen kropp så har de påverkat hans syn på hur en bra tjej ska se ut och vara.
För maken sitter där framför TV:n och hasplar ur sig saker som "oh it's that ugly Charlies Angel" när han får syn på Kate Jackson i något program. Stackars Kate Jackson. För jag tittar på henne och tycker att hon är en vacker kvinna. Det är bara det att det är oerhört orättvist att Jaclyn Smith och Farah Fawcett var hennes motspelare. För nu är hon den fula ängeln. Den som maken inte tycker duger.
Fast maken har ju inte växt upp som tjej och har inte blivit lika bombarderad med alla dessa budskap som säger åt honom att vara smal, att vara sminkad, att klä sig perfekt, att vara perfekt. Tja, jo han har ju sett de där budskapen också och även om de inte har haft någon innebörd för hans egen kropp så har de påverkat hans syn på hur en bra tjej ska se ut och vara.
För maken sitter där framför TV:n och hasplar ur sig saker som "oh it's that ugly Charlies Angel" när han får syn på Kate Jackson i något program. Stackars Kate Jackson. För jag tittar på henne och tycker att hon är en vacker kvinna. Det är bara det att det är oerhört orättvist att Jaclyn Smith och Farah Fawcett var hennes motspelare. För nu är hon den fula ängeln. Den som maken inte tycker duger.
På samma sätt har maken sågat Molly Ringwald. Nej, Mollys näsa är tydligen inte tillräckligt vacker. Sen har hon tydligen för mycket fräknar också. Maken berättar om hur man under 80-talet när Molly var som störst pratade ganska mycket om just hur hennes utseende inte dög på den radiostation som maken gillar - sports radio. Där ringde killar in och diskuterade hur ful hon var.
Jag har suttit här tillsammans med maken och tittat på Americas next top model och hört maken deklarera hur någon deltagare inte är tillräckligt söt. Tack och lov har han inte hållit med när dessa trådsmala modeller har kallats för tjocka utan skakat lika förvirrat på huvudet som jag. Men maken är hård mot många av de kvinnor som fladdrar förbi på vår TV-skärm. Sen undrar han varför jag blir orolig över hur jag ser ut. Suck.
fredag 8 augusti 2008
Ensamhet
Oj, vad mycket ensamma människor det finns. Det är väl i och för sig ingen nyhet - men efter att i en vecka ha guidat för ChaCha lite grann så kan jag ändå inte låta bli att förundra mig över hur många som är så desperata efter sällskap att de skickar text meddelanden till en fullständig främling hela dagarna. En del stiger tydligen upp på morgonen och skickar iväg ett gomorron till ChaCha för att sedan kontinuerligt under dagen skicka små hälsningsmeddelanden och tala om vad de tänker, vad de gör och fråga vad man tycker de ska äta till middag osv.
Nu tror jag inte att jag kommer att fortsätta guida mycket längre däremot. Jag har fått ihop pengar till makens present men ChaCha har ändrat sina regler så att man måste arbeta ganska många timmar och prestera väldigt bra för att få 20 cent per fråga, annars blir det bara 10 cent. Nej, där går nog gränsen ändå för vad min tid är värd. Visst känns det bra ibland att hjälpa andra. Alla förvirrade tonåringar som skickar in alla möjliga märkliga frågor och funderingar. Alla ensamma som man kan ge lite tröst. Alla nyfikna som inte vågar fråga någon annan om deras kroppar och deras beteenden är normala.
Nej för 10 cent per fråga är det inte värt att också hantera alla de där som tror att man är någon sorts sextjänst. "Hi, slut", "How big are your boobs?", "what do you think about when masturbating" osv.....nej det där är INTE värt 10 cent.
Eller alla de där som gör sitt bästa för att hitta på den absolut svåraste frågan de kan komma på för att sedan vänta 20 minuter medan en guide frenetiskt försöker hitta svaret någonstans. Nej, det är inte heller värt 10 cent.
Men ok det var ju inte snuskhumrarna och de irriterande människorna den här bloggen skulle handla om. Utan ensamheten. För visst är det lite otäckt att det finns så oerhört många människor på det här jordklotet och att man ändå kan vara så totalt ensam? Att inte ha någon att prata med trots att man bor i en storstad.
Jag har själv varit ensam i många år trots att jag faktiskt kommer ganska bra överens med andra. Trots att andra människor i sociala sammanhang har kunnat stå och prata med mig i långa stunder utan att jag gjort bort mig och trots att andra människor inte har undvikit mig. Fast innerst inne har jag ändå känt mig ensam. Kanske för att jag var så enormt dålig på att få såna där sociala kontakter att leda vidare till fler möten. Kanske var jag bara väldigt dålig på att uppfatta när andra människor sträckte ut en hand till mig och öppnade upp för fler möten?
Mitt sätt att hantera ensamhet var att skriva och läsa. Sen upptäckte jag onlinespel och skapade mig en personlighet online. För mig var det en stor vändpunkt för plötsligt hade jag jättemånga vänner på andra sidan jordklotet och jag satt uppe långt in på nätterna för att umgås med dem. Jag satt uppe så länge att mina dygnsrutiner förändrades. Jag fick ta igen mycket sömn på helgerna för att orka med att jobba under veckan. Det låter ju väldigt ohälsosamt det där och jag var nog definitivt oerhört dator/spelberoende.
Den virtuella världen var så mycket tryggare. För där behövde jag inte tänka på hur jag såg ut och jag hade tryggheten i att bara kunna logga ut ifall det blev jobbigt. Det fanns gott om andra ensamma människor i de där spelen vilket till exempel märktes väldigt tydligt på festliga dagar som nyårsafton och andra helger. Milleniumskiftet satt jag vid min dator och firade nyår hela natten med massor av andra människor som inte heller hade några planer. Vi hade hur kul som helst.
En av de där ensamma som jag umgicks med blev så viktig för mig att jag flyttade till USA och nu är gift med honom. Så för mig och maken blev onlinespel en räddning. Nu är det inte lika viktigt längre att spela de där spelen och jag märker att jag alltmer sällan har något behov av att gå online för att spela. För nu är jag ju inte ensam längre. Nu kan jag äntligen lyssna på Orups oerhört vackra "Nångång, någon nånstans" utan att bli deppig.
Men det finns massor av ensamma människor kvar. De väntar bara på att någon ska lägga märke till dem.
Nu tror jag inte att jag kommer att fortsätta guida mycket längre däremot. Jag har fått ihop pengar till makens present men ChaCha har ändrat sina regler så att man måste arbeta ganska många timmar och prestera väldigt bra för att få 20 cent per fråga, annars blir det bara 10 cent. Nej, där går nog gränsen ändå för vad min tid är värd. Visst känns det bra ibland att hjälpa andra. Alla förvirrade tonåringar som skickar in alla möjliga märkliga frågor och funderingar. Alla ensamma som man kan ge lite tröst. Alla nyfikna som inte vågar fråga någon annan om deras kroppar och deras beteenden är normala.
Nej för 10 cent per fråga är det inte värt att också hantera alla de där som tror att man är någon sorts sextjänst. "Hi, slut", "How big are your boobs?", "what do you think about when masturbating" osv.....nej det där är INTE värt 10 cent.
Eller alla de där som gör sitt bästa för att hitta på den absolut svåraste frågan de kan komma på för att sedan vänta 20 minuter medan en guide frenetiskt försöker hitta svaret någonstans. Nej, det är inte heller värt 10 cent.
Men ok det var ju inte snuskhumrarna och de irriterande människorna den här bloggen skulle handla om. Utan ensamheten. För visst är det lite otäckt att det finns så oerhört många människor på det här jordklotet och att man ändå kan vara så totalt ensam? Att inte ha någon att prata med trots att man bor i en storstad.
Jag har själv varit ensam i många år trots att jag faktiskt kommer ganska bra överens med andra. Trots att andra människor i sociala sammanhang har kunnat stå och prata med mig i långa stunder utan att jag gjort bort mig och trots att andra människor inte har undvikit mig. Fast innerst inne har jag ändå känt mig ensam. Kanske för att jag var så enormt dålig på att få såna där sociala kontakter att leda vidare till fler möten. Kanske var jag bara väldigt dålig på att uppfatta när andra människor sträckte ut en hand till mig och öppnade upp för fler möten?
Mitt sätt att hantera ensamhet var att skriva och läsa. Sen upptäckte jag onlinespel och skapade mig en personlighet online. För mig var det en stor vändpunkt för plötsligt hade jag jättemånga vänner på andra sidan jordklotet och jag satt uppe långt in på nätterna för att umgås med dem. Jag satt uppe så länge att mina dygnsrutiner förändrades. Jag fick ta igen mycket sömn på helgerna för att orka med att jobba under veckan. Det låter ju väldigt ohälsosamt det där och jag var nog definitivt oerhört dator/spelberoende.
Den virtuella världen var så mycket tryggare. För där behövde jag inte tänka på hur jag såg ut och jag hade tryggheten i att bara kunna logga ut ifall det blev jobbigt. Det fanns gott om andra ensamma människor i de där spelen vilket till exempel märktes väldigt tydligt på festliga dagar som nyårsafton och andra helger. Milleniumskiftet satt jag vid min dator och firade nyår hela natten med massor av andra människor som inte heller hade några planer. Vi hade hur kul som helst.
En av de där ensamma som jag umgicks med blev så viktig för mig att jag flyttade till USA och nu är gift med honom. Så för mig och maken blev onlinespel en räddning. Nu är det inte lika viktigt längre att spela de där spelen och jag märker att jag alltmer sällan har något behov av att gå online för att spela. För nu är jag ju inte ensam längre. Nu kan jag äntligen lyssna på Orups oerhört vackra "Nångång, någon nånstans" utan att bli deppig.
Men det finns massor av ensamma människor kvar. De väntar bara på att någon ska lägga märke till dem.
onsdag 6 augusti 2008
Rost?!
Vår brödkniv rostar! Det är med stor förvåning jag upptäcker detta faktum och högt deklarerar det för maken med häpen röst. Maken förstår inte alls varför jag blir så oerhört förvånad över min upptäckt. Det är klart att han inser att vi har gjort ett dåligt köp. Men till skillnad från mig så är tydligen maken inte uppväxt i tron att alla köksredskap är gjorda av rostfritt stål.
Men jag har just lärt mig att den där lilla självklara deklareringen av "rostfritt stål" är något som jag hädanefter måste leta efter när vi handlar. Jag dyker ner i kökslådorna och inspekterar redskap efter redskap. Nej, rätt många av dem saknar faktiskt det där viktiga ordet "stainless". Det kan ju i och för sig bero på att en del av dem kommer från ett och samma inköpstillfälle när jag precis flyttat in med maken och upptäckt att köksutrustningen var oerhört bristfällig. Jag upptäcker till och med att en av våra kökskastruller inte är rostfri. Den där kastrullen var inte ens billig så jag hade ingen anledning att misstänka att den kunde vara av dålig kvalité.
Ja, jag kanske inte borde bli så överraskad egentligen för jag har ju ändå upptäckt det där att vi svenskar verkar vara mycket mer nogranna med att sätta små standardstämplar och rekommendationsetiketter på saker än vad man är här i USA. Vi är nog lite grann av kontrollmänniskor hemma i Sverige - på gott och ont. För visst känns det tryggt det där med att se en etikett som deklarerar att en köttbit är "svensk" eller att se nyckelmärkningar, svanmärkning eller andra etiketter som deklarerar att en produkt är nyttig eller miljövänlig? Fast det är klart samtidigt skolar de där etiketterna in oss i ett litet "snobbigt" beteende och kanske i en villfarelse att alla varor utan de där märkningarna är opålitliga. För visst är det ju så att man på senare år har läst artiklar om hur lite en del av de där märkningarna egentligen betyder? Men jag måste erkänna att jag ändå saknar dem lite grann och ibland önskar att jag kunde få se ett litet grönt nyckelhål på mejeriavdelningen till exempel.
Här i USA så är man inte noga med miljömärkningar och sådant. Däremot har nästan varenda produkt man köper en liten varningsetikett eller instruktionsbok som de varnar en att man som konsument MÅSTE läsa innan man använder produkten. När jag köpte en cykel så hade den en stor klisterlapp på sig som strängt instruerade mig att läsa manualen innan jag började cykla. När vi flyttade in i vårt hus för 2 år sedan så upptäckte vi att den tidigare ägaren hade lämnat kvar varningsetiketten på toalocket "Do not remove" stod det i och för sig på den. Men vi tog bort den i alla fall. I ett land där det är lite av en kultur att stämma varandra för allt möjligt så blir det väl viktigt för alla tillverkare att gardera sig och varna konsumenterna även för de mest självklara sakerna - som att man bör ta av sig sina kläder innan man stryker dem....
Men jag har just lärt mig att den där lilla självklara deklareringen av "rostfritt stål" är något som jag hädanefter måste leta efter när vi handlar. Jag dyker ner i kökslådorna och inspekterar redskap efter redskap. Nej, rätt många av dem saknar faktiskt det där viktiga ordet "stainless". Det kan ju i och för sig bero på att en del av dem kommer från ett och samma inköpstillfälle när jag precis flyttat in med maken och upptäckt att köksutrustningen var oerhört bristfällig. Jag upptäcker till och med att en av våra kökskastruller inte är rostfri. Den där kastrullen var inte ens billig så jag hade ingen anledning att misstänka att den kunde vara av dålig kvalité.
Ja, jag kanske inte borde bli så överraskad egentligen för jag har ju ändå upptäckt det där att vi svenskar verkar vara mycket mer nogranna med att sätta små standardstämplar och rekommendationsetiketter på saker än vad man är här i USA. Vi är nog lite grann av kontrollmänniskor hemma i Sverige - på gott och ont. För visst känns det tryggt det där med att se en etikett som deklarerar att en köttbit är "svensk" eller att se nyckelmärkningar, svanmärkning eller andra etiketter som deklarerar att en produkt är nyttig eller miljövänlig? Fast det är klart samtidigt skolar de där etiketterna in oss i ett litet "snobbigt" beteende och kanske i en villfarelse att alla varor utan de där märkningarna är opålitliga. För visst är det ju så att man på senare år har läst artiklar om hur lite en del av de där märkningarna egentligen betyder? Men jag måste erkänna att jag ändå saknar dem lite grann och ibland önskar att jag kunde få se ett litet grönt nyckelhål på mejeriavdelningen till exempel.
Här i USA så är man inte noga med miljömärkningar och sådant. Däremot har nästan varenda produkt man köper en liten varningsetikett eller instruktionsbok som de varnar en att man som konsument MÅSTE läsa innan man använder produkten. När jag köpte en cykel så hade den en stor klisterlapp på sig som strängt instruerade mig att läsa manualen innan jag började cykla. När vi flyttade in i vårt hus för 2 år sedan så upptäckte vi att den tidigare ägaren hade lämnat kvar varningsetiketten på toalocket "Do not remove" stod det i och för sig på den. Men vi tog bort den i alla fall. I ett land där det är lite av en kultur att stämma varandra för allt möjligt så blir det väl viktigt för alla tillverkare att gardera sig och varna konsumenterna även för de mest självklara sakerna - som att man bör ta av sig sina kläder innan man stryker dem....
tisdag 5 augusti 2008
Släktband
Jag vet inte riktigt om min svärmor förväntar sig att jag ska kalla henne "mom" eller inte? Jag kan tycka att det skulla kännas konstigt att kalla någon annan än min egen mamma för just mamma - även om det är på engelska. Fast svärmor undertecknar sina mail till mig med "mom" så jag börjar känna mig lite elak som fortsätter kalla henne vid förnamn.
Jag är typen som överanalyserar allting så jag har funderat rätt mycket kring det här för att försöka tänka ut vad jag ska göra. Ska jag ta upp frågan med svärmor? Fortsätta som jag har gjort hittills och inte låtsas om att hon undertecknar med mom? Maken, som är van vid att jag stressar upp mig över minsta småsak, tycker att jag bara ska fortsätta som vanligt om inte svärmor själv säger någonting.
Egentligen är det väl en bagatell men med tanke på att min egen mamma är så långt borta känns det lite grann som ett svek att ens fundera på att kalla någon annan för mom. Det är såna här små kulturkrockar som kan vara lite jobbiga att hantera kan jag känna.
En annan liten kulturkrock som jag upplevde med svärmor när jag flyttade hit var att hon ganska snart började fråga efter mina föräldrars adress för att hon ville ta kontakt med dem. Jag blev så överraskad över det där därför att jag inte alls kunde förstå varför. Mina mor- och farföräldrar har ingen som helst kontakt med varandra förutom på de stora familjebegivenheter där båda sidorna av släkten har haft anledning att träffas. Nåja, det kan ju bero på att de bor väldigt långt ifrån varann. Men för mig kändes det konstigt att svärmor som inte ens träffat mina föräldrar skulle vara intresserad av att skicka julklappar och vykort till dem vid alla möjliga tillfällen. Mamma blev också väldigt förvånad när det damp ner ett brev från min svärmor i brevlådan.
Jag har aldrig tänkt på att fråga andra svenskar om det där? Är det bara i vår familj som man har hållit sig så på sin egen sida av släkten eller förväntar man sig att de båda svärmödrarna ska ha kontakt med varann? Jag har liksom mycket lättare att förstå att man kanske vill byta adresser med varann om man faktiskt har träffats och tycker om varandra än bara för sakens skull.
Fast sen jag flyttade hit så har jag upptäckt att det där med att skicka tackkort och vykort är mycket vanligt här. Min man är glad för att han äntligen har någon, dvs mig, som ser till att skicka tillbaks hälsningar till alla de där människorna som varje år har envisats med att skicka kort till honom. Arbetskamrater, gamla skolkamrater och diverse släktingar som i åratal skickat små hälsningar och foton till maken utan att någonsin få något tillbaks har säkerligen också uppmärksammat att maken numera är gift och därför ser till att skicka kort "han" också. De allra flesta har små käcka adressetiketter som de klistrar på sina brev. Jag sa till maken att vi kanske också borde skaffa såna om vi nu ska hålla på med regelbundna utskick.
I julas när jag precis hade postat alla de där korten som skulle skickas ut så blev jag genast osäker på om jag hade gjort rätt. Tanken slog mig att eftersom jag samtidigt skickade några kort hem till Sverige så kunde jag ju ha gjort misstaget och stoppat ett av de svenska korten i fel kuvert. Kanske någon av makens arbetskamrater skulle bli enormt förvirrad när han öppnade sitt lilla kuvert och möttes av orden "God Jul......". Maken skakade på huvudet åt mig när jag oroligt började rannsaka minnet. Ja, jag överanalyserar som sagt allting.
Jag är typen som överanalyserar allting så jag har funderat rätt mycket kring det här för att försöka tänka ut vad jag ska göra. Ska jag ta upp frågan med svärmor? Fortsätta som jag har gjort hittills och inte låtsas om att hon undertecknar med mom? Maken, som är van vid att jag stressar upp mig över minsta småsak, tycker att jag bara ska fortsätta som vanligt om inte svärmor själv säger någonting.
Egentligen är det väl en bagatell men med tanke på att min egen mamma är så långt borta känns det lite grann som ett svek att ens fundera på att kalla någon annan för mom. Det är såna här små kulturkrockar som kan vara lite jobbiga att hantera kan jag känna.
En annan liten kulturkrock som jag upplevde med svärmor när jag flyttade hit var att hon ganska snart började fråga efter mina föräldrars adress för att hon ville ta kontakt med dem. Jag blev så överraskad över det där därför att jag inte alls kunde förstå varför. Mina mor- och farföräldrar har ingen som helst kontakt med varandra förutom på de stora familjebegivenheter där båda sidorna av släkten har haft anledning att träffas. Nåja, det kan ju bero på att de bor väldigt långt ifrån varann. Men för mig kändes det konstigt att svärmor som inte ens träffat mina föräldrar skulle vara intresserad av att skicka julklappar och vykort till dem vid alla möjliga tillfällen. Mamma blev också väldigt förvånad när det damp ner ett brev från min svärmor i brevlådan.
Jag har aldrig tänkt på att fråga andra svenskar om det där? Är det bara i vår familj som man har hållit sig så på sin egen sida av släkten eller förväntar man sig att de båda svärmödrarna ska ha kontakt med varann? Jag har liksom mycket lättare att förstå att man kanske vill byta adresser med varann om man faktiskt har träffats och tycker om varandra än bara för sakens skull.
Fast sen jag flyttade hit så har jag upptäckt att det där med att skicka tackkort och vykort är mycket vanligt här. Min man är glad för att han äntligen har någon, dvs mig, som ser till att skicka tillbaks hälsningar till alla de där människorna som varje år har envisats med att skicka kort till honom. Arbetskamrater, gamla skolkamrater och diverse släktingar som i åratal skickat små hälsningar och foton till maken utan att någonsin få något tillbaks har säkerligen också uppmärksammat att maken numera är gift och därför ser till att skicka kort "han" också. De allra flesta har små käcka adressetiketter som de klistrar på sina brev. Jag sa till maken att vi kanske också borde skaffa såna om vi nu ska hålla på med regelbundna utskick.
I julas när jag precis hade postat alla de där korten som skulle skickas ut så blev jag genast osäker på om jag hade gjort rätt. Tanken slog mig att eftersom jag samtidigt skickade några kort hem till Sverige så kunde jag ju ha gjort misstaget och stoppat ett av de svenska korten i fel kuvert. Kanske någon av makens arbetskamrater skulle bli enormt förvirrad när han öppnade sitt lilla kuvert och möttes av orden "God Jul......". Maken skakade på huvudet åt mig när jag oroligt började rannsaka minnet. Ja, jag överanalyserar som sagt allting.
måndag 4 augusti 2008
Gifter
Det har varit väldigt mycket skriverier och nyhetsreportage om giftiga ämnen i leksaker från Kina och om risken att konstgjort gräs (astroturf) innehåller giftiga ämnen är stor eller inte. "Keep your family protected" är ett budskap som man nästan dagligen hör i någon form via media eller reklam. Det är tydligt att just att hålla sin familj säker är ett säljande budskap här i USA.
Fast jag kan ändå ibland tycka att det är lite ironiskt att man oroar sig så mycket över vad leksakerna innehåller samtidigt som man i det här landet kan köpa alla möjliga giftiga ämnen för att hålla rent eller rensa bort ogräs i vilken livsmedelaffär som helst nästan. För är det inte lite märkligt att man samtidigt som man oroar sig över det konstgjorda gräset utan att tveka grabbar tag i sprayflaskan med det starka ogräsgiftet och ger sig ut på tomten för att bespruta minsta lilla ogräsfläck eller skalbagge?
Svärmors buskar hade blivit attackerade av någon form av baggar i år. Med en sprayflaska i högsta hugg stormade hon ut på terassen och tillbringade flera minuter med att sprida ett stort moln av gift omkring sig. De där baggarna kippade efter luft nere på marken men några timmar senare sprang svärmor ut igen och sprutade lite mer när nya baggar hade anlänt. Senare på eftermiddagen tultade det lilla barnbarnet omkring i trädgården och jag började fundera lite grann på det där med varför man ser så lite maskrosor och annat på gräsmattorna här.
Vi har en granne som ofta springer omkring och sprutar lite här och var på sin gräsmatta för att hålla ogräset borta. Häromdagen körde en stor tankbil förbi här på vårt område med några män som via en slang sprutade något för mig okänt ämne på alla träd här.
Nej, här är grönt och fint och nästan ogräsfritt. Det är så ogräsfritt att jag nästan börjar sakna lite maskrosor ändå. Men konstigt är det att man oroar sig för leksaker. Jag oroar mig mycket mer för alla de där gifterna man sprutar omkring sig lite hipp som happ.
Fast jag kan ändå ibland tycka att det är lite ironiskt att man oroar sig så mycket över vad leksakerna innehåller samtidigt som man i det här landet kan köpa alla möjliga giftiga ämnen för att hålla rent eller rensa bort ogräs i vilken livsmedelaffär som helst nästan. För är det inte lite märkligt att man samtidigt som man oroar sig över det konstgjorda gräset utan att tveka grabbar tag i sprayflaskan med det starka ogräsgiftet och ger sig ut på tomten för att bespruta minsta lilla ogräsfläck eller skalbagge?
Svärmors buskar hade blivit attackerade av någon form av baggar i år. Med en sprayflaska i högsta hugg stormade hon ut på terassen och tillbringade flera minuter med att sprida ett stort moln av gift omkring sig. De där baggarna kippade efter luft nere på marken men några timmar senare sprang svärmor ut igen och sprutade lite mer när nya baggar hade anlänt. Senare på eftermiddagen tultade det lilla barnbarnet omkring i trädgården och jag började fundera lite grann på det där med varför man ser så lite maskrosor och annat på gräsmattorna här.
Vi har en granne som ofta springer omkring och sprutar lite här och var på sin gräsmatta för att hålla ogräset borta. Häromdagen körde en stor tankbil förbi här på vårt område med några män som via en slang sprutade något för mig okänt ämne på alla träd här.
Nej, här är grönt och fint och nästan ogräsfritt. Det är så ogräsfritt att jag nästan börjar sakna lite maskrosor ändå. Men konstigt är det att man oroar sig för leksaker. Jag oroar mig mycket mer för alla de där gifterna man sprutar omkring sig lite hipp som happ.
lördag 2 augusti 2008
Min snuskiga lista
Vad är det här? undrar maken när han får syn på en lång lista av snuskiga ord på engelska på mitt skrivbord. Umm, jo jag håller på och gör en lista över nyckelord till ChaCha, säger jag.
Nej, jag brukar inte ha för vana att samla på listor med fula ord. Men jag har upptäckt att väldigt många av ChaCha's guider helst vill undvika att svara på den typen av frågor och eftersom jag gärna vill ha så mycket frågor som möjligt och tjäna mina 15 cent per fråga så har jag därför börjat göra en lista över de vanligaste orden som förekommer i de förfrågningar vi får. För inom kort är det tänkt att vi ska kunna skräddarsy våra sökbegrepp så att frågor blir dirigerade till oss utifrån vilka ord vi har registrerat.
Eftersom väldigt många frågor handlar om just sex så har jag därför gjort denna lista. För inte vill jag sitta där en Lördagskväll och inte få några frågor därför att jag är för blyg. För visst måste det vara bättre att vara en av de få som slåss om de besvärliga frågorna än att försöka konkurrera om endast de oskyldiga frågorna?
Det går dessutom vansinnigt mycket fortare att svara på populära frågor eftersom man ju redan har haft möjlighet att sätta ett bokmärke på sidan där svaret finns och skriva ett litet 160-teckensvar att ha i beredskap. Att ge sig på frågor om exakt hur många tänder en tigerhaj har är till exempel mycket mer tidsödande än att på mindre än en minut sända ett svar på vad "camel toe" är.
Förresten så blir det bara så snuskigt som man gör det till. Jag försöker se det som sexrådgivning och formulerar så oskyldiga och strikt vetenskapliga svar som möjligt. Fast maken tittar ändå lite underligt på den där listan och undrar vilken typ av frågor jag får egentligen! Nej, det är inte bara snusk och inte alla som frågar om sex är heller snuskhumrar. En del är bara uppriktigt förbryllade över en del begrepp och nyfikna på hur det funkar. Men om man är inloggad som guide en fredag- eller lördagskväll så får man betydligt mycket mer frågor relaterade till sex än under vardagarna.
Hittills har jag bara tjänat ca 40 dollar på att guida men jag märker att jag börjar bli rätt mycket snabbare på att hitta svar och listan över bra ställen att söka information blir allt längre så att jag slipper surfa runt så mycket och leta. Det svåraste är att man inte får lov att använda wikipedia - för där tycks nästan alla svar finnas. Fast ibland hjälper det att använda wikipedia som utgångsläge för att få lite fler sökbegrepp. Det är nästan lättare att hitta en bra länk när man redan vet svaret.
Andra typer av frågor som är väldigt lätta att svara på är alla de som bara vill "prata" en stund. De undrar egentligen ingenting alls utan frågar bara vad man heter, ber en att säga vilken av två filmer jag gillar bäst eller något annat enkelt som man kan besvara på mindre än en minut. Jag gillar de där enkla frågorna! Fast oj vad jag önskar att jag kunde välja bort sportfrågor och specifikationer på bilar och sånt. Ibland har jag ingen som helst aning om vad frågan ens betyder utan kan bara hoppas på att Google kommer att leda mig till något svar som verkar vettigt. Väldigt många aha-upplevelser blir det. Jaha, det där är en motor! Ojdå, jaså det finns en telefon som heter så? Nej men ojsan var det där namnet på en klubb?
Nej, jag brukar inte ha för vana att samla på listor med fula ord. Men jag har upptäckt att väldigt många av ChaCha's guider helst vill undvika att svara på den typen av frågor och eftersom jag gärna vill ha så mycket frågor som möjligt och tjäna mina 15 cent per fråga så har jag därför börjat göra en lista över de vanligaste orden som förekommer i de förfrågningar vi får. För inom kort är det tänkt att vi ska kunna skräddarsy våra sökbegrepp så att frågor blir dirigerade till oss utifrån vilka ord vi har registrerat.
Eftersom väldigt många frågor handlar om just sex så har jag därför gjort denna lista. För inte vill jag sitta där en Lördagskväll och inte få några frågor därför att jag är för blyg. För visst måste det vara bättre att vara en av de få som slåss om de besvärliga frågorna än att försöka konkurrera om endast de oskyldiga frågorna?
Det går dessutom vansinnigt mycket fortare att svara på populära frågor eftersom man ju redan har haft möjlighet att sätta ett bokmärke på sidan där svaret finns och skriva ett litet 160-teckensvar att ha i beredskap. Att ge sig på frågor om exakt hur många tänder en tigerhaj har är till exempel mycket mer tidsödande än att på mindre än en minut sända ett svar på vad "camel toe" är.
Förresten så blir det bara så snuskigt som man gör det till. Jag försöker se det som sexrådgivning och formulerar så oskyldiga och strikt vetenskapliga svar som möjligt. Fast maken tittar ändå lite underligt på den där listan och undrar vilken typ av frågor jag får egentligen! Nej, det är inte bara snusk och inte alla som frågar om sex är heller snuskhumrar. En del är bara uppriktigt förbryllade över en del begrepp och nyfikna på hur det funkar. Men om man är inloggad som guide en fredag- eller lördagskväll så får man betydligt mycket mer frågor relaterade till sex än under vardagarna.
Hittills har jag bara tjänat ca 40 dollar på att guida men jag märker att jag börjar bli rätt mycket snabbare på att hitta svar och listan över bra ställen att söka information blir allt längre så att jag slipper surfa runt så mycket och leta. Det svåraste är att man inte får lov att använda wikipedia - för där tycks nästan alla svar finnas. Fast ibland hjälper det att använda wikipedia som utgångsläge för att få lite fler sökbegrepp. Det är nästan lättare att hitta en bra länk när man redan vet svaret.
Andra typer av frågor som är väldigt lätta att svara på är alla de som bara vill "prata" en stund. De undrar egentligen ingenting alls utan frågar bara vad man heter, ber en att säga vilken av två filmer jag gillar bäst eller något annat enkelt som man kan besvara på mindre än en minut. Jag gillar de där enkla frågorna! Fast oj vad jag önskar att jag kunde välja bort sportfrågor och specifikationer på bilar och sånt. Ibland har jag ingen som helst aning om vad frågan ens betyder utan kan bara hoppas på att Google kommer att leda mig till något svar som verkar vettigt. Väldigt många aha-upplevelser blir det. Jaha, det där är en motor! Ojdå, jaså det finns en telefon som heter så? Nej men ojsan var det där namnet på en klubb?
fredag 1 augusti 2008
Konstig sommar
Det är den 1:a agusti idag så snart är sommaren slut. Jag går omkring och städar och funderar lite på hur annorlunda sommaren har varit här i Michigan än vad jag är van vid. Förra sommaren var vi ju hemma i Sverige på besök så det här är den första sommaren då jag befinner mig enbart här i USA. Sommaren är annorlunda. Saker fattas.
Jag har i år inte sett en enda nyckelpiga. Jag vet ju att de finns här också men ingen har besökt vårt lilla område. Jag har inte sett några fjärilar. De finns också men inte heller dem har bemödat sig om att komma och hälsa på. Jag har sett ett fåtal bin och getingar. De saknar jag däremot inte speciellt mycket. Inte en enda humla har surrat omkring i buskarna här. Inga igelkottar har vandrat förbi ute i kvällsmörkret - jag tror inte de finns här överhuvudtaget?
Inte heller har jag sett mycket ungdomar som driver omkring och njuter av sitt sommarlov. Kanske beror det på att vi har bosatt oss i ett område med väldigt mycket äldre människor? Det finns en del barnfamiljer här men det verkar inte bo många tonåringar på vårt område. Men även barnfamiljernas barn har lyst med sin frånvaro. Inga barn som passar på att leka utomhus långt in på kvällen och drar nytta av att mörkret kommer lite senare. Inga barn som cyklar förbi ute på äventyr. Inga barn som gemensamt går ner till mataffären för att köpa sig en glass. Jag har hört ljudet av barn på avstånd men de håller sig vid sina garageuppfarter eller tryggt inne i sina egna trädgårdar.
Jag har inte sett någon som sitter och fikar och dricker kaffe ute i sin trädgård. De fåtal gånger man ser någon som vågar sig ut utanför ytterdörren så är de fullt upptagna med att syssla med sina rabatter i några minuter för att sedan raskt dra sig inomhus igen.
Jag har inte varit med om något skönt, lugnt sommarregn. Antingen lyser solen här och gör det jättevarmt ute eller också ösregnar det. Det verkar liksom inte finnas något mitt emellan väder.
Det har varit en konstig sommar. Kanske borde maken och jag ha tagit bilen och kört iväg till någon park någonstans lite oftare? Kanske borde vi ha vandrat lite mer i skog och mark? Det är kanske där alla njuter av sommaren här? Att njuta hemma verkar åtminstone inte vara speciellt populärt.
Jag har i år inte sett en enda nyckelpiga. Jag vet ju att de finns här också men ingen har besökt vårt lilla område. Jag har inte sett några fjärilar. De finns också men inte heller dem har bemödat sig om att komma och hälsa på. Jag har sett ett fåtal bin och getingar. De saknar jag däremot inte speciellt mycket. Inte en enda humla har surrat omkring i buskarna här. Inga igelkottar har vandrat förbi ute i kvällsmörkret - jag tror inte de finns här överhuvudtaget?
Inte heller har jag sett mycket ungdomar som driver omkring och njuter av sitt sommarlov. Kanske beror det på att vi har bosatt oss i ett område med väldigt mycket äldre människor? Det finns en del barnfamiljer här men det verkar inte bo många tonåringar på vårt område. Men även barnfamiljernas barn har lyst med sin frånvaro. Inga barn som passar på att leka utomhus långt in på kvällen och drar nytta av att mörkret kommer lite senare. Inga barn som cyklar förbi ute på äventyr. Inga barn som gemensamt går ner till mataffären för att köpa sig en glass. Jag har hört ljudet av barn på avstånd men de håller sig vid sina garageuppfarter eller tryggt inne i sina egna trädgårdar.
Jag har inte sett någon som sitter och fikar och dricker kaffe ute i sin trädgård. De fåtal gånger man ser någon som vågar sig ut utanför ytterdörren så är de fullt upptagna med att syssla med sina rabatter i några minuter för att sedan raskt dra sig inomhus igen.
Jag har inte varit med om något skönt, lugnt sommarregn. Antingen lyser solen här och gör det jättevarmt ute eller också ösregnar det. Det verkar liksom inte finnas något mitt emellan väder.
Det har varit en konstig sommar. Kanske borde maken och jag ha tagit bilen och kört iväg till någon park någonstans lite oftare? Kanske borde vi ha vandrat lite mer i skog och mark? Det är kanske där alla njuter av sommaren här? Att njuta hemma verkar åtminstone inte vara speciellt populärt.
Ordning och reda
Det är nog bara att erkänna att makens organiserande, regelbundna vanor har haft mer makt över mitt liv än vad mina egna kaotiska vanor har haft över hans. Jo lite kaos har jag väl fört in i hans tillvaro, vilket definitivt kunde behövas, men på det stora hela så lever jag nu ett mycket mer disciplinerat liv än vad jag någonsin gjort tidigare.
Jag äter på regelbundna tider och tiden då jag ibland kunde äta middag kl 10 på kvällen är sedan länge borta. Jag går de allra flesta nätter och lägger mig innan midnatt även om det ibland händer att jag kliver upp igen och stannar uppe till kl 2. Men sen jag flyttade hit har jag inte en enda gång stannat uppe så länge att jag har kunnat se gryningen innan jag gått och lagt mig. Jag stiger de flesta morgnar upp vid 7-8 tiden även på helgerna då maken sover lite längre. Eftersom jag alltid går upp när maken går upp på vardagar så har jag svårt att ligga kvar längre i sängen även på helgerna. Kroppens inre klocka har blivit så vältränad att den på sin höjd kan sträcka sig till att låta mig sova till 9 om jag verkligen försöker. Borta är den tid då jag kunde kliva ur sängen någon gång efter lunch.
Jag städar plikttroget hela huset varje fredag istället för att städa lite när jag känner för det. Jag följer med maken och storhandlar varje lördag. Jag börjar till och med bli någorlunda tränad i att sätta tillbaks saker på sin plats när jag har använt dem - nåja åtminstone saker som inte hamnar på mitt skrivbord. Men saxen i köket ligger numera alltid i kökslådan, min hårborste ligger alltid på bänken i badrummet och jag har slutat att samla gamla använda batterier och annat i någon bortglömd låda och slänger dem numera direkt istället. Så maken har definitivt haft ett stort inflytande på mig.
Å andra sidan har maken fått vänja sig vid lite av mina kaotiska vanor också. Han har vant sig vid att jag klämmer tandkrämstuben på mitten och börjar varje morgon med att, utan att beklaga sig, nogrannt klämma på tuben tills den ser ut som han vill. Han har vant sig vid att jag ibland inte uppmärksammar om jag lämnar tillräckligt mycket kvar i flingpaketet för en portion till eller om jag utan att tänka på det bara ställer tillbaks den i skafferiet igen fast den bara innehåller smulor. Han har vant sig vid att jag ibland plötsligt dyker upp bakom ryggen på honom och gör något oväntat. Han har vant sig vid att han måste titta efter att jag kommit ihåg att sätta tillbaks duschslangen så att den pekar mot mitten och inte ut mot kanten istället. Det tog bara ett par kallduschar innan han lärde sig att det var bäst att kolla innan han satte på vattnet i duschen.
Visst är det ganska skönt att vara lite mer organiserad. Men kampen för att införa kaos i makens vardag fortsätter. Jag tycker det är lika kul varje gång jag lyckas överraska maken med att göra något totalt oväntat. Man måste ha lite roligt i livet också!
Jag äter på regelbundna tider och tiden då jag ibland kunde äta middag kl 10 på kvällen är sedan länge borta. Jag går de allra flesta nätter och lägger mig innan midnatt även om det ibland händer att jag kliver upp igen och stannar uppe till kl 2. Men sen jag flyttade hit har jag inte en enda gång stannat uppe så länge att jag har kunnat se gryningen innan jag gått och lagt mig. Jag stiger de flesta morgnar upp vid 7-8 tiden även på helgerna då maken sover lite längre. Eftersom jag alltid går upp när maken går upp på vardagar så har jag svårt att ligga kvar längre i sängen även på helgerna. Kroppens inre klocka har blivit så vältränad att den på sin höjd kan sträcka sig till att låta mig sova till 9 om jag verkligen försöker. Borta är den tid då jag kunde kliva ur sängen någon gång efter lunch.
Jag städar plikttroget hela huset varje fredag istället för att städa lite när jag känner för det. Jag följer med maken och storhandlar varje lördag. Jag börjar till och med bli någorlunda tränad i att sätta tillbaks saker på sin plats när jag har använt dem - nåja åtminstone saker som inte hamnar på mitt skrivbord. Men saxen i köket ligger numera alltid i kökslådan, min hårborste ligger alltid på bänken i badrummet och jag har slutat att samla gamla använda batterier och annat i någon bortglömd låda och slänger dem numera direkt istället. Så maken har definitivt haft ett stort inflytande på mig.
Å andra sidan har maken fått vänja sig vid lite av mina kaotiska vanor också. Han har vant sig vid att jag klämmer tandkrämstuben på mitten och börjar varje morgon med att, utan att beklaga sig, nogrannt klämma på tuben tills den ser ut som han vill. Han har vant sig vid att jag ibland inte uppmärksammar om jag lämnar tillräckligt mycket kvar i flingpaketet för en portion till eller om jag utan att tänka på det bara ställer tillbaks den i skafferiet igen fast den bara innehåller smulor. Han har vant sig vid att jag ibland plötsligt dyker upp bakom ryggen på honom och gör något oväntat. Han har vant sig vid att han måste titta efter att jag kommit ihåg att sätta tillbaks duschslangen så att den pekar mot mitten och inte ut mot kanten istället. Det tog bara ett par kallduschar innan han lärde sig att det var bäst att kolla innan han satte på vattnet i duschen.
Visst är det ganska skönt att vara lite mer organiserad. Men kampen för att införa kaos i makens vardag fortsätter. Jag tycker det är lika kul varje gång jag lyckas överraska maken med att göra något totalt oväntat. Man måste ha lite roligt i livet också!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
